Tikk: 29 - På uppdrag

Nu! 

Tillbaka till Tikk och Sollex.

29

På uppdrag

”Kan du träffa härifrån, eller är det för långt bort?” frågade Uvigi och pekade på en port några gator bort.

Den låg skuggad från det svaga månskenet, men eftersom Tikk hade scannerglasögonen på sig kunde hon se allt även om det var mörkt. Hon spände pilbågen och siktade. Avståndet till alla husväggar och andra föremål inom Tikks synfält var markerade och vindens styrka längs de olika gatorna uträknade, där fanns all information som behövdes för att beräkna var pilen skulle träffa om hon släppte iväg den nu. ”Jag fixar det härifrån”, sade Tikk och sänkte bågen.

”Bra”, sade Uvigi med en lättnadens suck, de var redan närmare än hon skulle önskat. ”Då är det bara att vänta på signalen.”

Hela staden var dödstyst i Tikks öron, men hon visste att Lyssnaren kunde höra allt som pågick både utanför och innanför husväggarna, kvinnan skulle kunna säga om en liten mus sniffade efter mat flera gator bort. Men det häftigaste Tikk tyckte att Uvigi kunde göra var att hindra andra från att höra det hon inte ville att de skulle höra. Det var därför de nu kunde prata i normal samtalston utan att bli upptäckta, Uvigi hade skapat som en bubbla inom vilken bara de två kunde höra ljuden de själva gav upphov till.

”Någon har tagit sig upp på ett annat tak”, talade Uvigi om efter en liten stund och pekade tvärs över gatan.

Tikks scanner detekterade en svag rörelse på taket mittemot, en man gömde sig i skuggan av skorstenen. Han hade liksom Tikk en pilbåge i händerna och spanade bortåt i samma riktning som hon höll uppsikt över. ”Vi verkar inte vara de enda som kommit på den här idén”, sade hon till Uvigi.

”Men varför?” Lyssnaren såg tveksam ut. ”Vill du försöka prata med honom?”

”Jag ska vara försiktig”, svarade Tikk. Hon klättrade över på svävarbrädan och flög över den öde gatan till taket där mannen stod på bara ett ögonblick. Han höll blicken fäst på porten så han såg inte Tikk och tack vare Uvigi kunde han inte heller höra henne.

Tikk tog ett djupt andetag innan hon drog sin kniv – en juvelbesatt tingest som Tyrr gett henne – och svävade närmare för att försiktigt trycka den mot mannens rygg. Han ryckte till och släppte pilbågen för att skrämt hålla upp händerna.

”Vad gör du här?” frågade Tikk medan Skrot via hennes arm klättrade över till mannen och spände av honom svärdsbältet. Det föll och gled av taket för att landa med en duns på gatan nedanför. Tikk litade på att Uvigi fångade upp ljudet.

”Vem är du?” frågade mannen och svalde.

”Vad vet du om Illix?” frågade Tikk och tryckte en aning hårdare med kniven mot mannens rygg.

”Att han skulle komma hit i natt”, svarade han och vred på huvudet för att försöka se på henne.

Tikk grep honom om nacken med vänsterhanden och tvingade honom att titta bort – så länge hon inte visste vem han var ville hon inte att han skulle få veta vem hon var. ”Och vad gör du här?” frågade hon igen och försökte låta lugn. Mannen skulle lätt kunna övermanna henne om hon inte var försiktig.

Efter en stunds tystnad viskade han: ”Jag ska döda honom.”

Skrot nöp Tikk nervöst i axeln och hon registrerade i ögonvrån hur Uvigi på andra sidan gatan gled längre ner i skuggan på sitt tak.

”Varför?” frågade Tikk mannen.

”Därför att han dödade min bror när vi inte ville följa med till Jerilir”, svarade mannen kyligt och gjorde en ansats att vända sig om.

Tikk släppte honom och backade utom räckhåll med svävarbrädan. ”Vi behöver Illix levande”, sade hon bestämt.

När han vänt sig emot henne kunde Tikk se att mannen hade ett spretigt träd tatuerat på högra kinden.

”Du är Skogsviskare!” utbrast hon och sneglade mot Uvigi.

Tyrr hade berättat för Tikk och Sollex om många andra av de olika folken i Karqol. Skogsviskarna levde i Oaskogen och hade starka band till naturen. De hade vägrat att följa Kejsarens kallelse och när han skickat en armé för att manipulera och tillfånga dem hade de varit spårlöst försvunna. Motståndsrörelsen hade försökt nå dem i hopp om att införskaffa nya allierade, men inte heller de hade funnit några spår efter skogsfolket.

”Så du känner till oss”, morrade mannen. ”Men jag har aldrig hört talas om någon som dig.”

Tikk bet sig i läppen när han studerade hennes teknologiska utrustning med avsky. ”Ni gick väl under jord när Kejsaren bannlyste er” sade hon.

”Trodde du att vi skulle stanna där för evigt?” Mannen skrattade till. ”Kejsaren skrämmer inte oss, men vi skrämmer honom.” Han knöt hotfullt näven.

”Det var kul att höra”, sade Tikk och försökte le mot honom trots att hon var rädd. Hon visste att mannen egentligen inte var någon fiende, men han visste inte det. ”Vad vet ni om motståndsrörelsen?” frågade hon.

”Tillhör du dem?” Mannen höjde förvånat ögonbrynen.

Tikk nickade. ”Illix har information vi behöver.”

Mannen tittade bort i riktning mot porten och suckade. ”Jag tror jag kan lita på dig så jag tänker inte stå i vägen för era planer”, sade han och böjde sig ner för att plocka upp sin pilbåge. Tikk lät honom göra det.

Då ropade Uvigi från andra sidan gatan: ”Fråga om de vill möta oss bakom katedralparken imorgon natt!” Tikk förstod att Lyssnaren sett till att bara hon kunde höra henne, för Skogsviskaren reagerade inte.

”Kan vi mötas vid midnatt imorgon bakom katedralparken?” sade Tikk och förde vidare Uvigis fråga till mannen.

Han nickade kort utan att se på henne innan han klättrade ner från taket för att hämta sitt svärd. Tikk flög tillbaka till Uvigi.

”Bra gjort”, sade Lyssnaren och log när Tikk satte sig bredvid henne. ”Hoppas han kommer.”

”Tack”, sade Tikk lättat. ”Men nu gör vi det här först.”

De fokuserade återigen på nattens uppdrag.

De fick vänta i över en timme innan något mer hände. Tikk var mycket nervösare nu än under deras tidigare informationsinsamlingsuppdrag, nu skulle hon faktiskt tvingas skjuta en människa. Trots att Tyrr väntade i närheten och var redo att hela mannen fick tanken Tikk att må illa.

Jag klarar det här, intalade hon gång på gång sig själv. Det här är krig och folk blir skadade i krig, det är avgörande för krigets utgång.

”Nu kommer han”, sade Uvigi till slut. ”Ta honom så fort han kommer inom synhåll.”

Tikk bet ihop för att hindra sina händer från att skaka när hon tog pilen. Mörkret hade tätnat en aning men det gjorde ingen skillnad för Tikk. Hon gjorde sig redo att skjuta.

För blotta ögat var Skuggvandraren osynlig, men med hjälp av scannerglasögonens värmesensorer var Illix lätt att urskilja från skuggorna. Han kom smygande längs gatan vridande och vändande på huvudet som om han visste att han var iakttagen.

Tikk riktade pilbågen så att den lilla målrutan fastnade på mannen, sedan höll hon andan och tvekade bara ett kort ögonblick. Så snart hon släppt iväg pilen ångrade hon sig – tänk om han dog på fläcken! – men det fanns inget hon kunde göra.

Pilen susade snabbt genom luften och träffade Skuggvandraren i bröstet. Tikk såg att han skrek, men Uvigi isolerade ljudet så att ingen annan än Lyssnaren själv hörde. Tikk ville också skrika, men hon förblev tyst. Den nu synliga Skuggvandraren slog i marken och tre män skyndade ut från en tvärgata för att bära iväg honom. De skulle föra honom till ett gömställe där han sedan skulle frågas ut efter den information de sökte.

Tikk tog av sig scannerglasögonen och torkade bort svetten från pannan. Hon hade gjort det hon skulle göra, det som faktiskt ingen annan kunnat göra. Motståndsrörelsen hade mycket att tacka Tikks utrustning för. Skrot satte sig i hennes knä och fällde ihop sig till en boll, han var nog också glad att det var över.

Uvigi satt med slutna ögon bredvid dem, fullt koncentrerad på alla ljud omkring bortförandet av Skuggvandraren, även om de inte längre var inom synhåll.

Tikk hade nästan somnat – trots att tankarna gick på högvarv – när Uvigi var klar med sitt Lyssnande. Hon berömde Tikk för ett väl utfört uppdrag och sedan tog de svävarbrädan – som Tikk förstorat lite extra – tillbaka till Tyrrs hus.

Sollex mötte dem i dörren, ängslig att få veta hur det gått. Han hade suttit uppe hela natten, arg över att inte han fått följa med.

”Det gick bra”, sade Uvigi och klappade honom på axeln. ”Du får följa med imorgon när vi ska prata med Skogsviskarna.”

”Skogsviskarna?” frågade Sollex.

Uvigi gäspade stort. ”Jag måste sova”, sade hon och gick med bestämda steg mot trappan upp till sovrummen.

Sollex såg irriterat efter Lyssnaren men andades sedan ut. ”Är du okej?” frågade han Tikk.

Hon satte sig ner och berättade om allt som hänt under natten. Sollex lyssnade uppmärksamt och de diskuterade länge om Skogsviskarna och deras plötsliga uppdykande. Båda hoppades de att allt skulle ordnas upp snart som möjligt så att de kunde ge sig av och leta efter Omot och de andra. Tyrr hade lovat att han och Uvigi skulle hjälpa ungdomarna så snart Skuggvandraren var infångad, vilket han nu var.

”Vi fixar det här”, sade Sollex.

Det hade gått en vecka, så om inget gått fel borde den andra gruppen ha kommit fram till huvudstaden. Tikk ville väldigt gärna se sin far och Véma igen, men de var ju i Karqol på grund av kriget så hon och Sollex gjorde för tillfället större nytta genom att hjälpa motståndsrörelsen, och för dem vore en allians med Skogsviskarna mycket betydelsefull.

När det precis började ljusna kom Tyrr tillbaka med ett leende på läpparna.

”Vi har informationen vi behöver”, sade han glatt. ”Nu måste vi bege oss till huvudlägret och meddela Kapten.” Lägret låg efter vägen mot huvudstaden, så resan skulle ta Tikk och Sollex närmare sitt mål.

”Ja, men först måste vi se om vi kan få med Skogsviskarna”, sade Sollex med ett klurigt leende som påminde en aning om Eyt.

”Skogsviskarna? Har ni träffat dem?” frågade Tyrr nyfiket och slog sig ner bredvid dem.

”En av dem ville hämnas på Illix, men jag och Uvigi kom på honom. Förhoppningsvis kommer han till katedralparken i kväll så att vi kan prata”, berättade Tikk.

”Ni borde faktiskt sova”, sade Uvigi och fick alla tre att rycka till, ingen hade hört henne komma ner. ”Vi ska vara uppe inatt också vet ni och om vi sedan ska ge oss av måste ni ju orka med det också.”

”Jag kom ju nyss!” utbrast Tyrr. ”Jag antar att du hörde vad jag just berättade så nu måste ni berätta för mig!”

”Ni två”, sade Uvigi och pekade på Tikk och Sollex. ”I säng!”

Det var ingen idé att säga emot och Tikk kände hur en tacksam trötthet lämpligt nog kom över henne när hon gick uppför trappan.

”Sov gott”, viskade Sollex när de skiljdes åt.

Tikk vaknade någon gång på eftermiddagen av att Tyrr knackade på hennes dörr med en bricka nybakat bröd balanserande på ena handen. Bredvid honom stod en nyvaken Sollex med sin rufsiga rödbruna morgonfrisyr som alltid fick Tikk att le. Som vanligt påpekade han retsamt att hon inte såg bättre ut själv.

”Själv är jag ju alltid perfekt”, sade Tyrr med ett malligt leende, vilket följdes av att Uvigi skrattade högt på våningen under.

När de ätit och vaknat ordentligt började den långsamma väntan på att det skulle bli kväll igen, eftersom de mest var ute i skydd av mörkret hade det snabbt blivit en vana under veckan som gått. Det var under den väntan som Tyrr berättat för Tikk och Sollex om Karqol och motståndsrörelsen, han var en bra berättare så det blev aldrig tråkigt. Men den här dagen var det inte mycket som sades eftersom alla fyra var otåliga att få komma ifrån staden.

”Kan du inte berätta något om rymden?” föreslog Tyrr efter att ha avslutat en intensiv dragkamp med Skrot, roboten viftade triumferande med den lilla stickan han vunnit.

”Som vaddå?” frågade Tikk. Själv tyckte hon ju att hennes liv innan hon kom till Elejona varit väldigt tråkigt, det skulle aldrig kunna mäta sig med något av det Tyrr berättat.

”Hur bodde ni?” frågade han nyfiket.

”På ett stort handelsrymdskepp”, svarade Tikk och suckade. ”YGV7259 heter det.”

”Hur var det där?” fortsatte Tyrr ivrigt.

Tikk ryckte på axlarna. Hon förstod ju att de inte visste någonting om rymdskepp, men det fanns så mycket som hon inte orkade förklara.

”Vad saknar du mest?” frågade Uvigi. ”Vad var det roligaste du visste där?”

Tikk tänkte tillbaka, vad var det hon saknade mest nu när Omot var här? ”Verkstaden”, svarade hon och log. ”Där fanns alltid något att göra och någon att prata med.”

”Ville du inte stanna där då?” frågade Sollex med en outgrundlig min.

”De har den mest korkade lagen någonsin som säger att flickor inte får jobba med tekniken ombord, bara för att det var några idioter som sabbade något när de började bygget av skeppet”, berättade Tikk och kände den gamla ilskan återkomma. ”Så jag fick inte bli någon riktig mekaniker och hjälpa folk som verkligen behövde det, men det var då ingen som hindrade mig från att vara i verkstaden och leka och lära mig ändå.”

”Kunde du inte fått jobb på något annat rymdskepp då?” frågade Uvigi.

”Nej, för min far lät mig aldrig lämna skeppet”, svarade Tikk. ”Och när jag kom därifrån så hamnade jag ju här.” Det var hon mycket glad för.

”Vad gjorde du i verkstaden då? Om du inte fick jobba?” frågade Tyrr och tog upp sin penna och klottrade något på pappret framför sig.

”Jag gick runt och iakttog vad de andra mekanikerna gjorde, sedan såg jag mängder av möjligheter med allt skrot som fanns där. Det fanns så många fullt fungerande grejer som slängts bort bara för att det kommit nya modeller och massor med delar som bytts ut bara för att en liten detalj slutat fungera. Omot köpte aldrig några apparater till mig, jag fixade dem själv”, berättade Tikk och mindes hur hon letat delar till Skrot och hur länge hon pysslat med hans programmering. ”Men det egentligen bästa”, fortsatte hon. ”Var alla besökare som berättade om äventyr från hela universum. Jag önskade att jag själv kunnat berätta något sådant.”

”Det kan du väl nu”, sade Uvigi och log.

Tyrr log också utan att titta upp från sitt papper med hans språks vackra symboler, men Sollex bara stirrade ner i bordet.