Tikk: 24 - Karqol

Det här kapitlet har egentligen varit klart rätt länge, men jag är glad att jag inte lagt ut det tidigare för slutet har genomgått stora ändringar.

Enjoy!

24

Karqol

Tikk vaknade med en bild av sin mor på näthinnan: Hennes gyllene lockar såg ut att lysa i solskenet och de mörka ögonen var samma som Tikk såg när hon tittade sig själv i spegeln. Kvinnan hade ett vackert ansikte trots ärret på vänsterkinden. Det var en tunn linje från näsan och in under örat där den sedan doldes av hårsvallet. Milias kroppshållning var inte den eleganta som Tikk föreställt sig, kvinnan hade svårt att räta på ryggen. Hennes skratt var underbart, men hennes röst hade en svag underton av sorg och ilska. Vid hennes hals hängde halsbandet med regnbågsstenen som nu var Tikks. Tikk såg i sin mor många små likheter med sig själv, men hon var ändå mest lik sin far.

Men jag har ju aldrig träffat min mor! Jag har inte ens sett ett foto på henne! Allt jag har är Omots beskrivningar och där är hon ju perfekt…

”God morgon Tikk”, hälsade Eyt henne med ett av sina alltid lite kluriga leenden. ”Är du redo att gå in i Karqol?”

Det hade Tikk glömt. Det var en vecka sedan de anlänt till utposten och Sollex hand var så gott som läkt. Temmo hade bestämt sig för att stanna så att hans skada skulle kunna läka i lugn och ro. Idag skulle de fortsätta sin resa in i Karqol. De hade packat det mesta kvällen innan och skulle ge sig av tidigt.

”Jag kommer”, sade Tikk och var snabbt på fötter. Hon slängde på sig sina reskläder och gick för att äta frukost tillsammans med de andra.

Deras fyra hästar var sadlade och tycktes vänta otåligt på att få komma iväg. Tikk, Omot och Ketopol hade fått en snabbkurs i hästridning under de senaste dagarna och bekantat sig med djuren tillsammans med de andra. Trots att Sollex såg till att undvika tryck mot högerhanden var han helt klart den bästa ryttaren. Eyt såg hela tiden förvånad ut över hur lätt han kom överens med hästen, medan Véma var säker i sina rörelser utan att ha någon egentlig förståelse för djuret. Mo’rii blängde ogillande på hästarna.

”Hur känns det?” frågade Eyt när Tikk precis stoppat munnen full med bröd och ost.

”Jag tror inte att den där hästen gillar mig”, muttrade Omot. Han skulle bli tvungen att själv hantera en häst. Tikk var glad att hon skulle rida med Véma.

Eyt klappade Omot uppmuntrande på axeln. ”Oroa dig inte så mycket.”

”Ni kommer att klara er fint allihop”, sade Temmo och log varmt.

Tikk suckade sorgset. ”Vi kommer att sakna dig”, sade hon. Temmo var så lätt att tycka om och Tikk hade svårt att föreställa sig resan utan honom.

”Jag kommer att sakna er också”, sade den blåhårige mannen. ”Men allt kommer att ordna sig till slut.”

Det blev ett bittert farväl, men Tikk var i alla fall inte orolig för Temmos skull. Det som hon oroade sig för var snarare hur det skulle gå för dem som fortsatte resan.

Den första dagen med hästarna blev en ändlös plåga. Bergsterrängen var förrädisk för djuren och ryttarna var tvungna att stiga av och gå långa sträckor. De hade tur som inte stötte på några Karqoler. Ketopol var den enda som var på bra humör. Han hade flugit med Mo’rii hela dagen och sluppit plågan på marken.

De slog läger vid sidan av en hög och lodrät bergvägg där ett gamalt krokigt träd vakade över dem. Tikk somnade direkt efter en kort måltid.

Nästa dag började som den första, men start började marken plana ut sig till ett mindre kuperat landskap. Träden blev grönare och marken täcktes av frodig växtlighet. Här kunde man riktigt se sommaren som bergen gjorde sitt bästa för att dölja. Nu var de verkligen framme i Karqol.

Tredje dagen kom de ner till låglandet där öppna fällt av grönska var varvat med gles lövskog. Då tyckte Tikk det kändes som om de bara var ute på en trevlig semester. De stressade inte och tog längre raster för att träna fäktning eller liknande. Det strålande vädret höll i sig en hel vecka innan ett gråmulet regn kom ikapp dem.

”Vi måste lägga upp en plan”, sade Véma. ”Vad gör vi om vi stöter på någon här i Karqol?”

”Du och Sollex håller tyst”, sade Eyt och log mot henne. ”De skulle känna igen er dialekt direkt.”

”Men vad gör vi här?” frågade Sollex. ”Vi reser mot huvudstaden, men varför? Vad säger vi om någon frågar.” Pojken fick en låtsad sträng blick från Eyt. ”Vad säger ni?” rättade han sig och himlade med ögonen.

”Att vi är på väg hem till mig”, svarade Eyt. ”Den lättaste vägen till Pulturg Serti är via Huvudstaden.”

”När kommer vi fram?” undrade Omot.

”Vi kommer nå Floden idag och om vi följer den tar det kanske två veckor till Huvudstaden”, gissade Eyt.

”Två veckor!?” Tikk hade inte hade svårt att greppa tidsrymden.

Eyt ryckte på axlarna och manade sin häst framåt.

”Va giör giag?” frågade Ketopol. ”Ala vrylvär bårdä vara i Måluvar.”

Eyt stannade.

”Du måste ju vara på något specialuppdrag”, föreslog Sollex.

”Det hade jag inte tänkt på”, erkände Eyt.

”Varför skulä giag ässkårtera är til huvudsjtadän?” mumlade Ketopol.

”För att Eyt är Kraftbärare?” När Tikk sade det kom hon på en mer passande idé. ”Kanske för att Véma är Kännare!”

”Det skulle vara riskabelt”, sade Eyt och skakade långsamt på huvudet.

”I sådana fall skulle jag vara en förrädare till mitt eget land”, sade Véma. ”Ingen fånge i alla fall, för det skulle vara riskabelt.”

”Men nu måste vi fortsätta, jag vill komma till Rekit innan kvällen så att vi kan fylla på vår proviant”, sade Eyt.

De vek av söderut och nådde snart fram till Floden precis som Eyt förutspått. De följde den österut i någon timme innan en liten stad kom inom synhåll. Mo’rii lämnade dem för att spana från himlen.

Tikk fick en plötslig klump i magen när de närmade sig. De var på väg rakt in bland fiender i fiendeland, om något gick fel skulle de kunna bli dödade, men ingen annan verkade oroad så hon bet ihop och svalde sin rädsla.

Rekit var en mycket underlig stad. Alla byggnader var tvåvåningshus och de stod i täta rader längs breda gator. Alla fasader bestod av upprättstående brädor som fick byggnaderna att verka högre än de var. Gruppen hade anlänt mitt i firandet av en stor högtid och gatorna var fulla med aktivitet.

Eyt ledde dem till en livad marknadsplats där han köpte mat och lite annat. I festligheternas anda köpte han också nya kläder till alla i gruppen. Tikk fick en klänning. Hon kunde inte minnas att hon någonsin burit klänning och var inte heller säker på att hon ville.

Sedan lämnade de Rekit och tog sig över bron till andra sidan floden där de slog läget på strandbanken mittemot staden. Eyt förklarade att det var sommarmånen de firade, en helig dag i folkets gudatro och vännerna skulle också fira den. Eyt tvingade dem att byta om till de nyinförskaffade kläderna och sedan bjöd han dem på en god festmiddag.

”Vad vacker du är min lilla Tikkipe, du får mig att tänka på Milia”, sade Omot med ett brett leende när Tikk visade sig i den rödflammiga klänningen.

”Gör jag inte alltid det”, kunde hon inte låta bli att säga.

Omot suckade tungt. Tikk hade inte vågat fråga honom om bilden hon fått av sin mor från drömmen stämde. Hon lät ämnet falla.

”Det här känns jättekonstigt!” utbrast hon istället och snurrade så att kjolen vecklade ut sig runt henne.

De skrattade allesammans.

När det mörknade började musik klinga från Rekit. Ljudet spred sig snabbt över Flodens lugna vattenyta till resenärernas läger.

”Ska vi dansa?”, sade Eyt och bjöd upp Véma med en elegant bugning.

”Jag brukar inte dansa och jag har ingen aning om vilken dans du tänkt dig”, svarade Véma ointresserat med bortvänt huvud. Sedan tog hon Eyts utsträckta hand och log malligt.

Han drog upp henne på fötter och tog några steg tillbaka på stranden sedan tog han några prövande danssteg och när han såg att Véma hängde med fortsatte han. Hon var ju Kännare, det var klart hon kunde dansa vilken dans som helst!

”Titta här nu så att ni ser hur man gör!” hojtade Eyt förtjust. Sanden skvätte omkring dem och Vémas blå klänning såg ut att stå i lågor i ljuset från brasan de gjort upp.

Helt utan förvarning drog Eyt plötsligt upp Omot och parade ihop honom med Véma som tog ledningen och visade Tikks far hur dansen skulle gå till. Eyt tog istället Tikks händer och ledde henne in i dansens magi. Det var inte speciellt svårt, efter några svängar förstod Tikk hur det skulle gå till och lagom till dess bytte Eyt ut sig själv mot Sollex. Tikk fick också dansa med Ketopol och till sist Omot.

Det var roligare än Tikk någonsin kunnat ana. När hon inte orkade längre slog hon sig ner på sanden och tittade upp mot den klara natthimlen. Stjärnorna och den fulla månen lyste upp natten som inget annat ljus någonsin skulle kunna. Tikk förstod varför alla tyckte det var så väldigt vackert, det var vackert. Det hade hon alltid tyckt, men eftersom rymdskeppet varje dag såg nya stjärnor hade hon inte kunnat fästa sig vid dem.

”Vad tror du att de där planeterna heter?” undrade Omot. Han hade satt sig ner bredvid henne.

”Jag bryr mig inte”, svarade Tikk och log för sig själv. Sedan lutade hon sig tillbaka och blundade. Musiken som fortfarande hördes från Rekit sjöng henne till sömns.

”Upp med dig nu!” En främmande röst.

”Aj!” Tikk kände hur någon knuffade henne hårt i sidan och tittade förskräckt upp. Mannen hann sparka henne en gång till innan hon var på fötter.

”Nu ska vi se vilka det är vi har här”, sade mannen och tog ett hårt tag i Tikks arm för att vända henne mot en större grupp män som höll fast hennes vänner på ett liknande sätt. Det var soldater.

”Får jag fråga vad vi har gjort för fel?” frågade Eyt och log vänligt mot karqolerna.

”Vilka är ni och vad gör ni här?” frågade mannen som höll i Tikk och blängde på Eyt.

Tikk såg sig snabbt omkring på stranden, men det enda som fanns kvar sedan gårdagen var resterna efter brasan. Någon måste ha tagit reda på förminskningskistan.

Tikk fick ögonkontakt med Véma som nickade kort, deras saker var i säkerhet.

”Vi är resenärer på väg till Huvudstaden”, svarade Eyt den stränge soldaten utan att minska på sitt leende.

”Vad gör ni då här, utan packning?” fortsatte soldaten fråga.

Eyt himlade med ögonen och harklade sig. Han sneglade på hästarna som stod kvar vid träden de tjudrat dem vid. ”Firar sommarmånen såklart!” sade Eyt som om det vore det självklaraste i världen.

”Här?” undrade soldaten. Han såg ogillande på Eyt.

”Vi stannar egentligen på ett värdshus i staden”, berättade Eyt med en gest mot Rekit på andra sidan floden. ”Men vi ville komma ut och fira lite för oss själva.”

”Varför det?” frågade soldaten, hans tonfall lika strängt som tidigare.

”Mina vänner och jag är inte från trakten, vi ville fira på vårt eget vis”, svarade Eyt stensäkert. Tikk undrade om han hade tänkt ut allt det här tidigare eller bara improviserade.

”Så vart kommer ni ifrån?”

”Jag…” började Eyt, men Ketopol avbröt honom.

”Vi har vikhtigarä sjakär aht giöra än aht sjhtå här åk prata mäd är”, sade vrylven irriterat.

Soldaten vände sig och granskade den nye talaren. ”Jasså det har ni”, muttrade han.

Ketopol suckade irriterat och sade något till Eyt på sitt eget språk.

”Är du en av de där drakmännen?” frågade soldaten som höll i Ketopol.

Vrylven stirrade upprört på honom och alldeles ljudlöst kom Mo’rii farande. Hon knuffade omkull soldaten, visade tänderna för honom och satte sig sedan fint bredvid Ketopol.

”Som jag sade har vi ett ärende till huvudstaden och det är ganska brådskande”, sade Eyt och antog en mer angelägen ton.

”Vi vil inhtä väka alhtför sjtår upmärksjamhät”, sade Ketopol. Han avslutade med lite mer vrylviska till Eyt.

”Det är ett ytterst hemligt ärende”, förklarade Eyt tyst.

Soldaterna bytte oläsliga blickar och Tikks tillfångatagare tog till orda igen. ”Då får vi erbjuda er eskort tillbaka till Rekit”, sade han vänligt utan att släppa greppet om Tikk.

”Det var snällt av er och det tackar vi för även om vi skulle klara oss alldeles utmärkt också på egen hand”, sade Eyt och bugade sig så gott han kunde med en arm hårt fasthållen.

”Det tvivlar jag inte på”, sade soldaten och log. Sedan släppte han Tikk och gick för att sitta upp på sin häst.

Tikk gnuggade sin ömma arm och tog ett djupt andetag innan hon följde Véma till deras riddjur. Ketopol släppte iväg Mo’rii och slog samman med Eyt, vilt diskuterande på vrylviska.

När de kom in i Rekit var festligheterna över och innevånarna hade återgått till vardag. Soldaterna lämnade dem snart för att fortsätta sin patrullering.

”Vad gör vi nu?” frågade Tikk Véma.

”Vi tar in på ett värdshus”, svarade Eyt som red bredvid dem.

”Det här blir inte så enkelt som vi trodde, eller hur?” suckade Tikk. Gårdagens glädje hade förintats och rädslan hon känt när de flydde från Moluvar var tillbaka. Det enda svar hon fick var en nickning från Véma.

De hittade ett ganska litet värdshus nära marknadsplatsen. Där hyrde de tre rum för en billig summa. Pengarna de hade var vad Eyt haft med sig sedan han senast besökte sin hemplanet och de skulle inte räcka speciellt länge till.

”När kan vi ge oss av igen?” frågade Omot när de hade samlats i hans och Sollex rum.

”Vi borde resa vidare så snart som möjligt”, sade Eyt. ”Men då skulle värdshusvärden kunna bli väldigt misstänksam. Därför borde någon stanna kvar tills imorgon så att vi inte tilldrar oss någon onödig uppmärksamhet. Om vi följer floden borde det inte vara några problem för en ensam ryttare att komma ikapp…”

Tikk stelnade plötsligt till. Jag måste gå till soldaterna och berätta sanningen om varför vi är här, fann hon sig själv tänka. Hon kunde inte röra sig, hur kunde hon tänka sådär?

”Tikk?” Sollex måste ha lagt märke till hennes sammanbitna ansiktsuttryck.

”Jag…” Jag måste gå nu, jag får hitta på en fungerande ursäkt.

”Mår du bra?” frågade Omot oroligt.

Tikk knep ihop ögonen och skakade hårt på huvudet. De får inte veta…

Någon lade en hand på hennes axel och när hon tittade upp stirrade Véma strängt in i hennes ögon.

”Det är någon som försöker styra mina tankar!” Tikk insåg det med förtvivlan. ”Han vill att jag ska gå till soldaterna och berätta varför vi egentligen är här.”

”Negi…” mumlade Ketopol, han såg väldigt blek ut.

Eyts ögon spärrade upp sig i förvåning. ”Kan du känna det?”, frågade han.

”Det är som att jag tänker något, men jag vet att jag inte tänker det och att jag aldrig skulle tänka det”, försökte Tikk förklara. Hon pratade så snabbt att hon nästan snubblade på orden. Tårar började rinna nerför hennes kinder och hon kände paniken tränga sig på. Hon var skräckslagen för det som hände med henne och oförmögen att stoppa de främmande tankarna.

”Men du vet att det inte är dina tankar och då behöver du inte lyssna på dem!” sade Eyt ivrigt. ”Det här var något nytt!”

”Vadå?” frågade Tikk. Hela hon skakade.

”Det är södra träskens magi, Sinnesvändning. Ketopol har utsatts för det, men det visste han inte själv förrän efteråt. Mitt folk är immun mot den mesta magin, så de skulle inte ens kunna försöka ge sig på mig, men du!” Orden sprutade ur Eyt och han grep tag i Tikks arm för att ge henne stöd.

”Vad spelar det för roll?” utbrast Omot och tog Tikk beskyddande i sin famn.

”Du kan gå till dem och ljuga”, svarade Eyt, nu med en gravallvarlig min. ”De skulle tro på allt du sade utan att ifrågasätta minsta lilla detalj.”

”Men jag vill inte gå!” sade Tikk förskräckt.

”Om du inte går kommer de kanske försöka med någon annan av oss och då är det stor risk att den riktiga sanningen kommer fram”, förklarade Eyt.

”Okej.”  Tikk försökte samla sig. Måste gå nu! Springa! ”Vad ska jag säga? Jag måste skynda mig.”

Eyt plockade snabbt ihop en berättelse, med lite hjälp av de andra. ”Du får hitta på namn själv, nu måste du iväg!”

Tikk andades djupt och skyndade sig iväg ut på gatan.

Jag beger mig till norra utkanten av staden, instruerade de främmande tankarna.