Tikk: 23 - Hästar

Här kommer ett nytt kapitel och jag har räknat med en del ändringar i tidigare kapitel som jag inte gjort än.

Så här är några av de ändringar som ska göras:
Allt händer lite för fort. Egentligen stannar Tikk längre i Avéda innan de reser till Moluvar. Där hinner de vara rätt länge innan vrylverna kommer och efter det träffar de Ketopol. Sedan dröjer det ytterligare en tid innan Omot och Eyt anländer och de rymmer därifrån.
Jag är inte helt hundra på tidsramarna, men eftersom allt tar längre tid så lär de i alla fall känna varandra lite bättre än de skulle kunna göra på så få dagar de annars känt varandra.

Hoppas ni gillar hur berättelsen artar sig, känner att jag närmat mig lite mer kärnan i det hela.

23

Hästar

”Vet du var vi är någonstans?” frågade Nibbo irriterat.

”Du behöver inte skrika”, svarade Läjker. Han var väldigt trött och kvinnans dåliga humör gjorde inte saken bättre.

Natten var kolsvart omkring dem, varken stjärnor eller måne lyckades tränga igenom molnen med minsta lilla ljus. Tidigare på dagen hade de lämnat det sista berget bakom sig och var nu vilse i en stor skog med väldigt gamla träd. Förut hade en storm passerat på avstånd, men paret hade haft tur och sluppit den.

”Jag vill inte att vi stöter på några karqolska trupper igen”, fortsatte Nibbo. ”Vi hade en väldig tur att de inte såg oss förra gången.”

”Jag vet, men det är omöjligt att säga vilket vädersträck som ligger vart i det här mörkret”, sade Läjker lugnt.

”Jag trodde du hade koll, det sade du ju tidigare!” sade Nibbo och hennes röst steg en aning.

”Det hade jag”, suckade Läjker. ”Ända tills vi var tvungna att fly i blindo från de där soldaterna.”

”Varför tittar du på mig sådär för? Det var ju du som höll på att vandra rakt in i deras läger”, snäste Nibbo. Hon kunde definitivt inte se hur Läjker tittade på henne, det var alldeles för mörkt för att de skulle kunna se varandra så bra.

”Det är lika bra att vi stannar här och vilar, så fortsätter vi imorgon när vi riktigt kan orientera oss igen”, föreslog Läjker. Det vore det enda rätta.

”Tänk om de hittar oss!” envisades Nibbo.

”En av oss får sitta vakt”, sade Läjker.

”Okej då.”

Det blev en lång natt och mörkret tycktes aldrig vilja ge med sig. Läjker lyckades få några timmars sömn, men Nibbo var så nervös att hon väckte honom vid minsta lilla ljud i tron att det var karqoler. Det var dock bara vinden eller något djur i skogen.

När morgonen äntligen kom var Nibbo iväg så snart hon visste åt vilket håll söder låg, hon ville inte slösa bort en enda sekund. Hon hade ingen ro att stanna och äta något heller, inte förrän de lämnat skogen bakom sig. Läjker hade inget annat val än att följa hennes direktiv.

”Vi ute ur skogen”, tyckte han när det var slut på träden och de kommit ut på öppen ängsmark. ”Nu kan vi väl stanna och vila?”

”Aldrig! Här skulle de ju kunna se oss på långt håll!”, blev Nibbos svar. ”På andra sidan den där kullen slår vi läger.” Hon pekade bortåt, men Läjker kunde inte se någon kulle.

”Jag tror inte att de följer efter oss”, suckade han och följde efter hennes bestämda steg. Han var dödstrött efter den långa vandringen och bristen på sömn, det borde kvinnan också vara.

”Läjker?” Nibbo stannade plötsligt.

”Ja?”

”Jag älskar dig”, sade hon och gav mannen en hastig kyss innan hon fortsatte gå.

Läjker kände sig genast bättre till mods och den sista biten innan de stannade gick mycket lättare.

De slog sig ner i det långa gräset bredvid en spretande buske och plockade fram sin matsäck. Det var inte så mycket kvar och det oroade Läjker. De skulle bli tvungna att jaga eller söka upp någon bongård eller by för att skaffa mer om de skulle klara sig hela vägen till Izyasjön där det var meningen att kungen skulle befinna sig.

”Tror du att de andra klarat sig?” frågade Nibbo. Hon tänkte såklart på Tikk.

Läjker tittade förvånat upp, hans tankar hade fastnat i bristen på mat.

”Tänk om de har tillfångatagits av soldater”, fortsatte Nibbo oroligt.

”Det tror jag inte”, sade Läjker. ”De har en Kännare med sig och en sådan där pildrake, så de kan nog undvika karqolerna. Och om de möter en fiendetrupp kan de ju försvara sig.”

”Men vad vi vet kan karqol lika gärna ha övertagit alla gränsutposter!”

”Det får vi inte tro, utposterna är väl bemannade och belägna i bra position för eventuella anfall. Karqolerna måste ha hittat ett sätt att ta sig förbi dem.” Läjker var inte säker på att det han sade gjorde någon skillnad för Jerilir, men han kände ingen oro och Nibbo verkade lugna ner sig. ”Det vi behöver oroa oss för nu är hur vi ska ta oss till Izya.”

”Vi fortsätter väl söderut tills vi helt enkelt når bebyggelse och kan skaffa hästar”, föreslog Nibbo. Hon verkade inte alltför bekymrad för vägen framför dem.

”Om du säger det så, men nu måste vi vila”, sade Läjker och lutade sig tillbaka.

Det var ett vackert landskap de hade framför sig, det påminde om höstarna i Vallji där Läjker som barn hjälp sina kusiner hämta in skörden från fälten. När han tänkte på det så insåg han att Vallji faktiskt borde ligga någonstans i området där han och Nibbo nu befann sig, söder om Patorn.

”Har du redan somnat?” frågade Nibbo.

”Nej”, svarade Läjker.

”Någon borde kanske sitta vakt”, sade Nibbo.

”Jag tror inte att det är någon fara, men sov du så vaktar jag”, lugnade Läjker henne. Han skulle säkert kunna hålla sig vaken en stund i alla fall.

”Läjker!” viskade Nibbo. ”Det kommer någon, vi måste gömma oss!”

Läjker tittade förvånat upp. Molnen hade skingrats och solljuset bländade honom. Nibbo höll på att tränga sig in i busken de slagit läger bredvid.

”Kom!” sade hon stressat.

Då kunde Läjker höra hovslag som närmade sig. Han kastade sig in i busken och hjälpte Nibbo. De rev sig på kvistarna, men det spelade ingen roll. När de kröp ihop skulle de förhoppningsvisa vara osynliga från omvärlden.

Ryttarna kom allt närmare, det lät som om de var väldigt många och Läjker höll andan när de skulle passera. Men de stannade alldeles bredvid busken.

”Vi borde vika av norrut”, sade en kvinnoröst med Jerilirsk dialekt. Läjker andades ut.

”Var det här vi skulle möta trupperna från bergen?” frågade en man med svag brytning, han kom inte från Jerilir. Läjker stelnade till och kände Nibbo reagera lika bredvid honom.

”Ja, vi skulle vänta i utkanten av skogen här”, svarade kvinnan.

”Och vad ska vi göra med alla hästar?” frågade mannen.

”Vi får väl hålla dem här tills det kommer trupper och hämtar dem”, sade ytterligare en man med samma brytning.

”Det är då bäst att trupperna faktiskt har tagit sig igenom bergen också, för jag tänker inte stanna här och ta hand om en hop hästar i mer än ett par dagar”, sade den första mannen. Sedan ropade han något på ett för Läjker främmande språk och så började hopen röra sig igen. Om Läjker kikade fram under buskens täta bladverk kunde han se hästarnas hovar och han insåg hur många de var. En av dem flyttade sig till andra sidan busken.

”Mítun, kan jag få tala med dig?” frågade den jerilirska kvinnan och en andra häst flyttade sig åt sidan.

”Jag antar att du vill höra om meddelandet”, sade en ny kvinnoröst, det måste vara hon som var Mítun. Hon hade en annan brytning än männen.

”Något nytt från huvudstaden?” frågade den första kvinnan.

”Fången har drabbats av sjukdom”, svarade Mítun.

”Sjukdom?”

”Hon är mycket svag och verkar ha tappat sin förmåga.”

”Kan hon inte själaskåda?” frågade kvinnan från Jerilir och sänkte rösten avsevärt. Det var knappt Läjker kunde höra henne över mullret alla hästar orsakade.

”De säger det och hon ska också ha tappat talförmågan, allt hon säger är ’Eyt’. Ingen får röra henne.” Det var inte mer än en viskning, men Läjker hörde och när han tittade på Nibbo såg hon lika förskräckt ut som han kände sig. Var det bara en slump att fången talade om Eyt, eller hade det något med Kraftbäraren att göra?

”Hur ska vi då kunna hitta Den?”

”Vi vet att Den finns i Jerilir och vad jag hört borde vi kunna känna igen väktaren utan Själaskådning.”

”Det må så vara, men vi behöver Själaskådaren för att kunna använda Den, som jag förstår.”

”Helarna kommer få henne frisk till dess”, sade Mítun och övergick till normal samtalston.

”Då är det bäst att vi får iväg de här hästarna. Det lär vara lättare att ta sig genom bergen nu när vi har Moluvar under vår kontroll och de som lyckats ska skickas ut och leta så snart som möjligt.” En av de två hästarna sattes i rörelse.

”Jag litar på att du har listan över vart vi ska leta”, sade Mítun och den andra hästen följde långsamt efter.

”Jag och Tri har en varsin kopia.”

”Var är Tri? Jag har inte sett honom sedan igår.”

”Han är ute på spaning, men kommer efter…” Sedan var de utom hörhåll.

Läjker och Nibbo satt som fastfrusna i marken tills ljudet från alla hästar helt dött ut, men det tog ytterligare en lång stund innan de verkligen vågade röra sig. Då Läjker tittade ut från busken fanns där varken någon människa eller häst inom synhåll.

”Hörde du var de sade?” frågade Nibbo skakigt.

”Vi måste få tag i Tri”, flög det ur Läjker. Vad det än var karqolerna letade efter fick det inte hamna i fiendehänder förstod han. Om han och Nibbo fick tag i den där listan skulle det kanske gå att stoppa karqolerna.

Nibbo såg väldigt bekymrad ut, men hon höll med honom. De tog sina saker och började följa karqolernas spår bakåt mot sydöst.

Som jägare var Läjker en skicklig spårare och han såg tydligt vägen som alla hästar trampat upp. Det fanns några utstickare, men de ledde snart tillbaka in på huvudspåret som gick i en rak linje utan omvägar.

Nibbo följde tyst efter. När Läjker vände sig om och såg på henne fann han nu en annan rädsla i hennes ögon än den hon haft i skogen när hon trott att de var jagade.

Det hade alltid varit oroligheter vid gränsen mellan Jerilir och Karqol, det hade blivit som en självklarhet för befolkningen. Men nu hade något hänt, något mycket större än kejsarens maktbegär. Folk i Karqol som annars var oberörda av kriget hade anslutit sig till kejsarens armé och vad Läjker kunde förstå var de inte ute efter marken, utan något slags föremål. Vad kunde vara så viktigt?

Då fick Läjker syn på en ensam ryttare som hastigt närmade sig. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig och att dra vapen kändes dumdristigt, kanske skulle han ta dem för vanliga vandrare.

 Men Läjker och Nibbo fick aldrig veta vad mannen tänkte.

Ett par hundra meter ifrån dem stegrade sig hästen plötsligt och slängde av sin ryttare.

Läjker skyndade sig fram tätt följd av Nibbo. Han fick tag i hästens tyglar, men det var knappast nödvändigt eftersom den bara lugnt böjt sig ner för att äta av gräset sedan den blivit av med sin ryttare. Ryttaren själv låg orörlig på marken.

Nibbo satt på knä bredvid honom och skakade misstroget på huvudet. ”Han är död.”

”Är det Tri?” Läjker visste inte vad han skulle tro, situationen var så väldigt osannolik. Han började rota igenom sadelväskorna och Nibbo gjorde det samma med den döde mannens kläder och fickor.

Sadelväskorna innehöll extrakläder, filtar och ett ordentligt matförråd, men där fanns också en mindre väska fylld med papper. Läjker bläddrade snabbt igenom dem, men eftersom han inte kunde läsa lade han inte så stor vikt vid innehållet, det enda han fann av värde personligen var ett par kartor. Den ena var en väldigt detaljerad karta över Jerilir, medan den andra verkade täcka stora delar av Karqol.

”Jag tycker vi borde ge oss av”, sade Nibbo och fick Läjker att titta upp från kartan. ”Har du hittat något intressant?” frågade hon och reste sig upp.

”Här finns en massa papper, de här kartorna ät extremt välgjorda”, svarade Läjker och lade tillbaka dem i väskan. Sedan sökte sig hans blick motvilligt till den livlösa kroppen på marken bakom Nibbo. Det kunde inte vara någon annan än Tri. ”Du då?”

”Han hade tre brev i fickan och den här runt halsen.” Kvinnan höll upp en liten, blodröd glasflaska som var fäst i en guldkedja. ”Jag tror det är viktigt.”

Läjker kände sig plötsligt lite illamående, var det riktigt blod i flaskan kanske?

”Men nu måste vi härifrån”, skyndade Nibbo sig att säga och trädde guldkedjan över huvudet innan hon lade ner breven med de andra papperna. Hon hade säkert lagt märke till Läjkers reaktion.

”Okej.” Han samlade sig och hoppade upp i sadeln, sedan hjälpte han Nibbo upp bakom sig. Hästen fortsatte bara lugnt med sitt grästuggande.

”De kommer kanske tillbaka och letar efter honom”, sade Nibbo och den där panikartade rädslan var tillbaka i hennes röst.

De vek av mot söder och red i ganska lugn takt av rädsla för att hästen skulle vilja slänga av dem också. Han var en lugn individ, men det visade sig att han inte alls hade något emot att få springa lite.

Läjker njöt av att få slippa gå. Han kom återigen att tänka på Vallji, det var där han lärt sig rida av sin moster.

När det började mörkna slog de läger vid foten av en hög kulle där en liten bäck rann förbi. Läjker var inte orolig för deras egen skull längre, men det var Nibbo.

”… rida ut för att söka efter honom och där kommer de finna honom död och följa vårt spår hit!” sade hon och stampade med foten i marken framför Läjker. ”Vi borde göra något för att dölja våra spår.”

”Du oroar dig för mycket, det skulle bara ta onödig tid för oss om vi tog omvägar”, förklarade Läjker för hundrade gången.

”Men har vi så brottom egentligen?” Nibbo blängde på honom med ondska i blicken.

Läjker suckade tugnt. Han vågade inte berätta för henne hur rädd han var för att karqolerna skulle ha andra medel att hitta dem än att bara följa deras fysiska spår. Det var en tanke som gnagt i honom ända sedan de lämnat den döde Tri efter sig, men han hoppades att han hade fel. Vilket fall som helst kändes det oklokt att göra vad Nibbo föreslog.

”Vi är inte långt därifrån, vi borde fortsätta”, sade kvinnan.

”Vi måste ta reda på vad det står i de där breven”, sade Läjker utan att bry sig om hennes kommentar. ”Du får försöka läsa dem.”

Nibbo stirrade på Läjker. ”Men jag kan ju inte!” utbrast hon.

”Du har tränat hårt i nästan en månad, nog borde du kunna försöka i alla fall”, sade Läjker och plockade fram breven som Tri haft i fickan. Han räckte Nibbo ett av dem. Hon var snabblärd så Läjker var säker på att hon åtminstone skulle kunna tyda delar av texten.

”Okej då!” Nibbo ryckte brevet ur Läjkers hand och vecklade ut pappret. ”Det här kan jag inte läsa, det är andra tecken än de jag lärt mig”, sade hon med en viss irritation kvar i rösten.

Det var lika med det andra brevet, texten var på ett främmande språk, men det tredje var på allmänspråket. När Nibbo upptäckte att hon kunde förstå det blev hon väldigt ivrig över att få läsa även om det tog tid att tyda allt. Så här stod det:

Tri Upptäckare,

Du som har förståelse för Andravärlden måste veta att den i Jerilir ligger väldigt nära den fysiska världen. Jag ber dig att resa dit eftersom det där ska finnas någon som befinner sig i båda världar samtidigt.

Jag vill inte skriva ner allt jag vet på grund av risken att brevet skulle kunna hamna i fel händer, men jag säger dig det att jag tror vi kommer finna mer än det vi letar efter.

Jag vill att du möter mig efter landsvägen mot gränsen. Du vet var.

Om tre dagar kommer jag och de andra att vara där och vänta på dig.

Míek

Läjker och Nibbo tittade på varandra. Andravärlden var där all ondska kom ifrån i de gamla sägnerna. Eftervärlden var där man hamnade efter döden och Yttervärlden var där gudarna fanns.

”Vi måste se efter var som står i de andra papperna”, sade Nibbo och sträckte sig genast efter Upptäckarens väskor.

”Det blir för mörkt”, sade Läjker och hindrade henne. ”Vi får fortsätta imorgon, vi måste vila nu.”

De lade sig tillrätta, men de hade fått reda på allför mycket om fienden under dagen för att de skulle kunna sova.

Så fort det börjat ljusna åt de lite av Tris mat innan de satte upp på hästen igen. Hur gärna de än ville fortsätta läsa kunde de inte stanna kvar där de var.

Ett par timmar innan middagstid kom de ut på en bred väg: Östra landsvägen, som gick tvärs över Jerilir från västra kusten till gränsen mellan Patorn och Izya. Läjker bestämde att de skulle följa den åt väster, eftersom han gissade att de redan befann sig för långt österut.

De stannade vid en stor ek några meter från vägen. Där satte de sig i skuggan av det gamla trädet och plockade fram alla papper igen. De började med att sortera bort allt som inte var på allmänspråket, det innefattade allt med okända tecken och en hel hög med rätt bokstäver där orden ändå var på andra språk.

Då och då passerade någon förbi på vägen och hälsade vänligt på dem.

”Här är order om hästarna till Patorn”, sade Nibbo och lade ännu ett blad åt sidan. En stor del av dagen hade passerat utan att de hittat några fler ledtrådar till krigets verkliga orsak. Det mesta var order från Junno, som verkade var en befälhavare av något slag. Där fanns en massa truppförflyttningar och anfallsorder som säkert skulle kunna vara användbara för kungen och gränsvakterna, men Läjker och Nibbo ville mest veta mer om vad det var karqolerna egentligen letade efter.

”Här är listan!” utbrast Nibbo plötsligt.

Läjker satte sig upp tittade över axeln på kvinnan. Det såg mycket riktigt ut att vara en lista med punkter vid kanten.

”Men det står bara namnen på en massa städer och byar och vem som ska skickas dit”, suckade Nibbo. ”De flesta har i och för sig underliga titlar, som Sinnesvändare och Blodsryckare.”

”Ush!” Läjker genomfors av en obehaglig rysning. ”Den där måste vi hålla reda på.”

Nibbo tog upp ett kuvert och vecklade ut lappen som legat där i. En lång tystnad följde när hon tragglade sig igenom texten och hennes ögon vidgades snart nog i förskräckelse.

Läjker var tvungen att bita sig i tungan för att låta bli att fråga vad det var, hon behövde få läsa klart utan avbrott.

”Läjker…”, började Nibbo tvekande. Sedan läste hon:

”Livýn,

 Jag ska vara ärlig och inte utelämna något jag tror kan vara viktigt.

Resan till Pulturg Serti var mycket lyckad, även om vi stötte på en hel del problem.

Sinnesvändning fungerar inte alls på serterna och vi insåg snart att det skulle vara mycket värdefullt att vinna deras förtroende på ärlig väg. Deras kunskaper och förmågor är helt fantastiska! Där finns Kärnhelare, Djurtalare, Sanningshörare, Sinnesviskare, Ödelyssnare, Fjärrläsare, Kraftbärare och mycket mer, men framförallt finns just det vi letat efter: Själaskådare!

Tyvärr var de helt ointresserade av vårt förslag. En av dem slängde ur sig att det vi sökte efter fanns i Jerilir, vilket gör oss än mer angelägna att söka där och vi hade en väldig tur när en av Själaskådarna blev mycket intresserad av våra förmågor. Yrim heter hon och vi lyckades lura med oss henne till Huvudstaden där vi nu håller henne fånge.

Jag känner mig nu säker på att vi kommer finna nyckeln till Andravärlden i Jerilir och tackar dig varmast för din vilja att hjälpa. Vi mobiliserar alla tillgängliga trupper för att söka där, här är den trupp jag sänder för att assistera dig:

Mítun Drömtalare, hon kommer att kunna ta emot nyheter härifrån och likväl informera oss om era framsteg.

Tri Upptäckare, en skicklig kännare av olika miljöer och deras möjligheter.

Utek Sinnesvändare, ifall ni stöter på misstänksamma jerilirer.

Feja Svärdsmästare, vår kontakt i Jerilir, hon vet mycket om landet.

Gidiv Hästmästare, han kommer att ansvara för hästarna, han har också tio hästskötare med sig.

Jag har också skickat med en lista över vart trupperna som kommer över bergen ska leta, jag litar på att du har kartorna.

Du tycker säkert att Patorn låter som en dum plats att korsa gränsen och mycket riktigt kommer många att stupa för gränsvakterna, men gränserna bortom bergen är mycket mer välbevakade. Jag har pratat med vrylvernas hövding och han kommer skicka iväg sina jakttrupper för att i största hast och hemlighet överta kontrollen i Moluvar. Detta kommer sätta Jerilirs trupper ur balans ganska rejält.

Lycka till.

Ippel”

Eyt var Kraftbärare. Hade han inte sagt någon gång att han hade en syster som hette Yrim? Och fången hade faktiskt pratat om Eyt…

Och så mer prat om Andravärlden…

”Vad ska vi göra?” frågade Nibbo.

Läjker suckade tungt. Det kändes inte lika vettigt att resa till Izya längre. Han tvivlade på att det fanns någon i Jerilir som skulle förstå vad kriget egentligen handlade om och han gillade inte alls titlarna på de där karqolerna.

”Vi skulle verkligen behöva prata med Eyt”, muttrade Nibbo. ”Men vi kan inte bara låta de här människorna härja fritt i Jerilir heller.”

Tikk: 22 - Över gränsen

Det var snabbt va?
Jo jag håller ju på att läsa Till sista vingslaget, vilken innebär massor med inspiration. Vill nästan inte läsa ut den heller, för då är den ju slut...
Men den här berättelsen är inte slut än iaf!

22

Över gränsen

Tikk fick en långsam redogörelse för vad som hänt i mötet med soldaterna. Varje mening tycktes följas av en lång tystnad. Eyt och Temmo turades om att berätta. Omot höll en stadig hand på Tikks axel och tillade någon gång en egen iakttagelse. Ketopol satt tyst och smekte Mo’rii över nacken. Sollex låg på rygg och stirrade upp i stenen som lutade sig över honom.

Trots att stämningen var väldigt bitter kände Tikk ändå en stor lättnad över att de alla var vid liv. Hon kände sig också trygg med att Véma var på väg dit med en stor trupp gränsvakter som skulle kunna eskortera dem tillbaka till gränsen.

”Jag såg direkt att Ketopol inte var sig själv”, sade Temmo efter att de gått igenom händelseförloppet.

Tikk tänkte tillbaka till livet i rymden. Ombord på rymdskeppet hade alla varit skyddade från krig och världsproblem. Det värsta som hände där var att ett ynkligt slagsmål utbröt och att någon fick ett blåöga eller liknande, någon kanske blev sjuk men sjukvården ombord kunde bota allt. Dessa tankar påminde Tikk om en fråga hon brukat fundera väldigt mycket på. ”Varför dog min mor?”

Det var inte alls meningen att hon skulle säga det högt, men det gjorde hon och hennes far stelnade till bredvid henne. Tikk vred på huvudet för att se på honom.

Omot såg ut att vara i större smärta än Temmo, han ville aldrig prata om Tikks mor. Milia dog när Tikk föddes, det var allt han berättat om saken. Nu såg han ut att fatta ett beslut.

”Hon varnade mig”, sade Omot och tog sin hand från Tikks axel för att istället lägga den över sitt eget ansikte så att han skulle slippa se på henne. ”Men jag trodde henne inte”, suckade han.

”Vad sade hon?” viskade Tikk. De andra fyra hade tystnat och vänt sig bort, endast Mo’rii betraktade dem.

”Hon sade…” började Omot och drog händerna nervöst genom sitt hår. Sedan tittade han på sin dotter och för Tikk kändes det som om det var första gången han riktigt såg henne.

”Vad?” Tikk var rädd att han skulle ångra sig och inte berätta.

”Hon sade att hennes familj hade lagt en förbannelse över henne när hon följde med mig. De sade att… att hon aldrig skulle kunna skaffa en familj med någon annan än den de valde åt henne.” Omot darrade på rösten när han berättade och Tikk lade försiktigt sin hand på hans arm. ”Hon var rädd för att följa med eftersom hon inte ville såra mig”, fortsatte han. ”Men jag avfärdade deras ord som tomma hot. Hur skulle de kunna stoppa henne att göra vad hon ville om hon var ljusår därifrån?”

Eyt tittade upp och såg ut att vilja säga något, men han ångrade sig och höll tyst.

”Hon var så lycklig på rymdskeppet sade hon, men påminde mig alltid om att lyckan inte skulle bli långvarig. Jag struntade i de orden. När vi väntade dig fullkomligt strålade hon och sade att då skulle jag i alla fall inte behöva bli ensam. Hon visste…” Tysta tårar rann nerför Omots kinder, men hans röst var stadig.

Tikk förstod nu varför läkarna inte kunnat göra något. Nu visste ju både hon och hennes far att magi fanns på riktigt.

”Jag har aldrig kunnat tro att det var förbannelsen, men hon var alltid säker. Om jag bara vetat skulle jag ha lämnat henne där, men samtidigt hatade hon sitt liv där. Jag är ledsen Tikk, jag tog det inget vidare bra”, sade Omot och kramade om sin dotter hårt.

Tikk visste inte vad hon skulle säga, det kändes bara så konstigt. Hennes mor kom från en planet där magi utövades. Tikk hade släktingar som var magiker och hon hade inte ens vetat om att det verkligen fanns magi förrän hon kommit till Elejona.

”Milia gav dig namnet Tikkipe eftersom det betyder skyddad på hennes språk. Hon sade att det skulle skydda dig från hennes familj”, berättade Omot med ett leende och torkade tårarna. ”Och nu tror jag att det verkligen är så.”

”Tack”, var allt Tikk kom på att säga.

”Vart kom hon ifrån? Milia”, frågade Eyt försiktigt, han kände nog att han trängde sig på.

”Jag vet inte”, svarade Omot. ”Eller, jag kommer inte ihåg”, ändrade han sig. ”Det är konstigt, för det känns som att jag borde veta, men det gör jag inte.”

”Är det Milia själv som lagt den förtrollningen över dig tro”, sade Eyt besviket.

Omot såg chockad ut. Tikk förstod att han antagligen aldrig tänkt den tanken, att Milia själv skulle ha varit magiker…

”Låter som att hon inte ville att du skulle åka tillbaka dit”, konstaterade Eyt.

”Det ville hon definitivt inte”, höll Omot med och tog ett djupt andetag.

”Och jag som alltid drömt om att magi skulle finnas på riktigt”, mumlade Tikk.

”Du borde vila Temmo”, sade Sollex helt utanför ämnet. ”Bara för att det känns bra så är det inte läkt.”

Tikks blick drogs till Sollex hand som vilade på hans mage. Han hade fått en ny och ren trasa innan de börjat berätta ordentligt, men hela den verkade nu vara röd och likaså en stor fläck på Sollex skjorta. Varför hade det inte slutat blöda? När flickan såg på hans ansikte insåg hon hur blek han var.

”Sollex?” frågade Tikk oroligt och hon var inte den enda som lagt märke till hur han såg ut. Eyt skulle precis till att lyfta på Sollex hand när pojken tittade upp.

”Låt bli! Jag mår fint!” mumlade han argt, men lät föga övertygande.

Trots det backade Eyt undan och hjälpte istället Temmo att lägga sig ner. Efter det lade sig en tystnad över gruppen som ingen vågade bryta.

Tikks lättnadskänsla och förvirrade glädje var som bortblåst. Nu ville hon bara att Véma skulle komma dit. Kvinnan visste vad som borde göras. Eyt gjorde sitt bästa för att strypa blödningen trots Sollex protester.

Snart började det mörkna. På den korta tiden hade många tankar passerat förbi i Tikks huvud. Hon hade svårt att slita blicken från Sollex även när Skrot viftade med en brödbit framför ansiktet på henne.

”Hur långt är det till gränsen?” frågade Omot. Det var riktat mot Tikk men eftersom hon inte haft någon koll på varken tid eller avstånd när de flög dit, så ryckte hon bara på axlarna.

”Gia kålar”, sade Ketopol och hoppade upp på Mo’riis rygg. De försvann snabbt utom synhåll utanför det bländande ljuset från den lilla brasa och det tog inte lång stund förrän de var tillbaka.

”Hur såg det ut?” undrade Eyt.

”Väma är inhtä långht härifrån”, sade Ketopol med ett uppmuntrande leende.

Temmo sov och Sollex… Tikk var osäker på om han bara låg tyst och blundade, hade somnat, eller fallit i medvetslöshet på grund av blodbrist eller något annat…

”När är de här?” frågade flickan bekymrat.

”Ssnart”, svarade Ketopol och Tikk kunde inte låta bli at le snabbt åt hans lyckade ”s”.

”Jag hoppas det”, sade hon i alla fall.

Det var obegripligt tyst i skogen och den mat Tikk lyckades få i sig var obeskrivligt smaklös och svårtuggad.

”Hallå!” ropade äntligen en välbekant röst i mörkret. Véma var där.

”Här är vi!” ropade Eyt och var snabbt uppe på fötter för att gå Kännaren till mötes.

Véma skyndade sig in mellan stenarna medan gränsvakterna slog läger en bit därifrån.

”Låt mig vara!” mumlade Sollex redan innan kvinnan nått fram till honom.

”Kommer inte på fråga”, sade Véma bestämt och lyfte försiktig upp pojkens hand för att undersöka skadan.

”Aj…” klagade Sollex, men han verkade inte ha några krafter kvar att kämpa emot med.

Véma lade en hand på hans panna och släppte ut en tung suck. Tikk gissade att han hade feber.

”Tikk, Eyt”, sade Véma med befallande röst. ”Jag behöver Sib. Vet ni vad jag menar?”

Tikk mindes den lilla buskväxten Temmo visat henne i Avéda, det kändes väldigt länge sedan. Flickan nickade.

”Jo då”, svarade Eyt.

”Leta rätt på lite sådant åt mig då. Det borde finnas häromkring”, sade Véma strängt och det var bara att springa ut i skogen och leta.

Skrot satt på Tikks axel och lyste upp vägen för henne. När hon passerade gränsvakternas läger kunde hon se dem skratta och prata lättsamt med varandra. Hon avundades dem hur de kunde ha det trevligt trots att kriget nu hotade värre än någonsin.

Efter en stunds irrande i skogen snubblade hon plötsligt över busken, eller rättare sagt så snubblade hon över en trädrot och ramlade in i en Sibbuske. Den här var mycket större än den i Avéda, men det gick inte att ta miste på de runda tagiga bladen. Försiktigt plockade Tikk med sig fem fina kvistar med många blad, eftersom det var de som skulle användas. Hon hoppades att det skulle räcka.

Tikk kom tillbaka före Eyt, och Véma tog tacksamt emot hennes Sib. Sollex satt upp, men när han tittade på Tikk verkade hans blick ofokuserad. Omot höll i Sollex högerhand och tryckte en trasa emot handflatan. Tikk såg att det droppade någonting ifrån den, men hoppades att det bara var vatten och inte blod. Hjärtat dunkade hårt i bröstet på henne när hon sjönk ner bredvid Ketopol som satt på sidan av och tittade upp mot den nu stjärnbeströdda himlen. Skrot klättrade snabbt iväg från Tikk för att hjälpa Véma så gott han kunde.

”Dä blir bra”, försökte Ketopol lugna Tikk, men han lät långt ifrån säker. Vilken dag det här varit för dem alla.

”Jag klarar mig själv”, sade Sollex klent. ”Jag…”

”Det kan väl hända att du klarar dig”, avbröt Véma honom medan hon plockade ned Sibbladen i en skål med vatten. ”Men du mår inte bra och jag tänker hjälpa dig.”

”När jag var liten…” började Sollex, men hans röst dog bort. ”Varför just jag?” muttrade han istället till sig själv.

Tikk tyckte att hon lärt känna Sollex ganska bra i Moluvar, han var ju inte alls den blyga pojke hon först trott att hon träffat. Han var vapenskicklig och kunde mycket om Jerilirs historia. I Moluvar hade han kunnat göra vad han ville och han kände Flehn väl, men det enda han sagt om sin familj var att hans far vaktade gränsen någonstans. Tikk visste ingenting om pojkens bakgrund medan han visste allt om hennes.

Då kom Eyt tillbaka med famnen full av pinnar. ”Jag hittade ingen Sib”, sade han och lade ett par av pinnarna på brasan.

”Det gjorde jag”, sade Tikk och såg hur lättad Eyt blev över det.

”Ni behöver inte se så oroliga ut”, mumlade Sollex. ”Jag kommer inte att dö.”

”Nej”, suckade Véma. ”Jag ska bara se till att det slutar blöda.”

”Är det inte farligt att förlora så där mycket blod?” undrade Eyt.

”Det är klart det är”, svarade Tikk honom. Det hade Véma någon gång berättat för henne.

”Ja, men inte för mig”, sade Sollex trotsigt och andades häftigt in när Véma lade på de våta Sibbladen över såret på hans hand. Sedan lindade hon en tygremsa runt så att de skulle hållas på plats.

”Du är ett mysterium”, mumlade Véma och lät Sollex få tillbaka sin hand. ”Men nu ska det bli bra.”

”Tack”, sade Sollex och tycktes slappnade av. ”Imorgon kommer vi till gränsen.”

”Gränsvakterna har hästar åt oss”, berättade Véma.

”Men jag kan inte rida!” utbrast Tikk.

”Inte jag heller”, sade Omot och han lät smått skräckslagen.

”Det är inte så svårt, men vi får väl dela häst”, log Eyt. Skräcken och oron för Sollex hade genast lagt sig.

”Vi klarar oss med fyra hästar”, sade Véma. Hon höll på att plocka ihop sina saker igen.

Mo’rii morrade till och Ketopol sade något till henne på sitt eget språk.

”Jag gissar att ni inte har sovit något idag”, sade Eyt vänd till Véma och Tikk. ”Så det borde ni göra och du skulle inte heller må så dåligt av det Sollex”, fortsatte han och tittade bestämt på Sollex, men pojkens ögon var redan slutna.

Det blev tyst igen, men Tikk hade inte en chans att kunna sova. Hon tänkte på sin mor med sin magi och så tänkte hon på Sollex och hans underligheter.

När morgonen kom packade de ihop sina saker och gav sig av tillsammans med gränsvakterna. Sollex verkade ganska pigg, likaså Temmo.

Lite efter middagstid var de framme vid utposten. Tikk insåg att hon inte tittat på platsen under gårdagen eftersom hon haft annat i tankarna då. Hela området var omringat av en grå stenmur och i mitten höjde sig ett högt femkantigt vakttorn. Vaktkaptenen välkomnade dem personligen och började genast fråga ut dem om läget i Patornskogarna.

“Jerilirs norra bergskedja heter Patornbergen”, förklarade Sollex för Tikk innan hon hunnit fråga. ”Från tornet har man utkik över fem viktiga bergspass.”

”Jag förstår”, mumlade Tikk. Sollex hade fortfarande feber, men inte speciellt hög. Som många gånger tidigare verkade det nästan som om han kunde läsa Tikks tankar. Men när hon påpekade det skrattade pojken bara och förklarade att hennes ansikte ofta var som en öppen bok.

Kaptenen visade dem en plats där de kunde sova, en tom plätt emot den norra muren. Sedan blev äventyrarna bjudna på mat och det var det godaste Tikk ätit sedan Moluvar blivit ockuperat av vrylverna. När de var klara skulle Véma och Eyt prata mer med kaptenen, men innan de gick gav Kännaren Temmo och Sollex stränga order at ligga ner och vila.

”Jag mår fint”, protesterade Sollex halvhjärtat, men han såg nöjd ut med att få stanna där han var.

”Jag rör mig inte, jag lovar”, sade Temmo med ett klent leende. Han hade börjat få mer problem med sitt sår.

Tikk såg till att det verkligen inte var några problem med vännerna innan hon kände sig lugn nog att gå där ifrån. Hon begav sig till utpostens träningsplats där de hade ett gäng piltavlor utsatta. Där tog flickan fram sin pilbåge.

Under sin fria tid i Moluvar hade Tikk börjat bygga på ett sikte som skulle hjälpa henne att träffa rätt med pilarna. Sensorn hade varit klar en tid utan att hon haft möjlighet att justera den, men nu kunde hon göra det. Siktet bestod alltså av en sensor som Tikk fäste på pilbågen, den skulle bland annat känna av hur spänd bågen var och vart pilen riktades. Sedan hade sensorn kopplats till skannerglasögonen som skulle ta emot informationen och räkna ut vart pilen borde träffa.

”Det där är riktigt imponerande”, sade Omot. Han hade tydligen följt efter sin dotter till skjutbanan.

”Jag är inte helt säker på att det kommer fungera”, sade Tikk och skrattade nervöst. Hon hade inte hört honom komma och var ofrivilligt lite rädd för att göra bort sig.

”Det är klart att det är mycket som måste tas med i beräkningarna, men jag är ändå imponerad över att du kom på idén”, fortsatte Omot. Han bet sig lite i läppen medan granskade Tikk och hennes uppfinning, precis som han alltid gjort när han undersökt något i verkstaden på rymdskeppet. För ett ögonblick var Tikk tillbaka på YGV7259 och höll en nytillverkad Skrot i famnen. Hon hade verkligen hoppats att hennes far skulle ha tittat på roboten med den där professionella och kritiska blicken som han annars aldrig ägnade sin dotter, men det hade han inte.

När hennes tankar återvände till Elejona kände Tikk hur det hettade i kinderna och pirrade till i magen. Nu var hon där hon alltid velat vara, men inte på den plats hon trott. Tikk fokuserade helt på att försöka få siktet att fungera så bra som möjligt och allt annat försvann ur hennes tankar. Hon sköt ett par pilar sedan justerade hon inställningarna och testade igen. Proceduren upprepades ett stort antal gånger tills det att pilen faktiskt började landa på den punkt Tikk siktade på med hjälp av glasögonen. Hon bestämde sig för att det inte gick att göra bättre och blev plötsligt medveten om omvärlden igen.

En stor del av dagen måste ha passerat. Omot var inte längre kvar och tittade på, istället var där ett gäng gränsvakter som tränade på sitt eget bågskytte. Tikk lämnade dem och gick tillbaka till sin och vännernas lägerplats vid muren.

”Vad har du haft för dig egentligen?” frågade Eyt som tillsammans med Véma var tillbaka från sitt samtal med kaptenen.

”Jag har fixat ett sikte till pilbågen”, svarade Tikk och satte sig ner bredvid Sollex, som såg lite deppig ut.

”Har du solbrillorna bara för syns skull eller har de en funktion också?” frågade Eyt vidare. Tikk hade visst glömt att ta av sig skannerglasögonen.

”Det är dataoptiskt glas”, förklarade hon och tog av sig dem. ”Användbart till mycket.”

”Jaha”, sade Eyt dröjande. Han förstod väl ingenting av vad hon pratade om. ”Jag tycker definitivt att min kraftbäring är mycket enklare att förstå sig på än era komplicerade rymdprylar.”

”Du har väl inget intresse”, konstaterade Omot.

Sedan pratade de inte mer om den saken utan Eyt och Véma övergick istället till att redogör över vad de pratat med vaktkaptenen om. Tydligen hade de väntat på Tikk.

”Tydligen har de tagit hand om en hel det karqoltrupper som försökt passera gränsen i närheten av utposten. Förutom dem de lyckats få syn på från tornet har spejare hittat många spår som de kunnat följa upp”, berättade Véma.

”Ssså trohtsj at vi sjset många trupär har de fläsjhta hindrahtsjs?” frågade Ketopol oroligt.

”Ja, det verkar som att de trycker på hårdare genom bergen nu när de tagit Moluvar”, svarade Véma. Hon såg mycket bekymrad ut. ”Får de igenom tillräckligt med folk kommer de att kunna närma sig Hedáre norrifrån.” Hedáre var Jerilirs huvudstad.

”Hoppas att Läjker och Nibbo klarat sig undan vrylverna och soldaterna”, sade Tikk.

”Det tror jag att de har gjort”, sade Véma och skuggan av ett leende passerade hennes ansikte.

”När ger vi oss av igen?” frågade Sollex dämpat. Han lät verkligen nere.

”När din feber har lagt sig ordentligt”, svarade Véma strängt.

Pojken suckade och slöt ögonen. Han kändes sådär liten som han gjort under Tikks första möte med honom.