Tikk: 39 - Skellura

39

Skellura

Det var en sval och stjärnklar natt. Ketopol och Mo’rii hade inte varit ute och flugit tillsammans sedan den stora striden mot Kejsarens armé, så pildraken var extremt lycklig över att få sträcka på vingarna igen. Vinden fläktade skönt i Ketopols ansikte när de svävade fram över den mörka skogen, han var glad över att det var han och Mo’rii som fått uppgiften att ta Rekt till Skellura, trots att Eyt hade klarat resan på mycket kortare tid.

Blodryckaren gäspade ljudligt i nacken på Ketopol. De hade flugit i nästan två timmar så det var inte konstigt om han var trött.

Snart nog kunde de se klippelaren som tornade upp sig flera hundra meter över trädtopparna. Högt där uppe, dränkta i blekt månljus, cirkulerade stormdrakarna. De var legendariska varelser som Ketopol sett på bilder i många olika skepnader, enligt en gammal profetia skulle nämligen gudarna belöna den som lyckades tämja en stormdrake med oändliga rikedomar och evigt liv. Många hade försökt, men ingen hade lyckats, av de tappra äventyrare som besteg Skellura var det ytterst få som tagit sig ner igen med livet i behåll och ingen av dem hade fått med sig varken drake eller ägg. Stormdrakarna levde hela sina liv på klippan, så det fanns ingen möjlighet att fånga dem på marken.

När de kom närmare kunde Ketopol säga att ingen av bilderna han sett gjorde drakarna någon rättvisa. De såg inte ut som något han sett tidigare, stormdrakarna påminde om stora rovfåglar, med dubbla vingpar och lång svans. Mo’riis instinkter sade henne att det vore en bra idé att hålla sig så långt borta från de vildsinta bestarna som möjligt, men Ketopol lyckades lugna henne med löfte om att de snart skulle flyga tillbaka till lägret.

”Då är det bara att hoppas att ingen får för sig att äta oss”, sade Rekt och släppte sitt tajta grepp om Ketopol för att sträcka ut sin högerhand framför dem. ”Försök att komma lite närmare den där stora, sen när jag fångat den dyker vi.”

Mo’rii ryggade tillbaka vid hans ord, men följde sedan lydigt instruktionen och gled ljudlöst närmare den stora draken.

Rekt drog ihop fingrarna. ”Dyk!”

När Mo’rii fällde in vingarna och började falla mot marken kunde Ketopol se hur stormdraken en bit bort gjorde detsamma. Som tur var verkade ingen av de andra drakarna lägga märke till dem.

När de närmade sig skogen under dem sträckte Rekt fram vänsterhanden också. ”Sakta ner lite så att jag kan lista ut hur man landar den här saken.”

Pildraken bredde ut vingarna och vinklade upp samtidigt som stormdraken började slå med sina dubbla vingar. Den sjönk långsamt ner mot marken där den tog emot sig med sina kraftiga bakben, de krokformade klorna borrade sig djupt ner i den mosstäckta jorden och hjälpte den att hålla balansen. Mo’rii följde efter och nosade försiktigt på den större draken medan Rekt klev av hennes rygg.

Stormdraken var större än Eyt, men ändå betydligt mindre än de allra största av sitt slag. Dess huvud bestod av en gigantisk långsmal näbb och två stora, klotrunda ögon vars kolsvarta färg gav känslan av tomma hål. Den hade en lång krokig hals och stod någorlunda upprätt på bakbenen, vars kraftiga klor troligtvis var ett hjälpmedel att hålla tag i klipporna högt där uppe med, frambenen var lite mindre och hade spindellika klor. De dubbla vingarna överlappade på ett sätt som borde ha gjort det omöjligt för draken att flyga, men vad Ketopol sett var de extremt skickliga flygare, eftersom de lätt klarade av att manövrera i de hårda och oberäkneliga vindarna kring Skellura. Mo’rii hade fått kämpa för att hålla sig på rätt kurs.

Rekt klättrade utan problem upp på stormdrakens rygg. ”Då flyger vi tillbaka till lägret”, sade han och sträckte på fingrarna.

Ketopol kände en rysning längs ryggraden. ”Vad händer om du tappar kontrollen?” Han kunde föreställa sig all den skada en vild stormdrake skulle kunna orsaka i lägret.

”Den blir vild igen”, svarade Rekt och log retsamt. ”Men jag kan göra den medvetslös så att den inte skadar någon, som att den sover.”

Stormdraken sträckte ut sin långa hals och lät höra ett gällt skri som skar i öronen på Ketopol. Sedan stampade den så att marken skakade, innan den vecklade ut vingarna. Eftersom stormdraken inte var van att lyfta från marken var det med viss möda de kom iväg.

Under tillbakaresan höll sig Mo’rii på tryggt avstånd från den andra draken, vilket Ketopol inte hade något emot. De njöt av friheten tillsammans och tyckte båda att färden var över alldeles för fort.

När de kom fram till lägret letade de upp träningsområdet där de skulle landa. Så fort stormdraken tagit i marken verkade den somna, precis som Rekt sagt.

Blodryckaren själv snubblade darrandes ner från drakens rygg och kräktes. ”Svartblod!” muttrade han och hostade några gånger.

Ketopol skyndade fram till honom. ”Hur är det?”

Rekt bara skakade på huvudet. ”Jag vet inte om jag nämnde det.”Han log ett blekt leende och hostade igen. ”Men mitt eget blod mår inte så bra av min Blodryckning, speciellt inte om det blir långdraget.”

Tikk: 38 - Jellero

38

Jellero

Tikk satt med Mo’rii och Rekt och tittade på när Leiga och Ketopol tränade svärdsteknik med Sollex. Vrylven och Sinnesvändaren var ganska jämna när de mötte varandra, men inte ens när de samarbetade kunde de slå Sollex. Kvicksvärd var en riktigt passande titel på honom.

”Som att det där skulle vara något speciellt!” utbrast Rekt. Han var svartsjuk, och Tikk kunde inte hjälpa att tycka lite synd om honom, hans känslor för Leiga var ju uppenbarligen inte besvarade.

”De vill bara kunna försvara sig.” Tikk suckade. Hon borde vara med och träna hon också, men tanken på att delta i en riktigt strid skrämde henne alltför mycket.

”Leiga behöver ju bara Sinnesvända sina fiender så att de tar livet av sig eller liknande.”

Tikk ryste av tanken, men hon visste att det inte var så enkelt. ”Men vad gör hon om hon möter en annan Sinnesvändare? Eller någon som mig, eller Ketopol som faktiskt också lyckades identifiera Sinnesvändningen? För att inte tala om serterna!”

Rekt fnös. ”Det finns ingen Sinnesvändare som är så skicklig som Leiga, och vi är ju på samma sida som serterna.” Han blinkade åt Tikk med sitt gröna öga. ”Om inte annat kommer ju jag att vara där och skydda henne.”

”Du måste väl också ha svagheter.” Det var mer en förhoppning än något annat, det fanns ju fler Blodryckare – som inte stod på deras sida.

Rekt skakade på huvudet. ”Inget som jag har stött på i alla fall.” Sedan satte han händerna bakom huvudet och lutade sig mot förvaringslådan bakom sig. ”Men Svartblod sägs vara oryckbart.”

”Svartblod?” upprepade Tikk, det var väl det Tyrr kallat Sollex för när de först träffades i Rekit? ”Svartblod är Gyllenblod”, hade Kärnhelaren sagt.

”Ja, det är liksom ett fult ord bland oss Blodryckare.”

Tikk tittade bort mot Sollex och de andra. Betydde det att Sollex var immun mot Blodryckning?

”Och det är klart, man skulle väl kunna säga att Sinnesvändning är en ganska stor svaghet.” Rekt log drömskt i Leigas riktning.

Tikk lutade sig tillbaka hon också och tittade upp mot de suddiga vita molnen som svävade fram över himlen. Mo’rii kurrade mjukt vid hennes sida. Sinnesvändning var i alla fall en av få saker som inte var något problem för Tikk.

Snart avslutades träningspasset och kämparna kom och förenade sig med åskådarna.

”Var har du lärt dig allt det där egentligen Sollex?” Leiga fullkomligt ignorerade Rekts inbjudan och satte sig istället bredvid Ketopol och Mo’rii. Hon var alldeles röd i ansiktet efter ansträngningen.

”Lång historia.” Sollex grimaserade, precis som Rekt efter Leigas avvisande. Han ville inte prata om sitt förflutna. Det fick Tikk att tänka på det där med Svartblod igen, hon ville fråga om det men vågade inte, i alla fall inte när de andra var med.

”Mäster Sollimrek?” Det stod plötsligt en man framför dem.

Tikk ryckte till när Sollex for upp som ett skott. ”Vad gör du här!” krävde han att få veta.

Hela främlingens uppenbarelse skrek av formalitet. Hans kläder var lite för släta för vad som verkade rimligt i miljön de nu befann sig i och hans hållning var stelare än en pinnes. Mannens ansikte doldes av ett mörkt skägg som också det såg extremt välskött ut. Det enda som talade emot att han i själva verket var en robot, var de alerta guldbruna ögonen. Mannen bugade lätt innan han talade. ”Jag kommer med bud från Jerilir och är här för att försäkra er säkerhet.”

Sollex lade armarna i kors och blängde på mannen med mörker i blicken, de kände uppenbarligen varandra sedan tidigare.

Mäster Sollimrek? tänkte Tikk, alla frågor hon hade om Sollex fick ny kraft. Vem är han egentligen? Varför är han så bra på att slåss? Hur kommer det sig att den här stela gubben kallar honom för ”mäster”? Och vad betyder Svartblod?

”Jag tänker inte följa med dig tillbaka, Jell.” Det lät nästan inte som Sollex, han var som en helt annan person, full av auktoritet och förakt. Sollimrek, insåg Tikk, var inte samma person som Sollex.

Mannen, Jell, log och nickade artigt, något han alltid verkade göra innan han talade. ”Jag är här för att följa er, vart ni än går Mäster Sollimrek, jag…”

Han blev abrupt avbruten. ”Kalla mig inte för det.” Sollex höjde aldrig rösten, men han hade en obestridligt befallande ton som Tikk aldrig kunnat föreställa sig. ”Och titta inte på mig på det där viset.”

Jell slöt ögonen och böjde på huvudet. ”Ni får ursäkta mig… Sollimrek, jag borde veta bättre.” Han var nära att säga ”mäster” igen.

Sollex suckade. ”Varför var du tvungen att komma till Karqol? Véma är ju här.” Han lät mer som sig själv nu.

”För att konungen beordrade det”, svarade Jell. ”Jag har nämligen talat med två Pilbågsmästare som sade sig ha undkommit Moluvar tillsammans med er.”

”Läjker och Nibbo!” Tikk hoppade ivrigt upp på fötterna, hon hade ofta undrat hur det gått för bågskyttarna. ”Så de tog sig oskadda från bergen?”

”Sannerligen. De lyckades dessutom införskaffa en hel del information om fienden innan de nådde Izya.” Mannen log vänligt mot Tikk. ”Du måste vara fröken Tikkipe.”

”Vadå för information?” frågade Sollex.

”Den jag är menad att dela med er.” Jell mötte Sollex blick.

Pojken suckade igen och satte sig ner. ”Berätta.”

Mannen slog sig ner bredvid Sollex och pressenterade sig som ”Jellero Kännare”. Han berättade om hur Läjker och Nibbo stött på en fiendetrupp utanför Patorn av vilka de bland annat fått tag i en väska med brev angående Karqolernas ärenden i Jerilir. Orsaken för invasionen var tydligen sökandet efter ”nyckeln till Andravärlden”.

”… och anledningen till att Pilbågsmästarna var så angelägna att få den här informationen till er var att Kejsaren håller en till synes väldigt viktig fånge i Huvudstaden. Det verkar nämligen vara nödvändigt att ha tillgång till en Själaskådare för att använda den så kallade ”nyckeln”.”

Själaskådare lät bekant i Tikks öron.

Jell fortsatte. ”Denna Själaskådare, som äger namnet Yrim, har tydligen drabbats av sjukdom under vilken hon tappat sin förmåga, och hon yrar om någon vid namn Eyt.”

Nu mindes Tikk att Yrim var en av Eyts systrar som Tyrr berättat om, Själaskådaren kunde lära sig allt om en människa bara genom att titta på hans eller hennes själ.

”Ytterligare en anledning att resa direkt till huvudstaden.” Sollex sneglade på Tikk och de andra. ”Motståndsrörelsen behöver ju inte direkt vår hjälp för att evakuera, de flesta har ju redan gett sig av.”

Leiga nickade. ”Jag kanske inte har varit med er från Jerilir, men mina åsikter om Kejsaren skiljer sig inte från era och om ni ska ta er in i Huvudstaden kommer ni behöva min hjälp med all Sinnesvändning där.”

Rekt ryckte obekymrat på axlarna. ”Instämmer med föregående talare.”

Tikk slöt ögonen och tog ett djupt andetag, nu var de där igen. Från början hade resan varit ett spännande äventyr och hon måste erkänna för sig själv att det fortfarande var spännande, men nu var det också blodigt allvar.

Någon lade en hand på hennes axel, det var Sollex. ”Vi behöver dig Tikk.” Han hade den där bestämda tonen igen, den som var omöjligt att ifrågasätta. Tikk fann sig själv beundra honom för det.

”Kommer du ihåg vad Eyt sade?” frågade Leiga. ”Att du för tur med dig?”

Tikk stod emot impulsen att himla med ögonen. ”Jag vet. Véma har faktiskt sagt detsamma.” Men Tikk trodde inte ett ögonblick på någon av dem.

”Hur kommer vi till Ri’qal?” Ketopol tänkte praktiskt.

”Det snabbaste och bästa sättet vore att flyga. Vi har ju Draken och Mo’rii, men de kan inte bära oss alla.” Sollex räknade på fingrarna. ”Omot, Véma… och Tyrr måste med om Yrim nu är sjuk.”

”Eh… Ri’qal?” Rekt såg oförstående ut. Varken han eller Leiga, eller Jell med för den delen, hade hört vrylvernas benämning för Karqols huvudstad tidigare.

”Huvudstaden”, förklarade Ketopol.

”Ah!” Blodryckaren lyste upp av förståelse. ”I så fall ligger Skellura inte så långt bort, vi skulle ju kunna ta en stormdrake därifrån.”

Jell, som suttit tyst sedan han framfört sitt meddelande lade sig i diskussionen igen. ”Ta en stormdrake?”

”De är de enda drakarna som finns inom en lämplig radie härifrån.” Rekt rörde sina slanka fingrar i ett elegant mönster genom luften framför sig. ”De lär vara komplicerade varelser, men så länge de har blod borde jag kunna rycka dem.”

Tikk bara stirrade på Blodryckaren. Han skulle ”rycka” drakarna? Betydde det att han kunde kontrollera dem med hjälp av Blodryckning?

”Vi borde kanske diskutera det här med de andra?” föreslog Leiga.

”Det har du rätt i.” Sollex reste sig upp. ”Vi måste berätta om Yrim.”

Jell ställde sig också upp och bugade mot Sollex. ”Vad som än händer kommer jag inte att lämna er sida, Sollimrek.”

Det gjorde inte Sollex glad.

Tikk: 37 - Befrielse

Första kapitlet på avslutningen. Enjoy!

37

Befrielse

Rekt gick med lätta steg tillbaka till tältet. Vrenit hade bett honom att hämta Leiga. Den gamle mannen hade aldrig litat tillräckligt mycket på Rekt för att ens fråga om något så simpelt. Var det Semastis varning som äntligen nått fram till honom?

Leiga sov fortfarande. Det hade redan börjat ljusna när hon återvänt från spaningen och trots att hon gått raka vägen till sängs hade hon inte fått sova någon längre stund. Rekt satte sig på knä och studerade flickans ansikte. Det var definitivt något speciellt med henne, Rekt hade alltid haft känslan av att hon dolde något. Han hade intalat sig att det var kärleken till honom hon höll hemlig men egentligen visste han att det inte var så, det var något djupare, något hon aldrig vågat visa.

Rekt sträckte sig fram och ruskade hennes axel försiktigt. ”Jag vet att du har varit uppe hela natten och så”, ursäktade han sig. ”Men Vrenit ville bestämt ha dig med under rapporteringen.”

Leiga öppnade ögonen och satte sig långsamt upp. Hon såg trött ut, men samtidigt pigg på något vis.

Är det där ett leende! insåg Rekt förbryllat. Leiga log aldrig, inte på riktigt i alla fall. Hon är glad på riktigt. Rekt fick ett infall och böjde sig fram och kysste henne. Det var ett vågat drag, så han var beredd på en motattack och hoppade kvickt upp på fötterna för att backa utom räckhåll.

Men det kom ingen motattack, Leiga bara suckade. Hon reste sig upp och plockade fram en klänning. ”Kan jag få byta om ifred?” frågade hon och blängde på Rekt.

Han log triumferande och vände ryggen mot henne vilket brukade räcka för att hon skulle känna sig ”ifred”. Hon accepterade kyssen! Hon tycker om mig!

”Varför gör du det här?” frågade Leiga plötsligt. Hennes tonfall var mjukt, inte alls hårt och känslokallt som det brukade vara.

”För att jag tycker om dig.” Rekt sträckte på ryggen.

”Nej, jag menar, varför följer du Kejsaren?” Leiga tog ett steg runt honom så att de stod öga mot öga.

”Jag har väl inget val.” Rekt ryckte på axlarna. ”Med dödshot och Sinnesvändning finns det väl inget annat jag kan göra?”

Leigas vackra, silverskimrande ögon smalnade av. ”Det finns ingen annan anledning då?”

”Behövs det någon annan anledning?” Rekt brukade inte vara den som lät sig påverkas av Leigas hårda blick, men nu kände han hur dess tyngd tryckte ner honom. Vad är hon ute efter egentligen? tänkte han förvirrat.

Leiga höll fast hans blick och lade händerna på hans axlar. ”Det finns alltid ett val”, sade hon.

Sedan kändes det som om någon slog honom i huvudet med en slägga, tankar virvlade runt i kaos och om inte Leiga hållit i honom skulle han nog ha ramlat omkull.

… Jag måste berätta för Gaben var de gömmer sig, det här är fel, vi borde följa Kejsaren istället… Om Kian berättar för Belt om truppförflyttningen måste jag döda henne… Varför skulle jag bry mig? Det är ju de som är förrädarna… När vi kommer fram ska jag rycka blodet ur dem… Eftersom han inte vill gå själv får jag väl hjälpa honom på traven lite…

Rekt spände käkmusklerna och slöt ögonen medan tankarna fortsatte forsa. Han hade tänkt många av tankarna för ganska länge sedan, men han mindes händelserna väl.

Nu förstod han att inga av dem hade varit hans egna, det hade varit Sinnesvändning.

*****

Tikk väntade i Kaptenstältet tillsammans med Tyrr. Vrenit påstod att han skickat någon för att hämta Leiga, men hon tog god tid på sig.

Tyrr småpratade med Kaptenen medan Drömtalaren och Spila stod böjda över kartan och diskuterade högljutt. Selvin stod lite i bakgrunden, precis som senast.

Tikk studerade Sinnesvändaren från bakom scannerglasögonen. Han fingrade fundersamt med sin svarta mustasch medan hans blick vandrade mellan de övriga personerna i tältet. Med jämna mellanrum skickade han falska tankar till Tikk som uppmuntrade henne att vara ärlig och detaljerad när tiden kom för att rapportera. Det tog en stor del av hennes koncentration att inte visa någon reaktion till mannens obehagliga tankar och känslor, men Tikk kände faktiskt att det blev lättare och lättare att ignorera honom.

Tyrr sneglade på Tikk och bet sig i läppen, han började bli orolig.

Tikk kände detsamma. Vart är Leiga? tänkte hon och tittade nervöst på klockan i överkanten på scannerglasögonen. Signalen kan komma när som helst. Hon försökte att inte tänka för mycket på vad det skulle innebära, men hon visste att det var nödvändigt att någon tog hand om Sinnesvändarflickan och Draken hade själv tagit på sig uppgiften.

Plötsligt ryckte Kaptenen, Spila och Vrenit till och tystnade mitt i sina diskussioner.

Tikk höll andan. Precis som Leiga förutspått kände hon själv inte av det, men hon visste vad som inträffat – någon av Sinnesvändarna hade dött och Tikk hoppades innerligt att det inte hänt Leiga något.

Selvins blick hade fastnat på Tikk och genom hans Sinnesvändning kunde hon känna hans fulla vrede över oförståelsen han kände. Sinnesvändaren var så fokuserad på henne att han inte märkte hur Vrenit tog upp en kniv från bordet och vände sig mot honom.

Tikk slöt ögonen.

*****

Ketopol stannade upp. Förvirring uppstod omkring honom på träningsområdet, ingen verkade förstå vad som hänt. Känslan var ny för dem, men inte för Ketopol, händelsen med Sinnesvändaren i Patornbergen var ett tydligt minne för honom, han skulle aldrig glömma hur han skadat Temmo.

Sedan de skiljts från Tikk och Sollex i Rekit hade Ketopol ständigt varit på sin vakt emot Sinnesvändare. Véma hade gett dem en sparsam varning när de först kommit till motståndsrörelsens läger och sedan dess hade Ketopol börjat överväga varenda tanke han tänkte, med Mo’riis hjälp.

Pildraken påverkades inte själv direkt av Sinnesvändning, men eftersom hennes tankar var sammankopplade med Ketopols fanns en indirekt påverkan. I vanliga fall litade Mo’rii blint på Ketopol och gjorde allt han sade utan att ifrågasätta något, men nu var det omvända roller. Ketopol gjorde ingenting utan att kolla med Mo’rii först och det var på så vis de upptäckt Sinnesvändningen. Ketopol hade accepterat att vad som kändes som hans egna tankar kunde vara någon annans, så han lyssnade när Mo’rii sade att något var fel. En plötslig tanke som bröt hans vanliga tankemönster antogs för Sinnesvändning och behandlades med varsamhet. Om Sinnesvändarna vetat om vad Ketopol gjorde hade de lätt kunnat stoppa honom med en tanke i rätt riktning, men de visste inte.

”Vad är det som händer?” frågade en man i närheten med förtvivlan i rösten.

Ketopol svalde. Han hade blivit förvånad när den första Sinnesvändningen släppte, men när den andra avslöjades förstod han att det inte var slumpen. Fritagandet hade känts som en seger, men de andra innevånarna i lägret kände bara paniken över att de nu visste att de varit fångar, om de ens förstod att det var Sinnesvändning det handlade om.

Dessutom var det något mer som störde Ketopol. Sinnesvändarna hade gett honom liknande tankar, det kunde han nu säga säkert, men det kändes också som om han själv hade tänkt samma saker, vilket sade honom att det fanns fler Sinnesvändare i lägret.

Var aktsam för lugnande tankar, tänkte Ketopol till Mo’rii och började gå i riktning mot tältet där Tikk bodde. Han var säker på att Tikk hade något att göra med händelsen, eftersom hon visat upp en naturlig förmåga att kunna urskilja Sinnesvändning från sina egna tankar, dessutom bodde hon nu tillsammans med två serter som borde vara helt opåverkade.

Den sista Sinnesvändningen släppte när Ketopol gått en stund. Han förstod att det var den sista eftersom han inte längre kunde erinra sig att han själv tänk några liknande tankar.

Mo’rii skuttade glatt omkring honom ett varv medan Sinnesvändningens alla tankar forsade genom hans huvud.

Tankarna var mest fokuserade kring tryggheten i lägret precis som de två andra gångerna, men när han trodde att det var över dök andra tankar upp, från längre tillbaka.

… Jag kan skatta mig lycklig som fick vara med på mötet, men det är bäst jag inte berättar för de andra vad som sades… Jag måste lugna mig så att de andra inte tror att jag är galen, det vore dumt att ställa till en scen… Men är verkligen min fars beslut en så dum idé?

Ketopol stannade tvärt. Tankarna var från innan de lämnat slätten, då en Sinnesvändare kommit för att rekrytera vrylvernas jaktlag till Kejsarens armé. Ketopol hade aldrig tänk på att han själv kunde ha blivit Sinnesvänd. Sinnesvändaren hade inte gjort någon större ansträngning för att ändra Ketopols attityd, men mannen hade inte ignorerat hans uppror helt. Mo’rii hade räddat honom genom att logiskt argumentera emot de tvivel han hade – på grund av Sinnesvändningen – och övertygat honom att han gjorde det rätta.

Ketopol tvingade sig själv att börja gå igen. Var det samma Sinnesvändare som kommit till Vrylvslätten som varit här i motståndsrörelsens läger?

”Vad betyder de här tankarna?” frågade en flicka bakom ett tält Ketopol passerade. Han såg henne bara hastigt, men han kände igen den ljushåriga flickan som en av sina före detta beundrare. Självklart såg hon honom också. ”Kepotol!” utbrast hon och skyndade efter honom med sina tre vänner i släptåg.

Ketopol svor inombords och tvingade sig själv att stanna, han hade tillräckligt att tänka på, men han kände paniken i flickans ord.

”Kände du vad som hände nyss?” frågade hon och klamrade sig fast i Ketopols arm. Alla fyra flickor var på gränsen till tårar. ”Vad ska vi göra? Är vi inte trygga nu längre?”

Ketopol fick stöd av Mo’rii. ”Ta det bara lugnt”, sade han och försökte sig på ett lugnande leende. ”Jag vet att det är förvirrande, men det här är faktiskt än bra sak. Det är nu vi är trygga.”

Fyra par ögon tittade storögt på Ketopol. Den första flickan släppte hans arm och slätade till sin klänning innan hon torkade tårarna från ögonen och sträckte på sig. ”Det var väl det jag trodde”, sade hon bestämt medan de andra tre upprepade hennes rörelser.

”Vill du att vi ska föra meddelandet vidare?” frågade flickan med flätorna och log mot Ketopol.

”Det skulle vara till stor gjälp att behålla lugnet i lägret”, svarade Ketopol. ”Det är en hälsning från Véma Kännare”, ljög han. Alla skulle inte vara lika lättövertygade som flickorna och en Kännares ord var i allmänhet lättare att lita på.

”Okej”, sade flickorna i kör. När de sedan skyndade iväg verkade de vara på sitt vanliga fnittriga humör.

Ketopol blev stående stirrandes efter dem. Han skulle nog aldrig förstå hur deras hjärnor fungerade.

”Ketopol.”

Han vände sig om och fann Véma ståendes alldeles bakom sig.

”Bra sagt”, sade Kännaren och nickade uppskattande. ”Så det är så här det känns att ha varit Sinnesvänd”, fortsatte hon. ”Den där sista har till stor del kontrollerat min Känning under vår tid i lägret. Hon är mycket skicklig.”

Ketopol förstod inte var Kännaren menade. Hon är?

*****

Nästa dag, när den värsta chocken över Sinnesvändningen lags sig, kallade Kapten Öken till möte. Alla var inbjudna, så istället för kaptenstältet samlades de vid träningsplatsen, hela området var packat med folk. Omot stod inklämd i första ledet tillsammans med Tikk och deras andra reskamrater, Draken satt bakom dem som en lydig hund.

”… varit under Sinnesvändares kontroll! Men nu…” Kaptenen talade högt och tydligt så att så många som möjligt skulle höra förklaring till gårdagens incident.

Själv hade Omot fått en noggrann redovisning för händelsen från både Tikk, Eyt, Véma och Ketopol, så han lyssnade inte så noga nu. Hans uppmärksamhet var riktad mot flickan som stod bredvid Tikk, och hennes underliga följeslagare med det flammiga håret. Trots att Tikk och Véma försäkrat Omot att de var vänner kunde han inte finna det i sig att lita på dem.

”… Kejsaren skickat en armé som kommer att vara här inom två veckor”, fortsatte Kaptenen sin redogörelse. ”Med tanke på vad som uppdagades igår har vi kommit överens om att bästa lösningen är att bryta upp lägret och ligga lågt ett tag.”

Omot gillade tanken att ligga lågt, men Eyt hade gett starka argument för att fortsätta färden till Huvudstaden, precis som de planerat innan de hamnat hos motståndsrörelsen. Véma var mer tveksam, hennes Känning var rätt så utmattad efter Sinnesvändningen, så hon kunde inte säkert säga vad de borde göra, men hon hävdade att de förr eller senare skulle hamna i Huvudstaden hur de än gjorde. Ketopol och Sollex påstod sig vara redo att ge sig av när som helst.

Tikk däremot, såg lite rädd ut, även om hon höll god min och visade god vilja att göra allt hon kunde för att hjälpa de andra. Omot var rädd för hennes skull, samtidigt som något gnagde i honom att de behövde henne.

Sinnesvändarflickan och hennes vän, som tydligen var Blodryckare hade klargjort att de gärna följde med och pratade med Kejsaren, Omot var bara glad att Draken och Mo’rii inte skulle klara av att bära dem också. De andra två som jobbat i motståndsrörelsen under Kejsaren order – och Sinnesvändning – hade bestämt sig för att följa Kapten Öken, en av dem hade ju redan agerat som hans rådgivare tillsammans med en av de döda Sinnesvändarna. Den andra skulle vara en kvinna, men Omot hade inte sett skymten av henne.

”… och det är så det ligger till”, avslutade Kaptenen sin redogörelse. ”Vi kommer att ta evakueringen i etapper och spridda grupper för att hindra fiendens möjligheter att följa efter, men vi återkommer med information om det här så snart vi har en färdig plan. Men som sagt finns det ingen anledning till oro, vi har allt under kontroll.” Med det bugade sig den store mannen och lämnade området.

Åskådarna tog god tid på sig att skingras efter att vilda diskussioner brutit ut bland vissa grupper. Omot såg på sitt sällskap, en lugn och målmedveten skara.

”Jag tror visst att vi har en del förberedelser att gå igenom”, sade Véma och suckade. ”Gör allt ni kan för att vara beredd på det värsta.”

Tikk: Avslutad!

Nu kan jag säga det: Jag har skrivit en bok!

Den ligger på närmare 120 000 ord. Har inga tankar på publicering eftersom berättelsen för tillfället är väldigt "trasig", delvis på grund av hur den är så sporadiskt skriven över drygt fyra år och att jag började den utan att ha någon riktig aning om hur det skulle sluta. Upplägget är ganska trassligt och framförallt saknar många av besluten som fattas realistiska grunder. Jag gillar karaktärerna, men det går liksom inte ihop, för att få berättelsen att fungera skulle jag bli tvungen att skriva om den helt, och då börjar jag hellre på något nytt där jag ska försöka tänka på alla de här sakerna innan jag börjar.

Men jag kommer därför självklart att lägga upp de sista tio delarna om Tikk så snart de är färdigjusterade (det är inget slarv jag skrivit bara för att få ett slut, jag har verkligen försökt knyta ihop säcken ordentligt).