© Frida Dahlin

© Frida Dahlin
All text är förbjuden att kopiera enligt upphovsrättslagen

söndag 31 oktober 2010

Tikk: 17 - Återförening

Sent, och inte aldrig kommer nu fortsättningen.
Det här har varit ett svårt kapitel som jag har skrivit om mycket, men nu får vi se hur bra det egentligen blev...
Om jag inte sagt det förr, så säger jag det, att skrivandet går väldigt trögt nu. Berättelsen blir också mer komplicerad nu och kräver mer planering.



17
Återförening

”Måste det vara så svårt?!” utbrast Nibbo frustrerat och slängde Gågens gamla sagobok på bordet. Hon morrade ilsket och tittade på boken med en blick som kunde döda.
Läjker skrattade lite retsamt. Han låg i trappan och slöade, utan att ha något vettigare att göra.
Tikk suckade uppgivet. Hon gjorde sitt bästa för att försöka uppfylla sitt löfte att lära Nibbo läsa, men det gick inget vidare.
”Det är inte lätt att lära och det är inte heller någon lätt konst att lära ut”, sade Véma med ett vagt leende. Hon satt på andra sidan bordet och tittade på.
Temmo var i Tikks gamla rum på övervåningen och studerade Känning tillsammans med tre andra kännarlärlingar som han bjudit att bo i huset. Det var två kvinnor som sov där uppe, medan Temmo och en man sov nere i sällskapsrummet. Véma delade rum med Tikk.
”Det här är inte roligt”, muttrade Tikk och tittade ut genom fönstret. Det var vackert väder, men det var ingen idé att gå ut, eftersom vrylverna strängt bevakade alla gator.
”Det kunde varit värre”, sade Läjker, men han såg också fruktansvärt uttråkad ut.
De hade egentligen inte mindre saker att göra på dagarna än de haft förut. Förutom vapenträning kunde de göra vad de ville. Det var bara det att vrylvernas närvaro medförde en väldigt olustig känsla för alla i Moluvar, som om det vilade ett större hot i närheten.
Véma verkade inte alls bekymrad, hon verkade snarare mer avslappnad än vanligt. Hennes goda humör sänkte Tikks oro.
Då knackade det på dörren.
”Vad är det nu då?” fräste Nibbo och blängde på den. ”Kan de inte bara lämna oss ifred!”
Tikk satt kvar där hon satt, någon annan fick öppna.
Véma satt med ryggen mot dörren och gjorde inte heller någon ansats att resa sig upp.
Efter en andra knackning reste sig Läjker mödosamt från trappan och öppnade dörren utan ett ord.
Det var ingen vrylve, som de alla trott. Det var en lång och slank man med kort lila hår.
”Hej”, hälsade mannen.
”God dag”, sade Läjker förvånat.
”Jag letar efter en flicka vid namn Tikkipe”, sade mannen och tittade förbi Läjker, in på de andra i rummet. Ett bländande leende lyste upp hans ansikte när han fick syn på Tikk. Sedan försvann ut på gatan igen.
”Va?” sade Tikk förvirrat. Hur kunde han veta vem hon var? Och vem var han?
Plötsligt kom en annan man in genom dörren. En människa som Tikk inte ens i sina vildaste drömmar vågat hoppas på att hon skulle få träffa igen. Hennes far, som hon trott befann sig ljusår därifrån ombord på YGV7259, stod nu framför henne.
Tikk reste sig upp så hastigt att stolen hon suttit på föll baklänges.
Den lilahårige mannen kom in och stängde dörren efter dem, sedan satte han sig på en ledig stol.
”Omot!” lyckades Tikk skrika. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna som kom, men hon tillät inte sig själv att bryta ihop helt.
Hennes far bara tittade på henne, och snart smög sig ett leende fram på hans läppar.
Tikk log tillbaka genom ridån av tårar och vågade då kasta sig i famnen på honom. Nu var hon lycklig.
Det skramlade till på övervåningen, och de fyra kännarlärlingarna kom ner för trappan med frågande miner.
”Förlåt Tikk”, sade Omot och tittade sin dotter i ögonen. ”Vi skulle ha lämnat YGV7259 tidigare. Tillsammans.”
Skrot tittade förvånat fram ur Tikks väska, han hade väl känt igen Omots röst. Men det var nog bara Tikk som lade märke till honom, för han försvann snabbt ner igen.
”Hur länge har du varit på Elejona?” frågade Tikk sin far.
”Förlåt för allt”, sade Omot. ”Vi var långt härifrån när jag insåg vart du var någonstans. Som tur var skulle Eyt just till att åka hem från sin rymdresa, så jag kunde lifta med honom, men vi kom hit för bara ett par dagar sedan.”
”Fårlåt mig!” sade Tikk. ”Det var inte meningen att jag skulle stanna här. Jag skulle ha åkt med skytteln tillbaka, men jag somnade på berget så att jag missade den, och när jag skyndade mig tillbaka blev jag biten av den där ormen och var tvungen att ta mig till en helare…”
”Det gör inget, det gör inget”, lugnade Omot och höll om henne. ”Vi hade det inte speciellt bra ändå.”
”Vi skulle ha det så mycket bättre här”, höll Tikk med och torkade bort tårarna.
”Och nu är vi ju här”, log hennes far.
Tikk ville så gärna skrika ut sin fulla lycka, men tanken på att vrylverna skulle kunna höra hindrade henne.
”Vill du verkligen inte tillbaka till rymdskeppet?” frågade Tikk för att försäkra sig om att hon inte missuppfattat det Omot sagt. Han hade ju byggt upp hela sitt liv på YGV7259, och slitit hårt för att uppnå den status han faktiskt hade där.
”Nej, jag har varit så dum i hela mitt liv som trott att det där livet skulle vara något att sträva efter”, svarade Tikks far, och hans leende vittnade om hur lättad han måste vara för att ha sluppit ifrån det.
”Där har vi verkligen ett sanningens ord”, sade den lilahårige mannen och slog ihop händerna.
”Det här är Eyt”, sade Omot och log mot honom.
”Eyt Kraftbärare”, presenterade sig mannen och bugade där han satt. ”Fast vad vrylverna vet så är jag Eyt Fiskarson och Omot, Smedslärling.”
”Jag är så glad att du är här. Jag hittade inte brevet förrän på min födelsedag och då var jag redan här i Moluvar”, berättade Tikk.
”Det var också först då jag upptäckte att du verkligen var försvunnen. Jag trodde att du bara gömde dig för mig i en annan del av skeppet, eftersom brevet förargat dig”, sade Omot. Han såg ut att vara fylld med skuldkänslor. ”Jag gav mig av efter dig samma dag.”
”Tack”, sade Tikk och kramade om sin far hårt.
”Men hur tog ni er hit till Moluvar?” frågade Läjker. Han reste upp Tikks stol och satte sig ner.
”Vi flög”, sade Eyt.
Tikk ledde Omot till en ledig stol och knuffade ner honom på den. Själv satte hon sig bredvid honom på den sista lediga stolen och såg hur kännarlärlingarna tog plats i trappan.
”Flög?” Läjker såg tvivlande ut. ”Hur då?”
”Ja, hur brukar man flyga?” sade Eyt med ett skämtsamt leende.
”Häromkring är det ju faktiskt drakar som gäller för flygning”, sade Véma och tittade nyfiket på mannen. ”Kraftbärare”, mumlade hon, och Tikk tyckte sig ana ett djupare intresse i hennes röst.
”Och vem är du om jag får fråga?” frågade Eyt och tittade misstänksamt på Véma.
”Véma Kännare”, svarade Véma.
”Där ser man”, skrattade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Känner du till Fläv?”
”Han var min mästare”, sade Véma med behärskad förvåning.
”Lever han fortfarande?” frågade Eyt.
”Han dog innan jag lämnade Moluvar första gången”, svarade Véma och slog ner blicken. Var det sorg hon visade?
”Tråkigt. Han var en god man”, sade Eyt med en tung suck. ”Men det var som jag misstänkte.”
”Kände du honom?” frågade Véma.
”Jovisst”, svarade Eyt.
Tikk var så fylld av glädje över att hennes far var där, men Vémas ovanliga öppenhet mot främlingen fyllde på ännu mer.
”Vi träffade Flehn Drakmästare i borgens fängelsehålor”, berättade plötsligt Omot.
Tikk tittade förvånat på sin far, som fortfarande höll en arm om henne. Han såg ut som sitt gamla jag igen, alvarlig och viktig.
”Hon berättade om er situation här och sade att vi måste meddela kungen om vad som hänt”, sade han. Han talade till alla närvarande, med den där rösten som fick det att låta som att han kunde allt.
”Vet inte kungen om hur vi har det?” frågade Temmo bekymrat.
”Nej”, svarade Omot. ”Drakryttarna lämnade förstärkningen vid gränsen som planerat, men när de var på väg tillbaka blev de överfallna.”
”Vrylverna har stränga order om att hålla det här hemligt”, sade Eyt.
”Hur vet du det?” frågade Läjker.
”Därför att”, sade Eyt och sänkte rösten. Han väste fram en mening ord på ett främmande språk, det skulle kunna vara vrylviska, men Tikk var inte alls van att hantera främmande språk, så hon vågade inte gissa.
”Eyt är väl berest”, sade Omot. ”Han äger kunskap om mycket, och kan många språk.”
”Ush, vad viktig du låter Ommo!” utbrast Eyt och slog näven i bordet.
Alla i rummet skvatt till och höll andan. Så skrattade Omot och kramade om Tikk igen. Eyt föll snabbt in i skrattet.
Tikk andades ut med ett leende. Den underliga lilahårige mannen hade tydligen också sett att Omot gått in i sitt gamla jag ett tag där? I alla fall hade han uppmanat honom att slappna av lite mer, och det tyckte Tikk var bra.
”Ursäkta mig Draken, men tycker du inte att det här är viktigt?” sade Omot och log varmt mot sin dotter. Tikk kände sig mer uppskattade än någonsin, trots att han inte talade till henne.
”Bara för att det är viktigt behöver man inte låta viktig”, sade Eyt och himlade med ögonen.
”Låt oss gå vidare, så att vi kommer någonstans med det här”, sade Omot med en suck.
”Jovisst, Flehn sade att vi måste ta oss till gränsen och varna kungen”, berättade Eyt. ”Men om vi tar oss ut härifrån så måste vi ta med oss Sollex, vem det nu är.”
Alla tycktes se ut som frågetecken. Nibbo och Läjker tittade på Tikk och Tikk ryckte på axlarna.
”Är det någon som vet var Sollex finns?” frågade Omot.
”Tikk?” frågade Nibbo.
”Jag har ingen aning om var han är”, sade Tikk. ”Senast jag såg honom var när han visade mig till Algalyns torn, det var samma dag som attacken.”
”Han håller sig i närheten”, sade Véma och undersökte frånvarande sina naglar.
”Det vore ju praktiskt om han vore här nu”, muttrade Eyt. ”Då kunde vi kanske få det här överstökat någon gång och komma närmare slutet på kriget.”
Just då hördes ytterligare skrammel från övervåningen. Temmo reste sig och gick upp för att kolla vad det var. Tikk såg att Véma log nöjt.
Efter en del konstiga läten hörde de Temmo säga:
”Jag antar att det är du som är Sollex och i så fall är du väntad.”
Sedan kom en till synes högst förvirrad pojke ner för trappan. Sollex såg på riktigt mer ynklig ut än han någonsin låtsas vara, och Tikk tyckte faktiskt synd om honom. Han brukade ha koll på det mesta, men det här hade han då inte alls väntat sig.
”Titta Sollex, Omot har kommit hit!” sade Tikk och log mot honom, samtidigt som hon lyckligt kramade sin fars arm.
”Trevligt att träffas”, mumlade Sollex och skakade på huvudet åt sig själv.
”Vi har pratat med Flehn Drakmästare i fängelsehålorna, och fick order om att ta med dig härifrån”, sade Omot högtidligt.
Sollex stod osäkert där han stod.
”Nu har vi bara problemet med hur vi ska ta oss ut från det här fängelset kvar. Några förslag?” frågade Eyt och gnuggade uppspelt händerna.
”Kan vi inte bara flyga härifrån?” föreslog Omot. ”Du påstår ju att du lätt skulle kunna flyga ifrån pildrakarna.”
”Om ingen kunde se mig skulle jag göra det, men jag vill inte att den som står bakom det här kriget ska veta om vad jag kan”, sade Eyt med en road glimt i ögonen.
”Osynlig?” sade Omot.
”Lägg av Ommo! Även om jag kunde fixa det, så kan jag väl er alla på det viset!” utbrast Eyt.
”Jag vet väl inte allt vad du kan och inte kan”, sade Omot och slog ut med sin lediga hand, den som inte kramade Tikk.
”Vad har du haft för dig sedan vrylverna kom?” frågade Tikk Sollex. Han stod förvirrad kvar mitt på golvet, och förstod antagligen inte heller någonting av den konversation Tikks far förde med Eyt.
”Hållit mig gömd”, mumlade Sollex. ”Försökt lista ut vad det egentligen är som pågår här, smusslat vapen från vapenkammaren, och lite sådant.”
”Har du vapen?” frågade Läjker intresserat.
”Alltså det är inte mycket”, sade Sollex försiktigt. ”Mest bara mina egna grejer, men jag tog en fin båge åt dig Tikk, och så hittade jag ett väldigt fint svärd, och Flehns svärd.”
”Utmärkt!” utbrast Eyt. ”Då har vi vapen för sex personer som det nu ser ut.”
”Jag får det bara till fyra”, sade Sollex och såg sig om på samlingen. ”Och det är bara jag som verkligen vet hur man hanterar ett svärd så vitt jag vet.”
”Vi borde frita Flehn”, tyckte Tikk.
”Visst borde vi det, men det skulle orsaka alltför mycket tumult”, förklarade Eyt. ”Om vi bara tar en liten grupp från staden så kanske vrylverna inte alls märker att det saknas någon och att deras hemliga operation är avslöjad.”
”Eyt och jag har vapen”, berättade Omot som svar på Sollex fundering.
”Du kan väl ingenting om vapen”, sade Tikk och tittade förvånat på sin far.
”Nej, men han har full potential att lära sig. Allra helst eftersom jag gett hon ett magiskt svärd som tack för sällskapet på den här resan”, förklarade Eyt och klappade sig själv på bröstet.
”Du vill inte ge mig Terilth, på riktigt vet du”, protesterade Omot. Tikk kunde tänka sig att det bara var tanken på att han skulle ha ett svärd, som kändes helt fel för hennes far.
”Jo, det vill jag”, envisades Eyt. ”Jag har ingen användning för svärd, jag har ju Elwario!”
Elwario måste vara ett annat slags vapen då.
Så knackade det på dörren igen.
Tikks blick sökte sig genast till Véma.
”Temmo, ta med er Sollex upp. Omot och Eyt, in i vårt rum”, beordrade Kännaren. ”Den här gången är det vrylver.”
Tikk knuffade in sin far och Eyt i rummet till höger om trappan och stängde dörren efter dem, medan kännarlärlingarna och Sollex skyndade upp för trappan. När allt var lugnt igen öppnade Tikk ytterdörren.
”God dag”, hälsade en ung vrylve henne, han kanske var i Sollex ålder. Bakom honom stod två stora, beväpnade män.
”Är det några problem?” frågade Tikk matt.
”Många bor huset?” frågade vrylven på knaggligt allmänspråk.
”Vad spelar det för roll?” suckade Tikk och sneglade osäkert på Véma, som bara stirrade på sina egna händer.
”Bor ingenstans… jag”, sade vrylven osäkert.
”Ska ni flytta in i våra bostäder och vakta oss nu också”, muttrade Tikk och släppte in honom. De andra två gick sin väg.
”Nej”, sade vrylven och tittade på samlingen människor där, de som nu satt kvar.
”Vad är det då?” frågade Tikk irriterat.
”Jag… emotsade… far?” försökte vrylven förklara.
”Vi måste härifrån”, sade Tikk frustrerat och himlade med ögonen.
”Ja!” höll vrylven med. ”Jag… far… inte…” Han gav upp och rabblade på sitt eget språk istället.
Tikk skyndade sig och smet in till Omot och Eyt, medan vrylven tittade på Véma.
”Vad sade han?” viskade hon.
”Han berättade att han sagt att hans far inte skulle lyssna på den mörke mästaren eftersom han inte går att lita på och kommer att bryta sin del av löftet. Därför ska de hålla honom fånge här tillsammans med oss”, viskade Eyt tillbaka.
”Vilken…?” skulle Tikk precis till att fråga, när Véma stack in huvudet.
”Han ljuger inte”, sade hon. ”Vi kan få viktig information ur den här. Han är inte alls något hot mot oss.”
”Ska vi se vad han har att säga?” tyckte Omot och kramade om Tikk än en gång.
”Det är värt ett försök”, sade Tikk och log mot honom.
”Men du får inte säga för mycket Draken, håll dig till ämnet”, varnade Omot.
Sedan gick de ut i sällskapsrummet igen.
Vrylven såg väldigt förvirrad ut, han verkade till och med rädd.
Eyt skrattade vid åsynen av honom och hälsade på vrylviska.
Vrylvens ögon spärrades upp i totalförvåning, sedan hälsade han glatt på Eyt och bugade djupt.
Tikk satte sig ner på en stol igen och andades lugnt ut. Hennes far var där, hos henne, och han hade haft en nybliven vän med sig, som nu stod och pratade vrylviska med en ung vrylve som var fängslad av sitt eget folk, i Nibbo och Läjkers hus i Moluvar.
Så snart de visste vad den unge vrylven hade att säga, skulle de antagligen fortsätta planera sin flykt, och Tikk tänkte inte ge upp förrän kriget verkligen var slut.

fredag 15 oktober 2010

Tikk: 16 - Draken

Fortsättning!
Jag förstår om det tycks gå lite fort, men samtidigt känns det också som om det går för långsamt. Det går knappt en dag per kapitel... Jaja...
Förhoppningsvis är det spännande i alla fall :)



16
Draken

”Om vi har tur får du ändå träffa Tikk idag i alla fall”, sade Eyt och gick en bit bort från huset. Där stampade han lite i marken med sin stav.
”Hur då?” frågade Omot.
”Plocka fram packasken”, bad Eyt. Han kom fram och hjälpte Omot av med ryggsäcken.
Omot plockade fram den lilla asken som plötsligt blev väldigt stor. Han undrade vad Eyt hade där som skulle kunna hjälpa dem att ta sig dit Tikk rest.
Men Eyt tog ingenting ur asken, istället lade han ner Elwario, svärdet och Omots väska. Innan Omot hann reagera hade Eyt förminskat asken och lagt ner den i sin egen väska.
”Vad gör du?”
”Du får bära min väska istället, jag kan inte ta den själv”, sade Eyt.
”Jag hänger inte med”, suckade Omot. ”Vad menar du?”
”Vi behöver ju en drake”, förklarade Eyt. Sedan tog han några steg tillbaka igen och liksom tonade bort till osynlighet och försvann.
Omot stod stumt och glodde.
Istället för Eyt tonade en drake fram ur tomheten. Den var som en jättestor katt, fast täckt av grönskimrande svarta fjäll, med en rad mörka taggar längs ryggen, och ett par hopfällda vingar vid sidorna. Den tittade på Omot och morrade lite, ett djupt muller någonstans långt inifrån. Ögonen var som dem på Elwarios drake när de glödde blå, fast de här var lila och fulla med liv.
Omot höll andan under dess blick och vågade inte röra sig.
Draken tog ett par smidiga steg närmare Omot och fällde ut sina fantastiska vingar. Vingmembranen var lilaglödande som ögonen och tycktes högst overkliga, det var svårt att avgöra var kanten på vingarna verkligen slutade.
”Kom nu så sticker vi.”
Omot såg sig skräckslaget om, men rösten kom inifrån hans eget huvud.
”Äh, lägg av! Det är ju jag!”
Det var Eyts röst.
”Hoppa på nu, annars kommer vi aldrig iväg”, sade Draken. Han böjde sig ner och knuffade till Omot med nosen
”Det var som…” Omot återfick tal-och rörelseförmågan och tog ett skrämt steg tillbaka.
Om det här hade hänt ett par veckor tidigare hade Omot inte alls accepterat det som möjligt att en man skulle kunna förvandla sig till drake, men nu brydde han sig inte riktigt längre. Han trodde fortfarande inte på magin, men det spelade ingen roll, eftersom det ändå var som det var.
”Vill du inte träffa Tikk?” Draken lade sig ner på marken och tittade på Omot.
”Kunde du inte ha sagt något om det här tidigare?” sade Omot nervöst och drog en hand genom sitt hår. ”Då hade det kanske gått lättare att smälta.”
”Kom bara inte och påstå att du hade trott mig bara”, fnös Draken.
”Nej, det hade jag inte, men du hade ju kunnat säga det ändå! Jag hade i alla fall redan accepterat att du var galen, så det hade ju inte gjort någon skillnad”, sade Omot och försökte samla sig.
”Okej, förlåt då! Det här är inget jag vanligen brukar berätta för folk, så jag tänkte inte på det tidigare”, sade Draken irriterat. ”Kom igen Ommo, det är långt till Moluvar.”
”Ja, ja, jag blev lite chockad bara”, mumlade Omot. Han hängde på sig Eyts väska och tog ett djupt andetag, sedan klättrade han upp på Drakens rygg via ett framben. Där fanns en lagom sittplats där man kunde hålla sig fast i en av ryggtaggarna.
Det var så overkligt som det bara kunde bli, ändå kände Omot fjällens struktur mot sina fingrar och hur musklerna rörde sig när draken reste sig upp, och det var overkligt verkligt.
”Nu var det länge sedan jag flög på riktigt”, sade Draken och kastade sig upp i luften. De stora vingarna gjorde att han klättrade snabbt uppåt.
Omot kunde snart se hela Avéda när han tittade ner, men det var inte alls som att flyga med ett rymdskepp. Vinden ven i hans öron och temperaturen sjönk när de steg, men från drakkroppen under honom strålade en annan slags värme, så han frös inte. Det här skulle alltid förbli en av de konstigaste händelserna i hans liv, förstod han.
”Är det inte ljuvligt!” jublade Eyt i Omots huvud. Draken stannade till lite innan han sedan med full fart flög iväg mot bergen i öst.
”Hur lång tid kommer det här att ta?” ropade Omot för att överrösta vinden. Hastigheten var imponerande, Omot hade aldrig trott det fanns någon levande varelse som var så snabb.
”Det beror på hur jag orkar. Middagstid kanske”, svarade Eyt.
Sedan flög de vidare i tystnad, om man bortser från vinden.
De stannade för att vila och äta lite vid stranden av den flod som de följt hela vägen från Avéda. Nu befann de sig i utkanten av en stor skog.
Eyt återtog sin mänskliga form och sträckte på armar och ben. Han såg ut precis som vanligt, inte alls trött efter den långa flygturen.
”Det här var en ny erfarenhet”, mumlade Omot. Han var lite stel i benen efter att ha suttit stilla i vinddraget hela tiden.
”Fantastiskt landskap, va?” frågade Eyt med ett brilliant leende.
”Jovisst”, skrattade Omot. Det var skönt att höra Eyt röst på riktigt igen och inte bara inuti huvudet.
De plockade fram lite mat ur Eyts väska och högg in.
”Vad är det för ställe vi är på väg till egentligen?” frågade Omot.
”Moluvar? Det är ett träningsläger för Jerilirs tappra krigare, det är där Kännarna håller till också”, berättade Eyt med munnen full.  Han proppade i sig av maten som en hungrig varg, det där flygandet tog nog på krafterna ändå.
”Så det är som en krigsbas? Det låter farligt om det kan bli krig när som helst”, sade Omot bekymrat.
”Kanske det, men Kejsaren har inga drakar i sin styrka, och då är det inte lönt att ge sig på Moluvar. Det är nämligen som en stad på en liten bergstopp dit man inte tar sig speciellt lätt till fots”, sade Eyt.
”Okej”, muttrade Omot.
När de ätit klart och fyllt på sina vattenreserver gav de sig av igen. Med ny styrka flög de vidare. Eyt planerade att de skulle gå den sista biten så att inte alla skulle se honom som drake. Det skulle förlänga resan med någon timmes klättrande till fots.
Men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När de på avstånd närmade sig Moluvar dök Draken brant ner bakom en bergsås.
”Pildrakar!”
”Va?” Omot klättrade skakad ner på marken.
”Pildrakar från Vrylvslätten i södra Karqol!” Utbrast Eyt och snubblade lite efter att ha återvänt till människoskepnad. ”Vad gör de här?!”
”Vadå?” frågade Omot förvirrat.
”Tur att drakarna inte kan tala om för sina ryttare vad de ser, men jag tror de kan ha sett oss”, sade Eyt och tog väskan från Omot. Han plockade fram packasken och stoppade den i en innerficka på sin väst. Sedan gav han tillbaka väskan.
”Vad ska vi göra?” Omot förstod ingenting.
”Vi börjar gå”, sade Eyt och började klättra upp för åsen.
Omot följde mödosamt efter. Han förstod ingenting.
”Om vi åker fast får du inte säga någonting annat än att vi är på väg till Moluvar för att hjälpa till vid gränsen”, sade Eyt bestämt.
De klättrade vidare uppåt och minuterna sniglade sig fram. Terrängen var stenig och svårframkomlig så det gick inte speciellt fort.
Ganska snart såg de tre prickar på himlen som kom i deras riktning med en väldig fart. När de var så nära att det gick att urskilja ryttarna på drakarnas ryggar, stannade Omot och Eyt.
”Nog får du sköta snacket allt”, mumlade Omot ängsligt. Skräcken över att inte veta vad det var som hände gnagde i hans sinne, men han kunde inte finna sig till att fråga Eyt något. Han hade blivit lite rädd för honom också, efter den chockerande förvandlingen till drake.
Då hördes ett rop på ett för Omot okänt språk, och sedan dök de tre drakarna ner och omringade honom och Eyt.
Drakarnas ryttare var helt vitklädda, med huvor så att bara deras mörka ögon syntes. En av dem höll upp en mörk hand, som för att be om tystnad och stillhet.
”Vilka ni är?” frågade han, med en kraftig brytning.
”Jag är Eyt Fiskarson och det här är Omot Smedslärling”, svarade Eyt tvekande.
Omot tittade chockerat på honom, men höll sig från att säga något och hoppades att främlingarna skulle misstolka reaktionen.
”Vi ämnar oss till Moluvar för att se om det finns något vi kan göra där”, fortsatte Eyt. ”Vi har rest hela vägen från Avéda.”
Därpå följde en diskussion mellan drakryttarna på deras eget främmande språk.
Eyt tittade ner i marken och flinade till vid ett tillfälle, men han skyndade sig att försöka se orolig ut igen. Omot misstänkte att Eyt faktiskt kunde det där språket han också.
”Vi er ta till Moluvar”, sade han som först talat till slut.
De två andra steg av sina drakar och gick fram till Eyt och Omot. En av dem tog väskan av Omot och tittade snabbt igenom den, sedan släpade han med sig Omot och satte honom bakom sig på sin drake. Den andre tog Eyt.
Plötsligt var de i alla fall i luften igen. Pildrakarna var snabba, men konstigt nog inte lika snabba som Eyt varit. Han använde kanske inte bara muskelkrafter och luftskicklighet när han flög…
Snart fick Omot syn på Moluvar. Det var som ett berg med toppen avskuren. Runt kanten ringlade en kraftig mur och där innanför fanns en stad med ett antal stora öppna platser. En del av staden var avskärmad med ytterligare en mur och där innanför fanns en stor borg med höga torn och några mindre byggnadsverk. Det var dit de var på väg.
Bakom borgen fanns en öppen plats där de landade. De möttes genast av fler av dessa mörkhyade människor i konstiga klädnader.
De talade till varandra på sitt obegripliga språk och sedan förde de med sig fångarna in i borgen och ner till vad som tydligen var fängelsehålorna. Omot och Eyt blev inknuffade i en gemensam cell.
”Jaha”, muttrade Omot när vakterna lämnat dem och gått därifrån. ”Vad sade de?”
”Vad?” frågade Eyt förvånat.
”Jo du! Jag såg nog på dig att du förstod”, sade Omot och hoppades att han hade rätt. ”Men själva verkade de alldeles för ouppmärksamma för att kunna lägga märke till något sådant.”
”Jo, jag besökte Vrylvslätten för många, många år sedan och lärde mig vrylviska”, erkände Eyt.
”Men kan du inte ta oss ut härifrån då?” föreslog Omot. ”Och berätta senare vad de sade.”
”Hur då?!” fräste Eyt.
”Lite trolleri kanske? Det där med draken måste ha varit mycket mer komplicerat än att smita ut från en fängelsecell”, tyckte Omot.
”Jag har tränat i åratal på draken, medan sådana här situationer inte är något jag normalt brukar försätta mig i”, muttrade Eyt irriterat.
”Får jag fråga vilka ni är?” frågade plötsligt någon. En kvinna steg fram ur mörkret i cellen bredvid. Hon såg väldigt sliten ut, smutsen från fängelsehålan hade satt sig på hennes kläder, och hennes ögon var djupt fyllda med oro.
”Det beror på vem du är”, svarade Eyt. Han hade fortfarande en lite irriterad.
”Flehn Drakmästare”, viskade kvinnan skamset.
”Drakmästare?” sade Eyt förvånat. ”Då kanske du kan berätta vad det är som har hänt här?”
”Vi flög med förstärkning till gränsen, men när vi var på väg tillbaka hamnade vi ett bakhåll och de dödade våra drakar. De tog oss tillbaka hit och då var hela Moluvar under fiendens kontroll. Eftersom jag var den som styrde här då, förde de mig hit. Jag vet inte vad som hänt med de andra drakryttarna”, berättade Flehn. ”Så vilka är ni? och vad gör ni här?”
”Jag är Eyt Kraftbärare och det här är Omot Chefsmekaniker”, presenterade Eyt dem den här gången.
”Vi letar efter min dotter”, sade Omot.
”Mekanikerdotter”, mumla Flehn. ”Vémas skyddsling?”
”Ja! Ja, hon kom hit med en Véma”, utbrast Omot förtjust. Han kunde inte tro det, kunde Tikk verkligen vara där ändå?
”Vi satte henne med bågskyttarna”, sade Flehn och vände sig istället till Eyt. ”Om du förstår vad vrylverna säger kan du väl berätta vad de sagt”, bad hon.
”Tja, de tyckte vi var tokiga som vandrat hela vägen från Avéda till Moluvar bara för att få delta i kriget”, berättade Eyt. ”De tyckte vi hade dålig packning. Den där asken är fantastisk Ommo, tänk vilket smugglarredskap!”
”Har ni gått hela vägen från Avéda?” frågade Flehn förskräckt.
”Nej”, svarade Omot. ”Men sade de inget mer?
”Jo, de diskuterade vad de skulle göra med oss. Vi lurade dem allt att tro att vi inte var mycket till hot”, skrattade Eyt. ”Jag tror de kommer släppa ut oss i staden ganska snart.”
”Sade de något om sina planer?” frågade Flehn.
”Det verkar som om deras order är att hålla Moluvar oanvändbart för Jerilir i kriget och att se till att ingen vid gränsen får reda på att de är här. Fråga mig bara inte var orderna kommer ifrån”, sade Eyt och kliade sig i huvudet.
”Om ni blir släppta så måste ni se till att kungen och gränsvakterna får reda på det här. Ni kan prata med Véma Kännare, hon kanske kan hjälpa er hitta Sollex. Han gömmer sig antagligen någonstans i staden, men om ni ska ta er ut härifrån så måste ni ta honom med”, sade Flehn. ”Det är mitt fel att vi är i den här situationen. Jag är ingen bra ledare. Men någon måste ta oss ur det här.”
”Jovisst, och jag lovade ju faktiskt att jag skulle få ett slut på det här eviga kriget nu när jag verkligen är tillbaka”, sade Eyt med en suck.
”Det var ett ambitiöst löfte”, mumlade Flehn. ”Men för all del, få slut på kriget!”
”Eyt är Kraftbärare, du har ingen aning om vad han kan göra”, sade Omot och skakade på huvudet åt sig själv. Han trodde ju inte själv på allt Eyt kunde göra.
”Det är inte många som vet det här i världen”, mumlade Eyt och jonglerade lite med en ensamt fladdrande eldslåga.
Flehn tittade på den med storögd förundran.

fredag 8 oktober 2010

Tikk: 15 - Avéda

Nästa del är här!
Jag hoppas verkligen att det här kommer bli bra till slut, tror jag lyckats komma på något som ger berättelsen lite mer mening... typ...
Enjoy!



15
Avéda

Det var svårt att hålla tankarna fokuserade på det som stod i båtboken. Ändå gjorde Omot sitt bästa för att försöka. Han vandrade runt skeppet och studerade de olika funktionerna. Det var trots allt ganska intressant att se hur det fungerade att styra en båt som drevs fram med hjälp av vinden i seglen. Problemet var alla tankar på Tikk som hela tiden trängde fram.
”Vad ska jag säga när jag träffar henne?” undrade Omot högt.
”Hej?” föreslog Eyt, som envisades med att hänga efter Omot på hans rundvandring av skeppet. ”Jag har saknat dig? Hur mår du? Jag är så ledsen för det här? …”
”Sluta!” fräste Omot irriterat.
”Okej”, sade Eyt lättsamt. ”Men vad ska man göra såhär mitt ute på havet?”
Dagen hade lyckats hanka sig fram till middagstid, och Ceron var inte längre synlig bortom horisonten. Det fina vädret och en utmärkt vind gjorde att kaptenen planerade ankomsten till Avéda redan tidigt nästa morgon.
”Vi har i alla fall tur med vädret”, muttrade Omot och tittade bort mot öst med en suck.
”Det har du rätt i, och det är inte alltid man har det.” Eyt tittade ner mot vattnet. ”Jag skulle vilja simma lite.”
”Du kan inte mena allvar.” Omot rycktes plötsligt bort från sina tankar på Tikk, galna Draken krävde full uppmärksamhet.
”Varför inte?” frågade Eyt stött.
”Jo, som du ser är vattenytan där nere, och båten rör sig framåt med en skapligt hög hastighet. Hur hade du tänkt göra?”
”Äh, vadå? Det är väl bara att hoppa i”, sade Eyt och tycktes mäta avståndet till vattnet med blicken.
”Nej du!” Omot tog ett fast grepp om Eyts arm. Han fick den obehagliga känslan av att Eyt tänkte hoppa i just där och då, och måste hindra honom.
”Jag kanske skulle kasta i dig på en simtur”, sade Eyt och tittade på Omot.
”Det vore bra lustigt, va?” Omot var säker på att Eyt inte menade allvar. ”Frågan är ju hur jag skulle kunna simma, när jag inte kan simma.”
”Ah, det har du rätt i. Rymdlingar brukar inte kunna simma, men du är väl inte rädd för vatten?” Eyt satte ner handen utanför relingen och skvätte en näve vatten på Omot.
”Vad gör du?!” utbrast Omot och tog några steg tillbaka. Men han var tvungen att gå fram till kanten och titta igen, de befann sig fortfarande långt ifrån vattnet. ”Hur gjorde du det där?”
”Vad tror du?” frågade Eyt och gjorde en dramatisk rörelse med sin blöta hand. Vilket skvätte ytterligare lite vatten på Omot.
”Kom inte med den där magin igen”, suckade Omot. Han trodde fortfarande inte på det.
”Tror du det är en slump att det är så vackert väder?” frågade Eyt.
”Ja, det tror jag”, svarade Omot.
”Hm, det är det faktiskt”, sade Eyt och tittade upp mot himlen. ”Men vad är då det här?” Han höll upp handen framför sig och plötsligt svävade en liten gulröd eldsflamma ovanför hans handflata.
”En dröm?” föreslog Omot. Hela tiden sedan Tikk försvunnit kunde mycket väl ha varit en dröm, men det kändes alldeles för verkligt för att verkligen vara en dröm. Han kunde ju i alla fall hoppas.
”Det skulle det ju i och för sig kunna vara”, sade Eyt och sänkte frånvarande handen igen.
”Varför måste du hålla på såhär hela tiden?” frågade Omot matt och satte sig ner med ryggen mot en packlåda.
”Jag försöker bara distrahera dig och dina korkade tankar”, förklarade Eyt och slog sig ner uppe på lådan.
”Tack.” Omot suckade djupt. Nu tänkte han på Tikk igen.
”Man vet aldrig vad livet ska ta för vändningar. Ena stunden är man där och gör så, den andra är man någon annanstans och gör något helt annat av någon underlig anledning som man inte själv är medveten om.”
”Hur stor roll spelar det för universum vad jag gör? Vad är meningen med livet för alla oss som har tråkigt mesta delen av sin tid?”
”Säg det”, mumlade Eyt och suckade drömskt.
Då började Omot vissla. Av någon anledning hade han kommit att tänka på en melodi som Milia brukat gå och nynna på. Den var nästan sorgsen, fast ändå inte alls. Den var liksom så lycklig att man blev sorgsen över att man aldrig skulle få uppleva den lyckan. Det var en lugn och harmonisk visa, som påminde om de mest enkla saker, som aldrig förändrades, utan bara var som de alltid varit. Omot tyckte den passade mycket bättre här på Elejona än i rymden. Naturen och människans slit för överlevnad kändes mycket mer rätt än den värld där robotar gjorde allt.
Snart hade Eyt också lärt sig melodin och började nynna med. Han hade en vacker stämma som han skickligt snodde runt med Omots visslingar.
Omot fick visioner om en liten by någonstans. Med bondgårdar och en massa glada människor. Där fanns också en ståtlig skog och en glimrande vacker sjö, eller åtminstone en bäck. Där skulle han kunna bo i resten av sitt liv, tillsammans med Tikk.
Han tystnade.
”Det var en vacker melodi. Finns det någon text?” undrade Eyt.
”Ingen som jag känner till”, svarade Omot och log mot sin vän. ”Du verkar ha en vacker sångröst.”
”Nej du, det har jag inte. Ryn är sångerskan i vår familj. Hon är Själasångerska, vilket betyder att hon har en magisk röst”, berättade Eyt.
”Har alla dina syskon magiska egenskaper?” frågade Omot. Han trodde fortfarande egentligen inte på det där med magi.
”Det skulle man kunna säga, antar jag. Men vi är så väldigt olika annars.”
”Är det så att man föds till magiker?”
”Nej, men vi föds alla med olika förutsättningar för magi, och jag har haft väldigt lätt under min utbildning till Kraftbärare. Ryn föddes med en väldigt vacker röst, men det har krävts långa studier för att hon verkligen skulle bli en Själasångerska.”
”Men hur vet man vad man har för förutsättningar då?”
”Det är en väldigt bra fråga faktiskt. Jag skulle tro att det vore bäst att ha en Kännare, som kan känna av det, men Kännare finns det inte utanför Jerilir, och i Jerilir finns det ju faktiskt inga andra magiker än Kännare. Så därför har vi en massa konstiga test, som bara någon med rätt förutsättningar kan klara”, förklarade Eyt.
”Jag förstår”, mumlade Omot.
”Om du frågar mig, så tror jag mest att det handlar om vilja. Jag tror att man med förutsättningar menar vilja och intresse. Är du intresserad av det här, och vill lägga ner all den här tiden och koncentrationen på det här, så orkar du det här och kommer kunna lyckas uppnå målet. Det finns många som aldrig avslutar studierna också.”
”Du måste vara en naturbegåvning”, sade Omot och skrattade. Han hade ju själv gått igenom samma sak när han blev mekaniker. Han älskade att tillverka och laga saker, att lösa alla möjliga teknologiska problem, programmering också. Han ville helt enkelt veta hur saker fungerade. Nu älskade han Tikk mer än teknologin.
”Det säger alla, men i själva verket är den många års intensiv träning som tagit mig hit där jag är idag”, sade Eyt. ”Men jag hade bra motivation, eftersom jag bestämt skulle bli bättre än mina syskon.”
”Ska vi ta och äta något?” föreslog Omot.
”Det gör vi”, höll Eyt med.
De fick äta tillsammans med skeppets besättning, vilket innebor ett väldigt ståhej. Det blev väldigt mycket skratt, och en hel del sång. Eyt drog en gammal sjömansvisa han lärt sig på en planet långt borta och orsakade stort jubel.
När besättningen var tvungen att återgå till arbetet, erbjöd sig Eyt att hjälpa till med disken, självklart drog han med sig Omot också.
Det blev en ny erfarenhet för honom, eftersom han aldrig diskat för hand tidigare. Rymdskeppet hade ju det mesta automatiskt. Men det kändes bra att få jobba lite med händerna.
”Har det hänt något intressant här i landet den senaste tiden?” frågade Eyt kocken, som höll på att skura köksgolvet.
”Nä, bara de vanliga oroligheterna med Karqol”, svarade kocken.
”Ja, det var ju inga nyheter”, sade Eyt besviket.
”Men det ryktas faktiskt om att kungen skulle ha lämnat huvudstaden för att hjälpa till vid gränsen”, berättade kocken.
”Då verkar det ju vara förändring på gång”, sade Eyt.
”Men du får nog veta mer i Avéda, vi har haft fullt upp med varor senaste tiden.” Kocken suckade och kliade sig på hakan.
”Ja, så är det nog”, höll Eyt med. ”Men nu är vi klara här i alla fall Ommo. Kom så frågar vi om vi kan göra något uppe på deck.”
”Jag får väl tacka så mycket för hjälpen då”, sade kocken och torkade av händerna på sitt smutsiga förkläde. Sedan vinkade han iväg dem.
”Det där med krig låter komplicerat”, muttrade Omot när de kom ut i solskenet igen.
”Det är det också”, suckade Eyt. ”Nu när jag tänker stanna här, så ska jag göra allt jag kan för att få ett slut på alla krig.”
”Hoppas du lyckas med det då, eftersom jag troligtvis kommer vara fast här i resten av mitt liv också”, sade Omot. Han försökte vänja sig vid tanken på att faktiskt bo på Elejona.
Resten av dagen hjälpte de till med en massa småsaker på skeppet, det var inte speciellt komplicerat eller mycket att göra, men det höll dem sysselsatta. Omot tänkte av och till på Tikk, men mest tänkte han på vad han själv skulle ta sig till om de stannade på planeten.

”Vakna nu Ommo, jag tror vi är framme snart, eller något sådant”, sade Eyt och gäspade sömnigt.
Omot slog trött upp ögonen och tittade ut genom fönstret, solens starka strålar fick havet att lysa utanför fönstret.
”Här syns då inget land”, mumlade Omot.
”Vi får väl gå upp och kolla då.” Av någon anledning verkade Eyt alltid piggna till väldigt snabbt på morgnarna.
De hade kommit in i hamnen. Besättningen jobbade för fullt med att lasta av och på varor, och från land spred sig ljuden från en morgonpigg stad. Omot tyckte att Avéda verkade vara en stillsam stad.
”Det här Ommo, det är en riktigt gammal Jerilirsk fiskestad”, sade Eyt och hängde ut över relingen.
Då kom kaptenen och sade att de kunde ge sig av, eftersom skeppet måste förberedas för nästa resa.
Omot gick till hytten och hämtade deras packning, medan Eyt stod kvar och pratade med kaptenen.
”Nu kan vi gå”, sade Omot och räckte Eyt sin väska.
”Ja, det ska vi! Tack för skjutsen och lycka till i framtiden!” ropade Eyt och sprang ned för landgången.
Omot skyndade efter och suckade inombords. Nu var de där. I staden Tikk åkt till för att söka upp den där helaren. Nu skulle Omot och Eyt också söka upp Véma.
”Ursäkta mig, vet du var jag kan hitta en helare i den här staden?” frågade Eyt en man som stod och tittade på måsarna. Det kryllade av dem i luften.
”Norra Marknadsgatan”, mumlade mannen.
”Okej, tack.” Eyt stegade iväg längs hamngatan.
”Vet du var vi är på väg?” frågade Omot. Han kände sig nervös igen.
”Ja då, jag kan den här staden, hyfsat i alla fall”, svarade Eyt självsäkert.
Det kändes som att de gick runt i cirklar, korsade olika gator här och där. Omot litade på att Eyt skulle hitta, men efter en lång stund upptäckte han att Draken inte såg så självsäker ut längre. I förbifarten frågade Omot till slut en pojke om det bodde någon helare i närheten.
Pojken pekade på ett hus alldeles i närheten.
”Där ser du att jag hittar!” utbrast Eyt segervisst. Han skuttade fram till dörren och knackade på.
”God dag mina vänner”, hälsade en gammal gumma dem.
”Hej, vi letar efter en helare…” började Eyt. ”Vad var det nu hon hette?”
”Véma”, sade Omot.
”Jasså”, sade gumman. ”Ja, jag är ju helare, men om ni letar efter Véma, så har hon sin mottagning i närheten av östra porten. Hon har ett litet hus med trädgård och örtstuga, utanför muren.”
”Östra porten är jag i alla fall säker på var den finns”, sade Eyt med ett triumferande leende.
”Tack så mycket för hjälpen”, sade Omot och log ursäktande mot den gamla helargumman.
”Trevligt att jag kunde hjälpa till”, log hon och stängde dörren igen.
Med en suck följde Omot efter Eyt. Den här gången tvekade han inte ett enda steg. Vid porten frågade de en vakt efter den sista delen av vägen, för att vara säkra på att de kom rätt, men när de kom fram till gården verkade det inte vara någon där.
”Att vi aldrig kan få det här överstökat någon gång!”, morrade Omot frustrerat bankade hårt på husdörren.
”Det börjar jag tycka också nu”, mumlade Eyt.
De stod tysta och väntade på att något skulle hända, och till slut öppnades dörren. En kvinna kikade ut på dem med skrämda, uppspärrade ögon.
”Förlåt, vi trodde inte att det var någon hemma”, ursäktade sig Omot. ”Vi söker Véma.”
”Hon är på Kännaruppdrag i Moluvar”, sade kvinnan. Hon flackade med blicken.
Omot kände modet sjunka igen. Vem skulle de nu fråga om Tikk? Det var över. De hade inget att gå på längre. Spåret hade tagit slut…
”De kom med drakar och hämtade henne, hennes lärling och den där underliga flickan de tog hand om. Véma sade att det var något speciellt med henne, men jag träffade henne aldrig riktigt”, rabblade kvinnan nervöst.
”Var det den här flickan?” frågade Eyt och sträckte fram fotot på Tikk.
Kvinnan tittade på bilden och nickade hastigt.
Spåret ledde alltså vidare. Men det var som Omot trott, det var inte lätt att hitta hans dotter.
”Moluvar alltså”, sade Eyt fundersamt. ”Hur är läget där borta nu?”
”Oroligheterna vid gränsen har ökat, så de behöver mer folk, och det finns ju inte så många Kännare.” Kvinnan tittade ängsligt på Eyt.
”Så vi måste till Moluvar”, sade Eyt.
Omot suckade.
”Det är långt dit om man inte har någon drake”, mumlade kvinnan och tittade ner på sina fötter.
”Vilken tur att vi har en, då”, log Eyt. I hans ögon syntes den där klurigheten han var så bra på.
”Syftar du på dig själv nu?” frågade Omot och skakade matt på huvudet.
”Ser du någon annan drake här kanske?” skrattade Ety. ”Ursäkta om vi störde, sköna dam, men tack för informationen.”
”Om ni kommer till Moluvar. Kan ni då hälsa till Véma från mig och familjen?” frågade kvinnan försiktigt.
”Det är klart vi kan!” sade Eyt och bugade djupt för henne.
”Vem ska vi hälsa från?” frågade Omot.
”Alja, hennes syster.”
”Okej, då gör vi det”, sade Omot och log.
”Tack.” Kvinnan stängde dörren och försvann in i huset igen.