© Frida Dahlin

© Frida Dahlin
All text är förbjuden att kopiera enligt upphovsrättslagen

söndag 27 mars 2011

Tikk: 20 - Bergen

Fortsättning!
Det var tänkt att det här kapitlet skulle bli längre, men jag tyckte att det höll på att bli lite för långt, så jag bestämde mig för att dela upp det istället. 
Jag jobbar vidare med nästa kapitel...


Har ändrat lite.



20
Bergen

Alla passade på att vila eftersom Eyt ändå sov. De hade ju varit uppe en stor del av natten vid det här laget.
Nibbo somnade med huvudet lutat mot Läjkers axel och han somnade med huvudet lutat mot hennes huvud. Tikk misstänkte att Ketopol och Temmo också somnat, men Sollex ögon glimmade till i skrots lykta då och då, så han var i alla fall vaken. Tikk själv hade hamnat i Omots famn och hade det ganska mysigt där, men ingen av dem sov.
Véma satt längst upp i tunneln bredvid Eyt och liksom vakade över de andra med en undersökande blick och eftertänksam uppsyn.
När Eyt äntligen vaknade var alla de andra redan vakna och hade letat fram något att äta.
”God morgon”, sade Eyt glatt och sträckte på sig så gått det gick i tunneln. Han verkade fullt återställd.
”Är det verkligen morgon?” mumlade Läjker.
”Det är klart det är morgon, det är det alltid när man vaknar”, sade Eyt.
”Det är faktiskt morgon, solen borde ha gått upp för ett bra tag sedan”, sade Tikk som såg att skrots klocka var 9.14. Hon hade inga problem med att allt ljus i tunneln kom från robotens lykta, det var ju i sådant ljus hela dagarna sett ut på rymdskeppet. Visst var det hemskt i den trånga tunneln, men Tikk var i alla fall inte beroende av solljus för att veta att det var morgon.
”Om du säger det så”, suckade Läjker och återgick till att stirra in i tunnelväggen.
”Om du bara ser till att äta något nu så kan vi fortsätta sen”, sade Véma och började rota i Eyts väska på jakt efter något ätbart.
Det var inte så mycket mer som blev sagt, och snart kunde de fortsätta färden.
Det tog ingen lång stund innan Tikks knän började ömma, men hon bet ihop och följde tätt efter Omot, i vad som kändes som många, många timmar. De gjorde ofta pausar, men det kändes ändå som en oändlighet.
”Vi borde inte ha så långt kvar”, sade Sollex när ungefär halva dagen passerat.
”Hur långt är inte så långt då?” frågade Omot matt.
”Jag vet ju inte exakt var vi är någonstans, det är bara en gissning”, svarade Sollex irriterat. ”Det är inte som att jag har krupit igenom här förut bara för kuls skull.”
De var alla på dåligt humör vid det här laget.
”Om vi bara kunde komma ut någon gång”, muttrade Läjker.
”Vi skulle verkligen behöva lie frisk luft”, suckade Nibbo.
”Då är det väl bäst vi fortsätter. Om det här är den värsta delen av resan så kan det ju bara bli bättre”, sade Eyt glatt. Han var den enda som faktiskt inte var irriterad, det låg nog inte i hans natur.
”Jag är inte så säker på det”, mumlade Véma bakom dem.
”Tyst Véma!” sade Tikk upprört. Hur kunde Véma ens tänka tanken att säga sådär? Hur kunde hon vara så raka motsatsen till Eyt? Han levde på hoppet och var positiv, medan hon visste vad som kunde hända och accepterade nederlag. ”Om du nu bestämt måste säga något om framtiden så kan du väl i alla fall säga något positivt?” tyckte Tikk.
”Allt jag säger handlar inte om något jag Känt”, sade Véma och suckade djupt. ”Ni vet väl lika väl som jag att vrylverna inte kommer låta oss komma undan så här lätt. Det är klart att de kommer flyga över bergen natt som dag för att leta efter oss.”
Sedan blev det tyst. Alla visste de att Véma hade rätt, men de ville ju ändå ut ur tunneln så fort som möjligt.

Efter ytterligare några timmar kom ett plötsligt utrop från Ketopol, som var först.
”Vad är det?” frågade de andra förväntansfullt i munnen på varandra.
Det visade sig att de kommit fram till en naturlig grotta som var mycket större än tunneln. Där kunde de äntligen sträcka på sig ordentligt.
Skrot klättrade upp på en stor sten och släckte sin lampa. Då upptäckte Tikk att i grottans bortre sida fanns en spricka som släppte in lite solljus.
”Vi är uhte!” sade Ketopol med ett brett leende.
En kort stund var de bara så lyckliga.
Sedan bröts förtrollningen.
”Vi måste ge oss av så fort det blir tillräckligt mörkt”, sade Véma. ”Nu när vi kan använda kistan räcker det om vi bär kanske två väskor med mat och akuta förnödenheter. Vi borde också ha vapen redo. Läjker och Nibbo, ni tar allt ni behöver.”
”Mo’rii kåmär”, sade Ketopol.
”Nu?” frågade Eyt.
Ketopol nickade och gick fram till sprickan för att titta ut.
Eyt, Sollex och Tikk följde nyfiket efter.
Direkt utanför grottan växte några träd som tycktes vara början på ett skogsområde, annars syntes bara berg omkring dem. På himlen utmärkte sig en liten prick som verkade bli större och större. Tikk ryckte till av rädsla och duckade in i grottan igen.

Vrylverna har redan hittat oss, och resan genom tunneln har varit förgäves…
Ketopol skrattar, han har så klart lurat oss…

Sedan kastade sig en pildrake smidigt in genom den trånga sprickan och knuffade omkull Ketopol, men den snurrade snabbt runt och fångade upp honom igen. Det var en lite mindre pildrake som var ungefär lika lång som Ketopol när den satt ner. Den hade en varm brun färg på fjäll och fjädrar men var ljusare på bröstet.
Tikk förstod genast hur dumt hon hade tänkt. Ketopol hade inte alls lurat dem, han hade ju sagt att hans drake skulle komma, och det hade inget med de andra vrylverna att göra.
”Hur i all världen kunde draken veta att vi är här?” mumlade Läjker chockerat.
”Det skulle jag också vilja veta, jag har länge undrat hur det där fungerar”, sade Eyt fundersamt.

*****

Ketopol var så lycklig över att få se Mo’rii igen att han för en kort stund glömde bort de andra som var där, och att ett farligt krig hotade utanför grottan.
Han mindes första gången han såg draken. Då hade Ketopol varit ett barn och Mo’rii en nykläckt unge som tittat nyfiket på honom med sina stora, mörkgröna ögon. De hade alltid varit tillsammans sedan dess, ända tills Ketopol vågat säga emot krigsrådets beslut.
Nu hade allt förändrats. Mo’riis ögon speglade hans oro och hon skakade på vingarna så att en ensam fjäder lossnade.
Ketopol tog motvilligt upp fjädern och satte sig ner på grottans golv. Mo’rii lade sig snabbt bakom honom som ryggstöd.
 Med vana fingrar knöt Ketopol fast fjädern i sitt hår. Det var en gammal konst som han tränat mycket på när han var liten, den fick det att se ut som om det växte fjädrar i håret på vrylverna. Det var en jaktförberedelse som var menad att föra tur med sig, men Ketopol hade tappat tron på effekten.
”Hur gjorde du det där?” frågade Tikk och satte sig ner en bit ifrån honom.
Mo’rii väste åt henne och satte upp vingen för att skydda Ketopol.
Med en suck förklarade Ketopol för draken att de här människorna var hans vänner.
Hon drog motvilligt åt sig vingen igen.
Tikk hade skrämt ryggat undan och både Omot och Sollex hade tagit ett steg framåt för att beskydda henne från en eventuell attack.
”Usjsäkhta”, mumlade Ketopol och reste sig upp igen. Han ville prata allmänspråket, men eftersom han visste hur dåligt uttalet blev, lät han ändå helst bli.
”Han verkar lite arg den där draken”, sade Tikk skärrat.
Då tog Mo’rii ett steg närmare Tikk och visade tänderna.
”Hån”, sade Ketopol och lugnade draken.
”Va?” frågade Tikk osäkert.
”Hon”, rättade Eyt Ketopols uttal. ”Mo’rii är en hona.”
”Jaha. Förlåt Mo’rii”, ursäktade sig Tikk vänd direkt mot draken.
Mo’rii drog sig tillbaka bakom Ketopol.
”Lugna ner dig!” sade han åt henne på sitt eget språk.
”Kom hit så fixar vi packningen”, sade Véma då, utan att låtsas om Mo’rii. Det drog dem tillbaka till verkligheten. Även om Mo’rii var där nu, så hade inte läget förändrats.
Det började delas ut vapen, svärd och knivar spändes fast i bälten och pilbågar med koger träddes över ryggar.
Ketopols enda vapen dittills hade alltid varit Mo’rii och hennes klor och tänder, men nu blev också han tilldelad ett enkelt svärd.
Så fort det började skymma skulle Mo’rii ut igen och spana efter förföljare. Innan hon flög iväg vände hon sig till Ketopol med den där blicken som kunde koppla samman deras sinnen. Den här gången kunde han acceptera kontakten, men när han blivit tillfångatagen för sitt svek hade han inte klarat det.
Egentligen ville Ketopol följa med Mo’rii, men han behövde kunna berätta för de andra om det fanns några andra pildrakar i närheten.
”Ska hon lämna oss igen?” frågade Tikk. Hon verkade väldigt nyfiken på draken.
”Sjska sjspana”, förklarade Ketopol.
”Så hon kommer tillbaka?” frågade Tikk.
”Nägi”, svarade Ketopol.
”Hur ska vi då veta om hon ser något?” frågade Sollex.
”Giag väht”, sade Ketopol med en suck. Varför måste ljuden i det där språket vara annorlunda vrylviskan egentligen?
Eyt och Véma såg fundersamma ut och de andra såg frågande ut.
Kopplingen mellan en vrylve och hans drake var något som ingen utomstående fick veta hur det fungerade, så Ketopol kunde inte säga något mer.
Han följde Mo’riis bana över himlen och när det var mörkt nog för dem att ge sig av kunde Ketopol säkert säga att det inte fanns några vaktpatruller i närheten.
”Däht är sjsäkärht aht giä sägi av”, sade han och lyckades i alla fall få till grammatiken. Egentligen så visste han precis hur det skulle vara, men han brukade ändå hoppa över jobbiga ord, och då var det lätt att falla tillbaka i vrylviskans grammatik.
Han hade i alla fall bestämt sig att inte ta den enkla vägen och låta Eyt översätta allt.
När gruppen lämnade grottan bakom sig var det dags för Läjker och Nibbo att söka sig en väg söderut, medan de andra skulle gå mot nordost.
”Lyka htil”, sade Ketopol.
”Hej då”, sade Tikk och kramade om de båda bågskyttarna.
”Tack för allt, nu är det bara resten kvar”, sade Eyt och klappade Läjker på axeln.
”Vi ses igen”, sade Véma och log i mörkret.
Sollex tog dem lite avsides för att säga något som de andra inte fick höra.
”Okej vi lovar”, hörde Ketopol Nibbo säga när de var på väg tillbaka. Hon och Läjker såg annars oförstående ut.
Sedan skiljdes de åt och Ketopol och de andra letade sig en väg i riktning mot Jerilirs bergsgräns. De behövde också ha någonstans att ta skydd ifall några andra vrylver kom och letade efter dem, så de höll sig nära träd och klippor.
Ketopol hade inga större problem med vandringen, men i mörkret var det ändå lätt att snubbla i den ovana terrängen. Tikk blev snabbt trött och Omot och Temmo måste ha gått väldigt mycket på envishet.
Mo’rii flög högt och i en bred cirkel kring vandrarna. Hon varnade flera gånger för vaktpatruller så att de kunde gömma sig, men eftersom det var mörkt blev det inga problem.
Så fort solen började lysa upp himlen ovanför bergstopparna letade de efter någonstans att spendera dagen eftersom det skulle vara alltför riskabelt att färdas då när pildrakarna hade som lättast att upptäcka dem.
Det var svårt för gruppen att säga hur lång tid det skulle ta innan de kom fram till gränsen. Ketopol gissade att om de fortsatte i samma takt så skulle det ta två nätter till.
De hade hittat en skreva under ett utsprång där de kunde krypa ner. Där tog de en matbit och försökte hämta krafterna.
Ketopol lade sig på rygg och fick ett infall att träna på allmänspråkets uttal, men han var samtidigt högt uppe bland molnen och flög med Mo’rii.
”Sjssssss… Sjss. Sjs…” Det var svårare än man kunde tro att få bort det där extra sj-ljudet som alltid fanns i vrylviskan före S. ”SjsssssSssss…” Han försökte tänka ljudet i huvudet och sedan hoppa in, men det var inte heller lätt.
”Vad gör du Ketopol?” frågade Tikk och drog bort hans blick från Mo’riis moln och ner till sina egna ögon igen.
”Htränar uhtal”, svarade Ketopol.
”Låter som du har problem med S”, sade Tikk och log mot honom.
”Ja”, sade Ketopol och suckade.
”Försök slappna av lite mer i käken”, föreslog Tikk.
”Hss…” Lite bättre.
Ketopol satte sig plötsligt upp. Mo’rii hade fått syn på någonting. Någonting dåligt.
”Vi måsjte fårhtsjäta!” utbrast Ketopol och hoppade upp på fötterna och ryckte åt sig sin packning igen.
”Nej, snälla! Mina ben värker”, klagade Tikk.
”Sjssåldahtär å hträsjsskman på väg hiht”, sade Ketopol och försökte få upp de andra på benen igen.
”Hur då? Vart kommer de ifrån?” frågade Eyt och spanade ut från deras gömställe.
”Htil häsjsht från Karqål”, svarade Ketopol och följde Mo’riis blick när hon spanade på himlen efter andra pildrakar. Ingen fiende syntes till förutom den lilla grupp på marken som närmade sig från andra sidan en bergskam.
”Vi måste få vila”, sade Temmo bestämt.
”Du skulle väl ha stannat i Moluvar då”, sade Sollex irriterat.
Temmo stirrade envist på honom, tog sin packning och reste sig upp igen.
”Vi har väl inget val”, sade Eyt.
”Vi måste fortsätta nu i alla fall, men vi får leta efter ett bättre gömställe så att vi kan få lite sömn innan kvällen”, sade Véma. ”Visa vägen du bara”, bad hon Ketopol.
Ketopol kollade med Mo’rii och ledde sedan sina vänner på en lång omväg för att komma undan soldaterna.
Det blev en jobbig etapp. Alla var trötta, men oron för att stöta på fiender gjorde att de var tvungna att färdas så snabbt som möjligt. Turligt nog så lyckades Véma hitta en grotta där de tryggt kunde få sova lite.
”Plöhtsjlight krylar bärgiän av sjssoldahtär från Karqål”, muttrade Ketopol oroligt.
”Vad är det som har hänt? Har de besegrat gränspatrullerna?” undrade Sollex.
”Jag tror att de har smugit sig emellan utposterna”, mumlade Eyt, mest för sig själv.
”I så fall måste vi ta oss till gränsen och prata med gränsvakterna så fort som möjligt”, suckade Temmo.
Tikk hade redan somnat i Omots famn, och Véma låg med slutna ögon.
Ketopol skulle inte kunna somna, han och Mo’rii måste hålla koll på fienden.

”Aj!”
Ketopol satte sig plötsligt upp. Han hade visst somnat ändå.
”Vad är det?” frågade Véma och var snabbt uppe på fötterna.
”Ingenting”, svarade Sollex, men han grimaserade illa när han knöt högerhanden.
”Får jag se”, sade Véma och gick fram till Sollex.
”Nej, rör mig inte!” skrek Sollex och ryggade tillbaka. Han verkade plötsligt panikslagen.
”Låt mig se”, sade Véma bestämt.
”Nej”, sade Sollex och höll sin knutna hand bakom ryggen utom räckhåll för Véma.
Hon tittade misstänksamt på honom.
”Vad är det som händer här egentligen?” frågade Eyt men en förvirrad uppsyn. Han hade nog också sovit.
”Jag satte handen på en vass sten”, mumlade Sollex nervöst. ”Men det är inget”, tillade han snabbt.
”Då förstår jag inte problemet”, gäspade Eyt. ”Du måste väl inte undersöka varenda liten skråma någon ådrar sig Véma, ta det lugnt.”
Ketopol tyckte att Sollex reaktion var högst märklig, men han höll ändå med Eyt om att Véma verkade lite överbeskyddande.
”Ser ut som om vi borde fortsätta snart”, sade Eyt sedan, som om inget konstigt hade hänt.
När Ketopol såg sig om upptäckte också han att nästan hela dagen hade passerat. Men tänk om fienden hade kommit medan han sov och inte kunde varna de andra.
En känsla från Mo’rii talade om för honom att hon hade väckt honom vid minsta fara.
”Vi äter lite, sen ger vi oss av”, sade Temmo och letade igenom sin packning.
”Är vi inte framme snart”, muttrade Tikk.
”Ge inte upp nu, bara vi kan ta oss till gränsen så ska du se att det går lättare sen”, sade Omot uppmuntrande.
Ketopol önskade att han haft samma bra kontakt med sin far, men han hade i alla fall Mo’rii.
Det gick lite lättare på en gång när de fortsatte eftersom alla fått vila lite, men eftersom Véma var orolig och tvingade dem hålla ett jobbigt tempo hela natten var de alldeles slutkörda när de till slut slog läger i en liten skog.
Ketopol var alldeles stum i benen och såg hur Tikks händer skakade när hon skulle försöka dricka lite vatten.
”Vi är inte vana vid det här livet”, muttrade Omot och hjälpte henne.
”Tror du någon av oss andra är det då?” frågade Temmo upprört.
Sollex suckade djupt. Någonting sade Ketopol att han faktiskt var van vid sådana kraftansträngningar som de nu utsattes för.
Annars var Eyt den som verkade helt oberörd av nattens slit. Ketopol hade frågat honom på vrylviska hur han kunde vara så pigg och spänstig hela tiden. Svaret var att Eyt som kraftbärare kunde ta hjälp av energierna i omgivningen för att hålla sig själv igång.
Véma såg väldigt sliten ut, hennes drivkraft den natten hade definitivt varit rädsla. Hon såg sig om hela tiden, som om någon ondska plötsligt skulle kunna hoppa på dem när som helst.
Ketopol fick kraft av Mo’rii, men han var inte heller van att vandra på det här viset. Han brukade ju alltid flyga tillsammans med sin drake.
Som om det inte vore nog ändå, så närmade sig också en storm från väst. Vinden hade tilltagit och det vara bara en tidsfråga innan regnet skulle börja falla. Gruppen kunde också höra åskmuller på avstånd.
Efter en sista spaningsrunda kom Mo’rii och lade sig beskyddande intill Ketopol. Hon behövde också vila och eftersom sannolikheten att andra vrylver gav sig ut i stormen var väldigt liten, var det här ett perfekt tillfälle.
Det var så skönt att ha henne hos sig igen att Ketopol kunde slappna av och somnade nästan på en gång.

måndag 14 mars 2011

The Sorcery

Medan jag jobbar vidare på nästa kapitel... hittade en gammal text på engelska jag skrev någon gång, få se vad ni tycker om det även om det inte är en färdig berättelse.



The Sorcery

It was a beautiful day, the first day of the summer weeks. Nic was back home at the family farm for the first time in three months. She was lying in the grass trying to communicate through the mind with one of the cats. It was her homework for the week. Sadly, since the cat didn’t react at all – as it would have if it had heard her – she hadn’t succeeded.
Nic was a student at the Sorcery which was a great magic school. They had a tough time table most of the year, but during the three summer months they only had classes every other week.
“Dinner!” Nic’s mother suddenly called through the kitchen window. Nic gave up on the cat and went to join her family at the table instead.
“Trick is acting strange again”, Jake told his father. “It might be the same illness as last year, but I don’t know.” Jake was Nic’s older brother and he cared very much for all animals on the farm, but the horse Trick was his favorite.
“That’s strange. She changed after the accident”, their father said.
“Can you talk about that some other time? We haven’t seen Nic in three months”, their mother complained. “How have you been doing?” she asked Nic.
“I’ve mastered the elemental energies”, Nic answered proudly with a wide smile.
“That sounds interesting”, Tiv said without meaning it. She had always been jealous of her sister – Nic, the perfect. Nic had blonde hair and brilliant blue eyes and most importantly she got to go to a fancy school. Tiv had brown hair and grey eyes and had never gotten very much attention.
“Next free week ‘I would like to bring a friend with me home “, Nic went on. There was no point in talking more magic since her family didn’t understand it.
“Don’t you think her family wants to see her as much as they can?” her mother wondered.
“Mom, you know there aren’t many girls at the Sorcery”, Nic began and before her mother got a chance to object she continued. “Tibbo’s parents live in a big city and they would love for him to come see a real farm like ours. Please.”
“Well I suppose it might be good for him then”, her mother said, unable to refuse.
“Just because you get everything you want anyway”, Tiv thought, annoyed.
“That’s not nice to say!” Nic said with chock turned at Tiv.
“I didn’t say a thing”, Tiv said with confusion.
“I do not get everything I want”, Nic said angrily.
“Great! Now I can’t even have my thoughts to myself”, Tiv thought and sank down in her chair with a tired sigh.
“Didn’t you… you just…?” Nic stammered while realizing Tiv was just thinking and not actually saying anything.
“Leave me alone!” Tiv said and got up.
Before Nic could respond, her sister had left the room.
“What was that about?” their mother asked.
“I’m not sure I really know what happened there”, Nic answered. She just couldn’t figure out why she’d heard Tiv’s thoughts.
“I’m going to check on Trick”, Jake said and rose. He didn’t bother about Nic’s magic at all and he suspected that was what his sisters’ strange conversation had been about. He went to the stables and found his black beauty breathing heavily.
“Hello girl. How are you”, he greeted her, but his mind wandered off to his sisters and their quarrels. Tiv had same hair and eye color as him, but that was as close as any of the three siblings got to each other. Nic was tall and slim, Tiv was short and Jake was tall, but steadier. Nic was very open and shared her stories with anyone, Tiv had always been more thoughtful and secretive but with a high temperament and Jake was calm and most happy while tending his animals. Trick brought him back to reality by chewing on the neck or his shirt.
“Are you hungry?” he asked her and went to fetch her something to eat.
“Of course I’m hungry.”
Jake froze. He turned around and looked at the black mare. She looked just like before. “I’m imagining things”, he thought to himself.

söndag 6 mars 2011

Tikk: 19 - Flykt

Här har vi alltså nästa kapitel, ojoj!
Ja det var egentligen klart mycket tidigare och jag är mitt inne i nästa kapitel redan, har bara fixat med lite ändringar.
Enjoy :)



19
Flykt

Det blev bestämt att de skulle ge sig av samma kväll och ta sig så snabbt som möjligt igenom tunnlarna. Men hur de skulle göra när de kom till bergets fot kunde de inte avgöra förrän de kommit dit och såg hur där såg ut. De som stannade kvar skulle göra sitt bästa för att uppehålla illusionen av att ingen alls lämnat Moluvar och se till att huset inte plötsligt bara stod tomt.
”Jag och Sollex ska ge oss ut och skaffa fram lite extra förnödenheter”, sade Véma efter att de viktiga besluten avgjorts.
”Ska vi?” frågade Sollex med en något ogillande min.
”Jag antar att du vet vart allt förvaras här i Moluvar”, svarade Véma och knackade Eyt på axeln. ”Kan jag få låna den där lådan du hade så att vi slipper gå och släpa öppet på en massa grejer?” frågade hon.
”Visst, Sollex vet kanske vart de har allt, men varför du?” frågade Eyt henne och plockade fram förminskningskistan, som Tikk kallade den.
”Därför att jag är Kännare”, svarade Véma och snodde kvickt åt sig kistan från Eyts hand.
Eyt såg ut som om han ville säga något, men lät bli.
Sollex bara skakade på huvudet och följde efter Véma ut genom dörren.
Tikk skrattade åt Eyts min när de försvunnit. Véma hade goda avsikter med allt hon gjorde, även om hon inte visade det. Tikk visste att det alltid var så. Eyt visste väl inte hur Véma fungerade.
”Vad gör vi nu?” frågade Omot. Han såg ut att just nu inte orka bry sig riktigt om vad som hände runtomkring. Han hade nog sovigt dåligt.
”Ja, jag vet inte hur länge de kommer att vara borta”, svarade Eyt och ryckte på axlarna.
Tikk kunde bara inte förstå hur hon hamnat där hon nu var. Det här var så långt ifrån de tråkiga dagarna på rymdskeppet som det gick att komma. Då hade hon varit en obetydlig skugga som oftast bara hängde efter chefsmekanikern på rymdskeppet YGV7259. Nu satt hon i ett litet hus i en stad ockuperad av folk ridande på drakar, på en planet full av magi, i ett allvarligt krig mellan två länder där de slogs med svärd. Till storleken var Moluvar så fruktansvärt mycket mindre än rymdskeppet men här hände ändå så fruktansvärt mycket mer än det gjorde där. Tiden på Elejona hade varit mycket mer händelserik än ett helt år på rymdskeppet. Rentav flera år.
”Vad är det vi ska göra i Karqol egentligen?” frågade Omot.
”Ta reda på mer om det här träskmarksfolket och vad de har för planer”, svarade Eyt.
”Vart är det tänkt att vi ska bege oss till att börja med?” frågade Temmo.
”Jag tänker mig att vi ska besöka huvudstaden”, svarade Eyt och kliade sig i huvudet.
”Hur ska det gå till då?” frågade Tikk. Hur långt var det egentligen till Karqols huvudstad och hur lång tid skulle det ta att dit? Fast det Tikk undrade mest var ju hur de skulle kunna ta sig in där utan att bli avslöjade.
”Vi kommer nog på något efter vägen”, sade Eyt. Han var ju i alla fall optimist.
”Hur långt är det till huvudstaden?” frågade Tikk. Alla tittade på Eyt eftersom han troligtvis var den enda av dem som faktiskt varit i Karqol.
”Det tar väl några dagar”, svarade Eyt.
”Några dagar? Borde det inte kunna ta några dagar bara att ta sig till gränsen?” frågade Temmo. ”Till fots i den här terrängen?”
”Jag är inte så bra på avstånd”, sade Eyt och slog ut med armarna.
”Jag trodde du var bra på allt”, sade Nibbo ironiskt.
”Det har jag aldrig sagt!” försvarade sig Eyt och log oskyldigt.
”Nej, men du har en otrolig ingenting-är-omöjligt anda”, påpekade Omot.
”Jag har lärt mig det förstår ni, att någonting som verkar omöjligt just nu kanske är en självklarhet någon gång i framtiden och att man har en väldigt mycket större chans att lyckas när man i alla fall försöker än när man bara ger upp”, förklarade Eyt. ”Det finns inga misslyckanden, bara mindre önskade utgångar.”
”Det har du visserligen rätt i, men det skulle faktiskt kunna sluta riktigt oönskat och vi blir dödade allihop”, sade Nibbo och suckade tungt med en fjärran blick.
”Det är många som har fått sätta livet till i det här kriget”, sade Läjker och hängde med huvudet. ”Vi måste göra vad vi kan för att få ett slut på eländet. Försöka är det minsta vi kan göra.”
”Det här kriget har varat så länge, man glömmer lätt bort hur hemskt det faktiskt är”, mumlade Eyt.
”De krig jag sett har inte involverat svärd och pilbågar”, sade Omot. ”Där kunde motståndarna inte ens se varandra. De har sina maskiner på de planeterna.”
”Och krigen i sagorna slutar ju alltid lyckligt”, sade Tikk. Hon önskade verkligen att det här skulle vara som i en saga.
”Duma hträsjskmän”, muttrade Ketopol med sin underliga brytning. Han var ändå ganska bra på allmänspråket.
”Jag önskar det vore lika fredligt här som det var i Pulturg Serti när jag växte upp, det enda vi hade där var harmlösa syskonkrig”, sade Eyt och log. Han återupplevde gamla minnen förstod Tikk. ”Det är alltför många år sedan jag var där senast. Undrar hur de har det där nu.”
Sedan satt de tysta en lång stund.
”Vi kanske ska gå och packa lite”, sade Nibbo plötsligt och drog med sig Läjker upp på övervåningen.
”Jag har packat färdigt”, mumlade Tikk.
”Det har vi med”, sade Eyt och menade antagligen Omot och Ketopol förutom sig själv.
”Jag har inte så mycket att packa”, suckade Temmo. ”Inte Véma heller.”
”Hur ska vi göra när ni gett er av?” frågade en av kännarlärlingarna.
I brist på annat att göra startades en diskussion om hur tre personer skulle kunna få det att se ut som om det bodde åtta personer i huset. De skulle med jämna mellanrum föra ljudliga konversationer och vara ute mer och träffa andra i Moluvar men aldrig lämna huset obevakat. Om någon frågade om de andra skulle de säga att de var ute. Det var i alla fall några av förslagen som lades fram.
Tiden gick, och precis när de började undra över Véma och Sollex så knackade det på dörren och de var tillbaka.
”Du känner inte mig!”, sade Sollex till Véma. Det verkade vara fortsättningen på en redan påbörjad diskussion.
”Nej, jag vet inte vem du egentligen är”, höll Véma med. ”Men du spelar en viktig roll för Jerilirs framtid.”
”Gör vi inte alla det i så fall?” suckade Sollex och sjönk ner på en stol. Han såg väldigt matt ut.
Véma tittade på honom med en outgrundlig min.
”Så vad har ni med er tillbaka?” frågade Eyt. Tikk hade hellre velat veta vad de pratat om, men det var kanske inte rätt tillfälle.
Véma tog fram förminskningskistan och visade upp dess innehåll. Där fanns nu en hel del nya saker och alla Eyts grejer var prydligt hoppackade så att de tog mindre plats än de gjort förut.
”Här har vi nu mat, vapen, kläder och lite annat som kan komma till användning”, berättade Véma.
Tikk tittade ut genom fönstret och förstod att det inte var alltför lång tid tills det skulle börja skymma.
De gjorde i ordning en ordentlig sista måltid innan resan, men Tikk åt inte mycket. Hon var rädd. Hon hade inte tänkt på det förut, men de skulle lätt kunna bli dödade i Karqol om något gick snett. Tikk hade varit rädd förut men det här var speciellt. Nu var hon lyckligare än någonsin, så det kändes hemskt att lämna den trygghet som de, trots vrylverna, hade i Moluvar. Hon försökte verkligen intala sig själv att det skulle bli ett spännande äventyr men obehaget hängde envist kvar.
”Hur är det med dig Tikk?” frågade Omot när de äntligen skulle ge sig av.
”Det är bra”, mumlade Tikk till svar och drog ett djupt andetag.
De hade bytt om till Elejonska reskläder och alla hade fått varsin väska med förnödenheter för resan genom tunneln, där de inte skulle kunna utnyttja förminskningskistan eftersom den var för stor. Véma var väldigt olik sig utan klänning och med ett segervisst leende. Hon utstrålade känslan av att uppdraget skulle lyckas men det var föga lugnande för Tikks egna känslor.
”Då går vi”, sade Sollex och öppnade dörren.
Temmo tog farväl av sina vänner som skulle stanna kvar, med ett sorgset leende. Sedan stängdes dörren efter dem.
Ett tjockt mörker lade sig så fort solen försvann ner bakom de högre bergstopparna och stjärnorna visade sig på himlen, men lyckligtvis syntes inte månen till.
”Vilken vacker kväll”, sade Eyt och andades in den friska kvällsluften.
”Så här ser det ju ut i rymden hela tiden”, sade Omot.
”I rymden finns inte den här luften”, sade Eyt och log brett.
Omot och slöt ögonen och drog några djupa andetag. ”Nej, det har du rätt i”, sade han.
”Rymdän?” sade Ketopol frågande med sitt konstiga uttal och tittade på Eyt.
”Rii”, viskade Eyt. ”Jag berättar senare.”
De mötte nämligen en vaktpatrull som tittade ogillande på dem. Ketopol gömde sig lite bakom de andra i gruppen.
Efter det började Eyt prata med Läjker, som för att försöka förhindra vakterna från att misstänka att gruppen faktiskt tänkte rymma från deras fångenskap. Ketopol såg trött ut, i alla fall trött på att försöka förstå vad det var de andra pratade om.
Tikk funderade på vrylviskan. Det verkade som om rii betydde rymden, och Ketopol hade väl sagt mo’rii om sin drake? Hette hans drake då någonting med rymd? eller var det så att vrylvernas översättning på drake hade med rymden att göra?
När de var framme vid den gömda trädgården kunde de andas ut, nu skulle färden fortsätta utom synhåll för några vakter.
”Jag går ner först och ser till att alla kommer in i tunneln”, sade Sollex och klättrade ner i brunnen.
Temmo var först att följa efter, utan att någon sade något. Men när Läjker klättrade ner i brunnen och åstadkom ett högljutt plask, fick Ketopol panik. Han väste en lång harang vrylviska och Eyt var tvungen att hålla fast honom för att han inte skulle springa därifrån.
Eyt gjorde sitt bästa för att lugna honom men Ketopol var verkligen förtvivlad. De hade ju pratat om att tunneln gick igenom en vattenfylld brunn, men han hade nog inte förstått det.
”Kommer ni?” frågade Sollex nerifrån brunnen.
”Vi måste fortsätta”, sade Eyt uppgivet och lämnade Ketopol sittande på marken med nedsänkt huvud.
När Nibbo suckade och klättrade ner till Sollex, gick Tikk och satte sig bredvid Ketopol.
”Det är inte så farligt”, viskade hon och lade en hand på hans arm. Han skakade.
”Vahtän…” mumlade han och tittade upp på henne.
Tikk läste rädslan i hans ögon. ”Jag är också rädd”, sade hon. Fast hon var inte rädd för vatten och hade ju tagit sig igenom tunneln förut.
Då suckade Ketopol och reste sig upp.
Eyt klappade honom på axeln och sade något på vrylviska. Sedan hjälpte han Ketopol ner i brunnen.
Färden genom tunneln gick liksom tidigare ganska snabbt. När de väl stod i Algalyns undre källare var de alla på bättre humör. Nu var det bara resan genom den andra tunneln kvar innan de var ute på öppen mark.
”Det där gick ju bra”, sade Sollex och stängde den lilla dörren efter dem. Precis när han gjort det kunde de höra röster uppifrån. Alla stelnade till och det enda som hördes var vattnet som droppade från deras blöta kläder.
Då var det någon som rörde sig i källaren ovanför och viskade något till sina kamrater, vartefter de stampade i golvet och måste ha förstått att det fanns ett rum där under.
Sollex smög försiktigt tvärs över källaren och sköt upp en lucka i golvet.
När en av männen ovanför plötsligt ropade något som orsakade stort tumult, skyndade sig Tikk och de andra efter Sollex.
”Vad ska vi göra?” frågade Temmo förtvivlat.
”Om de hittar tunneln är det ute med oss”, sade Sollex.
I samma ögonblick välte en hylla i källaren ovanför. Tikk gissade att det var den hylla som gömde luckan till det undre källarrummet.
”Gå!” ropade Eyt och knuffade ner Ketopol i nästa tunnel. Efter vrylven följde Temmo och Sollex.
När andra vrylver försiktigt började ta sig nerför källartrappan klappade Véma Eyt på axeln och kröp ner i tunneln hon också. Nibbo och Läjker följde efter henne innan Omot drog med sig Tikk.
Det sista Tikk såg av källaren var hur Eyt med en elegant handrörelse fick vrylverna i trappan att ramla omkull som om någon knuffat till dem. Sedan var Tikk nere i den mörka tunneln, snabbt krypande efter sin far utan att kunna se någonting.
Efter en plågsam minut, som kändes som en evighet där hon kröp genom den svarta tunneln, tog sig skrot ut ur Tikks väska och lyste upp mörkret. Omot blev synlig framför henne och framför honom kunde hon skymta Läjker.
”Fortsätt framåt Ketopol”, hördes Temmo röst längre fram i tunneln.
”Är alla med?” ropade Sollex.
Tikk vred på huvudet och såg bakåt i tunneln. Eyt syntes inte till.
”Inte än”, svarade Véma. Trots att hon kröp alldeles bakom Sollex i mitten av truppen, så visste hon.
Tikk tittade ner på sina jordiga händer och kände hur knäna ömmade. När hon såg hur tunneln sluttade nedåt framför sig, kände hon sig illamående. Hon slöt ögonen och stannade. Det kändes som om de var på väg långt ner under marken, utan någon väg ut och utan att kunna vända om. Fångad i ett hål.

”Tikk?”
Förvånat öppnade Tikk ögonen igen och såg sig om.
”Har de andra krupit ifrån dig?” frågade Eyt bakom henne. En liten blå ljusboll svävande i luften framför honom och lyste upp mörkret.
”Va?” Tikk vände sig framåt och tittade nedåt tunneln. Omot och de andra var utom synhåll. Inte ens skrot fanns där.
”Ingen fara, det är omöjligt att gå vilse i en tunnel utan sidogångar”, log Eyt och kliade sig i pannan.
Tikk såg då att han hade ett litet skärsår där och omedvetet smetade han ut blod över hela pannan. Tikk stelnade till. Vad hade hänt när Eyt mötte vrylverna i källaren egentligen?
”Aj då”, muttrade Eyt när han insåg vad han gjort. Han satte handen mot pannan igen och grimaserade. I samma stund slocknade den lilla ljusbollen.
”Är du okej?” frågade Tikk. Hon darrade.
”Ingen fara”, mumlade Eyt efter några djupa andetag. ”Vi måste fortsätta… så att vi kommer ikapp de andra.”
”Kan du ta dig förbi mig?” frågade Tikk osäkert.
”Okej”, mumlade Eyt och trängde sig förbi henne.
Tikk försökte göra sig så liten som möjligt för att undvika problem. När Eyt var förbi följde hon efter honom i jakten på de andra.
Det gick långsamt för Eyt men när Tikk frågade honom om de kanske skulle stanna och vila en stund så svarade han som om det inte alls vore några problem. Han sade ingenting om vad som hänt i källaren.
Även om Eyt verkade vara sitt vanliga outtröttliga jag så förstod Tikk hur trött han egentligen var. I den mörka tystnaden var det omöjligt för Tikk att undgå hans tunga andetag. Något sade henne också att om Eyt bara hade haft orken, så skulle han hållit kvar den lilla ljusbollen utan minsta problem. Tikk hoppades att han bara var trött och att det bara var hans egen magiutövning som tömt honom på krafterna.
”De andra måste väl stanna och vänta någon gång!” väste Eyt till slut och stannade. Det var tydligt att han var trött och irriterad.
”Hallå!” ropade Tikk så högt hon vågade. Det följdes av en stunds total tystnad.
”VÄNTA!!!” vrålade Eyt för full hals när inget svar kom.
Tikk slog händerna för öronen och höll andan.
”Vem där?” ropade Eyt lite lugnare.
Tikk tittade förvånat upp och framför Eyt kunde hon faktiskt se ett ljussken närma sig längre ner i tunneln.
Det var skrot som kom springande på sina små spindelben, med en stor lampa riktad rakt emot dem. Han pep triumferande.
Eyt satte sig lutad mot tunnelns vägg och andades ut. Nu när Tikk kunde se honom fick hon en klump i magen. Han såg inte alls pigg ut och blodet i pannan gjorde inte saken bättre, även om det inte alls verkade vara något allvarligt sår.
”Tack skrot”, sade Tikk och klappade sin lilla robot. ”Väntar de andra?” frågade hon.
Skrot nickade ivrigt och signalerade att de skulle fortsätta.
”En sekund bara”, mumlade Eyt och tog några djupa andetag. ”Okej”, sade han sedan och började krypa igen.
Tikk följde efter med ett bekymrat leende.
Efter inte alltför lång tid kom de äntligen ikapp de andra.
”Eyt!” utbrast Omot bestört när de kom inom synhåll.
”Det är bara ett litet skärsår”, suckade Eyt och kämpade sig fram och satte sig bredvid Omot.
Tikk satte sig bredvid honom lutad mot väggen mittemot.
”Låt mig ta en titt”, sade Véma bestämt och trängde sig förbi Nibbo, Läjker och Omot. Hon vinkade till sig skrot för att få bra ljus, sedan böjde hon sig fram och undersökte Eyts panna. ”Hur fick du det där?”
”Aj!” klagade Eyt. ”Det var väl en… jaktkniv?”
”Självklart”, suckade Véma och satte sig bredvid Tikk. ”Men det ser okej ut, och vi kan inte göra något åt det här nere i alla fall.”
”Det vet jag väl”, mumlade Eyt och gav Véma ett blekt leende.
”Men du ser faktiskt sjuk ut”, sade Véma med oro i rösten.
”Jag gjorde en liten felbedömning, men det blir bra om jag får sova lite”, sade Eyt och gäspade stort.
”Vad var det som hände egentligen?” frågade Läjker som satt på andra sidan Omot.
”Jag säkrade källaren så att de inte kan komma efter men de vet att vi är på väg ut och kommer patrullera de närliggande bergen noggrant”, berättade Eyt.
”Men vad gjorde du?” frågade Tikk.
”Jag gillrade en energifälla, så att det helt enkelt är omöjligt att komma ner i källaren utan att jag tar bort den”, svarade Eyt som om det var något helt naturligt han gjort.
”Hurdå?” frågade Omot.
”Jag laddade luften på ett sätt så att om något försöker ta sig dit blir det som att gå in i en bergvägg, men det råkade bli en lite större ansträngning än jag räknat med”, berättade Eyt och gäspade än en gång.
”Så mycket för att smita iväg oupptäckta”, suckade Véma.
Hur ska det nu gå att ta sig till gränsen?
En sekund senare började Eyt snarka högt.