Tikk: Mo'rii

Efter lite skissande, funderande och photoshopande tycker jag att jag nu fått till en ganska fin pildrake. Hon ser liksom snäll ut, precis så där som jag föreställt mig Mo'rii. Vingen var dock väldigt knepig att få passande.

Tikk: 32 - Ändrade Planer

Berättelsen fortsätter!

32

Ändrade planer

Tyrr rabblade upp massor av olika uppgifter om kejsarens trupper. Först pratade han om arméer och deras förflyttning och planer, vem som ledde dem och vilka typer av soldater som hörde dit, var de kom ifrån och om de hade speciella förmågor, samt vilka slags drakar de hade med sig.

Tikk hängde med ganska bra i början, men det blev snart alldeles för mycket information att hålla reda på, hon kände stor beundran för Tyrr som hade allt i huvudet utan några som helst anteckningar. Samtidigt hoppades hon – och magkänslan sade att hon hade rätt – att han bara hittade på största delen av sitt tal och blandade ihop resten.

Kaptenen vekade nöjd med alla uppgifter och gick vidare med att fråga om transporter av bland annat mat och vapen som skulle till olika platser vid olika tillfällen längs olika vägar. Det förundrade Tikk hur mycket motståndsrörelsen faktiskt hade fått reda på om kejsarens rörelser i landet, men vetskapen att Kejsaren säkert hade full koll på informationen och lätt skulle kunna kringgå dem, tyngde Tikk.

Konstigt nog var det först efter Tyrrs redogörelse som Kapten Öken bad honom presentera sina följeslagare. Kärnhelaren presenterade Sollex som Kvicksvärd och Tikk som Mekaniker – han sade inte Tikkipe utan bara Tikk, vilket hon tyckte var skönt, trots att det egentligen inte spelade någon roll.

”Mekaniker?” upprepade Kaptenen förvånat. ”Vi har en Chefsmekaniker här sedan tidigare, men innan han kom hade jag aldrig hört tala som yrket. Omot heter han.”

”Omot?” Tikk var inte beredd, hon hade oroat sig så mycket för vad Tyrr skulle säga att hon helt glömt bort vad Eyt varnat henne för.

”Känner du honom?” frågade Kaptenen.

”Ja, alltså…” Tikk försökte febrilt hitta på en koppling. ”Han var min lärare”, kom hon fram till – vilket ju faktiskt var sanning. Hon hoppades bara att hennes panikartade röstläge inte skulle avslöja henne.

”Så lustigt”, mumlade Öken och kliade sig i skägget. ”Visste du att han var här?”

”Nej, honom har jag inte hört något av på… åtminstone två år.” Tikk försökte sig på ett skratt, men i hennes öron lät det extremt plågat. ”Då måste jag besöka honom så snart vi är klara här”, lade hon till i ett försök att avsluta ämnet.

”Absolut!” instämde Kaptenen. ”Jag ber någon visa er var han bor.”

Tyrr återupptog genast presentationen av deras följeslagare. ”Och till sist har vi Gena Skogsviskare som har varit oss till stor hjälp under resan hit.”

”En Skogsviskare.” Kaptenen sade det med vördnad i rösten. De verkade vara allmänt klassade som ett heligt folk, förstod Tikk.

”Stirra så mycket du vill, för någon mer kommer du nog inte få se om vi inte mirakulöst får ett slut på det här kriget”, sade Gena och mötte hans blick. Hon var rakt på sak som vanligt.

”Åh.” Besvikelsen över att hon var ensam var uppenbar även hos Kaptenen.

”Är vi klara här nu så att jag kan få något att äta?” frågade Skogsviskaren och gäspade stort.

Kaptenen verkade bestört över hennes rättframhet, men han log och lät dem gå efter det.

En vakt visade dem först till ett par lediga tält där de kunde flytta in, sedan tog han med sig Tikk för att visa var Omot bodde. Det högg till i hennes hjärta när hon såg honom, han höll till utanför ett litet tält och mekade med någon manick.

Den före detta chefsmekanikern hade lyckats få tag i ett städ, precis som Elejonas smeder hade, och nu stod han där och svetsade ihop något med sin vågsvets. Bredvid låg fler av hans verktyg från rymdskeppet – som Tikk inte haft någon aning om att han haft med sig. Trots bristen på resurser som han haft fri tillgång till på rymdskeppet kunde Omot utan problem fixa sina egna delar till vad det nu var han höll på att bygga.

Draken som låg bredvid tältet verkade till synes sova. Tikk önskade så att hon kunde berätta för Eyt om Sinnesvändarna. Men det måste vänta.

Tikk närmade sig med ett steg i taget, kämpande emot impulsen att springa därifrån. Hon måste göra det här nu! Det var viktigt att lägga upp en stadig grund för lögnen så att hon och Sollex inte råkade springa ihop med Omot eller Ketopol i lägret utan att de ens visste att de var där.

Plötsligt tittade Rymddraken upp och fick syn på henne. Det kunde inte ha gått mycket mer än en sekund innan Eyt hade knuffade omkull Tikk med nosen och röt lyckligt.

Tikk avundades Kraftbärarens enkla roll i skådespelet, men hon var glad över öppningen han gett henne. Hon och Lewo måste ha skapat ett starkt band till varandra när Tikk studerade under Omot. Det fick henne att känna sig lite mindre ensam.

Tikk tog sig upp på fötterna igen och klappade den valpaktiga Draken på halsen. ”Jag har saknat dig också”, mumlade hon sanningsenligt. Sedan tog hon ett djupt andetag och gick fullt in i sin roll som Omots gamla elev.

”Lewo! Vad är det som försiggår?” ropade Chefsmekanikern irriterat och släppte det han höll på med, han hade inte fått syn på Tikk än.

I samma stund kom Véma ut från tältet, hennes blick hittade direkt Tikks och Kännaren skyndade sig efter Omot som med bestämda steg närmade sig Draken.

Tikk gick honom till mötes. ”Mäster Omot!” utbrast hon förtjust och svalde. ”Det var inte igår!”

Hennes far stannade tvärt och bara stirrade på henne. ”Tikk?” Hans röst svajade på det enda ordet. Tikk höll andan av rädsla över att han skulle avslöja dem med sin nästa mening.

”Vem är den här flickan?” frågade Véma och bröt spänningen – situationen var räddad.

”Jag heter Tikk”, presenterade sig Tikk snabbt och stäckte fram handen för att hälsa på Véma som tog den med ett oväntat leende. ”Omot var min lärare i fyra år”, berättade Tikk.

”Jasså.” Véma lät förvånad. ”Det har du aldrig sagt något om Omot.” Hon knuffade till honom lite som en vänlig uppmuntran.

Omot harklade sig och slickade sig om läpparna. ”Jo… jag undervisade några ungdomar i den mekaniska konsten ett tag där”, mumlade han osäkert.

”Ungefär två år sedan tror jag visst det var”, fyllde Tikk i och log. ”Kapten Öken berättade att det fanns en Omot Chefsmekaniker här, gissa om jag blev förvånad!”

Skrot gjorde entré genom att klättra upp på Tikks huvud och pipa glatt. Han hoppade sedan över till Drakens nos och inledde vad som skulle kunna tolkas som en konversation med honom.

Tikk skrattade ofrivilligt till. Till och med Skrot hängde på i charaden. Varken Omot eller Véma kommenterade roboten.

”Kom du hit ensam?” frågade Omot. Nu lät han mer samlad.

”Nej, vi är fem stycken som anlände till lägret idag”, svarade Tikk.

”Skulle du vilja stanna och äta med oss så att ni kan prata lite mer?” föreslog Véma.

”Nej, det får bli någon annan gång.” Tikk kunde inte stanna där längre nu. ”Jag måste tillbaka till de andra, tänkte bara att jag skulle säga hej först.”

”Vi får ses någon annan gång då”, sade Omot besviket.

Draken gnällde och lade svansen kring Tikk. Skrot klättrade tillbaka till Tikks väska.

”Gå med henne du”, suckade Omot och började gå tillbaka till deras tält. Han höll upp handen som farväl.

”Det var trevligt att träffas”, sade Véma och log matt. ”Hoppas ni kommer trivas här.” Sedan vände också hon tillbaka.

Tikk tittade upp och mötte Eyts glödande blick. Hon suckade och började leta sig vägen tillbaka till Sollex och de andra, med Rymddraken tassande efter sig.

Snart nog mötte de Ketopol och Mo’rii.

Tikk blev väldigt nervös när hon såg dem, men Ketopol skötte det väldigt snyggt. Vrylven betraktade Tikk med misstänksam blick och tycktes söka ögonkontakt med Draken. När han nekades det ryckte han bara på axlarna och fortsatte förbi som om ingenting hänt.

Tikk kände sig evigt tacksam. Ketopol skulle säkert fråga Omot och Véma vem Lewo följde efter och på så vis höra historien de lagt upp. Därmed skulle det första problemet i lägret vara löst.

Men Tikk kände fortfarande Sinnesvändarnas trygghetstankar tränga sig på med jämna mellanrum. Nu kunde hon tydligt säga att det var flera stycken, tankarna de skickade hade inte riktigt samma uttryck, även om själva orden var de samma.

”Vad… hände?” blev Sollex reaktion när Tikk lyckats hitta deras tält bland träden. Vilket var en trovärdig reaktion på Rymddraken, som snabbt fixade en tillräckligt stor yta bredvid tältet att lägga sig på, genom att sopa bort en mindre lägerplats med svansen.

Tyrr och Gena var också nyfikna på draken, men Uvigi var inte där eftersom hon ville träffa några andra kamrater i lägret.

Tikk berättade lite för dem om den tid hon lärt sig mekanikeryrket och hur Lewo – som annars hängde efter Omot – ibland brukade leka med ungdomarna. Det mesta var så klart påhittat, men Tikk själv tyckte i alla fall att det lät som om det kunnat hända. Eyt verkade hålla med henne eftersom han deltog i berättelsen med olika ljud och utfall.

”Så du är vän med en Rymddrake”, sade Tyrr efter att Tikk avslutat berättelsen. Kärnhelaren kliade sig fundersamt på hakan. ”Det skulle kunna vara en möjlig lösning”, mumlade han tyst för sig själv.

Sollex och Gena verkade väldigt intresserade av Draken, men de visste bättre än att ställa en massa frågor, så Tikk kunde slappna av.

Hela nästa dag var Tyrr på möte med Kaptenen och de andra ledarna för att diskutera vad som skulle göras med informationen de införskaffat. Uvigi och Gena var också där en stund på förmiddagen.

Tikk och Sollex satt lutade mot Eyt och pratade strunt med varandra. De skrattade jättemycket åt påhittade minnen som bara blev värre och värre ju längre det pågick. Det var länge sedan Tikk haft så roligt och hon hade nog aldrig sett Sollex så munter. Någonstans i bakhuvudet fanns dock vetskapen om att det mycket berodde på den falska tryggheten sinnesvändarna skapat. Tikk försökte att inte tänka så mycket på inkräktarna, men hennes tankar sökte sig ofta till vad Tyrr lade fram för idéer på mötet – hon hoppades verkligen att han skulle komma med en lösning.

Som tur var kom Omot tillsammans med Ketopol och avbröt Tikk och Sollex innan deras samtal helt spårat ur.

Tikk och Sollex presenterade sig själva och berättade om de andra som nu var på möte. Omot och Ketopol gjorde det samma, Véma var tydligen också inbjuden till mötet.

”Tikk har berättat om er”, sade Sollex artigt till Omot. ”Det är en ära att få träffa en mästare inom den teknologiska konsten.”

Tikk fick en känsla av att Sollex faktiskt talade sanning, trots att han mött Omot tidigare.

”Jasså, man får väl tacka. Är du själv insatt?” frågade Omot och såg på Sollex med granskande blick.

”Inte alls!” utbrast Sollex och skrattade generat. Tikk log.

Omot vände sig åter mot sin dotter. ”Så. Tikk, jag såg att du gjort några uppdateringar på din robot.”

”Han hjälper mig med allt”, svarade Tikk och log. Skrot klättrade upp ur väskan och satte sig på hennes axel för att stolt visa upp sig.

Resten av tiden innan Uvigi och Gena kom tillbaka ägnade sig Tikk och Omot med att diskutera Skrots många egenskaper. En konversation de egentligen redan haft när de var fångna i Moluvar.

Sollex bad Ketopol visa honom lägrets träningsområde, men de var tillbaka innan Uvigi och Gena var klara vid mötet.

Till allas förvåning gjorde Véma Lyssnaren och Skogsviskaren sällskap. Hon hade tydligen mycket att diskutera med Gena. Tikk gissade att det handlade om likheterna mellan Skogsviskning och Kännande.

”Eftersom ni två redan var här kunde jag väl lika gärna följa med Gena och Uvigi till deras tält”, sade Véma till Ketopol och Omot. När de satt sig ner förklarade hon för Tikk och Sollex att hon var Kännare.

Jag får absolut inte berätta om Kännaren för någon annan här i lägret. Det är svårare med Gena eftersom Skogsviskare har en stor tatuering på kinden, men så gått det går borde vi försöka hålla hennes förmågor hemliga också.

Det var sinnesvändning igen. Sinnesvändarna kunde ju inte veta att Tikk redan visste att Véma var Kännare. Tikk svepte hastigt med blicken runt omkring sig, sedan bet hon sig i läppen – tänk om sinnesvändaren sett hennes reaktion och förstod att något var fel!

”Så vad sade Kaptenen?” frågade Omot.

”Inget viktigt om du frågar mig”, svarade Gena och gäspade stort, som för att understryka sin åsikt.

Tikk tog ett djupt andetag och samlade sig. Sinnesvändarna skulle aldrig behöva misstänka någon för att ha genomskådat dem eftersom de aldrig träffat någon som Tikk förr, någon som kunnat identifiera deras falska tankar. Även om Tikk betedde sig misstänkt kunde de väl aldrig tro att det hade med dem att göra?

Gena hade rätt tyckte Tikk, inget av det Uvigi berättade från mötet verkade speciellt viktigt för just deras situation. Det var inte förrän Tyrr kom tillbaka som det blev intressant.

Kärnhelaren började med att ta Tikk lite åt sidan. ”Tror du att rymddraken skulle kunna följa med dig och mig på ett spaningsuppdrag? Jag förstår att han gör som han vill men vi skulle verkligen kunna dra nytta av hans snabbhet. Jag kommer behöva dig och din utrustning och eftersom du och Lewo verkar vara väldigt goda vänner så tänkte jag att han kanske skulle gå med på det.” Tyrr talade lågmält och snabbt. ”I så fall ger vi oss av redan i natt.”

Det var en oerhörd lättnad för Tikk att han tänkt ut en plan så snabbt, men det visade hon inte. Hon bara nickade. Vad det än var Tyrr hade i tankarna så betydde det att han, Tikk och Eyt utan misstanke skulle kunna färdas utom räckhåll för fiendens spioner och därefter prata obehindrat om situationen i lägret.

Tikk lade märke till hur Eyt iakttog dem från sin plats bredvid tältet. Han hade också hört.

”Ha dina saker redo så väcker jag dig när det är dags.” Tyrr log och satte sig sedan med de andra för att redovisa lite av det som sagts innan mötet avslutats.

När det började bli mörkt drog sig Omot, Véma och Ketopol tillbaka till sitt eget tält. Det hade varit en väldigt lyckad dag, återföreningen hade skett smidigt och förhoppningsvis utan misstankar.

”Vilket trevligt gäng”, sade Gena och skrattade gott. Alla höll med henne.

Det dröjde inte länge förrän det var läggdags, men den fanns ingen chans i världen att Tikk kunde sova med alla tankar som snurrade runt i huvudet. Hon väntade tills de andra somnat – vilket inte tog lång tid – sedan tog hon sin väska och smög sig ut till Eyt.

Han såg ut att sova, men när Tikk lade handen på hans ben öppnade han sitt glödande öga och såg på henne.

”Följer du med mig på uppdrag?” frågade hon i en viskning.

Draken lät höra ett lågt muller djupt ner i halsen och Tikk tyckte nästan att han log.

”Är ni klara?” Tyrr kom ut ur tältet och gäspade stort. Tikk undrade om han faktiskt hade hunnit somna.

Eyt sträckte på sig och lade sedan ner sig igen så att Tikk och Tyrr skulle kunna klättra upp på hans rygg. Tyrr satte sig längst fram och Tikk satte sig bakom honom.

”Flyg mot nordväst”, sade Kärnhelaren.

När Draken reste sig upp och vecklade ut de mystiskt skimrande vingarna pirrade det till i magen på Tikk och hon kramade om den svarta ryggtaggen framför sig. Plötsligt var de långt uppe i luften.

Det var en fantastisk känsla att i den kolsvarta natten få flyga över himlen på en mystisk best som för inte alltför länge sedan bara existerat i sagorna för Tikk. Det var inte alls som när hon, Véma och Temmo hämtats i Avéda av Flehn och de andra med bergsdrakarna. Eyts drakskepnad var något helt annat, det hördes knappt att han flaxade med vingarna, men ändå kunde Tikk se hur de rörde sig, deras självlysande glöd lämnade ett svagt lilaaktigt spår efter dem. Det passade att kalla honom rymddrake, för det kändes som om de befann sig i rymden, fast utan rymdskepp eller dräkt. De liksom bara flöt fram, enda antydan till att de faktiskt rörde sig var vinden som rufsade Tikk i håret.

Alldeles overkligt.

”Vi är gott och väl utom räckhåll från lägret nu så om du hittar någon lämplig plats så landar vi där”, sade Tyrr plötsligt.

Draken saktade in. ”Jag misstänkte att det var något speciellt med det här uppdraget eftersom det bara var vi tre som skulle iväg”, sade Eyts röst i Tikks huvud. ”Vad handlar det om egentligen?”

”Det finns sinnesvändare i lägret”, viskade Tikk. Hon förstod av Drakens plötsligt stela rörelser att han hört henne, men han förblev tyst.

”När du först gav mig de där glasögonen kunde jag inte tro att det verkligen var sant”, mumlade Tyrr. ”Men jag kommer ju ihåg hur du ljög för sinnesvändarna i Rekit så jag avslöjade inget av det vi fick ur Illix.”

Tikk andades ut, Tyrr hade ljugit för kaptenen. ”Det var det jag hoppades på.”

”Vänta ett tag nu, vad är det ni har kommit fram till egentligen?” undrade Kraftbäraren.

”Vi tar det när vi landat”, svarade Tyrr.

Eyt sjönk sakta och tog i marken på en kulle, men det var allt Tikk kunde se i mörkret. Där fanns ett träd, en stor sten och några buskar. De skulle inte kunna göra upp någon eld om de ville förbli gömda.

”Berätta, Tikk”, sade Tyrr när han gled ner från Drakens rygg. ”Vad var det som hände när vi kom in i lägret egentligen?”

”Någon försökte få oss att känna trygghet”, svarade Tikk. ”Vi är trygga nu, de här människorna kan vi lita på. Trots allt finns det hopp för att det ska bli slut på det här kriget.”

”Åh!” Tyrr såg storögt på henne.

”Men precis som i Rekit kände du att det inte var dina egna tankar”, mumlade Eyts röst. Draken satt upp och iakttog Tikk med sina glödande ögon.

”De skickar ut liknande tankar med jämna mellanrum för att få hela lägret att kännas tryggt”, fortsatte Tikk.

”Det var för bra för att vara sant, var det inte det?” muttrade Eyt och lade sig ner.

”Men vad kan vi göra åt det?” Tikk kände hopplösheten återigen krypa över sig.

”Det finns bara ett sätt att helt ta bort sinnesvändningen från någons tankar och det är att döda sinnesvändaren som gjorde det.” Tyrr suckade tungt. ”Det vore enda sättet att befria hela lägret.”

Tikk stirrade ner i marken. Döda.

Ombord på rymdskeppet var det i stort sett bara hög ålder och olyckor som var dödsorsak. Tikk hade aldrig varit med om att någon i hennes närhet dog. Inte förrän Moluvar… I den här världen var det krig och många män och kvinnor dog dagligen. Sollex skulle aldrig tveka att ta någons liv om det behövdes, Véma detsamma. Till och med Omot – Tikks egen far – hade dödat massor med människor, på det där fältet, det som Skrot flugit över och genom kameran visat Tikk hur det såg ut uppifrån.

”Men det är omöjligt om vi inte vet vilka sinnesvändarna är”, sade Eyt. ”Det finns dock ett alternativ och det är att färdas med de drabbade så långt bort ifrån lägret som möjligt och sedan övertyga dem att de blivit manipulerade.”

”Det är nog det vi får satsa på, men det bör vara i något officiellt uppdrag så att ingen misstänker något”, sade Tyrr och nickade för sig själv. Sedan suckade han. ”Men jag fick verkligen stå på mig för att få komma iväg ens på det här uppdraget.”

Tikk undrade vad han egentligen sagt till kaptenen. Spaningsuppdrag hade han sagt till henne, men vad skulle de i så fall låtsas spana på? ”Vad är det för uppdrag vi är tänkta att vara på just nu?” frågade hon. ”Vi kanske kan lägga en rapport som öppnar upp för förflyttning?”

”Kanske det”, mumlade Tyrr och lutade sig tillbaka för att titta upp mot den svarta, molntäckta himlen.

”Motståndsrörelsen visade sig bara vara en illusion skapad av Kejsaren själv”, sade Eyt och skrattade till – både i tanken och som drake. ”Vi får göra det här själva ändå!”

Tikk tyckte sig se den där kluriga glimten i hans ögon.