Jag tror att det ska vara bra nu, jag kommer nog iaf inte att ändra det mer så att framförvarande kapitel påverkas direkt...
Det har varit en lång väntan för er som vill läsa och det beror på att jag velat, men också att det kommit en ny expansion till World of Warcraft och att det är julstök på gång nu...
Hoppas ni tycker om det iaf, och God Jul!
18
Planering
Den unge vrylvens namn var Ketopol, och han och hans drake hade alldeles nyligen blivit invigda i jaktlaget.
Eyt hade genast bett om något att skriva på, så att han skulle kunna anteckna. Nu satt han och Ketopol mittemot varandra vid bordet och pratade vrylviska på ett till synes avslappnat sätt.
”Det här kommer ju att ta hela dagen”, muttrade Läjker.
”Så hur ska vi sova inatt?” undrade Nibbo. De var tolv stycken i deras lilla hus nu.
”Vi får väl sprida ut oss på golvet”, mumlade Sollex. Hans tankar verkade befinna sig på annat håll.
”Vad säger han?” frågade Véma frustrerat.
Tikk började förstå varför Kännaren verkade så känslokall hela tiden. Det var antagligen just för att hon som Kännare, tog in så många saker hela tiden att hon var tvungen att blockera alla känslor för att inte bryta ihop. Hon verkade alltid iaktta sin omgivning och liksom vänta på att någonting skulle hända, som hon redan visste skulle hända, men nu verkade hon lite okoncentrerad och hade ingen aning om vad som sades.
”En massa saker”, svarade Eyt kort och återgick till samtalet på vrylviska.
Véma ryckte irriterat till sig hans anteckningar, men efter en snabb titt slängde hon surt tillbaka dem. Fel språk, antog Tikk.
Eyt verkade oberörd.
”Jag kan ta Flehns svärd”, suckade Véma och vände sig till Sollex. ”Tikk kanske kan ta det där andra utifall det skulle komma till närstrid.”
”Hur ska vi ta oss härifrån då? Och vad ska vi göra sedan?” frågade Tikk.
”Vi måste ju meddela Kungen, och han befinner sig vid gränsen nere på låglandet”, sade Läjker.
Tikk lade märke till att Sollex såg nervös och bekymrad ut. Han tittade oroligt ner i golvet.
”Den girige kejsaren har visst hittat sig en kvinna”, sade Eyt plötsligt. ”Som tillhör en av de södra träskmarksklanerna.”
”Vad har det med kriget att göra?” undrade Omot.
”Hon önskar sig Jerilir i bröllopsgåva”, svarade Eyt och knackade i bordet med pennan han fått låna av Tikk.
”Och varför bryr sig vrylverna om det?” frågade Nibbo och suckade tungt.
”Det gör de inte, egentligen. Ketopol berättar att det kom en man med stor eskort från huvudstaden. Han talade till Hövdingen på deras eget språk, så Hövdingen kallade till krigsråd. Alla vuxna män deltog”, berättade Eyt. ”Ketopol räknades som för ung, men han hörde vad som sades och han är säker på att mannen måste ha hört till samma klan som Kejsarens kvinna.”
”Vad sade han?” frågade Tikk.
”Han erbjöd dem frihet och makt i gengäld mot deras hjälp i erövringen av Jerilir. Ketopol tycker det var ett fånigt förslag, eftersom vrylverna redan var fria. Kejsaren var ju till och med tvungen att skicka en man för att be om deras hjälp, utan makten att ge dem order”, förklarade Eyt. ”Men det måste ha varit något som Ketopol inte såg som gjorde så stort intryck, eftersom mannen efter krigsrådet benämnts som den mörke mästaren, och folket skyndade till hans hjälp.”
”Så vad kan vi göra åt den saken?” frågade Tikk och tittade på Ketopol, som såg ut att hänga med hyfsat i Eyts redogörelse. Han kunde ju åtminstone lite av allmänna handelsspråket, som det i alla fall kallades i rymden.
”Jag har besökt Södra Träskmarkerna en gång, och jag blev inte väl mottagen. De sysslar med en hel del illvillig magiutövning, där de liksom tar kontrollen över levande ting. Jag undrar vad de nu har för onda planer, när en av dem snärjt Karqols kejsare, och på så vis försöker överta Jerilir”, sade Eyt fundersamt.
”Och vad kan vi göra åt saken?” upprepade Omot Tikks fråga.
”Magiutövning?” sade Nibbo frågande.
”Magi är en gemensam betäckning för alla övernaturliga ting här i världen, som stiger över de materiella lagarna. Som Känning eller Kraftmanipulation, vilket är vad jag sysslar med”, förklarade Eyt för dem som aldrig lämnat planeten. ”Vad vi kan göra är en svår fråga, men vi skulle verkligen behöva ta oss till Karqol och undersöka vad det är Träskfolket egentligen har i kikaren.”
”Vi borde rådfråga Kungen”, sade Läjker.
”Det vore en alltför lång omväg, vi borde bege oss till Karqol direkt härifrån”, protesterade Sollex. Han såg än en gång sådär nervös ut. Var han orolig över att lämna Moluvar?
”Sollex har rätt”, sade Eyt. ”Men någon måste ändå varna Kungen.”
”Och någon måste stanna här”, sade Nibbo. ”Vi kan inte alla ge oss av utan att väcka för stor uppmärksamhet.”
”Så hur ska vi göra?” frågade Läjker.
”Temmo och de andra stannar här tillsammans med Ketopol. Nibbo, Läjker och Sollex beger sig till låglandsgränsen för att meddela Kungen. Jag, Eyt, Omot och Tikk tar oss till Karqol”, sade Véma bestämt.
”Fast jag följer med till Karqol”, sade Sollex, ännu mer bestämt än Véma.
Véma granskade honom med stränga ögon och han stirrade envist tillbaka.
”Han har ju god kunskap, och vapen”, sade Eyt. ”Nibbo och Läjker kan få tag i det vid låglandsgränsen, medan vi gör bäst i att smita över en obevakad gräns.”
”Det där var ett dåligt argument”, sade Véma och blängde på Eyt, som oskyldigt ryckte på axlarna. ”Vi kan ju fixa fler vapen härifrån. Eller hur Sollex?”
”Jag följer med er”, upprepade Sollex.
”Jag vet”, suckade Véma irriterat. ”Men du gjorde bäst i att låta bli.”
Tikk antog att resonemanget handlade om någonting Véma Kände, men själv hade hon inget emot att Sollex följde med. Han kände ju till mycket om mycket. Fast i och för sig verkade det inte vara lika mycket som Eyt... Hade inte Sollex i alla fall fixat en pilbåge till just Tikk? Hade han tänkt ta med sig Tikk därifrån redan innan Eyt och Omot dök upp?
”Men hur tar vi oss ifrån det här stället nu då?” frågade Omot. ”Hela berget är väl fortfarande övervakat av de där drakarna.”
”Ja, och de har så väldigt bra syn!” muttrade Eyt frustrerat. ”Jag säger att vi får sova på saken och se om någon kommer på något tills imorgon.”
”En fråga bara”, sade Sollex. ”Tog inte vrylverna er packning?”
”Nej, det gjorde de inte”, log Eyt. ”Och det tackar vi Tikk för!”
”Va?” Tikk hade väl inte ens sett deras packning?
”Tänk att jag aldrig berömt dig för alla underbara saker du tillverkat”, sade Omot och klappade Tikk på axeln.
Eyt plockade fram en liten ask från en ficka och Tikk kände genast igen den.
”Det där är ju min…!” utbrast hon förtjust, medan Eyt fick den att växa.
”Jag trodde nog att den skulle kunna komma till användning på den här resan, och det gjorde den”, skrattade hennes far, medan Tikk gapade förvånat.
”Är det där… magi?” frågade Nibbo. Hon och de andra Elejonaborna såg väldigt imponerade ut när Eyt öppnade den kista som asken växt till.
Den var nästintill full med grejer, men Tikk kände inte igen något annat än en ryggsäck som sin fars ägodel. Allt det andra måste vara Eyts.
”Mekanisk magi kanske man skulle kunna säga. Det är i alla fall en väldigt praktisk sak”, sade Eyt och plockade fram ett svärd som han sedan slängde till Omot.
”Får jag se!” utbrast Sollex och ryckte nyfiket svärdet ur händerna på honom. Omot gjorde ingen ansats att protestera. Sollex drog svärdet ur sin slida och börjat studera det mystiska dimlika bladet. ”Wow!” mumlade han och svingade det ett par gånger genom luften.
”Där har du Terilth, en magisk klinga”, berättade Eyt.
”Otroligt smidigt och lätt”, sade Sollex imponerat och kände på eggen. ”Fantastisk skärpa.”
”Just så, du verkar vara bra på det där med svärd”, sade Eyt. Han verkade väldigt imponerad av Sollex kunskap.
”Har man växt upp i rätt omgivning så är det inte så svårt”, log Sollex och gav tillbaka svärdet till Omot. ”Själv då?”
”Jag är inte så mycket för svärd”, skrattade Eyt. ”Jag har min egen gamla trotjänare.” Han plockade fram en stav ur kistan, som han snabbt svingade och siktade på Sollex huvud. Det var alltså en stav Eyt hade som vapen.
Sollex duckade reflexmässigt, men lyckades ändå inte undvika att Eyt petade honom i nacken.
Véma skrattade, och i förvåning över det, skrattade Tikk också.
”Du måste älska att peta på folk med den där”, påpekade Omot och skakade leende på huvudet.
”Det är oslagbart!” skrattade Eyt och klappade Sollex på huvudet med handen istället. Sedan sade han några ord på vrylviska till Ketopol.
”Så vad gör vi nu?” frågade Tikk.
”Tar det lugn och har lite skoj”, svarade Eyt och lade tillbaka staven och svärdet, sedan krympte han kistan igen.
”Få se vad du har gjort sedan vi sist sågs”, sade Omot och rufsade Tikk i håret, det hade han aldrig brukat göra förut, men Tikk hade inget emot det. Hon hade ju också slutat ha på sig mössan inomhus sedan hon kommit till Moluvar, så att det var möjligt.
”Hörde du att jag fick Jopps svävarbräda?” frågade Tikk sin far och plockade fram brädan ur väskan, som fortfarande hängde på hennes axel.
”Jodå, det hörde jag. Du lär ha mekat en hel del med den”, sade Omot intresserat och studerade brädan. ”Ett storleksreglage på den också! Jag anade aldrig hur användbart det där kunde vara.”
”Men det gjorde jag”, sade Tikk. Hon förstorade upp brädan och lade den uppochner på bordet så att det gick att komma åt motorn. ”Jag har mixtrat med gravitationen och balansen också, och hastigheten.”
”Det må jag säga, det ser mycket värre ut än de nyaste grejerna”, sade Omot imponerat.
De övriga i rummet hade dragit sig undan lite. Eyt pratade med Ketopol, Nibbo hade plockat upp sin bok och försökte läsa igen, Véma verkade redo att hjälpa henne. Läjker och Sollex började prata pilbågar och skytte.
”Också kan man ha de här för att öka reaktionstiden”, berättade Tikk och plockade fram Skannerglasögonen. Då kom Skrot fram och klättrade upp på brädan, han ville också vara med och titta.
”Smart.” Omot såg både professionell och glad ut samtidigt. Vilket Tikk aldrig sett honom vara förut.
Sedan gick Tikk igenom mer detaljerat hur hon hade modifierat svävarbrädans motor. Omot hittade några ytterligare grejer som de ändrade för att få brädan ännu bättre. Skrotvar lycklig över att få hjälpa till med något mekaniskt igen, och pep glatt nästan hela tiden.
Kännarlärlingarna kom ner och fixade mat när det blev dags för det. De bakade bröd och gjorde en stuvning. Tikk hade vant sig vid maten på Elejona nu och tyckte det smakade fantastiskt, men hennes far såg inte så glad ut över måltiden.
När de plockat ihop och diskat allt efter sig, bestämde Eyt att de skulle sova.
”Hur ska vi nu ligga?” undrade Tikk.
”Vi får helt enkelt leta reda på en ledig fläck på golvet”, sade Eyt.
”Du kan sova i min säng”, erbjöd Tikk sin far.
”Jag klarar mig, du ska inte behöva ligga på golvet”, svarade Omot.
Så Omot, Eyt, Sollex och Ketopol hittade en varsin tom golvfläck någonstans och fick en varsin filt, medan de andra sov som förut.
Det var någon som snarkade högt och störde Tikks förmåga att somna. Hon gissade att det var Eyt, eftersom hon visste att hennes far och Sollex inte snarkade, och ingen hade snarkat kvällen innan. Ketopol verkade inte heller vara den snarkande typen. Vilket fall som helst gömde Tikk hellre huvudet under filten än att väcka någon.
Nästa morgon vid frukost var det ingen som sade någonting. Där var en obehaglig tystnad som Tikk kände sig tvungen att bryta.
”Är det någon som har kommit på någon plan?” frågade hon.
Alla tittade på Eyt, som bekymrat kliade sig i huvudet.
”Jag tycker fortfarande att vi ska flyga”, sade Omot och ryckte på axlarna åt Eyts ogillande min.
”Vi får tänka vidare på saken”, muttrade Eyt och suckade djupt.
Och morgonen fortsatte på samma lättsamma sätt som kvällen innan. Omot, Eyt och Läjker satt och pratade strunt, med Sollex och Ketopol som åhörare. Véma var med lärlingarna på övervåningen. Tikk återgick till att hjälpa Nibbo med läsningen, för dagen skulle de läsa om djur.
”Vad vill du läsa om för djur?” frågade Tikk.
”Jag vet inte”, mumlade Nibbo och slog ut med händerna. ”Drakar?”
”Låter som en bra idé, vi kanske kan ta reda på lite mer om de här pildrakarna som är så irriterande”, tyckte Tikk och slog upp boken.
”P…i…l…d…r…a…k…a…r… Pildrakar”, läste Nibbo överskriften. Hon hade blivit riktigt bra på det där med läsning, fast nu viste hon ju egentligen från början vad det stod.
”Just så”, sade Tikk och tittade närmare på den tecknade pildraken på bilden. Den var väldigt likt drakarna som flög omkring på vakt där ute.
Sollex kikade nyfiket över axeln på dem.
”Pildrak…e…n… ä…r… en… mi…n…d…r…e… d…r…ake… Pildraken är en mindre drake… s…o…m… som… l…e…v…e…r… lever… p…å… på… V…r…y…lvslätten”, läste Nibbo. Hon hängde kvar vid varje bokstav så att det verkligen skulle bli rätt.
”Bra! Men du fuskar lite på det du redan vet, Vrylvslätten till exempel”, bedömde Tikk.
”Men det är jobbigt när det är långa ord”, klagade Nibbo.
”Hå!” utbrast plötsligt Sollex.
Alla hoppade till och tittade förskräckt på honom.
”Förlåt”, mumlade han lite generat. ”Men här har vi den där planen vi väntat på.”
”Vadå?” frågade Tikk snabbt.
”Låt höra!” avgjorde Eyt nyfiket.
”Det står här: … Pildraken har exceptionellt bra syn, som kombinerat med dess snabbhet gör den till en livsfarlig jägare… slätten är torr och ser sällan regn… Pildraken är dagaktiv och beroende av solskenet för att uppnå sin fulla potential…”, läste Sollex.
”Så idealet vore alltså att ge sig av en stormig natt”, sade Läjker.
”Det vore det verkligen”, höll Eyt med.
”Men om vi nu hade turen att råka ut för en stormig natt, skulle det inte bli problem för oss att flyga också?” sade Omot.
”Vi borde ge oss av så fort som möjligt, och hur stor chans är det att det blir regn inatt?” sade Läjker.
”Och då skulle vi vara tvungna att vara väldigt försiktiga”, sade Eyt.
Tikk såg hur Ketopol desperat försökte hänga med. Och så lade sig Nibbo i, med olika förslag på rymningsalternativ.
Sollex var den enda som liksom Tikk satt tillbakalutad i stolen och inte deltog aktivt i samtalet. Han såg ut att vara fullt ockuperad med sina egna tankar, som om han klurade ut en egen plan för rymningen.
”Hur tycker du att vi ska göra?” frågade hon honom tyst, för att inte blanda in de andra.
”Det finns en tunnel som leder ut längre ner på berget, nedanför trädgränsen”, berättade han. ”Där kan vi komma undan genom skogen.”
”Var finns den här tunneln?” frågade Tikk viskande.
”Innanför borgmuren”, svarade Sollex. Det var ju typiskt, där som det kryllade av vrylver.
”Jaha”, suckade Tikk. ”Den råkar inte också mynna ut i Algalyns hemliga källare?”
”Jo.”
”Va!?” Tikk trodde inte sina öron. Kunde det vara så enkelt?
”Det var Algalyn som lät gräva ut den också”, mumlade Sollex och tittade ner i golvet.
Då insåg Tikk att alla de andra tittade på dem. Hennes utrop hade avbrutit diskussionen.
”Hur lång är den?” frågade Tikk tvekande och försökte att inte bry sig om de andra.
”Den är större än brunnen, men inte tillräckligt hög för att man ska kunna stå raklång. Med den här truppen som vi har, skulle det ta ganska lång tid att ta sig igenom”, gissade Sollex.
”Helt klart den bästa planen hittills”, tyckte Tikk. ”Men vi skulle behöva ha skydd av mörkret både när vi tar oss ner och när vi kommer ut.”
”Jo, men det är väl egentligen inget större problem”, sade Sollex. ”Vi tar oss ner ikväll och ser till att ta oss till botten tills i morgon kväll, så vi kan ta oss så långt igenom skogen som möjligt innan solen går upp igen.”
”Men vi skulle ju flyga”, kom Tikk ihåg att Eyt och hennes far sagt.
”Vi kan vilket fall väl inte flyga alla sju?” frågade Sollex.
”Nej”, svarade Eyt. ”Allra helst inte när vi ska dela på oss. Men är det en tunnel ni pratar om?”
”Ja, och det är inte många som vet om att den existerar”, svarade Sollex.
”Vi får göra på det gamla hederliga sättet och gå, då”, suckade Nibbo.
”Vad har vi för förberedelser att göra som måste vara klara tills ikväll nudå?” undrade Läjker.
”Kan någon hämta ner Véma?” frågade Eyt.
Sollex kom snabbt på fötter, och han fick med sig hela kännarskaran ner från övervåningen.
”Hur gör vi?” frågade Véma direkt.
”Vi tar Flykttunneln ikväll”, sade Sollex.
Véma nickade kort, hon måste förstå vad han menade.
”Men nu skulle vi behöva proviant och eventuell annan utrustning”, sade Läjker.
”Vi är sju stycken”, mumlade Eyt och räknade något på fingrarna.
”Sju?” frågade Temmo och räknade tyst personerna i rummet. ”Jag får det till tolv.”
”Alla kan inte resa, några måste stanna kvar”, sade Véma lugnt.
”Så vem stannar?” frågade Temmo.
”Ni får stanna med Ketopol”, svarade Véma. Ingen annan vågade säga det.
”Vi?” frågade Temmo.
”Ni fyra kan stanna här och fortsätta med studierna”, svarade Véma och tittade bestämt på kännarlärlingarna. ”Någon måste stanna”, upprepade hon.
”Inte jag”, sade Temmo lugnt.
Total tystnad rådde i några långa sekunder när allas blickar var riktade mot Véma och Temmo som envist stirrade på varandra i ett tyst bråk.
”Vi kan stanna”, sade till slut en annan av kännarlärlingarna och de andra två nickade.
Véma suckade tungt och sjönk ner på en stol.
”Okej, så då blir vi åtta stycken”, mumlade Eyt.
Då sade Ketopol någonting på vrylviska.
Eyt svarade honom på samma språk.
Ketopol tycktes panikslaget protestera.
”Han vill också följa med”, suckade Eyt.
”Vi skulle kanske ha frågat dem från början”, sade Sollex.
”Mo’rii”, sade Ketopol och pekade på sig själv. ”Drake”, sade han och pekade upp i taket innan han talade vrylviska igen.
”Hans drake är fri och skulle komma om han kallade på henne”, översatte Eyt.
