© Frida Dahlin

© Frida Dahlin
All text är förbjuden att kopiera enligt upphovsrättslagen

söndag 21 oktober 2012

Tikk: 31 - Motståndsrörelsen

Försöker verkligen att närma mig upplösningen nu, men än är det långt kvar innan de kommit så långt. Det här kapitlet tog många oväntade vändningar innan jag faktiskt skrev det, men så knäckte jag nöten till slut!



31
Motståndsrörelsen

Märkligt nog klarade sig gruppen över fälten utan att ha fått syn på en enda människa. Uvigi och Tyrr kunde inte tro att de faktiskt klarat sig – Kejsaren skulle aldrig lämna ett så stort öppet område utan åtminstone en spanare. De oroade sig över att något skulle ha hänt med lägret, men så snart de nådde skogen kunde Gena försäkra dem om att allt verkade vara som det skulle.
”Ni är många fler än jag hade trott”, sade den gamla Skogsviskaren och log brett. ”Kanske vi kan göra något ändå.”
”De flesta i motståndsrörelsen är faktiskt inte här”, förklarade Tyrr. ”De jobbar – liksom vi gjorde i Rekit – under täckmantel i olika städer och byar för att samla information om Kejsarens planer.”
”Det må så vara, men ni är i alla fall väldigt många”, mumlade Gena och sneglade på Sollex och Tikk. ”Ni kommer nog i alla fall inte att tro era ögon.”
”Kommer vi fram till lägret idag?” frågade Sollex.
”Nej, vi stannar så snart vi hittat en lämplig lägerplats”, svarade Uvigi. ”Det är en väldigt stor skog det här, eller hur Gena?”
”Mycket”, svarade Skogsviskaren.
Gena lokaliserade snabbt en bra plats de kunde stanna på, men de hann inte mer än sätta sig ner förrän både hon och Uvigi slog larm.
”Det är en stor drake på väg hitåt och den flyger snabbare än någon jag sett tidigare”, sade Gena förskräckt.
”Då är den snart förbi”, mumlade Tyrr lugnt och lutade sig tillbaka.
”Den dyker!” utbrast Uvigi och drog sitt svärd.
Tikk fick på sig scannerglasögonen samtidigt som Sollex spände sin pilbåge redo att skjuta.
Det var en otroligt vacker drake med svarta fjäll som skimrade i eftermiddagssolen och vingmembran som nästan verkade osynliga i det varma ljuset. Den rörde sig också vackert och trots Genas förskräckelse var dykningen inte alls så snabb som hon påstått. Mer hann inte Tikk tänka innan draken fångades upp av en massa grenar som Gena sträckt ut från trädkronorna ovanför dem. Den röt ilsket.
”Självklart kunde hon ju inte nämna att de hade en Skogsviskare med sig!” ekade en röst i Tikks huvud.
”Eyt!?” utbrast hon och Sollex i kör – han måste också ha hört rösten.
”Vad!?” Tyrr spärrade upp ögonen och gapade förvånat i en hel sekund innan han samlade sig – också han hade hört. ”Släpp ner honom Gena, släpp ner honom!”
Med en handvink fick Gena trädgrenarna att dra sig tillbaka så att Draken kunde hoppa ner på marken.
”Hej på er ungar!”, hälsade Eyt och knuffade lekfullt omkull både Tikk och Sollex med nosen. ”Vad är det för vänner ni har hittat här egentligen? Véma sade bara att det var två stycken från motståndsrörelsen.” När Draken spanade in Uvigi, Gena och Tyrr kunde Tikk föreställa sig hut Eyt skulle ha gjort detsamma som människa.
”Bland annat en svåger till dig”, svarade Tikk och log brett.
Draken tittade förvånat på henne – om det nu ens var möjligt för drakar att se förvånade ut – och gick sedan fram och nosade på Tyrr. ”Ryns”, konstaterade han.
”Det stämmer, det är jag som är Tyrr”, sade Kärnhelaren och bugade högtidligt. ”En ära att äntligen få träffa dig”, hälsade han, precis som Tikk föreställde sig att Eyt skulle ha gjort i en liknande situation.
Sedan gick Draken över till Gena. Skogsviskaren sade några ord på sitt eget språk innan hon kärleksfullt kramade om nosen på varelsen.
”Inte konstigt att de där grenarna var så snabba! Du har blivit gammal, jag trodde nog att du skulle ha gått vidare såhär dags”, sade Eyt och skrattade varmt i deras huvuden.
”Än är jag inte klar med mitt! Du har blivit drake ser jag”, log Gena och skrattade med honom.
”Känner ni två varandra?” frågade Tikk förvirrat.
”Ja, men det var väldigt länge sedan vi sågs”, svarade Gena. Hur länge sedan kunde det egentligen vara, undrade Tikk för sig själv.
”Och jag är då Uvigi Lyssnare”, presenterade sig Uvigi otåligt.
”Eyt Kraftbärare, angenämt”, sade Draken och lade sig sedan ner på marken. ”Men för tillfället är jag bara Lewo Rymddrake och jag kan inte alls prata.”
”Vad menar du?” frågade Sollex.
”Jo, jag förvandlade mig till drake när vi flydde från de där falska tjänarna. Sedan råkade vi tillintetgöra en av kejsarens arméer och hamnade hos motståndsrörelsen”, berättade Eyt.
”Va!?” Tikk blev helt förskräckt.
”Ja, och eftersom jag inte kunde förvandla mig tillbaka på en gång och gärna håller den här förmågan hemlig så låtsas vi nu helt enkelt att jag bara är en drake”, fortsatte Eyt.
”Man råkar inte tillintetgöra en hel armé”, fnös Uvigi. Tikk anade dock en nyfiken glimt i hennes ögon.
”Tja, det var väldigt mörkt – troligtvis någon slags magiker som fixat så att inte motståndsrörelsen skulle upptäcka dem – och allt vi gjorde var att försvara oss.” Eyt gjorde en paus och började skratta. ”Sedan visade det sig att de trodde att vi fem faktiskt var hela motståndsrörelsens huvudarmé på över hundra män!”
”Allvarligt?” frågade Sollex med ett höjt ögonbryn.
”Visst är det löjligt!”
”Men Omot kan inte slåss!” utbrast Tikk. Hon kunde absolut inte föreställa sig sin far i en sådan strid.
”Med Terilth kan vem som helst slåss som en mästare även om han inte ser sina fiender”, förklarade Eyt. Tikk andades ut.
”Så Kejsaren hade skickat en armé för att krossa motståndsrörelsen?” undrade Tyrr.
”Ja och efter vad som hände med den armén finns det en risk att han nu faktiskt tror att motståndsrörelsen utgör ett hot, till skillnad mot vad han tidigare trott.”
Uvigi svor högt.
Eyt drog en djup suck innan han fortsatte. ”Jag slår vad om att Véma vet mer exakt hur det ligger till, men sedan vi kom till lägret har hon inte vågat säga något som alls har med Känning att göra – förutom nu när hon berättade för mig att ni var på väg, men det var i stort sett också det enda hon sade om saken, jag fick inga detaljer.”
”Hon är alltså rädd.” Sollex suckade precis som Eyt gjort.
”Jag hoppas bara att det är i väntan på er som hon håller sig så här tillbakadragen. I vilket fall som helst så är det ingen som vet att vi känner varandra – vi väntar inte på er och ni letar inte efter oss – förstått?” Draken tittade på dem med smala lysande ögon och Tikk insåg att hon nästan glömt att han var drake. Kraftbäraren betedde sig så lika den mänskliga Eyt att det var den bilden hon fick när hon såg på honom. Men tanken på att hon inte skulle känna sin egen far var svår och det kanske Eyt såg på henne.
”Omot har sagt att han är Chefsmekaniker och eftersom du också sysslar med sådant vore det ändå rimligt att ni träffats förut. Det är verkligen ingen annan än ni två som har teknologiska prylar här”, sade han och kliade sig på halsen med tassen.
”Men det betyder ju inte att ni är här av samma anledning”, sade Sollex och tittade på Tikk.
”Vad Kaptenen och de andra som var med när vi anlände vet, så rymde vi från Moluvar”, berättade Eyt.  ”Vad alla andra i lägret tror har jag ingen aning om. Men ni borde ha varit i Karqol före oss.” Han vände sig mot Uvigi och Tyrr. ”De kanske har samarbetat mer er en lite längre tid?”
”Det är klart de har!” sade Tyrr och knuffade till lyssnaren som såg lite sur ut.
”Javisst”, muttrade hon.
”Då var det uppklarat. Tyvärr måste jag skynda mig tillbaka innan någon börjar undra vart jag tagit vägen”, sade Eyt och innan de andra hann säga något mer hade han skuttat upp i luften igen och var på väg bort över skogen.
Tikk såg besviket efter Draken, hon hade hoppats att han kunnat stanna hos dem. Så snart han var utom synhåll räckte Uvigi henne en brödbit som om ingenting hänt.
”Det här är det sista vi har, men eftersom vi snart är framme vid lägret så klarar vi oss”, sade Lyssnaren och gäspade stort.
Det blev en lugn natt, men Tikk kunde inte sova. Hon tänkte på allt som Eyt berättat och försökte föreställa sig vad som väntade i lägret. Skulle de behöva leva under den här provisoriska täckmanteln länge? Hur skulle det hjälpa dem att få slut på kriget?

Så snart det blev morgon gav de sig av igen eftersom alla var ivriga att komma fram till lägret så fort som möjligt. Trots att de var tidigt ute hann det bli eftermiddag innan de stötte på de första vakterna.
”Vi kommer från Rekit bärande mycket viktig information”, berättade Uvigi för dem.
”Då är ni väntade”, svarade vakten och släppte förbi dem.
När de kom fram till själva lägret kunde Tikk först inte tro sina ögon, det var precis som Gena sagt – massor med tält utspridda huller om buller bland träden.
”Kapten Ökens tält ligger inte så långt härifrån”, sade Tyrr när de lämnade hästarna i en inhägnad i en av de yttre tältraderna där ett flertal djur redan stod och tuggade på sitt hö.
Tikk undrade kort vart det kom ifrån, men när de fortsatte insåg hon att det inte spelade någon roll. Vi är trygga nu, de här människorna kan vi lita på. Trots allt finns det hopp för att det ska bli slut på det här kriget.
Tikk stannade tvärt.
Det hade inte varit hennes egna tankar, och det kunde bara betyda en sak...
”Är det inte häftigt”, frågade Sollex som gått framför Tikk. Hon hade reflexmässigt lagt en hand på hans axel när hon stannat. Han log mot henne, ett leende fullt av onaturlig glädje.
Tikk besvara leendet och gjorde sitt bästa för att se lika glad ut som han. Trots hennes känsla av stigande panik visste Tikk att hon var tvungen att spela med i de falska tankarna.
Sollex verkade nöjd med leendet som svar på hans fråga och fortsatte gå.
Tikk följde motvilligt efter.
Det fanns Sinnesvändare i motståndsrörelsens huvudläger! Det betydde att hela lägret – och därmed också hela motståndsrörelsen – var under kejsarens kontroll. De bara leker med oss! Och jag är den enda som vet om det! tänkte Tikk förtvivlat. Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte berätta för någon! Sollex vet jag att jag inte kan lita på längre och samma sak gäller säkert med Omot och Véma och…
”Du ser bekymrad ut Tikk”, sade Tyrr och rufsade om henne i håret.”Tänk”, fortsatte han. ”Varje gång jag kommer hit så saknar jag alltid Ryn så mycket.”
När Tikk mötte hans blick kom hon ihåg: Sinnesvändning fungerade ju inte på serter! Tyrr och Eyt måste fortfarande vara sig själva, även om de inte hade någon aning om vad alla andra utsattes för. Men hur skulle hon kunna berätta för dem utan att någon annan fick veta det?
”Nu gäller det bara att jag kommer ihåg allt som Illix sade så att allt blir rätt”, mumlade Kärnhelaren och log retsamt – ett äkta leende.
Men Tikk blev bara ännu mer förtvivlad. Informationen som de kämpat så hårt för att få tag i var nu på väg att avslöjas raka vägen tillbaka till Kejsaren och därmed bli helt värdelös.
”Se, där har vi Kaptenens tält”, sade Tyrr och pekade på ett stort kupoltält.
Tikk bet sig i läppen, hon måste berätta för honom innan det var för sent, men hur?
Som den tankeläsare han var, stack Skrot upp scannerglasögonen ur hennes väska. Självklart! Hon drog på sig dem och knappade in ett kort meddelande på displayen: ”Det finns Sinnesvändare här”.
”Kan du prova de här?” Tikk räckte glasögonen till Tyrr som såg frågande på henne, men han tog på sig dem.
Han nickade kort, vilket var allt Tikk fick som bekräftelse på att han sett meddelandet. ”Otroligt!” sade han sedan och räckte tillbaka glasögonen lika snabbt som han fått dem.
Tikk raderade snabbt orden och stoppade tillbaka scannerglasögonen i väskan samtidigt som de kom fram till kupoltältet.

onsdag 12 september 2012

Tikk: 30 - Skogsviskaren

Ledsen att det dröjt, men det har liksom inte blivit av att jag laggt upp det här kapitlet tidigare.
Här är det iaf.



30
Skogsviskaren
 
Så snart det blivit mörkt tog sig Tikk, Sollex, Uvigi och Tyrr bort till Katedralparken, ett litet vildvuxet skogsområde bakom Rekits gamla katedral dit ingen människa brukade gå ens under dagtid eftersom parken troddes vara hemsökt.
Gruppen hade gott mod, speciellt Tyrr som var övertygad om att Skogsviskarna skulle komma och absolut ville gå med i motståndsrörelsen. Sollex sade inte så mycket, men han flinade roat åt de diskussioner de andra förde.
Midnatt passerade, men Uvigi hörde ingen som kom och de började bli oroliga.
”Hur länge har du suttit där?” frågade Sollex plötsligt ut i mörkret. Förvirringen var total för Uvigi och Tyrr, men när Tikk följde Sollex blick registrerade hennes scannerglasögon en människa sittande på en trädgren alldeles i närheten.
En äldre kvinna hoppade vigt ner på marken och kom fram till dem. Hon var kutryggig och hade sitt grå hår i en spretig knut på huvudet. Precis som mannen Tikk träffat natten innan hade kvinnan ett träd tatuerat på högerkinden. Trotts sin tydligt höga ålder var hon klädd och rörde sig som en krigare.
”Jag heter Gena och jag kom nyss hit”, svarade hon på Sollex fråga. ”Men de andra kommer inte alls.”
”Vad menar du?” frågade Tyrr, besvikelsen var tydlig i hans röst.
”Mitt folk vet inte vad som är bäst för dem”, sade kvinnan och satte sig ner på stenen bredvid Uvigi. ”De tror att kriget kommer lösa sig själv och att vi sedan kommer kunna fortsätta leva som vi alltid levt, men jag vet att om fel sida vinner så kommer ingenting att kunna bli som förut.”
”De är rädda”, mumlade Sollex och suckade tungt.
”Det är jag också!” Gena slog ut med armarna. ”Men om man har att välja mellan att gömma sig i trygghet medan välden faller i spillror och sedan lida av resultatet, eller att riskera livet för att försöka stoppa katastrofen så att det i alla fall kanske finns en chans att vi kan leva i trygghet när allt är över, så är för min del valet lätt!”
Tyngden i kvinnans ord grep tag i Tikk, och troligtvis de andra också, för det blev tyst en lång stund. Var det verkligen så att hela världen höll på att falla i spillror? Det var väl bara ett löjligt maktkampskrig som pågick mellan Karqol och Jerilir? Det skulle väl ändå inte kunna påverka livet på andra planeter, tyckte Tikk.
”Så”, började Tyrr och kliade sig i huvudet. ”Pratar vi om Skogsviskarnas värld här, eller påstår du att hela universum är i fara?”
”Jag har talat med flera Espar…” Gena knäppte händerna och böjde kort på huvudet innan hon fortsatte. ”… och vad jag kan förstå är det här större än vi kan ana.”
”Espar?” frågade Sollex och uttryckte samma oförståelse som Tikk kände.
”Esparna är heliga träd som är flera tusen år gamla”, svarade Tyrr. Han knäppte händerna och böjde på huvudet precis som Gena vid omnämnandet av de uråldriga träden.
”De känner alla att balansen är hotad”, berättade Skogsviskaren.
”Så vad tänker du göra?” frågade Uvigi och reste sig upp och sträckte på sig.
”Jag följer med er”, svarade Gena och ställde sig upp hon också. ”Skogen talar mycket gott om er. Mitt folks framtid får glädjas över att åtminstone en av oss gjorde något.”
Kvinnan fascinerade Tikk, hon hade talat med skogen och en Lyssnares känsliga öron hade inte ens kunnat höra hennes ankomst. När de återvände till Tyrrs hus frågade hon ut dem om motståndsrörelsens situation och deras planer, det var frågor som de i normala fall aldrig skulle ha talat med en främling om, men med Gena tvekade de aldrig ens.
Innan det lade sig för att sova morgonen efter hade de packat och gjort sig redo för resan till huvudlägret. Gena verkade lika ivrig att få komma iväg som de andra och hon var mycket hjälpsam när de diskuterade färdplanen. Med Skogsviskarens hjälp skulle de kunna undvika många vägar där soldater kunde tänkas patrullera, utan att det skulle kosta dem allför mycket extra tid.
Tikk hade svårt att somna med alla tankar på Omot, Véma, Ketopol och Eyt, hon hoppades innerligt att de inte råkat ut för mer trubbel. Tyrr och Uvigi hade berättat om hur svårt motståndsrörelsen hade att få information från Huvudstaden, bevakningen var sträng precis överallt, till och med längs alla vägar till och från staden red tätt med patruller. Ingen fick träda in genom porten utan speciell tillåtelse och identifikation, och det fanns ingen möjlighet att ta sig obemärkt över murarna. Eyt och Véma kunde säkert komma på ett sätt för dem att ta sig in, men annars hoppades Tikk att de väntade utanför, på en säker plats.
Så snart det börjat mörkna igen gav de sig av. Tre hästar väntade på dem i ett stall i utkanten av staden. När de hämtat dem begav de sig först västerut tills de kom till en skog som de sedan kunde följa tillbaka åt nordost. Trots att det blev en slingrig resa österut tog de sig smidigt fram, Uvigi och Tyrr hade uppenbarligen stor resvana och så länge de höll sig i skogsterräng hade Gena koll på allt.
Tikk förundrades över hur mycket information Skogsviskaren kunde få av att bara lägga handen mot ett träd, det påminde Tikk mycket om när Véma Kände saker. Gena kunde varna dem för soldater som befann sig flera mil bort om bara de var i samma skog, och när kvinnan rörde sig i balans med naturen kunde inte ens Uvigi höra hennes steg – det var inte konstigt att kejsaren aldrig fått tag i skogsfolket.
”Jag är för gammal för att bry mig så mycket om mitt eget liv”, sade Gena en kväll när de slagit läger. ”Men jag är den enda av mitt folk som verkligen tänker på framtiden. Vet ni varför?” Hon log och såg på sina medresenärer.
”Med ålder kommer visdom”, sade Tyrr och bugade djupt där han satt.
Det stämmer inte nödvändigtvis. Det finns Skogsviskare som är mycket äldre än mig och de tänker inte lyfta ett finger för kriget”, fnös Gena och spottade på marken. ”Nej, det är inte ålder som ger visdom – det är erfarenhet.”
”Så du är mer erfaren än de andra?” frågade Tyrr.
”När det gäller sådant här, ja”, svarade kvinnan bestämt. ”Jag har spenderat många långa dagar med Esparna och försökt tyda tidens mönster.” Återigen knäppte hon händerna och böjde vördnadsfullt på huvudet när hon nämnde de gamla träden.
”Tidens mönster?” Tikk tyckte sig plötsligt minnas att Véma nämnt saken någon gång när hon gett Temmo instruktioner i Känning efter att vrylverna intagit Moluvar.
”I mönstren kan man läsa vad som hänt förr”, förklarade Gena. ”Och genom att studera det förflutna kan man också ana vad framtiden bär.”
”Handlar inte trädens historia bara om skogarna?” undrade Uvigi och ryckte på axlarna som för att visa att hon inte var speciellt intresserad av ämnet.
”Jag ser att du inte förstår”, mumlade Gena och plockade upp en avbruten kvist från marken. ”Om hela världen är i fara är också skogarna det, men det handlar inte bara om växterna och deras liv, utan om själva balansen. Det är den som gör att vi i huvud taget kan leva i den här världen, och Esperna ligger närmare den än något annat gör.”
Tikk kände hur hennes världsuppfattning växte. När hon bodde på rymdskeppet kunde hon aldrig ha tänkt sig att några gamla träd på en fjärran planet skulle ha någon som helst inverkan på hur livet såg ut i rymden – men nu visste hon bättre, balansen rörde allt.
”Du menar alltså”, började Uvigi. Hon drog ut på orden. ”Att det här kriget på något sätt skulle kunna rubba balansen?”
”Det är precis det som ingen annan tror på”, suckade Gena. ”Men det är inte själva kriget i sig, det är det som pågår i krigets skugga som är faran. Tyvärr måste jag dock säga att det är allt jag vet om saken, men jag vet att det är sanning och att jag måste göra mitt bästa för att stoppa katastrofen.”
”Kriget är bara en täckmantel”, konstaterade Sollex och mötte Tikks blick. De visste ju redan att det var något skumt med kriget, men kunde det verkligen vara så allvarligt?
”Låt oss nu sova så att vi kan fortsätta så snart som möjligt och se om vi tillsammans med de andra i motståndsrörelsen kan göra något för att rädda balansen”, sade Tyrr efter en stunds tystnad och gäspade stort. Han lade sig till rätta och de andra följde hans exempel.
De satte som vanligt inte ut någon vakt eftersom Gena övertygat dem att om fara närmade sig skulle skogen väcka henne. På så sätt skulle de alla vara utvilade på morgonen.
Tikk var trött efter dagens resa och somnade genast.
”Det kommer en drakpatrull”, muttrade Gena. Hon såg väldigt gammal ut där hon stod bredvid det största trädet i den lilla gläntan de valt att övernatta i.
Tikk kom snabbt på fötter tillsammans med de andra och efter bara ett ögonblick satt de på hästarna och red snabbt fram genom skogen. Snart nog kunde de höra vingslag närma sig på håll. Ingen av dem sade ett ord.
Tikk mindes när hon först kommit till Moluvar, då hade Jerilir varit trygg med att Karqolerna inte hade några drakar bland sina trupper. Sedan hade vrylverna kommit med sina pildrakar och mot dem hade Jerilirs bergsdrakar inte haft en chans. Tyrr hade också berättat att vrylverna inte var det enda drakfolk som Kejsaren nu lyckats rekrytera till sin armé, det fanns alla möjliga drakar från fjärran platser i Karqol som de var tvungna akta sig för.
”Jag ska se till att de inte kommer för nära”, viskade Gena. Hon satt bakom Uvigi, men snodde smidigt runt så att hon satt vänd bakåt på hästens rygg utan att de behövde stanna. ”De vet inte att vi är här, det är bara en spaningspatrull så vi borde komma undan utan problem, men det finns saxdrakar bland dem.” Saxdrakar var väldigt små drakar med rakbladsvassa klor och knivskarp mörkersyn. Gena höll fram armarna och slöt ögonen.
Det började prassla i träden omkring dem och när Tikk tittade upp tyckte hon sig se grenarna ovanför dem röra sig – trots att det var alldeles vindstilla – de slingrade och liksom sträckte ut sig mot de andra träden. Snart bildade trädgrenarna ett tätt tak som skymde himlen.
Tikk och Sollex drog båda efter andan och Tyrr lät höra ett triumferande skratt, men Uvigi satt tyst medan Gena vävde samman trädgrenarna.
Gruppen saktade in, men de stannade inte. De hörde hur drakpatrullen passerade ovanför, men tack vare Genas förändring av träden och Uvigis uppfångande av alla ljud de uppgav fanns det ingen chans att fienden skulle kunna upptäcka dem.
När Gena ansåg dem vara i säkerhet slappnade hon av och släppte sin kontroll över träden.
”Det där var otroligt!” utbrast Tyrr och belönades med ett leende från den gamla Skogsviskaren.
”Nu när vi är vakna är det lika bra att vi fortsätter”, sade Uvigi och vände sig till Gena. ”Börjar vi närma oss?”
”Vi är snart vid den här skogens ände, ja”, svarade Gena och nickade. ”Sedan får ni leda vägen till nästa, och som du säger är det där lägret är.”
”Så länge vi kan ta oss över fälten utan att kejsarens män upptäcker oss så blir resten av färden inga problem”, sade Tyrr.
”Fälten”, muttrade Uvigi. ”Det kan mycket väl uppstå problem där.”
När de kom ut ur skogen förstod Tikk vad Uvigi menat, framför dem låg en till synes oändlig vidd av högt gräs med vidöppen himmel.
”Här finns det inget jag kan göra”, sade Gena. ”Bara hoppas att det inte kommer några drakar.”
”Om vi bara kunde skicka ett meddelande till lägret”, mumlade Tyrr och bet sig i läppen.
Tikk kände hur Skrot klättrade upp på hennes axel, han pep och sträckte på sig. Visst, Tikk skulle kunna ta svävarbrädan och komma före de andra, men hon visste inte vart lägret låg. Ingen av de andra skulle kunna styra brädan och det skulle bli för riskabelt att ha en passagerare.
Skrot pep igen och pekade på sig själv. Han fällde ihop sig och vecklade sedan ut två par vingar, samt kopplade in sin lilla flygmotor som genast började surra.
”Kan Skrot flyga?!” utbrast Sollex förtjust när roboten lyfte från Tikks axel och gjorde en loop i luften framför dem. Det gladde Tikk att Sollex gillade det.
”Självklart!” Tikk tog på sig scannerglasögonen och ställde in Skrots kamerafrekvens. ”Vi kan hålla utkik från luften”, informerade hon de andra. ”Precis som Ketopol och Mo’rii gjorde.”
”Kunde du inte ha kommit på det tidigare?” frågade Uvigi och suckade.
”Men det är ju nu vi behöver det”, sade Tyrr och slängde en irriterad blick på Lyssnaren. ”Säg till om du ser något Tikk. Det är bäst vi skyndar oss så att vi kommer fram någon gång.” Han satte fart på sin häst och de andra följde efter.
Genom Skrots ögon kunde Tikk se hur de rusade fram genom gräset långt där nere. Uppifrån robotens position kunde hon också se skogen där motståndsrörelsens huvudläger låg på andra sidan fälten.
”Om ändå bara hela planeten varit en skog”, muttrade Gena och slöt ögonen.
Tikk log åt tanken och följde åter Skrots färd över himlen. Han flög i en vid cirkel högt där uppe. Varje djur han fick syn på registrerades av scannerglasögonen och vid ett tillfälle trodde Tikk att en bit av lägret skymtade under träden långt där nere, men det var bara en kort blink från scannern som inte kunde avläsa något närmare. Hon övervägde att skicka dit Skrot för att undersöka saken närmare, men det var säkrast att fortsätta hålla uppsikt över fälten så att Tikk och de andra inte skulle stöta på några obehagliga överraskningar från kejsarens män.

torsdag 12 juli 2012

Tikk: Elwario

Nästa kapitel är på gång. Tills vidare lägger jag upp en bild (slarvig men ändå, den är ritad på whiteboard).

Det här ska alltså föreställa toppen på Eyts stav Elwario.  Det är hans främsta vapen förutom Kraftbäringen och med hjälp av kraftkanalisering kan han få en spiral kring staven och drakens ögon att lysa med ett blått sken.

onsdag 11 april 2012

Tikk: 29 - På uppdrag

Nu! 
Tillbaka till Tikk och Sollex.



29
På uppdrag

”Kan du träffa härifrån, eller är det för långt bort?” frågade Uvigi och pekade på en port några gator bort.
Den låg skuggad från det svaga månskenet, men eftersom Tikk hade scannerglasögonen på sig kunde hon se allt även om det var mörkt. Hon spände pilbågen och siktade. Avståndet till alla husväggar och andra föremål inom Tikks synfält var markerade och vindens styrka längs de olika gatorna uträknade, där fanns all information som behövdes för att beräkna var pilen skulle träffa om hon släppte iväg den nu. ”Jag fixar det härifrån”, sade Tikk och sänkte bågen.
”Bra”, sade Uvigi med en lättnadens suck, de var redan närmare än hon skulle önskat. ”Då är det bara att vänta på signalen.”
Hela staden var dödstyst i Tikks öron, men hon visste att Lyssnaren kunde höra allt som pågick både utanför och innanför husväggarna, kvinnan skulle kunna säga om en liten mus sniffade efter mat flera gator bort. Men det häftigaste Tikk tyckte att Uvigi kunde göra var att hindra andra från att höra det hon inte ville att de skulle höra. Det var därför de nu kunde prata i normal samtalston utan att bli upptäckta, Uvigi hade skapat som en bubbla inom vilken bara de två kunde höra ljuden de själva gav upphov till.
”Någon har tagit sig upp på ett annat tak”, talade Uvigi om efter en liten stund och pekade tvärs över gatan.
Tikks scanner detekterade en svag rörelse på taket mittemot, en man gömde sig i skuggan av skorstenen. Han hade liksom Tikk en pilbåge i händerna och spanade bortåt i samma riktning som hon höll uppsikt över. ”Vi verkar inte vara de enda som kommit på den här idén”, sade hon till Uvigi.
”Men varför?” Lyssnaren såg tveksam ut. ”Vill du försöka prata med honom?”
”Jag ska vara försiktig”, svarade Tikk. Hon klättrade över på svävarbrädan och flög över den öde gatan till taket där mannen stod på bara ett ögonblick. Han höll blicken fäst på porten så han såg inte Tikk och tack vare Uvigi kunde han inte heller höra henne.
Tikk tog ett djupt andetag innan hon drog sin kniv – en juvelbesatt tingest som Tyrr gett henne – och svävade närmare för att försiktigt trycka den mot mannens rygg. Han ryckte till och släppte pilbågen för att skrämt hålla upp händerna.
”Vad gör du här?” frågade Tikk medan Skrot via hennes arm klättrade över till mannen och spände av honom svärdsbältet. Det föll och gled av taket för att landa med en duns på gatan nedanför. Tikk litade på att Uvigi fångade upp ljudet.
”Vem är du?” frågade mannen och svalde.
”Vad vet du om Illix?” frågade Tikk och tryckte en aning hårdare med kniven mot mannens rygg.
”Att han skulle komma hit i natt”, svarade han och vred på huvudet för att försöka se på henne.
Tikk grep honom om nacken med vänsterhanden och tvingade honom att titta bort – så länge hon inte visste vem han var ville hon inte att han skulle få veta vem hon var. ”Och vad gör du här?” frågade hon igen och försökte låta lugn. Mannen skulle lätt kunna övermanna henne om hon inte var försiktig.
Efter en stunds tystnad viskade han: ”Jag ska döda honom.”
Skrot nöp Tikk nervöst i axeln och hon registrerade i ögonvrån hur Uvigi på andra sidan gatan gled längre ner i skuggan på sitt tak.
”Varför?” frågade Tikk mannen.
”Därför att han dödade min bror när vi inte ville följa med till Jerilir”, svarade mannen kyligt och gjorde en ansats att vända sig om.
Tikk släppte honom och backade utom räckhåll med svävarbrädan. ”Vi behöver Illix levande”, sade hon bestämt.
När han vänt sig emot henne kunde Tikk se att mannen hade ett spretigt träd tatuerat på högra kinden.
”Du är Skogsviskare!” utbrast hon och sneglade mot Uvigi.
Tyrr hade berättat för Tikk och Sollex om många andra av de olika folken i Karqol. Skogsviskarna levde i Oaskogen och hade starka band till naturen. De hade vägrat att följa Kejsarens kallelse och när han skickat en armé för att manipulera och tillfånga dem hade de varit spårlöst försvunna. Motståndsrörelsen hade försökt nå dem i hopp om att införskaffa nya allierade, men inte heller de hade funnit några spår efter skogsfolket.
”Så du känner till oss”, morrade mannen. ”Men jag har aldrig hört talas om någon som dig.”
Tikk bet sig i läppen när han studerade hennes teknologiska utrustning med avsky. ”Ni gick väl under jord när Kejsaren bannlyste er” sade hon.
”Trodde du att vi skulle stanna där för evigt?” Mannen skrattade till. ”Kejsaren skrämmer inte oss, men vi skrämmer honom.” Han knöt hotfullt näven.
”Det var kul att höra”, sade Tikk och försökte le mot honom trots att hon var rädd. Hon visste att mannen egentligen inte var någon fiende, men han visste inte det. ”Vad vet ni om motståndsrörelsen?” frågade hon.
”Tillhör du dem?” Mannen höjde förvånat ögonbrynen.
Tikk nickade. ”Illix har information vi behöver.”
Mannen tittade bort i riktning mot porten och suckade. ”Jag tror jag kan lita på dig så jag tänker inte stå i vägen för era planer”, sade han och böjde sig ner för att plocka upp sin pilbåge. Tikk lät honom göra det.
Då ropade Uvigi från andra sidan gatan: ”Fråga om de vill möta oss bakom katedralparken imorgon natt!” Tikk förstod att Lyssnaren sett till att bara hon kunde höra henne, för Skogsviskaren reagerade inte.
”Kan vi mötas vid midnatt imorgon bakom katedralparken?” sade Tikk och förde vidare Uvigis fråga till mannen.
Han nickade kort utan att se på henne innan han klättrade ner från taket för att hämta sitt svärd. Tikk flög tillbaka till Uvigi.
”Bra gjort”, sade Lyssnaren och log när Tikk satte sig bredvid henne. ”Hoppas han kommer.”
”Tack”, sade Tikk lättat. ”Men nu gör vi det här först.”
De fokuserade återigen på nattens uppdrag.

De fick vänta i över en timme innan något mer hände. Tikk var mycket nervösare nu än under deras tidigare informationsinsamlingsuppdrag, nu skulle hon faktiskt tvingas skjuta en människa. Trots att Tyrr väntade i närheten och var redo att hela mannen fick tanken Tikk att må illa.
Jag klarar det här, intalade hon gång på gång sig själv. Det här är krig och folk blir skadade i krig, det är avgörande för krigets utgång.
”Nu kommer han”, sade Uvigi till slut. ”Ta honom så fort han kommer inom synhåll.”
Tikk bet ihop för att hindra sina händer från att skaka när hon tog pilen. Mörkret hade tätnat en aning men det gjorde ingen skillnad för Tikk. Hon gjorde sig redo att skjuta.
För blotta ögat var Skuggvandraren osynlig, men med hjälp av scannerglasögonens värmesensorer var Illix lätt att urskilja från skuggorna. Han kom smygande längs gatan vridande och vändande på huvudet som om han visste att han var iakttagen.
Tikk riktade pilbågen så att den lilla målrutan fastnade på mannen, sedan höll hon andan och tvekade bara ett kort ögonblick. Så snart hon släppt iväg pilen ångrade hon sig – tänk om han dog på fläcken! – men det fanns inget hon kunde göra.
Pilen susade snabbt genom luften och träffade Skuggvandraren i bröstet. Tikk såg att han skrek, men Uvigi isolerade ljudet så att ingen annan än Lyssnaren själv hörde. Tikk ville också skrika, men hon förblev tyst. Den nu synliga Skuggvandraren slog i marken och tre män skyndade ut från en tvärgata för att bära iväg honom. De skulle föra honom till ett gömställe där han sedan skulle frågas ut efter den information de sökte.
Tikk tog av sig scannerglasögonen och torkade bort svetten från pannan. Hon hade gjort det hon skulle göra, det som faktiskt ingen annan kunnat göra. Motståndsrörelsen hade mycket att tacka Tikks utrustning för. Skrot satte sig i hennes knä och fällde ihop sig till en boll, han var nog också glad att det var över.
Uvigi satt med slutna ögon bredvid dem, fullt koncentrerad på alla ljud omkring bortförandet av Skuggvandraren, även om de inte längre var inom synhåll.

Tikk hade nästan somnat – trots att tankarna gick på högvarv – när Uvigi var klar med sitt Lyssnande. Hon berömde Tikk för ett väl utfört uppdrag och sedan tog de svävarbrädan – som Tikk förstorat lite extra – tillbaka till Tyrrs hus.
Sollex mötte dem i dörren, ängslig att få veta hur det gått. Han hade suttit uppe hela natten, arg över att inte han fått följa med.
”Det gick bra”, sade Uvigi och klappade honom på axeln. ”Du får följa med imorgon när vi ska prata med Skogsviskarna.”
”Skogsviskarna?” frågade Sollex.
Uvigi gäspade stort. ”Jag måste sova”, sade hon och gick med bestämda steg mot trappan upp till sovrummen.
Sollex såg irriterat efter Lyssnaren men andades sedan ut. ”Är du okej?” frågade han Tikk.
Hon satte sig ner och berättade om allt som hänt under natten. Sollex lyssnade uppmärksamt och de diskuterade länge om Skogsviskarna och deras plötsliga uppdykande. Båda hoppades de att allt skulle ordnas upp snart som möjligt så att de kunde ge sig av och leta efter Omot och de andra. Tyrr hade lovat att han och Uvigi skulle hjälpa ungdomarna så snart Skuggvandraren var infångad, vilket han nu var.
”Vi fixar det här”, sade Sollex.
Det hade gått en vecka, så om inget gått fel borde den andra gruppen ha kommit fram till huvudstaden. Tikk ville väldigt gärna se sin far och Véma igen, men de var ju i Karqol på grund av kriget så hon och Sollex gjorde för tillfället större nytta genom att hjälpa motståndsrörelsen, och för dem vore en allians med Skogsviskarna mycket betydelsefull.
När det precis började ljusna kom Tyrr tillbaka med ett leende på läpparna.
”Vi har informationen vi behöver”, sade han glatt. ”Nu måste vi bege oss till huvudlägret och meddela Kapten.” Lägret låg efter vägen mot huvudstaden, så resan skulle ta Tikk och Sollex närmare sitt mål.
”Ja, men först måste vi se om vi kan få med Skogsviskarna”, sade Sollex med ett klurigt leende som påminde en aning om Eyt.
”Skogsviskarna? Har ni träffat dem?” frågade Tyrr nyfiket och slog sig ner bredvid dem.
”En av dem ville hämnas på Illix, men jag och Uvigi kom på honom. Förhoppningsvis kommer han till katedralparken i kväll så att vi kan prata”, berättade Tikk.
”Ni borde faktiskt sova”, sade Uvigi och fick alla tre att rycka till, ingen hade hört henne komma ner. ”Vi ska vara uppe inatt också vet ni och om vi sedan ska ge oss av måste ni ju orka med det också.”
”Jag kom ju nyss!” utbrast Tyrr. ”Jag antar att du hörde vad jag just berättade så nu måste ni berätta för mig!”
”Ni två”, sade Uvigi och pekade på Tikk och Sollex. ”I säng!”
Det var ingen idé att säga emot och Tikk kände hur en tacksam trötthet lämpligt nog kom över henne när hon gick uppför trappan.
”Sov gott”, viskade Sollex när de skiljdes åt.

Tikk vaknade någon gång på eftermiddagen av att Tyrr knackade på hennes dörr med en bricka nybakat bröd balanserande på ena handen. Bredvid honom stod en nyvaken Sollex med sin rufsiga rödbruna morgonfrisyr som alltid fick Tikk att le. Som vanligt påpekade han retsamt att hon inte såg bättre ut själv.
”Själv är jag ju alltid perfekt”, sade Tyrr med ett malligt leende, vilket följdes av att Uvigi skrattade högt på våningen under.
När de ätit och vaknat ordentligt började den långsamma väntan på att det skulle bli kväll igen, eftersom de mest var ute i skydd av mörkret hade det snabbt blivit en vana under veckan som gått. Det var under den väntan som Tyrr berättat för Tikk och Sollex om Karqol och motståndsrörelsen, han var en bra berättare så det blev aldrig tråkigt. Men den här dagen var det inte mycket som sades eftersom alla fyra var otåliga att få komma ifrån staden.
”Kan du inte berätta något om rymden?” föreslog Tyrr efter att ha avslutat en intensiv dragkamp med Skrot, roboten viftade triumferande med den lilla stickan han vunnit.
”Som vaddå?” frågade Tikk. Själv tyckte hon ju att hennes liv innan hon kom till Elejona varit väldigt tråkigt, det skulle aldrig kunna mäta sig med något av det Tyrr berättat.
”Hur bodde ni?” frågade han nyfiket.
”På ett stort handelsrymdskepp”, svarade Tikk och suckade. ”YGV7259 heter det.”
”Hur var det där?” fortsatte Tyrr ivrigt.
Tikk ryckte på axlarna. Hon förstod ju att de inte visste någonting om rymdskepp, men det fanns så mycket som hon inte orkade förklara.
”Vad saknar du mest?” frågade Uvigi. ”Vad var det roligaste du visste där?”
Tikk tänkte tillbaka, vad var det hon saknade mest nu när Omot var här? ”Verkstaden”, svarade hon och log. ”Där fanns alltid något att göra och någon att prata med.”
”Ville du inte stanna där då?” frågade Sollex med en outgrundlig min.
”De har den mest korkade lagen någonsin som säger att flickor inte får jobba med tekniken ombord, bara för att det var några idioter som sabbade något när de började bygget av skeppet”, berättade Tikk och kände den gamla ilskan återkomma. ”Så jag fick inte bli någon riktig mekaniker och hjälpa folk som verkligen behövde det, men det var då ingen som hindrade mig från att vara i verkstaden och leka och lära mig ändå.”
”Kunde du inte fått jobb på något annat rymdskepp då?” frågade Uvigi.
”Nej, för min far lät mig aldrig lämna skeppet”, svarade Tikk. ”Och när jag kom därifrån så hamnade jag ju här.” Det var hon mycket glad för.
”Vad gjorde du i verkstaden då? Om du inte fick jobba?” frågade Tyrr och tog upp sin penna och klottrade något på pappret framför sig.
”Jag gick runt och iakttog vad de andra mekanikerna gjorde, sedan såg jag mängder av möjligheter med allt skrot som fanns där. Det fanns så många fullt fungerande grejer som slängts bort bara för att det kommit nya modeller och massor med delar som bytts ut bara för att en liten detalj slutat fungera. Omot köpte aldrig några apparater till mig, jag fixade dem själv”, berättade Tikk och mindes hur hon letat delar till Skrot och hur länge hon pysslat med hans programmering. ”Men det egentligen bästa”, fortsatte hon. ”Var alla besökare som berättade om äventyr från hela universum. Jag önskade att jag själv kunnat berätta något sådant.”
”Det kan du väl nu”, sade Uvigi och log.
Tyrr log också utan att titta upp från sitt papper med hans språks vackra symboler, men Sollex bara stirrade ner i bordet.

lördag 17 mars 2012

Tikk: 28 - Ljusning

Ännu ett kapitel som krävt mycket bearbetning.
Nu ska vi se hur det går för hjältarna efter det stora slaget.




28
Ljusning

Ett prassel i buskarna på andra sidan bäcken fick Ketopol att snabbt dyka in bakom en buske. Det var fortfarande väldigt mörkt men han kunde se en man komma gående mellan träden.
Mannen gick lugnt fram till bäcken där han satte sig på knä och doppade hela huvudet i vattnet, sedan ruskade han på sig så att droppar skvätte åt alla håll.
Ketopol höll andan och hoppades att mannen inte skulle titta upp och få syn på gruppen som låg och sov bara några meter därifrån.
Precis då skakades marken av en högljudd draksnarkning – från Eyt – och mannen tittade upp. I flera sekunder bara stirrade han på Draken och de andra. Sedan reste han sig upp och stapplade baklänges innan han återfick balansen, då sprang han tillbaka den väg han kommit.
Ketopol svor inombords och övervägde att väcka de andra, men det fick räcka med Mo’rii som han väckte med en försiktig knuff mot sinnet. Samtidigt tog han ett språng över bäcken och smög sig efter den flyende mannen så fort han vågade för att inte bli upptäckt.
Inte långt därifrån stannade mannen. Han tittade tillbaka mot bäcken och såg ut att lyssna, men det enda ljus som hördes var vattnets porlande. Sedan fortsatte mannen genom skogen i ett lugnare tempo.
Ketopol följde honom till ett stort läger. I mörkret kunde Ketopol inte avgöra hur stort området var, men tält var utspridda bland träden så långt han kunde se. De enda människor som rörde sig där verkade vara vakter, alla andra sov troligen fortfarande.
Mannen från bäcken hälsade artigt på den närmsta vakposten och Ketopol passade på att smita förbi honom in i lägret. Han hukade sig och försökte smälta in i skuggorna, precis som han gjort under jaktträningen med de andra vrylverna hemma på slätten. Det hade snarare varit en lek än något riktigt träningsmoment, men Ketopol hade tyckt om det och han hade varit bra på det.
Mannen gick med bestämda steg genom lägret fram till ett stort kupoltält runt vilket fyra vakter var utplacerade. Ketopol gömde sig bakom ett träd i närheten så att han förhoppningsvis skulle kunna höra vad som sades.
”Jag behöver tala med Kapten Öken”, sade mannen och en vakt försvann in i tältet. Han kom strax ut igen och släppte in mannen.
”Vad vill du Läsare?” frågade en mörk mansröst. Ketopol kände genast stor respekt för Kaptenen utan att faktiskt ha träffat honom.
”Jo, jag var bort till en bäck i närheten alldeles nyss”, svarade mannen tvekande.
”Ut med språket, Läsare!” uppmanade Kaptenen. Han lät irriterad, kanske hade vakten just väckt honom.
”Jag såg en man, en kvinna, en pildrake och en stor svart drake vars like jag aldrig sett eller hört talas om tidigare”, berättade Läsaren. Det åtföljdes av en kort tystnad.
”Jasså, Kejsarens män har hittat vårt läger nu och då dröjer det inte länge innan armén är här”, mumlade Kaptenen. ”Såg de dig?”
”De låg och sov allihop så jag tror inte…”
”Sov!?” mullrade Kaptenen. ”Är du tokig? Det är klart de har vakter! Alltså måste de ha sett dig och då är de bäst att vi slår larm!”
”Men vänta!” sade Läsaren. ”De var blodiga och pildrakens vinge var omlindad”, berättade han.
”Vad?!”
”Det såg ut som om de varit i strid”, sade Läsaren.
”Då skickar vi ut en trupp för att undersöka saken”, sade Kaptenen och stack ut huvudet utanför tältet för att prata med vakten.
Ketopol insåg att det var tid att återvända, med tanken lät han Mo’rii veta vad som hänt, men han måste berätta för de andra också. Medan han smög sig tillbaka genom lägret var det flera vakter som gick och väckte ett gäng män och pratade med de andra vaktposterna, men det var ingen som såg vrylven.

Så fort han kom tillbaka till bäcken väckte Ketopol de andra, som fortfarandesov. Eftersom det var enklast att berätta på vrylviska så fick Eyt förklara för Omot och Véma.
”Så det var till dem anfallet mot oss var menat”, sade Véma fundersamt. ”Då förstår jag.”
”Om de nu är på väg hit, ska vi gömma oss eller vad ska vi göra?” frågade Omot och kvävde en gäspning.
”Om de inte är Kejsarens män borde vi inte behöva oroa oss”, sade Eyt och sträckte på vingarna.
”Det vore faktiskt klokt av oss att gå med i motståndsrörelsen”, sade Véma lugnt. ”De skulle värdera våra kunskaper högt.”
”Men ni får absolut inte behandla mig som en människa. Jag är ett djur och jag kan inte tala, inte ens på det här sättet”, sade Eyt bestämt.
”Det förstås”, mumlade Véma och suckade tungt.
”Ni får inte kalla mig ”Eyt” eller ”Kraftbärare” eller ”sert” eller ens ”Draken”, okej? Jag är en rymddrake vid namn Lewo”, förklarade Eyt och tittade på dem med sina märkligt lysande ögon.
”Lävå”, upprepade Ketopol buttert, just ett sådant namn som han hade problem att uttala.
”Visst Lewo, vad skulle vi göra utan dig”, sade Omot och himlade med ögonen.
”Nu försöker vi sova lite till”, sade Véma och lade sig ner igen. ”De är snart här.”
Rymddraken nickade kort innan han lade sig till rätta. Omot gjorde det samma och Mo’rii låg redan, men Ketopol satte sig bara ner och spanade ut i skogen. Trots Vémas försäkran var han orolig och för honom var det otänkbart att ens låtsas sova.

Ketopol tyckte det kändes som om det gått en hel evighet innan det hände något. Han hörde direkt när de kom smygande mellan träden.
”Vilka är ni?” frågade han och reste sig upp, beredd på vilken svarsreaktion som helst.
”Vilka är ni?” frågade en kvinna och steg fram bakom ett träd. Hon höll sig i skuggan men Ketopol kunde se att hon höll en pilbåge med en pil riktad mot honom.
Han slängde en blick mot Eyt, Omot, Véma och Mo’rii men de låg fortfarande och tycktes sova lugnt, Ketopol kunde inte säga om det var på riktigt eller om de bara låtsades. ”Bara några åhtursjförföljda räsjänärär”, svarade han kvinnan och försökte låta säker, trots att han var rädd.
”Och det vill du att vi ska tro på?” Kvinnan skrattade glädjelöst. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se ett så välgenomtänk trick från Kejsarens män. Blodet ser nästan riktigt ut, men mig lurar ni inte!”
Ketopol fick en plötslig impuls att vilja slå till henne, men han lugnade sig och tog ett djupt andetag. ”Dän där Kägisjarän…” började han sammanbitet, men fann inga ord lämpliga nog för att uttrycka det hat han kände mot Kejsaren. ”Ni råkar intä ha hafht än av hans armäär lähtandäsj äftär är htidigarä?” frågade han istället.
”Vad vi hört skulle han ha skickat en hop efter oss, ja. Men än har vi ju inte sett till någon armé”, svarade kvinnan och fnös. ”Du kanske kan tala om för oss var de befinner sig någonstans, för vi är redo att möta dem.”
”Gia, dä kan giag bärähta”, sade Ketopol trotsigt. ”Dåm är uhtsjprida övär fälhtän väsjtär åm dän här sjkågän.”
Kvinnan ruskade på huvudet och när hon talade igen hade hon tappat sin självkontroll. ”Du försöker lura oss! De kommer säkert från något annat håll”, snäste hon och tog ett steg närmare vrylven.
”Sjåm dä sjär uht nu sjå kåmär dåm någ inhtä någånsjtansj ifrån”, sade Ketopol men kyla i rösten, han kände hur han darrade. ”Dä fläsjta är nämligän döda.”
”Va?! Hur dum tror du att jag är? Varför skulle de vara döda?” frågade kvinnan med sådan skärpa i rösten att Ketopol kände hur Mo’rii tittade upp.
”Därför at dåm misjtåg åsj för är”, svarade Ketopol och försökte med sinnet lugna pildraken. Genom hennes ögon kunde han se hur kvinnan betraktade honom och de andra.
”Skickade de inte alla vrylver till Moluvar?” frågade hon och bytte ställning.
”Vi rymdä”, svarade Ketopol och gjorde en gest mot sina vänner.
Kvinnan stod tyst en lång stund. ”Vi får ta med dem till Kapten och skicka ut spanare för att leta efter fienden”, sade hon sedan och tecknade något med handen till sina följeslagare.
”Vi är mycket villiga att samarbeta”, hördes Vémas röst och när Ketopol vände sig om såg han att hon och Omot stod upp, fullt vakna.
”Vi kan gå själva”, sade Omot. ”Visa bara vägen.”
Eyt morrade och tittade upp med sina lysande ögon. Ketopol hörde hur kvinnan och hennes trupp drog efter andan, han smålog lite för sig själv.

Kvinnan – vars namn var Spila Orädd – visade dem till lägret och det stora kupoltältet där Ketopol visste att Kapten Öken bodde. Drakarna fick stanna utanför medan Ketopol, Omot och Véma skulle tala med Kaptenen, men först fick de vänta på att spanarna skulle komma tillbaka.
Kaptenen var en stor och robust man med ett buskigt skägg och en alert guldgul blick. Han hade ett smalt ärr från hakan över vänstra kinden, och trots att han hade en respektingivande uppsyn tyckte Ketopol att han verkade trevlig och gladlynt.
Solen gick upp över en molnig himmel och gruppen blev bjuden på frukost, men inga andra ord yttrades än några få artighetsfraser. Ketopol bytte otaliga blickar med Véma och Omot i ett försök att lista ut vad de tänkte men allt Ketopol fick ut av det var en känsla av att han skulle framstå som deras ledare.
”Var är de någonstans?” muttrade Spila. Hon var en lång och slank kvinna med vassa blå ögon, en spetsig näsa och håret i en smal guldbrun fläta över axeln.
”De är snart här”, sade Véma och blängde irriterat på den Orädda.
Spila stannade upp och gick fram till Kännaren. ”Jasså, och det vet ju du så klart?” frågade hon retsamt.
Véma fnös och vände sig bort.
Just då stack en vakt in huvudet genom tältöppningen och meddelade att en av spanarna återvänt, vilket fick Spila att morra till och vända rygget åt Véma.
”Visa in honom”, sade Kaptenen.
Sedan frågade han ut spanaren som tillsammans med några andra begett sig västerut. De hade – precis som Ketopol sagt – hittat resterna efter ett slagfält där många män och drakar fallit. De andra spanarna skulle följa spåren efter överlevande trupper medan denne återvänt för att rapportera.
Kapten Öken och Spila diskuterade vilt med spanaren om vilka olika parter som slagits och det konstaterades att all döda kämpat under samma baner. Sedan diskuterades skador och grupperingar.
Ketopol satt tyst med Omot och Véma och lyssnade. Allt som sades tycktes stämma, även om det var mycket information som gått spanarna förbi.
”Då så”, sade Öken när de diskuterat färdigt. ”Vrylve, vad är ditt namn?”
Ketopol reste sig upp. ”Ketopol Eligaht, Pilgiägarä”, svarade han och använde – för första gången sedan han anklagats för förräderi – sin fulla titel.
”Du då?” frågade Kaptenen vidare och nickade mot Omot som även han ställde sig upp.
”Omot Chefsmekaniker”, svarade Omot och sträckte på sig. Det framstod tydligt att mannen måste vara mycket stolt över sin titel.
”Och du?” frågade Kaptenen och gick vidare till Véma.
Hon satt kvar på sin stol och iakttog honom ett tag innan hon svarade. ”Véma Kännare”, sade hon, vilket åtföljdes av en lång tystnad.
Ketopol kände att han – eftersom han varit den som först konfronterat Spila – var den som borde förklara hur det kunde komma sig att en Kännare befann sig där, i Karqol. ”Sjåm gia sja sjå rymdä vi från Måluvar”, sade han och mötte Kaptenens blick.
”Ni kommer från Jerilir”, konstaterade mannen och satte sig på en ledig stol. ”En vrylve och hans drake, en Chefsmekaniker?” – Han tittade förundrat på Omot, antagligen visste Kaptenen inte heller vad en mekaniker var. – ”och en Kännare! Det trodde jag då aldrig att jag skulle få se vandra in i mitt läger, frivilligt!”
”Jag skulle vilja veta vad den svarta draken är för sort”, sade Spila. Ketopol tyckte han kunde se en upphetsad glimt i hennes ögon.
Omot tog på sig ansvaret för Eyt. ”Han är en rymddrake och hans namn är Lewo”, sade han.
”Rymddrake? Någon sådan har jag aldrig hört talas om”, sade Kaptenen intresserat.
Omot måste ha funderat mycket på den frågan, för hans svar verkade genomtänkt. ”Det är förståeligt eftersom det finns ytterst få av dem och de undviker att vistas där det kan finnas människor. De lever ensamma och färdas väldigt högt upp när de flyger men de är livsfarliga jägare”, berättade Omot.
”Så hur kan det komma sig att du har en?” frågade Spila och höjde på ena ögonbrynet.
”Har och har”, muttrade Omot, Eyt hade ju ingen ägare. ”Låt oss bara säga att jag och Lewo har känt varandra tillräckligt länge.”
Spila såg väldigt missnöjd ut med svaret, men Kaptenen nickade och började i stället fråga om nattens strid och varför gruppen begett sig till Karqol i huvud taget. Svaret på det blev helt enkelt att de ville göra sig av med Kejsaren – de flesta detaljerna utelämnades.
Sedan berättade Kaptenen om sin tjänst i Stora Öknens byar och vad Kejsaren tvingat honom att göra mot folket där och deras drakar. Det var efter det som han – tillsammans med många andra som var missnöjda med Kejsarens metoder – startat en motståndsrörelse för att kunna slå tillbaka mot Kejsarens onda planer. Deras rykte hade snabbt spridit sig sedan de börjat sabotera för honom och många fler hade förenat sig med dem. Nu hade de medhjälpare över hela landet som bevakade Kejsarens trupprörelser. Men de hade fortfarande inte koll på allt.
”De har sina Sinnesvändare, Blodsryckare och Skuggvandrare och allt vad det heter som gör det väldigt svårt för oss, även om vi har många gyllene förmågor på vår sida också”, berättade Kaptenen och slog näven i bordet.
Ketopol rös vid omnämnandet av Sinnesvändarna, han skulle aldrig glömma känslan när han insåg att hans tankar styrts av någon annan.
Efter middagstid när de fått i sig lite mat gäspade Véma stort. ”Ursäkta, men vi fick inte så mycket sömn i natt”, sade hon.
Ketopol hade inte fått någon sömn alls.
”Förlåt!” utbrast Kaptenen. ”Jag ska ordna ett tält åt er”, sade han och skyndade sig ut ur tältet.
”Jag är alldeles slut”, sade Omot och stäckte på svärdsarmen. ”Jag trodde aldrig att vi skulle ha tur nog att hamna på ett sådant här ställe.”
”Inte jag heller”, mumlade Véma och lutade sig tillbaka.
”Borde du inte ha Känt det om du nu är Kännare?” frågade Spila. Hennes tonfall var hårt men det rymde en hel del nyfikenhet.
”Det finns begränsningar som med allt annat, man kan inte hålla koll på allt och det är extra svårt att fokusera när man är alldeles utmattad”, svarade Véma. Hon tog ett djupt andetag och blundade. ”Jag måste få slappna av, annars går det inget vidare med Kännandet.”
”Män du är sjäkär på at vi kan lihta på dåm här mänsjsårna?” kunde Ketopol inte låta bli att fråga.
”Det är inte dem vi behöver oroa oss för”, svarade Véma och log mot honom. Sedan vände hon sig till Spila. ”Men jag hoppas ni inte berättar för alla vilka vi är, för ni har fiender ibland er.”
Kvinnan nickade kort i förståelse.
I nästa stund kom Kapten Öken tillbaka med en man som skulle visa dem till sitt tält. De tackade för allt och följde sedan efter mannen, med de båda drakarna i släptåg.