Tikk: 31 - Motståndsrörelsen

Försöker verkligen att närma mig upplösningen nu, men än är det långt kvar innan de kommit så långt. Det här kapitlet tog många oväntade vändningar innan jag faktiskt skrev det, men så knäckte jag nöten till slut!

31

Motståndsrörelsen

Märkligt nog klarade sig gruppen över fälten utan att ha fått syn på en enda människa. Uvigi och Tyrr kunde inte tro att de faktiskt klarat sig – Kejsaren skulle aldrig lämna ett så stort öppet område utan åtminstone en spanare. De oroade sig över att något skulle ha hänt med lägret, men så snart de nådde skogen kunde Gena försäkra dem om att allt verkade vara som det skulle.

”Ni är många fler än jag hade trott”, sade den gamla Skogsviskaren och log brett. ”Kanske vi kan göra något ändå.”

”De flesta i motståndsrörelsen är faktiskt inte här”, förklarade Tyrr. ”De jobbar – liksom vi gjorde i Rekit – under täckmantel i olika städer och byar för att samla information om Kejsarens planer.”

”Det må så vara, men ni är i alla fall väldigt många”, mumlade Gena och sneglade på Sollex och Tikk. ”Ni kommer nog i alla fall inte att tro era ögon.”

”Kommer vi fram till lägret idag?” frågade Sollex.

”Nej, vi stannar så snart vi hittat en lämplig lägerplats”, svarade Uvigi. ”Det är en väldigt stor skog det här, eller hur Gena?”

”Mycket”, svarade Skogsviskaren.

Gena lokaliserade snabbt en bra plats de kunde stanna på, men de hann inte mer än sätta sig ner förrän både hon och Uvigi slog larm.

”Det är en stor drake på väg hitåt och den flyger snabbare än någon jag sett tidigare”, sade Gena förskräckt.

”Då är den snart förbi”, mumlade Tyrr lugnt och lutade sig tillbaka.

”Den dyker!” utbrast Uvigi och drog sitt svärd.

Tikk fick på sig scannerglasögonen samtidigt som Sollex spände sin pilbåge redo att skjuta.

Det var en otroligt vacker drake med svarta fjäll som skimrade i eftermiddagssolen och vingmembran som nästan verkade osynliga i det varma ljuset. Den rörde sig också vackert och trots Genas förskräckelse var dykningen inte alls så snabb som hon påstått. Mer hann inte Tikk tänka innan draken fångades upp av en massa grenar som Gena sträckt ut från trädkronorna ovanför dem. Den röt ilsket.

”Självklart kunde hon ju inte nämna att de hade en Skogsviskare med sig!” ekade en röst i Tikks huvud.

”Eyt!?” utbrast hon och Sollex i kör – han måste också ha hört rösten.

”Vad!?” Tyrr spärrade upp ögonen och gapade förvånat i en hel sekund innan han samlade sig – också han hade hört. ”Släpp ner honom Gena, släpp ner honom!”

Med en handvink fick Gena trädgrenarna att dra sig tillbaka så att Draken kunde hoppa ner på marken.

”Hej på er ungar!”, hälsade Eyt och knuffade lekfullt omkull både Tikk och Sollex med nosen. ”Vad är det för vänner ni har hittat här egentligen? Véma sade bara att det var två stycken från motståndsrörelsen.” När Draken spanade in Uvigi, Gena och Tyrr kunde Tikk föreställa sig hut Eyt skulle ha gjort detsamma som människa.

”Bland annat en svåger till dig”, svarade Tikk och log brett.

Draken tittade förvånat på henne – om det nu ens var möjligt för drakar att se förvånade ut – och gick sedan fram och nosade på Tyrr. ”Ryns”, konstaterade han.

”Det stämmer, det är jag som är Tyrr”, sade Kärnhelaren och bugade högtidligt. ”En ära att äntligen få träffa dig”, hälsade han, precis som Tikk föreställde sig att Eyt skulle ha gjort i en liknande situation.

Sedan gick Draken över till Gena. Skogsviskaren sade några ord på sitt eget språk innan hon kärleksfullt kramade om nosen på varelsen.

”Inte konstigt att de där grenarna var så snabba! Du har blivit gammal, jag trodde nog att du skulle ha gått vidare såhär dags”, sade Eyt och skrattade varmt i deras huvuden.

”Än är jag inte klar med mitt! Du har blivit drake ser jag”, log Gena och skrattade med honom.

”Känner ni två varandra?” frågade Tikk förvirrat.

”Ja, men det var väldigt länge sedan vi sågs”, svarade Gena. Hur länge sedan kunde det egentligen vara, undrade Tikk för sig själv.

”Och jag är då Uvigi Lyssnare”, presenterade sig Uvigi otåligt.

”Eyt Kraftbärare, angenämt”, sade Draken och lade sig sedan ner på marken. ”Men för tillfället är jag bara Lewo Rymddrake och jag kan inte alls prata.”

”Vad menar du?” frågade Sollex.

”Jo, jag förvandlade mig till drake när vi flydde från de där falska tjänarna. Sedan råkade vi tillintetgöra en av kejsarens arméer och hamnade hos motståndsrörelsen”, berättade Eyt.

”Va!?” Tikk blev helt förskräckt.

”Ja, och eftersom jag inte kunde förvandla mig tillbaka på en gång och gärna håller den här förmågan hemlig så låtsas vi nu helt enkelt att jag bara är en drake”, fortsatte Eyt.

”Man råkar inte tillintetgöra en hel armé”, fnös Uvigi. Tikk anade dock en nyfiken glimt i hennes ögon.

”Tja, det var väldigt mörkt – troligtvis någon slags magiker som fixat så att inte motståndsrörelsen skulle upptäcka dem – och allt vi gjorde var att försvara oss.” Eyt gjorde en paus och började skratta. ”Sedan visade det sig att de trodde att vi fem faktiskt var hela motståndsrörelsens huvudarmé på över hundra män!”

”Allvarligt?” frågade Sollex med ett höjt ögonbryn.

”Visst är det löjligt!”

”Men Omot kan inte slåss!” utbrast Tikk. Hon kunde absolut inte föreställa sig sin far i en sådan strid.

”Med Terilth kan vem som helst slåss som en mästare även om han inte ser sina fiender”, förklarade Eyt. Tikk andades ut.

”Så Kejsaren hade skickat en armé för att krossa motståndsrörelsen?” undrade Tyrr.

”Ja och efter vad som hände med den armén finns det en risk att han nu faktiskt tror att motståndsrörelsen utgör ett hot, till skillnad mot vad han tidigare trott.”

Uvigi svor högt.

Eyt drog en djup suck innan han fortsatte. ”Jag slår vad om att Véma vet mer exakt hur det ligger till, men sedan vi kom till lägret har hon inte vågat säga något som alls har med Känning att göra – förutom nu när hon berättade för mig att ni var på väg, men det var i stort sett också det enda hon sade om saken, jag fick inga detaljer.”

”Hon är alltså rädd.” Sollex suckade precis som Eyt gjort.

”Jag hoppas bara att det är i väntan på er som hon håller sig så här tillbakadragen. I vilket fall som helst så är det ingen som vet att vi känner varandra – vi väntar inte på er och ni letar inte efter oss – förstått?” Draken tittade på dem med smala lysande ögon och Tikk insåg att hon nästan glömt att han var drake. Kraftbäraren betedde sig så lika den mänskliga Eyt att det var den bilden hon fick när hon såg på honom. Men tanken på att hon inte skulle känna sin egen far var svår och det kanske Eyt såg på henne.

”Omot har sagt att han är Chefsmekaniker och eftersom du också sysslar med sådant vore det ändå rimligt att ni träffats förut. Det är verkligen ingen annan än ni två som har teknologiska prylar här”, sade han och kliade sig på halsen med tassen.

”Men det betyder ju inte att ni är här av samma anledning”, sade Sollex och tittade på Tikk.

”Vad Kaptenen och de andra som var med när vi anlände vet, så rymde vi från Moluvar”, berättade Eyt.  ”Vad alla andra i lägret tror har jag ingen aning om. Men ni borde ha varit i Karqol före oss.” Han vände sig mot Uvigi och Tyrr. ”De kanske har samarbetat mer er en lite längre tid?”

”Det är klart de har!” sade Tyrr och knuffade till lyssnaren som såg lite sur ut.

”Javisst”, muttrade hon.

”Då var det uppklarat. Tyvärr måste jag skynda mig tillbaka innan någon börjar undra vart jag tagit vägen”, sade Eyt och innan de andra hann säga något mer hade han skuttat upp i luften igen och var på väg bort över skogen.

Tikk såg besviket efter Draken, hon hade hoppats att han kunnat stanna hos dem. Så snart han var utom synhåll räckte Uvigi henne en brödbit som om ingenting hänt.

”Det här är det sista vi har, men eftersom vi snart är framme vid lägret så klarar vi oss”, sade Lyssnaren och gäspade stort.

Det blev en lugn natt, men Tikk kunde inte sova. Hon tänkte på allt som Eyt berättat och försökte föreställa sig vad som väntade i lägret. Skulle de behöva leva under den här provisoriska täckmanteln länge? Hur skulle det hjälpa dem att få slut på kriget?

Så snart det blev morgon gav de sig av igen eftersom alla var ivriga att komma fram till lägret så fort som möjligt. Trots att de var tidigt ute hann det bli eftermiddag innan de stötte på de första vakterna.

”Vi kommer från Rekit bärande mycket viktig information”, berättade Uvigi för dem.

”Då är ni väntade”, svarade vakten och släppte förbi dem.

När de kom fram till själva lägret kunde Tikk först inte tro sina ögon, det var precis som Gena sagt – massor med tält utspridda huller om buller bland träden.

”Kapten Ökens tält ligger inte så långt härifrån”, sade Tyrr när de lämnade hästarna i en inhägnad i en av de yttre tältraderna där ett flertal djur redan stod och tuggade på sitt hö.

Tikk undrade kort vart det kom ifrån, men när de fortsatte insåg hon att det inte spelade någon roll. Vi är trygga nu, de här människorna kan vi lita på. Trots allt finns det hopp för att det ska bli slut på det här kriget.

Tikk stannade tvärt.

Det hade inte varit hennes egna tankar, och det kunde bara betyda en sak...

”Är det inte häftigt”, frågade Sollex som gått framför Tikk. Hon hade reflexmässigt lagt en hand på hans axel när hon stannat. Han log mot henne, ett leende fullt av onaturlig glädje.

Tikk besvara leendet och gjorde sitt bästa för att se lika glad ut som han. Trots hennes känsla av stigande panik visste Tikk att hon var tvungen att spela med i de falska tankarna.

Sollex verkade nöjd med leendet som svar på hans fråga och fortsatte gå.

Tikk följde motvilligt efter.

Det fanns Sinnesvändare i motståndsrörelsens huvudläger! Det betydde att hela lägret – och därmed också hela motståndsrörelsen – var under kejsarens kontroll. De bara leker med oss! Och jag är den enda som vet om det! tänkte Tikk förtvivlat. Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte berätta för någon! Sollex vet jag att jag inte kan lita på längre och samma sak gäller säkert med Omot och Véma och…

”Du ser bekymrad ut Tikk”, sade Tyrr och rufsade om henne i håret.”Tänk”, fortsatte han. ”Varje gång jag kommer hit så saknar jag alltid Ryn så mycket.”

När Tikk mötte hans blick kom hon ihåg: Sinnesvändning fungerade ju inte på serter! Tyrr och Eyt måste fortfarande vara sig själva, även om de inte hade någon aning om vad alla andra utsattes för. Men hur skulle hon kunna berätta för dem utan att någon annan fick veta det?

”Nu gäller det bara att jag kommer ihåg allt som Illix sade så att allt blir rätt”, mumlade Kärnhelaren och log retsamt – ett äkta leende.

Men Tikk blev bara ännu mer förtvivlad. Informationen som de kämpat så hårt för att få tag i var nu på väg att avslöjas raka vägen tillbaka till Kejsaren och därmed bli helt värdelös.

”Se, där har vi Kaptenens tält”, sade Tyrr och pekade på ett stort kupoltält.

Tikk bet sig i läppen, hon måste berätta för honom innan det var för sent, men hur?

Som den tankeläsare han var, stack Skrot upp scannerglasögonen ur hennes väska. Självklart! Hon drog på sig dem och knappade in ett kort meddelande på displayen: ”Det finns Sinnesvändare här”.

”Kan du prova de här?” Tikk räckte glasögonen till Tyrr som såg frågande på henne, men han tog på sig dem.

Han nickade kort, vilket var allt Tikk fick som bekräftelse på att han sett meddelandet. ”Otroligt!” sade han sedan och räckte tillbaka glasögonen lika snabbt som han fått dem.

Tikk raderade snabbt orden och stoppade tillbaka scannerglasögonen i väskan samtidigt som de kom fram till kupoltältet.