Här har ni det, beviset på att berättelsen faktiskt fortfarande går framåt!
Det går fortfarande lite långsamt, men det beror mest på att jag har insett att det här kommer bli så mycket större än jag trodde från början. Jag har fullt sjå med att försöka få till en bra historia till landet de befinner sig i. Det är lite klurigt att pussla ihop allt, men jag jobbar på det :)
Jag insåg också att jag glömt bort Skrot lite! Är inte säker på när han senast dök upp, men han har definitivt visat sig lite för sällan sedan Tikk kom till Moluvar...
Fick också ett ryck och började läsa Sagan om Ringen igen - kan ses både som en tidstjuv och en inspirationskälla - men i alla fall så tycker jag att det är en fantastisk berättelse! ^^
11
Vägen till Kännarna
Tikk vaknade med ett leende och känslan av att det skulle bli en härlig dag. Hon satte sig upp och fick syn på Sollex. Han låg och sov på golvet, i ett hörn, inlindad i en av Tikks extrafiltar. Han såg väldigt nöjd ut, trots att det måste vara väldigt obekvämt. Synen påminde i alla fall Tikk om gårdagen, som hon i sömnen förträngt från sitt sinne. Leendet och tankarna om en härlig dag bleknade snabbt bort.
Tikk bestämde sig för att inte väcka Sollex, och smög istället ner till Nibbo och Läjker som satt tysta vid bordet. Läjker stirrade tomt ut i luften och Nibbo tittade bekymrat på Läjker.
”God morgon”, mumlade Tikk. Det var ju ingen god morgon.
”Du får flytta ner till Gågens rum nu, det är större”, sade Nibbo.
Läjker suckade tungt och fokuserade sin blick på Tikk för att ge henne ett klent leende.
”Okej”, sade Tikk. Hon brydde sig egentligen inte om utrymme, men Nibbo och Läjker kunde ju få vara ifred på övervåningen om hon flyttade ner.
Ute var himlen fortfarande grå, men regnet hade gjort ett uppehåll för stunden.
Tikk åt sin frukost i tystnad och tänkte precis gå upp och titta till Sollex, när det hördes ett högt dunsade från övervåningen och någon som rabblade en ramsa ilskna ord. Tikk stelnade till.
”Vad var det där?” frågade Läjker misstänksamt och reste sig upp för att undersöka saken.
”Vadå?” mumlade Tikk med låtsad förvåning och tog tag i Läjkers arm för att hindra honom från att gå upp till övervåningen.
”Det är någon här”, sade Läjker lite ilsket och slet sig loss från Tikks grepp.
Nibbo såg bara chockad ut.
”Vänta”, bad Tikk Läjker. ”Vänta så ska jag förklara.”
Då kom Sollex blygsamt ned för trappan.
Läjker frös fast i golvet.
”Ursäkta mig”, mumlade Sollex och bockade sig artigt.
Tikk stod där hon stod och hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till.
”Jo... Alltså... Det här kan ju se lite konstigt ut”, började Sollex, trevande efter en bra ursäkt.
”Vem är du?” lyckades Nibbo få fram.
”Sollex”, sade Sollex osäkert.
Tikk kunde inte komma på något att säga.
”Okej. Ni tycker väl inte heller om Flehn, för jag gömmer mig för henne”, förklarade Sollex.
”Varför då?” frågade Läjker. Han hade fortfarande inte rört sig.
”Därför att hon tycker om att manipulera människor”, sade Sollex dystert.
”Det har vi nog märkt”, sade Nibbo.
”Hon skulle bli så nöjd om hon fick tag i mig, för då skulle hon tvinga mig att göra något jag inte vill, och om jag vägrar skulle det vara förräderi mot hela landet”, berättade Sollex och satte sig ner på trappan. ”Men så länge hon inte fått en chans att ge mig några nya order så får jag göra vad jag vill.”
”Okej”, muttrade Läjker och satte sig bredvid Nibbo igen. ”Varför är du just här?”
”Därför att… Tikk var den enda jag kunde lita på”, sade Sollex och suckade tungt.
”Verkligen?” Tikk kunde inte hjälpa att hon frågade.
”Just det, rymdtjejen”, sade Sollex och log matt mot Tikk.
”Jaha”, mumlade Nibbo. Situationen var faktiskt lite konstig.
”Vi måste prata med Véma”, sade Sollex bestämt och reste sig upp.
”Ni nämner väl inget om det här för någon?”, bad Tikk Nibbo och Läjker.
”Nej då”, svarade Läjker och bytte en förvirrad blick med Nibbo, som nickade medhållande.
”Än en gång, ursäkta mig för intrånget”, mumlade Sollex. ”Finns det några kläder som jag kan få låna så att ingen känner igen mig?” frågade han sedan försiktigt.
Läjker bara skakade matt på huvudet och viftade med handen mot övervåningen.
”Tack så jättemycket”, sade Sollex och försvann sedan upp igen.
”Känner du den där pojken väl?” frågade Nibbo Tikk.
”Tja… Vi har brukat prata under matrasterna på skjutbanan”, sade Tikk med en axelryckning. ”Det var han som visade mig de där knepen.”
”Det bevisar ju att han är en bra bågskytt och iakttagare av detaljer”, mumlade Läjker och gömde sitt ansikte med ena handen.
”Han kan läsa”, viskade Tikk med ett leende.
”Han måste komma från en högt uppsatt familj”, konstaterade Nibbo.
”Och jag som tyckte att du redan hade konstiga kontakter”, sade Läjker och nickade frånvarande.
”Véma kanske hade rätt”, suckade Tikk. ”Hon sade att hon fick en speciell Känsla för mig.”
”Sådana Känslor kan betyda många saker, men det är definitivt något speciellt med dig”, sade Nibbo med ett leende.
Då kom Sollex ner igen. Han hade en grön hatt med fjäder, och en mörkgrå mantel. Tikk kom genast att tänka på de där hjältarna som fanns i sagorna.
”Vad tycks?” frågade Sollex och gjorde en dramatisk rörelse med manteln.
Tikk skrattade till, i hennes värld skulle ingen i den där utstyrseln tas på allvar.
”Ja, du ser inte alls ut som du gjorde nyss”, log Nibbo. ”Tänka sig att de där grejerna skulle komma till användning någon gång.”
”Äh, det får duga. Kom nu Tikk så går vi”, sade Sollex självsäkert.
”Jag flytt ar ner dina grejer till Gågens rum”, sade Nibbo. ”Lycka till.”
Läjker lyfte en hand till farväl, innan Tikk och Sollex gick ut genom dörren.
”Trevliga människor, de där”, sade Sollex och ledde in Tikk på en sidogata. ”Sådana träffar man inte alltför ofta.”
”Du skulle försöka hitta någon på rymdskeppet. Den enda som är trevlig där är Jopp, en gammal mekaniker. Men å andra sidan är ju inte du någon flicka, så de skulle säkert vara trevliga emot dig allihop”, sade Tikk, utan att låta saken dra ner hennes humör.
”Men nu är du ju här, och vi ska söka upp Véma”, sade Sollex och svängde in på en annan gata.
”Var håller Kännarna till någonstans då?” frågade Tikk och såg sig om på byggnaderna de passerat.
”I borgen”, berättade Sollex. ”De är ganska få, men de anses vara väldigt värdefulla, så de har tilldelats ett eget borgtorn.”
”Så det finns alltså en borg här!” utbrast Tikk förtjust. ”Bor det någon kung eller så där?”
”Kungen bor ju i slottet”, mumlade Sollex och skrattade nervöst.
”Men det finns en kung? Som bor i slottet?” frågade Tikk ivrigt.
”Ja, i huvudstaden”, suckade Sollex och tittade ner i marken framför sig.
”Vilka är det mer som håller till i borgen?” frågade Tikk vidare.
”De som styr det här stället. Allt drakfolk bor där, ryttare, tämjare, tränare och så vidare”, berättade Sollex och tittade upp på Tikk igen. ”Drakgården finns innanför borgmurarna. Det är där drakarna bor.”
”Vad var det för öppen plats vi landade på när vi kom hit då?” undrade Tikk. Hon kunde inte minnas någon borg, eller några murar.
”Drakplatsen är en landnings och avfärdsplats. Du förstår, det är bara drakfolk, Kännare och mästare som är tillåtna innanför borgmurarna”, förklarade Sollex med mörker i blicken.
”Flehns idé?” frågade Tikk.
”Gammal tradition”, muttrade Sollex surt.
”Så…” Tikk stannade. ”Hur ska vi då ta oss in och träffa Véma?”
”Jag vet en hemlig ingång”, berättade Sollex och log mot Tikk.
”Självklart”, muttrade Tikk och fortsatte gå igen. Sedan kom hon på en sak. ”För annars kunde vi ju bara flyga in.”
”Har du någon drake kanske?” Sollex himlade med ögonen.
”Nej, men jag har en manipulerad svävarbräda”, sade Tikk stolt. ”Jag kanske borde döpa om den till flygarbräda”, tillade hon fundersamt.
Nu var det Sollex tur att stanna. ”Finns det sådana?” frågade han.
”Tja, om inte, så har jag uppfunnit en.” Tikk kunde inte låta bli att skratta åt Sollex förbluffade min, han såg chockad, tvivlande och imponerad ut på samma gång.
”Jag tror vi tar min väg”, sade han till slut och började gå igen. ”Det skulle vara svårt att inte bli upptäckt om man flyger över muren”, lade han till för att ytterligare motsäga Tikks idé.
Tikk log självbelåtet. Hon hade lyckats förvåna Sollex, trots att han verkade ha koll på allting. Fast i och för sig var ju Temmo den enda som verkligen sett henne flyga.
”Här kommer regnet tillbaka också”, mumlade Sollex när vattendroppar började falla från de grå molnen igen.
Tikk tog av sig mössan, sträckte ut armarna och snurrade runt vänd mot himlen med slutna ögon. Dropparna skvätte åt alla håll.
”Sluta med det där!” klagade Sollex och gömde sig i manteln.
”Förlåt”, mumlade Tikk och stannade. Hon var lite yr efter snurrandet, så det tog en stund innan hon återfick balansen.
”Snart kommer du att tröttna på regnväder du också”, smålog Sollex.
”Det tror jag vad jag vill om”, skrattade Tikk och skuttade glatt efter Sollex.
”Vänta du bara, snart kommer hösten och då blir det kallt. Höstregnen är långt mycket kyligare och dystrare än de varma sommarregnen”, muttrade Sollex utan att titta på Tikk.
”Åh, det finns årstider här!” utbrast Tikk, återigen konfronterad med något som inte fanns på rymdskeppet.
”Det är klart det finns”, skrattade Sollex. Det var härligt när han skrattade sådär hjärtligt.
”Jag tror aldrig jag upplevt någon riktig kyla”, sade Tikk fundersamt.
”Du skulle inte vilja uppleva en vinter här i alla fall. Eftersom vi befinner oss så högt upp i bergen blir det kallt snabbare här, och framförallt blir det mycket kallare, än på låglandet. Och all snö! Alla är tvungna att hjälpa till med snöskottningen på vintern”, berättade Sollex lite retsamt. Det lät på honom som om han själv faktiskt älskade snö.
”Du verkar då i alla fall längta till vintern”, log Tikk och knuffade till Sollex så att han vinglade till och höll på att ramla.
”Det är en härlig årstid om du frågar mig”, sade Sollex och knuffade tillbaka lite lätt.
Tikk var inte beredd, så hon snubblade och föll med ett plask, rakt i en vattenpöl.
”Förlåt, förlåt!” utbrast Sollex och drog upp henne på fötterna igen.
Tikk var arg, för trots att Sollex såg övertygande ångerfylld ut, så visste hon att han skrattade inombords. Visst, det hade inte varit meningen att hon skulle ramla, men han måste ju tyckta det var roligt ändå.
Då svängde de in på en ny gata och Tikk fick syn på borgmuren. Det var en massiv stenvägg som sträckte sig en bra bit över de närliggande hustaken. Tikk kunde inte tänka sig hur de tänkt när de byggt muren, var befolkningen i Moluvar verkligen ett så stort hot mot borgen?
”Det var då ett väl tilltaget byggnadsverk”, mumlade hon och stirrade förbluffat.
”Har du inte sett yttre stadsmuren?” frågade Sollex.
”Nej”, svarade Tikk och tittade frågande på Sollex.
”Den är ännu högre, och tjockare”, förklarade han och sträckte ut armarna för att illustrera saken. ”Moluvar byggdes för väldigt länge sedan av en gammal bergsfurste som stod under ständigt hot från andra bergsfurstar i närheten. Han byggde den yttre muren för att skydda det som han ansåg vara sitt folk, men han var en girig furst och det tyckte inte folket om. Därför byggde han också muren kring borgen, för att skydda sig själv från eventuella upproriska undersåtar.”
”Det måste vara väldigt länge sedan”, sade Tikk förundrat. För sin inre syn kunde hon se hur bergsfursten ledde bygget av Moluvar, och hur han sedan försvarade staden från de anfall de andra furstarna ledde, med hjälp av sin trogna armé.
”Folket blev allt missnöjdare och upproret växte sig större och större, men borgmuren lyckades hålla tillbaka till och med de värsta attackerna från befolkningen”, fortsatte Sollex sin berättelse medan de vandrade vidare. ”Alldeles utanför borgmuren bodde en kvinna, som egentligen inte deltog i upproret, men allt oväsen upprorsmakarna förde hindrade henne från att leva det lugna liv hon önskade. Därvid började hon klura på sin egen plan att göra slut på eländet som drev folket till uppror. Snart nog började hon med förberedelserna, men det tog ett helt år innan hon kunde sätta sin plan i verket.” Sollex stannade bredvid muren och såg sig omkring, men de var alldeles ensamma i den här delen av staden. Regnet öste fortfarande ner.
Tikk tittade upp mot den gamla muren och föreställde sig hur människorna i det forna Moluvar försökte ta sig förbi den.
”Kvinnan var mycket listigare än den övriga befolkningen som det tycktes”, återtog Sollex. Han smet tyst in igenom en glipa i en vildvuxen häck mittemot muren och vinkade åt Tikk att följa efter.
Hon trängde sig igenom efter honom. Hennes skjorta fastnade i en tagg och när hon drog sig loss blev det ett litet hål i ärmen. När hon kommit igenom till andra sidan befann sig Tikk i en väldigt liten örtträdgård med en brunn i mitten. Häcken omringade nästan hela trädgården, utom den nästintill osynliga glipan de kommit in genom, och så var det ett hål för en gammal dörr. Kanten runt dörren var den enda delen av häcken som faktiskt var klippt.
”I all hemlighet grävde hon en tunnel under borgmuren”, sade Sollex och gick fram till brunnen.
Tikk var alldeles förhäxad av hans berättelse och hon var inte alls beredd på att Sollex utan vidare skulle hoppa ner i brunnen, men det gjorde han. Tikk slog händerna för munnen och lyckades hindra sig själv från att skrika. Hon sprang fram till brunnen och tittade ner.
”Hoppa i”, sade Sollex och flinade upp mot henne nerifrån brunnen. Hans huvud var det enda som stack upp ur vattnet. Vattennivån låg bara en liten bit under marknivån, trots att de befann sig uppe på ett berg.
”Jag kan inte simma”, klagade Tikk.
”Jag hjälper dig, det är inte så farligt. Du är ju redan blöt i alla fall”, sade Sollex och vinkade till henne med sin gröna hatt.
Tikk tvekade.
”Annars får du varken höra fortsättningen på berättelsen eller träffa Véma”, sade Sollex och log retsamt.
Med en uppgiven suck klättrade Tikk försiktigt ner i brunnen. Sollex tog emot henne när hon föll ner i vattnet.
”Nu ska vi bara dyka ner och simma in i en sidotunnel”, förklarade Sollex lugnt. ”Håll andan nu.”
Tikk försökte andas lugnt en stund innan hon tog ett djupt andetag och dök ner under ytan. Sollex ledde henne en bra bit neråt och sedan in genom ett hål i sidan av brunnen. Därefter gick det snett uppåt, och snart trängde de upp ur vattnet igen i en stenbelagd tunnel. Där var kolmörkt. Tikk var lite skakis efter den egendomliga undervattensupplevelsen, men det hade gått tillräckligt fort, så att inte bristen på luft hunnit bli något problem.
”Kvinnan såg noga till att ingen annan skulle kunna finna hennes hemliga tunnel”, sade Sollex dramatiskt som fortsättning på berättelsen.
Det var den tunneln de var i nu, förstod Tikk. Hon tyckte sig nästan se skuggan av kvinnan som grävde i gången framför dem.
Skrot klättrade fram ur Tikks blöta väska och lyste upp mörkret med sina svagt lysande ögon. Han fällde upp en större lampa med starkt ljus, men drog snabbt ner ljusnivån så att människorna inte skulle bländas.
”En natt tog hon sig igenom tunneln och upp till borggården. Där smög hon sig obemärkt in till furstens rum och lade sig att sova i hans favoritstol, iklädd sin finaste klänning.”
Skrot kröp framför Sollex och Tikk, och lyste upp vägen. Tunneln var stor så att de kunde krypa fram utan problem, men det var omöjligt att ställa sig upp. Det var tur att Tikk inte hade cellskräck.
”När fursten vaknade på morgonen och fann kvinnan, förälskade han sig genast i henne och valde henne till sin hustru. Kvinnan, vars namn var Algalyn, spelade sin roll väl. Hon fick fursten att göra allt vad hon sade. På så vis förbättrade hon situationen för folket, så att alla uppror lade sig. Vid Algalyns ledning växte sig Moluvar bara starkare, medan de andra bergsfurstarna inte sällan föll under sina egna undersåtars uppror.” Sollex stannade plötsligt och vände sig om och tittade på Tikk.
”Vilken fantastisk berättelse”, sade hon och log mot honom. ”Men fanns det inte drakar som kunde ta sig över murarna?”
”Jo, det hände väl att det kom förbi en och annan drake också, men de brukar inte bry sig så mycket om människor. Det här hände långt innan man började tämja drakar och rida på dem. De värsta fienderna var, och är fortfarande, andra människor. Det är inte många som kommer hit till fots, eller häst längre, men det händer”, berättade Sollex. ”I alla fall är det tyvärr inte många som hört berättelsen om Algalyn, och som du förstår är det inte många som vet var hennes tunnel finns. Flehn vet inte, jag tror faktiskt inte att någon av drakfolket och ledarna här vet. Det finns såklart en chans att någon Kännare hittat tunneln, men det är ingenting som jag har hört något om.”
”Jag ska inte berätta för någon”, lovade Tikk. Hon kände sig hedrad över att Sollex berättat om Algalyn för henne. Det var en härlig hjältesaga, och det fanns faktiskt bevis för att den var sann.
De kröp vidare. Snart blev tunneln helt lodrät och de nådde fram till en gammal dörr som Sollex mödosamt sköt upp. Den måste vara tung.
”Det här är Algalyns hemliga källare”, berättade Sollex när de tagit sig ut ur tunneln. Han stängde dörren igen.
De befann sig i ett underjordiskt rum utan fönster. Runt väggarna fanns några tomma, gamla hyllor, men annars var källaren tom på saker.
”Kom här”, sade Sollex och steg uppför en stentrappa som fanns bredvid dörren. Den ledde upp bakom ett gäng fullpackade hyllor i en annan källare. Sollex var tvungen att flytta på en av hyllorna för att de skulle kunna ta sig fram, men han var noga med att ställa tillbaka den.
Skrot klättrade ner i Tikks väska igen, eftersom det här fanns en rad små fönster längs taket, och hans lampa inte behövdes längre.
”Algalyn lät bygga ett fristående torn över tunnelns utgång, så att den skulle förbli hemlig. Numera är Algalyns torn hem för Moluvars Kännare”, sade Sollex och öppnade källardörren.
Tikk följde efter honom ut i regnet och upp för en liten trappa till marknivån, i skydd av en stor rosenbuske.
”På andra sidan tornet har du ingången. Gå in och leta efter Véma, jag har några saker som jag måste fixa”, sade Sollex och såg väldigt bekymrad ut.
”Men du sa ju att vi skulle prata med Véma”, utbrast Tikk besviket.
”Jag vet vad jag sade, men jag har andra saker som jag måste göra”, mumlade Sollex och suckade tungt. ”Förlåt. Du kommer säkert att få hjälp ut genom huvudporten, annars vet du var tunneln finns.”
Tikk fick ingen chans att säga något mer. Sollex sprang snabbt iväg genom borgträdgården och gömde sig bakom buskar och häckar. Tikk hade inte orken att följa efter honom. Hon blev bara irriterad och stampade ilsket med foten i marken. Nu var hon där igen, ensam och på en helt okänd och kanske till och med farlig plats.
Skrot pep till, som för att stödja henne.
Det var ju inte som att hon inte var van att vara ensam och göra saker själv, men det här var inget rymdskepp… Och vad hade det gjort för skillnad om jag faktiskt varit på rymdskeppet? tänkte Tikk envist för sig själv. Hon kom fram till att det egentligen inte spelade någon roll. Hon var ju inte rädd, så det var ju bara att göra det hon var där för att göra.
Regnet hade lugnat sig nu och himlen hade ljusnat lite. Tikk tog det som ett gott tecken och började gå runt mot andra sidan tornet längs en av trädgårdens gångar. Algalyns torn var en stor, rund och mycket hög byggnad i röd sten, som Tikk aldrig sett tidigare. Hon fann det vackert, där det låg i den gröna trädgården, full av buskar, träd och blomsterrabatter.
Hon hoppades bara att Véma var där, och kunde ta emot henne.
