Tikk : 27 - Svart natt

Ledsen att behöva göra dig besviken Olivia, men du får allt vänta lite till om du vill veta hur det går för Tikk och Sollex. Förhoppningsvis är det här kapitlet inte så dåligt ändå.

27

Svart natt

Omot slog i marken och kände hur han stötte i axeln, men han verkade inte ha tagit någon större skada från fallet. Han försökte se var Véma landat, men sedan himlen täckts av moln hade natten blivit obehagligt svart. Omot hade aldrig upplevt ett tätare mörker tidigare, det var som en kolsvart dimma i vilken man inte ens kunde se handen framför sig.

”Véma!?” ropade han och började springa i den riktning han tyckte drakarnas rytanden kom ifrån. Är det så här det känns att vara blind? undrade han.

”Ducka!” skrek Véma alldeles bakom honom, och Omot kände hur hon slängde sig över honom bakifrån så att han återigen hamnade på marken.

Ovanför deras huvud hördes svischande ljud och Omot insåg att soldaterna måste ha bågskyttar med sig.

”Vi skulle ha dödat de där ungarna!” fräste Véma och rullade av honom.

Sedan de lämnat lägret hade det inte dröjt länge innan molnen kommit och spridit ut sig som en svart slöja över himlen och när de inte såg någonting hade anfallet kommit.

”Vi är omringade”, hade Véma sagt, och till Omots förskräckelse hade Eyt meddelat att luften kryllade av drakar.

Ketopol och Mo’rii hade snabbt gett sig in i striden, och med tanke på alla rytanden och skrik trodde Omot att de hade slagit ut ett flertal fiendedrakar redan innan någon hunnit ge sig på Eyt. Omot hade tyckt att tiden gick extra långsamt och allt han och Véma kunnat göra var att försöka hålla sig kvar på Drakens rygg medan han for runt i luften och slog omkring sig med vassa klor och tänder.

Det hade kunnat pågå i evigheter men till slut kom en fiendedrake nära nog att bita Eyt i vänstra frambenet. Han hade svurit i sinnet, sänkt tänderna i den mindre drakens nacke och med en kraftfull knyck kastat iväg den. Sedan hade Eyt fällt ihop vingarna och dykt. Han hade vinklat upp precis i tid för att plöja igenom en grupp soldater på marken. De hade fallit som käglor för Drakens utfällda vingar. När Eyt sedan vände för att stiga uppåt igen hade han rullat runt i luften och kastat av sina ryttare, så nu befann sig Omot och Véma någonstans på marken.

”Vem skickar en hel armé efter fyra personer?” frågade Omot och följde efter Véma som tagit ett hårt grepp om hans hand och börjat springa.

”Inte ens om en av dem är Kännare, en annan Svärdsherre och den tredje har en pildrake, skulle det vara nödvändigt”, sade Véma och ökade farten.

”De kan väl inte ha haft någon aning om att Eyt är Kraftbärare?”

”De kan ju ha fått reda på att han är sert och därigenom anat att vi ljuger, men som sagt: En hel armé?” Véma ändrade plötsligt riktning och saktade in. ”Svärd, rygg mot rygg”, sade hon och stannade.

Omot hörde Véma dra sitt svärd och drog Terilth. Han hoppades att svärdets magi skulle se igenom mörkret när han inte gjorde det.

Sedan kom de, soldater från alla håll. Omot kunde omöjligt säga hur många de var eller hur många han dödade, men han svingade svärdet och parerade och högg gång på gång, och bakom sin rygg hörde han Véma göra detsamma.

”Pilregn”, sade Véma plötsligt och drog med sig Omot några steg åt sidan. Skrik hördes när pilarna träffade fel mål.

”Hur kan de se?” undrade Omot högt och drog efter andan. Han insåg att han nog inte skulle orka mycket längre.

”Det gör de inte”, viskade Véma alldeles vid hans öra.

*****

En ny omgång pilar skickades upp i luften och en av ökendrakarna vrålade av smärta och föll hjälplöst mot marken. Dess ryttare likaså.

Högre upp slogs Eyt mot en horndrake utan ryttare. Den vita bjässen försökte haka fast sina vassa krokklor i Drakens fjäll, så att den skulle kunna spetsa honom på sina taggiga horn.

Mo’rii såg sig snabbt omkring; de kvarvarande ökendrakarna verkade ha gett upp, den enda som fortfarande slogs var horndraken. Mo’rii flaxade med vingarna och steg för att hjälpa sin vän.

”Hugg mot svansroten”, viskade Ketopol i pildrakens öra. Han önskade att han kunnat hjälpa henne med mer än vägledning, men mörkret var så tjockt att hans människoögon inte såg någonting alls, så det fanns inget annat han kunde göra än att försöka stärka Mo’rii.

Horndraken såg dem komma och flög runt Eyt utom räckhåll för Mo’rii. När hon försökte följa efter rev den henne på nosen med en svansspik.

”Eyt!” ropade Ketopol och försökte genom Mo’riis ögon se om Kraftbäraren var skadad. ”Behöver du hjälp?”

”Det kan väl diskuteras”, svarade Eyt och väjde undan för horndrakens vinge där ännu fler spikar stack ut. ”Men den är väldigt taggig den här.”

Ketopol drog en lättnadens suck och lät Mo’rii stiga ännu högre, utom räckhåll för horndrakens framfart. Så länge Eyt betedde sig som sig själv kunde han inte vara allvarligt skadad.

Horndraken morrade metalliskt och högg med klorna efter Eyts vinge. Krokklon skulle ha fastnat, men Eyt hann precis fälla ihop vingen och kontrade genom att slå med svansen mot horndrakens bakben. Den väste ilsket och gick till nytt angrepp. Då var det Mo’riis tur att anfalla, hon gick ner i en brant dykning för att få upp farten, sedan grep hon med klorna mot horndrakens nacke.

Ett gällt skrik skar igenom den tunga luften och Ketopols blod frös till is. För ett kort ögonblick glömde han bort att andas. Det var Véma som skrikit, och strax därefter tjöt också Omot.

I förvirringen kunde horndraken lätt komma undan Mo’riis nackgrepp och följa upp med en svansrapp mot pildrakens vinge.

Ketopol kände Mo’riis smärta när fjädrarna revs sönder av spikarna. I blint raseri drog han sitt svärd och högg mot horndraken. Han kände hur köttet gjorde motstånd när klingan sjönk in, men det var inte tillräckligt för att hindra dess framfart.

Horndrakens klagoskri var värre än något annat Ketopol upplevt, det ekade igenom vartenda ben i kroppen. Han släppte svärdet för att slå händerna för öronen och skymtade hur en stor del av horndrakens svans föll mot marken.

”Nu räcker det!” sade Eyt och morrade högt. Han slog en gång hårt med vingarna så att en svagt lilaaktig chockvåg störtade mot horndraken. En hög smäll hördes när de kolliderade och horndraken fick inte ens en chans att skrika när den sedan föll som bedövad mot marken. ”Landa på mig så att ni inte faller.”

Mo’rii kämpade med den skadade vingen, men lyckades klamra sig fast över Eyts rygg, och trots att hon var väl stor för honom verkade han inte det minsta nertyngd av pildraken.

Ketopol klättrade över till Eyt och satte sig vid Mo’riis sida. Han strök med handen över de tilltufsade fjädrarna.

”Nu plockar vi upp de andra och sticker härifrån”, sade Eyt och cirklade lugnt ner mot marken.

”Hörde du hur de skrek?” frågade Ketopol oroligt.

”Det är klart jag gjorde”, svarade Eyt och fnös.”Men det är ingen fara med dem”, tillade han lugnt. Ketopol andades lättat ut.

Soldaterna på marken var utspridda i en oorganiserad röra och de flesta verkade ha tagit till flykten. Eyt landade på en kulle där många döda soldater låg.

”De måste ha kämpat på riktigt hårt för att åstadkomma det här”, sade Draken och började plocka bland de döda kropparna, letande efter något. Ketopol mådde illa, han blundade och kände tårar rinna nedför kinderna.

”Här borta ditt blindstyre!” ropade Véma plötsligt, och när Mo’rii tittade upp kunde Ketopol se Kännaren komma gående uppför kullen med Omot efter sig.

”Vi sticker härifrån innan solen går upp”, sade Eyt och lade sig ner så att de skulle kunna klättra upp på hans rygg.

”Varför sjkräk ni?” frågade Ketopol med oron tillbaka i rösten, Mo’rii gnällde till när Eyt råkade knuffa till henne lite med vingen.

”Är ni också här?” utbrast Omot förvånat. ”Jag ser inte ett dugg”, muttrade han.

”Jag ser inte heller, så sluta klaga”, fräste Véma åt mannen och klämde in sig framför Ketopol och Mo’rii på Eyts rygg. ”Skriken var för att distrahera soldaterna. Vi hade ganska många över oss, men de blev livrädda när vi genomförde vårt lilla trick”, förklarade hon.

”Hur är det med er?”, frågade Omot och letade sig en sittplats närmare Eyts svans, bakom Ketopol.

Ketopol hade gärna velat veta var deras ”lilla trick” gick ut på, men orkade inte fråga. ”Mo’rii har sjadaht vingän”, berättade han istället.

”Det kan vi ju fixa i alla fall”, sade Véma och andades ut.

”Nu vill jag så långt härifrån som möjligt.” Eyt gäspade stort innan han skuttade upp i luften igen.

Snart hade de lämnat fälten med soldaterna bakom sig och flög över en gles lövskog. När skogen blev tätare landade de bredvid en livlig bäck vars porlande var en uppiggande melodi för de trötta resenärerna. Då hade mörkerdimman släppt, så trots att det fortfarande var svart kunde Ketopol se med sina egna ögon, utan att behöva ta hjälp av Mo’riis.

”Hur är det med dig Eyt, är du mycket skadad?” frågade Véma så snart hon och de andra tagit sig ner från drakens rygg.

Ketopol kunde nätt och jämt se att Drakens svarta fjäll fläckvis var täckta av mörkt blod som tycktes ha en svag självlysande glöd. Det påminde Ketopol lite om en aktiv vulkan.

Eyt vred på huvudet och studerade sitt rivna framben. ”Nej, det tycker jag inte”, svarade han och gick bort till bäcken. ”Det läker ihop av sig själv om jag får sova.”

”Verkligen?” mumlade Omot och följde efter Draken.

Sedan var det tyst ett tag medan de alla drack av det friskt rinnande vattnet och tvättade av sig blod och smuts från ansikte och händer.

När han var klar gick Eyt och lade sig till rätta bredvid ett stort träd. ”Hur är det med er då?” frågade han och slöt ögonen.

”Jag är alldeles slut och full av småsår”, svarade Omot och gäspade. ”Men det är det väl ingen fara med.”

”Samma här”, sade Véma och tittade på Ketopol. ”Du då?”

”Mo’rii sslågs, inhtä giag”, svarade han och kliade pildraken i nacken. Hennes vänstra vinge hängde ner vid sidan, och det plågade honom att se.

”Det är bäst vi ser till den där vingen i alla fall, men sedan måste jag sova”, mumlade Kännaren och skred till verket. Omot fick assistera henne medan Ketopol lugnade Mo’rii.

”Någon måste sitta vakt”, sade Eyt när Véma knutit fast ett trasligt bandage runt pildrakens vinge, hon kunde inte göra något bättre i mörkret.

”Giag kan”, erbjöd sig Ketopol. De andra var mycket tröttare än honom så det vore fel att låta någon av dem stanna uppe.

”Varför skickade de en hel armé”, muttrade Omot och lade sig tillrätta med en filt på marken.

”En mycket bra fråga”, sade Eyt.

Ketopol mindes vad ökendrakryttarna skrikit till varandra under striden:

…

”Hur många är de?”

”De kan vara hur många som helst!”

”Jag har bara sett en pildrake och den där stora svarta, men det måste vara fler! Hur ser det ut på marken?”

”Det låter som om det är mycket som händer, men jag kan inte gissa på antal i det här mörkret.”

”Vad jag fick höra skulle det vara ungefär ett hundratal män, många av dem är visst desertörer.”

…

Men de hade ju bara varit två drakar i luften och två personer på marken, hur hade någon kunnat missta dem för att vara hundra stycken?

”Dä kan inhtä ha variht mänaht för ås”, berättade Ketopol för de andra. ”Ryhtarna prahtadä åm än styrka på hundra män, bland anat dässsärtörär.”

Eyt tittade upp och Omot och Véma utbytte förstående blickar.

”Nu sover vi”, sade Kännaren och tog ett djupt andetag.

Ketopol tittade bort mot bäcken och försökte rensa tankarna, men han kunde inte få de hemska scenerna från nattens strid att försvinna från näthinnan.

Tikk: 26 - Förrädare

Ja, nu är man tillbaka i ett flyt igen. Att man kan få så mycket inspiration genom att läsa om sina gamla idéer, eller till och med att skriva på något helt annat, är ju helt fantastiskt!

Det här kapitlet gick snabbare än jag trott, plötsligt hade jag liksom skrivit fyra A4-sidor. Hoppas det uppskattas, men om något inte känns bra så vill jag gärna höra vad problemet är.

26

Förrädare

Omot blängde på pojken genom kvällsmörkret. Sollex var inte ens någon riktig hästskötare, men han var minst tio gånger bättre på hästar än den här pojken någonsin skulle kunna bli.

Trots att de fått en tjänare som faktiskt inte skulle göra något annat än att ta hand om djuren, så var det Omot och Eyt som skötte i stort sett allt det arbetet.

Flickan de fått med sig skötte sig bättre än pojken, men även om hon gjorde allt Véma krävde så var hon klumpig och tog god tid på sig.

”Jopp och Im, kom och ät”, sade Véma och slängde en mörk blick på pojken som skamset tog över hästarna. Flickan skyndade sig för att hjälpa honom.

”Någon måste ju ta hand om de stackarna”, muttrade Omot och gick tillsammans med Eyt bort till lägerelden för att sätta sig bredvid Kännaren.

Det hade gått en vecka sedan de lämnat Rekit och som Eyt förutspått hade de kommit ungefär halvvägs. Det hade varit en riktig utmaning eftersom ingen av dem hade kunnat vara sig själv. Innan Rekitvakterna kommit med tjänare hade Véma varnat dem; de måste bli och leva som dem Tikk berättat för vaktkaptenen om. Inte ens när tjänarna sov fick de så mycket som viska om sitt egentliga uppdrag.

Eyt var ”Im”, och som tolk visade han en mer förstående sida av sig själv. Im var den enda i gruppen som hade en lugn personlighet och verkade bry sig om tjänarna.

Véma var som ”Alja” extremt hård och kall och till skillnad från sin vanliga kyla utstrålade hon nu ett sådant hat till allt och alla att Omot gärna undvek att möta hennes blick trots att han visste att det bara var skådespeleri. Hon var oförutsägbar och trots att hon aldrig höjde rösten över normal samtalston satte hon enorm skräck i de karqolska tjänarna.

Ketopol var den som förvånade mest. ”Lopotek” var nämligen en stolt och auktoritär person som tog sitt uppdrag på fullaste allvar. Ketopols svårigheter med språket var inte längre något problem eftersom den självsäkerhet han uppvisade hindrade honom från att tveka, eller bry sig om sina misstag. Men för det mesta talade han rätt ut på vrylviska och lät Eyt översätta, eftersom han inte gärna tog ”det lägre språket” i sin mun.

Omot själv, eller ”Jopp Svärdsherre” som han nu utgav sig för att vara, var en lättirriterad och ilsken man. Terilth fanns alltid vid hans sida och det hade hänt upprepade gånger att han dragit svärdet i frustration över hästpojkens okunnighet och hotat med att hugga handen av honom, eller något ännu värre. Omot hade helt uppslukats i rollen av Jopp och det var han glad över, för det gav honom ingen tid att oroa sig över Tikk. Dock hade det fått honom att undra vad mekanikern Jopp gjorde på rymdskeppet nu och hur allt sköttes där utan Omot som chefsmekaniker.

Resenärerna hade passerat förbi ett antal andra städer sedan Rekit, men de hade valt att gå runt och skickat in de båda tjänarna för att fylla på proviantlagret. Även i sina nuvarande roller ville de ju inte väcka någon uppmärksamhet.

Efter som de kom allt närmare sitt mål började Omot undra hur de skulle göra när de kom fram. Det bästa vore om de kunde göra sig av med tjänarna innan de nådde huvudstaden, men han kunde ju inte fråga hur de andra tänkte utan att riskera att avslöja vilka de egentligen var och vad de planerade att göra.

”Jag står inte ut med de där två längre”, sade Véma som svar på hans tankar. ”De är precis lika värdelösa som när vi fick dem. Pojken kan ingenting om hästar, och flickan springer omkring som en skrämd höna innan hon lyckas göra det hon ska.”

Omot såg hur flickan tittade åt deras håll. Hennes ansikte speglade oro och hon viskade något till pojken. De förstod vad Véma talade om.

”De är definitivt värdelösa”, höll Omot med, med hög röst så att det verkligen skulle höras ända till andra sidan lägret där tjänarna stod tillsammans med de bundna hästarna.

Ketopol hade precis landat med Mo’rii för att ansluta sig till måltiden, men han ställde sig istället med armarna i kors och såg bort mot tjänarna.

”Vi sjkule kåma fram fårtarä uthan dåm”, sade vrylven bestämt och spände blicken i Eyt. Det var uppenbart varför han inte talat vrylviska; Im skulle inte hålla med.

”Det vore respektlöst mot kaptenen som tilldelade oss dem”, protesterade Eyt som väntat.

”Jag har ingen respekt för den mannen”, sade Véma och stirrade in i brasan. ”Det är inte för hans skull vi är här.”

”Där har du helt rätt”, sade Omot och blängde på marken vid sina fötter. ”Det enda de där värdelösa ungarna gör är att sinka oss.”

”Dä skulä gå fortharä åm vi gjårde alt själva”, muttrade Ketopol och satte sig ned.

”Utan tvekan!” instämde Omot.

Jopp var en drivande kraft i deras beslutsfattning, om han inte drev på de andra skulle det aldrig bli någon diskussion och därmed ingen förändring. Lopotek lade bara ut sin åsikt utan att kommentera de andras. Im hade i egenskap av tolk egentligen ingen egen talan, men han argumenterade väl för det han tyckte var rätt att göra. I slutändan var det i vilket fall som helst Alja som fattade besluten.

”Men om vi lämnar dem här, vad ska de då ta sig till?” ifrågasatte Eyt.

”Vi lämnar dem i närmsta stad”, svarade Véma utan att ta blicken från eldens lågor. ”Precis som vi gjorde med de andra.”

”Det var fel”, sade Eyt med sorg i blicken. Sedan suckade han tungt och uppgivet. ”Men om vi kommer fram snabbare, så är det väl kanske bäst så.”

”Så gör vi”, avslutade Véma konversationen.

Efter en stunds tystnad reste sig Eyt upp. ”Jag ser till så att de inte skadar djuren”, mumlade han.

Han hann knappt ta ett halvt steg innan Véma grep tag i hans arm. ”De skickar soldater på oss i natt”, väste hon och hennes ögon smalnade av.

”Vad?” Eyt stannade upp och stirrade på Véma, han såg förvirrad ut.

Omot såg hur flickan slog händerna för munnen och pojken svajade till där han stod.

”Förädarä”, muttrade Ketopol. Han såg inte förvånad ut.

”Själv då?!” utbrast flickan och gick med bestämda steg fram till Véma. ”Jag är i alla fall inte förrädare till mitt eget land!” Hon talade till Kännaren trots att det var Ketopol som tagit upp ämnet.

Véma mötte flickans blick och höll kvar den utan att säga ett ord.

”Kan vi inte lösa det här på ett fredligt sätt?” föreslog Eyt när flickan oroligt började skruva på sig.

”Ta en häst och ge er av”, sade Véma och reste sig långsamt upp utan att släppa flickan med blicken. Kännarens hotfulla lugn fick håret att resa sig i nacken på Omot.

”Men…” försökte Eyt, men Véma avbröt honom.

”Det är ingen idé att ni skickar soldater efter oss, för de kommer aldrig att hitta oss. Men om de hittar oss, så kommer vi att döda dem, förstår du det?” Hon drog ut på orden så att ingen skulle kunna undgå meningen i det hon sade.

Flickan fnös, men sade inget.

”Vi skulle kunna döda er också”, viskade Véma, och då vacklade flickan och såg bort mot pojken.

Omot drog Terilth. Det metalliska ljudet bröt spänningen och väckte den förstenade pojken till liv igen, han slängde upp en sadel på den närmsta hästen och fumlade med repet som band den vid trädet.

”Ge er iväg”, röt Omot och svingade svärdet mot flickan.

Hon gav upp et gällt skri och sprang bort till pojken.

Ett ögonblick senare såg Omot deras skugga försvinna i mörkret när hästen galopperade iväg. Han sänkte svärdet och andades ut.

”Soldaterna kommer att vara här innan natten är över”, sade Véma och drog händerna igenom sitt silvervita hår.

Skådespelet var över.

”Kommer vi undan om vi ger oss av nu på en gång?” frågade Eyt och började effektivt plocka ihop deras saker.

”Inte med hästarna”, suckade Véma.

”Sjå vi måsjstä sjlås?” frågade Ketopol med bävan i rösten. Omot kände modet sjunka.

”De är många, men vi kan ta dem”, svarade Véma.

”Så det är bättre att vi väntar här på dem?” frågade Eyt och hejdade sig i sitt plockande.

”Jag vet inte.” Ett oroväckande svar när det kom från Véma, men nu när hon var sig själv såg hon väldigt trött ut.

Omot svalde, han mindes karqolerna de mött i bergen. Då hade Sollex varit den som tog initiativ med oklanderlig svärdsskicklighet, men nu var han inte där. Terilth slogs för Omot och Véma var ju Kännare så att hon kunde förutspå sina motståndares rörelser. Ketopol skulle ha Mo’rii med sig den här gången, men tänk om soldaterna hade Sinnesvändare med sig nu också! Eyt skulle inte påverkas och som Kraftbärare kanske han skulle kunna skydda de andra. Vad var det Eyt hade berättat att han kunde göra som Kraftbärare egentligen? Han kunde använda kraften inom sig till att…

”Draken!” utbrast Omot.

De andra tittade frågande på honom, Mo’rii också.

”Menar du mig?” frågade Eyt och höjde på ett ögonbryn.

”Om vi flyger härifrån kan de inte följa efter, eller hur?” frågade Omot uppspelt.

”Mo’rii kan inhtä bära ås ala trä”, sade Ketopol och skakade på huvudet. Mo’rii knuffade honom i ryggen med nosen och han log kort mot henne.

”Jag förstår”, mumlade Eyt och kliade sig i nacken. ”Men jag vet inte.”

”Vad menar du? Kan du inte?” frågade Omot och avslutade med en besviken suck, det hade varit en så bra idé.

”Jag är ledsen Omot, men det är så att energierna i Jerilir är speciell och gör det lättare att kanalisera Kraften”, förklarade Eyt.

”Vad pratar ni om?” frågade Véma och slog ut med händerna.

”Kan inte du Känna det?” Omot hade ju börjat tro att Véma kunde Känna allt.

”Det är väldigt påfrestande att Känna saker hela tiden förstår du. Jag orkar inte hålla fokus nu”, sade Véma och för ovanlighetens skull log hon vänligt mot honom.

”Okej”, sade Eyt och harklade sig. ”Jag ska förvandla mig till drake så att vi kan ta oss härifrån snabbt och obemärkt, men det kommer att krävas mycket Kraft så jag kommer inte kunna förvandla mig tillbaka igen så snart.”

Ketopol spärrade misstroget upp ögonen och Mo’rii morrade och visade tänderna för Eyt. Ett förvånat skratt undslapp Véma och hon klappade Eyt på axeln.

”Hur lång tid måste du vänta då?” frågade Omot, men han var glad över att de skulle kunna komma långt därifrån innan natten var över.

”Några dagar”, svarade Eyt och ryckte på axlarna.

Omot skulle nog inte säga att några dagar var så snart, men Eyt hade alltid haft ett konstigt tidsperspektiv.

”Gör det”, sade Véma. ”Vi får släppa lös hästarna.”

De stannade och vilade en stund innan de skulle ge sig av, sedan tog de farväl av hästarna de rest med hela vägen från Patornbergen och Eyt gjorde sig redo för förvandlingen.

Precis som i Avéda verkade det först som om Eyt bara försvann, men sedan dök han upp igen i form av den stora svarta draken. Omot tyckte den såg mer imponerande ut nu än tidigare. Véma log, medan Ketopol stod med öppen mun och bara stirrade.

Eyt tog ett lekfullt kattlikt skutt mot vrylven och petade försiktigt på honom med svanstippen. Trots sin storlek var Draken otroligt smidig och Omot visste att det inte spelade någon roll om han befann sig på marken eller i luften, han rörde sig lika lätt i båda lägen. När han föreställde hur någon av bergsdrakarna i Moluvar skulle ha klarat av samma manöver förstod Omot att den säkert skulle snubbla och i vilket fall som helst orsaka en smärre jordbävning när den slog i marken.

Ketopol mumlade något på vrylviska när Eyt betraktade honom med ett smalt, bleklilalysande öga.

”Det tror jag inte”, sade Eyts röst i Omots huvud.

Véma gick långsamt fram till Draken, hon var ungefär lika lång som hans framben. När hon drog med handen över de nattsvarta fjällen lade Eyt sig ner.

”Ska vi ge oss av då?” frågade han och vände huvudet mot Omot.

”Så gör vi”, svarade Omot. Han och Véma hjälptes åt att spänna fast sadelväskorna vid en av Eyts ryggtaggar innan de själva satte sig till rätta vid varsin tagg.

”Skulle ha haft en sadel, inte sant?” skrattade Eyt i deras huvuden. ”Håll i er så kör vi!” Sedan kastade han sig upp i luften och vecklade ut de fantastiska vingarna som fortfarande tycktes vara av en annan värld. Det var nästan som om de hade en svag neonaktig glöd som lämnade ett svagt lilaaktigt spår, likt ett norrsken som följde efter dem. Omot förundrades återigen av Drakens skönhet.

”Det här är perfekt”, sade Véma framför honom. I det svaga ljuset från stjärnorna kunde Omot se hennes silvervita hår fladdra i det förhållandevis svaga vinddraget.

”Vadå?” frågade Eyt och cirklade runt lägerplatsen för att vinna höjd.

”Du flyger ljudlöst”, svarade Véma.

Eyt skrattade ett djupt drakmuller. ”Flyg före ni, Ketopol.”

Sumdir: Prolog - Dimma

Nu har jag läst ut Arvtagaren: Hade den konstiga känslan - fast jag vet att jag absolut inte läst boken förr och inte kunde mer än gissa mig till vad som skulle hända innan det hände - att jag redan läst den. Vissa av bilderna som jag fick i huvudet när jag läste kändes bara alltför välbekanta, som om jag - trots allt - sett dem förut... Det gjorde iaf att sista delen av boken kändes såå mycket sorgligare...det högg i hjärtat liksom...

Hur som helst så fick jag ett ryck och tog och såg över mitt berättelsearkiv i datorn och snubblade över en riktigt genomtänkt värld och historia som jag senast jobbade med i början på 2009. Det är den enda berättelse där jag faktiskt har hittat på ett eget språk (mest bara en massa olika ord dock). Den är inspirerad av en massa olika böcker jag läst och  pakten med drakarna påminner definitivt om den i Eragon trots att den är en helt annan.

Jag lägger ut ett smakprov i form av prologen, som jag är väldigt nöjd med i koppling till resten av berättelsen. 
Sumdir är landet där berättelsen utspelar sig och det betyder "drömvärlden" på språket som talas där, iaf av alverna men jag är inte säker på hur det är med resten av folken. Kommentera gärna om ni vill läsa mer så kanske jag lägger upp något kapitel.

Jag har också fått en del inspiration från den här berättelsen till den om Tikk: 
Pulturg Serti (där Eyt kommer ifrån i berättelsen om Tikk) är bergen där drakarna bor i Sumdir. Pulturg serti betyder "andarnas käftar".
Det magiska svärdet Terilth som Omot fick av Eyt är inspirerat av dimsvärd Oshva - Dimma.

Prolog

Dimma

Det var fullkomlig stiltje och ett underligt ljus vilade över den knäpptysta skogen. De höga tallarna stod kusligt stilla och en tjock dimma slingrade sig över den mosstäckta marken.

Mitt i skogen fanns en liten glänta. I gläntan stod tio personer i ring. Deras hud var näst intill vit, med undantag för läpparna med sina mörka nyanser. Ögonen var som fönster rakt in i själen, de lyste med ett klart vitt ljus som nästan gick åt det blå hållet och varken irisar eller pupiller var synliga. Håret och resten av ansiktet var dolt i skuggan av huvorna på deras mörka mantlar.

”Vi måste göra det här”, sade en av de tio och såg på den elfte personen i gläntan – en kvinna som stod i ringens mitt.

”Vi kan inte längre stanna i den här världen, men det är ännu inte tid för Folket att ge sig av”, sade en annan.

”Du måste varna den andra världen för det kommande hotet, men också förbereda världen för vår ankomst”, sade ytterligare en.

”Vägled dem så att de kan förbereda sig för vad som komma skall och hjälp de utvalda att resa sig i styrka”, sade den förste som talat.

 Kvinnan rörde på sina mörkröda läppar som om hon sade någonting, men inga ord hördes. Det svarta håret räckte långt ner på hennes rygg, men över pannan slutade det i en rak linje precis ovanför de djupglödande ögonen. Hon knyckte med huvudet så att håret fladdrade till och avslöjade spetsen på ett av hennes känsliga alvöron.

De tio alverna i ringen tog varandras händer och slöt sina ögon.

Ett öronbedövande muller spred sig genom skogen och tallarna närmast gläntan torkade ihop och dog, som om de plötsligt berövats all sin livskraft. Sedan nåddes alvernas öron av en klar och hög stämma som fick marken att skaka. Det var en vacker kvinnoröst som talade om snötäckta berg och gröna skogar. Efter en lång ramsa med vackra ord brast rösten ut i en sorgesam sång om stora vidunder med blanka fjäll, sköra vingar och vassa tänder och klor, vars själar egentligen hörde hemma i denna värld. Alverna visste dock att vidundren skulle behövas i den andra världen om de skulle ha någon chans att slå tillbaka hotet som närmade sig.

Kvinnan i cirkelns mitt slätade ut ett veck på sin blodröda ärmlösa klänning och lade handen på fästet till sitt svärd innan även hon slöt ögonen. Hon fokuserade sina tankar på uppgiften.

När sången övergick i klagande tjut började en pelare av dimman växa upp kring kvinnan och dölja henne från världen. När hon inte längre syntes skar ett gällt skri genom luften och skingrade dimman. De tio alverna i ringen öppnade åter sina ögon och såg att deras kamrat nu var försvunnen.

”Må andarna följa och skydda dig, och må du aldrig glömma ditt uppdrag.”

Evia: 1 - Genom skogen

Här kommer ett smakprov på en ny berättelse.

Genom skogen

”Lova mig att när jag dör ger du dig av och skaffar ett nytt liv. I den här staden har det aldrig funnits något för dig. Packa en väska med dina viktigaste ägodelar och förnödenheter och ta alla pengar vi sparat. Sedan går du till tågstationen och hittar ett tåg du kan åka med och ta dig så långt härifrån du kan. Det är viktigt att ingen ser dig. Slå dig ner i en ny stad och skaffa ett jobb, men framförallt vänner. Jag ville aldrig att du skulle bli ensam, men du är ung och om du inte behöver ta hand om mig kan du fortfarande få ett bra liv.

Du är både läs-och skrivkunnig. Det är mycket ovanliga kunskaper för en flicka, speciellt en som inte är uppväxt i en rikemansfamilj. Det kan vara dig till stor nytta.

Jag är hemskt ledsen att det blev som det blev med din mor, och trots att jag älskar henne för att hon är min dotter, så vet jag att du aldrig kommer att bli lika dumdristig som hon är...”

Evia bara gjorde det.

När hon smög sig ombord på tåget som stod inne på den näst intill öde stationen var allt hon kunde tänka på sin morfar och hans sista ord.

Den gamle mannen hade alltid funnits där för Evia, ända sedan hennes mor lämnat sitt nyfödda barn med honom för att dra iväg med en rik affärsman. Efter en lång tid av sjukdom hade morfadern nu till slut lämnat henne. Evia hade gjort sitt bästa för att förbereda sig, men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hålet efter honom skulle göra så ont.

Hon var femton år gammal och kunde ta hand om sig själv, men kunde hon verkligen lämna oäktingsstämpeln bakom sig?

Tåget började röra sig och Evia såg sig om i vagnen på de andra passagerarna.

Längst bak till höger satt en man i hög hatt med nedsänkt huvud, han såg ut att läsa något, men Evia kunde inte se vad. Några säten alldeles bakom henne satt en äldre kvinna som trots sin slitna kappa utstrålade en stolthet som skrämde Evia. När deras blickar möttes vände flickan sig genast om och såg istället de sista två passagerarna. På andra sidan gången till höger om henne satt ett ungt par. Den unge mannen hade en arm om den unga kvinnan som med ett drömskt leende kramade om sin stora mage. De väntade barn och kunde inte ha varit lyckligare.

Evia fick en klump i halsen och tittade snabbt ut genom fönstret. Hon var inte det minsta lycklig och hade aldrig haft någon lycklig familj. Hon hade blivit övergiven av sin mor och visste ingenting om vem hennes far var, den enda hon haft var sin morfar.

Tåget körde in i en tunnel och Evias spegelbild blev synlig i fönsterrutan. Hennes mörkblå ögon var allseles rödgråtna, och det mörkt brunröda håret som hon så omsorgsfullt flätat på morgonen var nu bara ett enda trassel. Hon försökte reda ut det, men tårarna trängde sig på igen. Skulle hon verkligen kunna klara det här? Ensam.

”Ursäkta. Vi är framme nu.”

Evia vaknade med ett ryck och det tog ett tag innan hon kom ihåg var hon var någonstans. Mannen i hatten stod med en hand på hennes axel.

”Oj… tack”, fick hon fram och försökte le artigt mot honom.

Han log tillbaka och lyfte på hatten innan han tog sin väska och lämnade tåget.

Evia satt kvar en liten stund och samlade sig. Det var mörkt ute så hon kunde inte se något genom fönstret, men det fanns ingen återvändo. Efter ett djupt andetag reste hon sig och gick ut på perrongen.

Inget var som Evia väntat sig; det fanns inga byggnader inom synhåll inte ens ett stationshus, allt som fanns var en stor skog. De andra passagerarna hade redan gett sig av, så Evia började gå längs den ensamma vägen som ledde in i den mörka skogen. Om det inte varit för månen, som var full i natt, hade Evia inte kunnat se var hon gick.

Efter ungefär en timme utan mista antydan till att skogen skulle ta slut bestämde sig Evia för att stanna under en stor gran och vänta in morgonen.

”Jag tyckte jag såg något!”

Evia satte sig plötsligt upp. Vid flera platser runt omkring henne i den svarta skogen kunde hon se fackelsken. Bara några meter bort gick mannen som hade ropat. Det flackande ljuset från facklan i hans vänsterhand speglades i svärdet han höll redo i högerhanden. Av hans rustning att döma förstod Evia att han var soldat.

När soldaten vände sig åt Evias håll höll hon andan och satt blickstilla. Mannens ansikte speglade ilska och frustration. Efter några skälvande sekunder gick han vidare, men efter bara ett par steg stannade han igen och utbrast: ”Där!”

Evia förstod genast att det var henne han sett, och när han höjde svärdet för att gå till attack tvekade hon inte en sekund. Hon samlade ihop kjolen i sin famn och började springa, fortare än hon någonsin gjort. Hon hörde soldaten ropa något mer, samtidigt som hon i ögonvrån såg fler fackelsken som närmade sig.

Med kjolen uppdragen hade Evia mycket lättare att röra sig i skogen än soldaterna i sina rustningar, men å andra sidan såg hon inte vart hon sprang eftersom tjocka moln nu skymde månen och stjärnorna. På något vis lyckades hon ändå väja undan alla träd och stenar som blockerade hennes väg, så att avståndet till soldaterna ökade.

Snart fick hennes flykt ändå ett abrupt slut när något hårt slog emot Evias högra skuldra. Det brände till och luften gick ur henne. Förtvivlat undrade hon om soldaterna ändå lyckats komma ikapp henne, men när hon föll framåt skymtade hon en skugga som försvann till höger om henne.

”Däråt! Det svänger av österut!” hörde hon soldaten ropa innan hon slog i marken och förlorade medvetandet.

Evia vaknade till liv igen när solen kikade fram över trädtopparna. Hon var öm i hela kroppen och satte sig skakigt upp för att undersöka sina skråmor.

Grenar hon sprungit förbi hade rivit hål i både hennes kläder och hud under jakten med soldaterna, och huvudet ömmade efter att hon slagit i en sten när hon föll, men stenen var täckt av tjock mossa så det var inget allvarligt. Hon hade också ramlat över en grov rot som slagit henne tvärs över låren, men värst av allt var axeln där hon blivit knuffad; det sved och brände som om hon blivit riven med något hett och såret skickade chockvågor av smärta som fick hela hennes kropp att skaka.

Evia vred på huvudet för att se hur såret såg ut, men skjortan var hel, där fanns inget riv-eller brännsår som hon hade trott, bara tyg. Hon tog några skälvande andetag för att lugna ner sig innan hon drog av sig skjortan för att se hur huden såg ut under. Allt som syntes var en svag antydan till ett blåmärke. Evia sträckte sig genast för att känna på punkten, och märkte plötsligt att det inte gjorde ont längre.

Hon hade nog inbillat sig alltihop. Kanske var det bulan i huvudet som spelade henne ett spratt. Men obehagskänslan stanna kvar hos henne när hon stålsatte sig smärtan i låren och ställde sig upp för att börja leta sig tillbaka till granen där hennes väska blivit kvarlämnad.

Det tog väl en halvtimme att hitta, trots att hon inte sprungit speciellt långt under natten, men det var svårt att avgöra riktningen och spåren efter all soldater förvirrade henne.

Så snart hon hittat väskan satte sig Evia ner och letade fram en bit bröd som hon tagit med sig, hon behövde verkligen fylla på med lite ny energi innan hon fortsatte. Sedan tvättade hon sina småsår med en våt trasa, tog på sig en ren klänning utan hål och flätade det långa håret innan hon gick ut på vägen igen, hon ville se respektabel ut om hon träffade någon.

Efter en timme var Evia helt ute ur skogen och blickade ut över ett öppet landskap där bondgårdar var spridda med jämna mellanrum. Alldeles vid vägen på en åker jobbade tre män med att bända loss en stor sten ur jorden. När Evia närmade sig hejdade de sig i sitt arbete.

”Ursäkta mig, men kan ni säga vart den här vägen leder?” frågade hon.

”Det tog väl ett par timmar fot så kom man till Evia”, svarade en man med buskigt brunt skägg. Hans sätt att tala var nytt för Evia men det sista ordet var alltför välbekant.

”Evia?”

”Ja, den staden hette så”, sade mannen, och med en nickning från honom fortsatte männen sitt arbete med stenen.

Evia ville inte störa dem mer, så hon fortsatte förbryllat sin vandring. Vad hon förstod skulle hon om ett par timmar komma till en stad som hette Evia, precis som hon själv.

Tikk: 25 - Lögn

Äntligen är den spännande fortsättningen här!

Fast egentligen har det här kapitlet varit klart jättelänge, jag har till och med gjort om nästan hela en gång, men jag har helt enkelt haft en inspirationssvacka och tyckte ett tag att hela berättelsen var fullkomligt värdelös...

Men nu är jag tillbaka och har jag gått igenom det sista, så nu borde det väl vara bra.

Skrev en hel del på nästa kapitel också, men har ändrat mig och kommer skriva om det, så får vi se när det blir klart.

25

Lögn

”Så… en Kännare från Moluvar?” upprepade mannen och lutade sig närmare Tikk över bordet. Han såg inte ut att tro på henne, men han måste tro på henne. ”Ni var sex stycken?”

Jag måste berätta sanningen. ”Ja, Lopotek Vrylve, Im Tolk, Alja Kännare, Jopp Svärdsherre, Bogg Hästskötare och Milia Jägardotter.”, sade Tikk. Hon gjorde sitt bästa för att bete sig som vanligt och låtsas acceptera de främmande tankarna som sina egna, men det var inte lätt.

”Är det något mer du kan berätta?” frågade mannen än en gång.

”Nej”, svarade Tikk med blicken nedsänkt som Eyt instruerat henne. ”Jag är bara en tjänare.”

Mannen drog en djup suck och gick bort till dörren för att växla några ord med en annan man, sedan återvände han till bordet med ett hemskt leende. ”Du kan gå nu”, sade han.

Tikk reste sig snabbt upp och neg artigt innan hon skyndade sig ut därifrån till den livliga gatan utanför. Hon kände sig så väldigt liten, en simpel tjänare som likt ett lydigt barn sprang ärenden åt ädlare människor. Men det var ju egentligen inte sant, hon var fri att göra vad hon själv ville och nu skulle hon gå tillbaka till värdshuset där de andra väntade på henne. Av rädsla för att någon skulle följa efter henne lät hon bli att räta på ryggen och höll kvar blicken i marken för att utstråla lägre status och obetydlighet.

När den värsta rädslan lagt sig insåg Tikk att hon var vilse, hon hade varit alldeles för stressad för att ha kunnat lägga vägen på minnet tidigare. Hon såg sig om efter någon att fråga om vägen, men förstod genast att hon inte skulle kunna lita på stadens innevånare.

Just då kände hon en hand på sin axel och vände sig förskräckt om.

Det var bara Sollex, men han såg inte speciellt glad ut. ”De andra har gett sig av”, viskade han.

”Va!?” Tikk kunde inte hjälpa att hon nästan skrek, han kunde inte mena allvar.

”Vakterna kom och erbjöd sällskapet nya tjänare. De kunde inte tacka nej”, berättade Sollex och drog med sig Tikk mot en nästintill tom sidogata.

”Men vi då?” Hur kunde de göra så!?

”Annars hade vi blivit avslöjade”, svarade Sollex och sänkte blicken. ”Jag fick i alla fall med mig alla våra grejer och dessutom lite lön för vårt arbete.”

”Här riskerar vi livet för att följa med dem hit till Karqol och sen lämnar de oss bara här!” utbrast Tikk. Det hade varit en dum idé att tro att de skulle kunna stoppa kriget på det här sättet. Tikk kände sig så korkad, hon var riktigt arg på sig själv.

”Lugna ner dig”, sade Sollex lugnt och lade handen på hennes axel igen.

Tikk ville inte ta det lugnt, hon hade varit livrädd när hon talade med vakterna och det här var droppen. Utan att tänka slog hon till Sollex, rakt på näsan.

”Aj!”

I en sekund stod tiden stilla. Sedan kom blodet.

”Varför gjorde du sådär?!” skrek Sollex, så högt att Tikk trodde hela Rekit skulle höra, och vreden i hans röst slog emot Tikk med mycket större styrka än ett fysiskt slag hade kunnat ha. Han slog händerna för ansiktet och tog ett steg bakåt så att han krockade med en husvägg, sedan sjönk han ner med ryggen mot väggen. En strid ström av blod droppade ner från hakan på honom.

 Tikk stod som förlamad. Hon hade inte mycket mer än petat till honom, och ändå orsakat så stor skada.

”Förlåt”, mumlade Sollex med slutna ögon. ”Det är bara det att…”

Ett högt skrik avbröt honom, sedan var det någon annan som utbrast:

”Gudarna hjälpe oss! så mycket blod!”

Plötsligt var där en massa skräckslagna men nyfikna människor som blockerade gatan från båda håll. ”Hon har dödat honom”, sade någon. ”Nej han har gjort det själv”, trodde någon annan.”Vad ska vi göra?” undrade ytterligare en.

”Jag är inte död”, muttrade Sollex irriterat. Vilket orsakade nya utrop.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Vad kunde hon göra? Hon kom ihåg hur illa det hade varit när Sollex skurit sig i handen under flykten genom bergen. Skulle det bli lika illa nu?

”Släpp fram mig!” ropade en mörk kvinnoröst och snart trängde sig en stadig kvinna med buskigt vinrött hår ut från folkhopen. Hon slängde en hastig blick på Tikk, sedan böjde hon sig ner för att titta på Sollex.

”Låt bli”, mumlade han när kvinnan sträckte fram händerna mot honom.

”Seså, låt mig titta på den där näsan, jag vet vad jag gör”, sade kvinnan lugnt.

Sollex tog motvilligt bort händerna och bet ihop när kvinnan försiktigt kände på hans näsa.

Åskådarna drog efter andan när de fick se hur blodig han var i ansiktet.

”Det här ser ut som ett helt vanligt näsblod”, konstaterade kvinnan.

Folkhopen andades ut och började genast skingras, näsblod var ju inte alls lika spännande som mord.

”Tack för den”, muttrade Sollex.

”Kom så går vi hem till en vän till mig”, sade kvinnan och drog upp Sollex på fötter. Sedan tryckte hon en näsduk i ansiktet på honom.

Han var lite ostadig på fötterna så han fick stödja sig på Tikk, kvinnan själv gick med bestämda steg framför dem. När de väl kom till huset några gator bort var näsduken så blodröd som den någonsin skulle kunna bli.

”Här har du ett litet näsblod att fixa, Tyrr”, sade kvinnan när hon föst in dem genom dörren.

”Kom inte till mig med sådana småsaker Uvigi.” Fån ett närliggande rum kom en stiligt klädd man med snyggt kammat mörkgrönt hår. Tyrrs blick var fäst i en bok han läste och av någon konstig anledning kom Tikk att tänka på Eyt.

”De här två reste med Kännaren”, sade kvinnan som tydligen hette Uvigi. Det fick Tyrr att genast titta upp från sin bok.

Tikk stelnade till och kände Sollex göra likadant.

”Är du säker på det?” frågade mannen skeptiskt.

”Jag hörde flickan tala med vaktkaptenen”, svarade Uvigi.

Tikks hjärta sjönk i bröstet på henne och Sollex grepp om hennes axel hårdnade.

”Det här är alltså Milia Jägardotter och Bogg Hästskötare”, fortsatte kvinnan.

”Om vi ska kunna prata med dem är det väl bäst att jag fixar den där småsaken då”, sade Tyrr. Han lade ifrån sig boken och log. Men han grimaserade när han fick han syn på blodpölen som redan bildats på golvet där Sollex stod. ”Det här var ju ingen vanlig småsak”, sade han förundrat och lade sin hand på Sollex huvud.

Pojken flämtade till och när Tyrr tog näsduken ifrån honom hade det slutat blöda.

”Nu är ju frågan om du har något blod kvar att leva på”, undrade mannen högt.

”Jag klarar mig”, mumlade Sollex skärrat.

”Nu ska vi prata om viktigare saker”, sade Tyrr och efter en kort tankepaus hämtade han två stolar från rummet intill så att ungdomarna fick plats vid det lilla bordet.

Sollex såg väldigt blek ut efter blodsförlusten och måste ha varit väldigt trött, så han spelade rollen av den där blyga pojken han varit när Tikk först träffade honom.

”Så, det finns en Kännare som har förrått Jerilir, stämmer det?” började Uvigi fråga.

Sollex satt tyst och Tikk undrade vad som skulle hända om sanningen kom fram.

”Vilka är ni?” frågade hon.

”Jag är Tyrr och det här är Uvigi”, svarade Tyrr och skrattade kort. ”Men det var kanske inte det du menade?”

”Nej”, svarade Tikk. Hon tyckte att hon borde känna sig hotad av mannens beteende, men det gjorde hon inte.

Tyrr lutade sig framåt över bordet och tittade på Tikk. ”Jag kan väl avslöja att jag är Kärnhelare som ni ju fått ett smakprov på och Uvigi är lyssnare.”

”Jag tror jag blir tokig på er serter”, sade Uvigi och suckade. ”Du ska alltid säga lite för mycket, är det inte så?”

”Serter?” Det lät bekant i Tikks öron.

”Vi som kommer från Pulturg Serti kallas serter”, svarade Tyrr utan att bry sig om Uvigis ilskna blick.

”Pulturg Serti!” utbrast Tikk utan att tänka sig för. Sollex tittade upp.

”Så ni känner till mitt hemland”, svarade Tyrr med ett brett leende.

”Jo, alltså…” började Tikk. Hur skulle hon kunna få reda på mer utan att avslöja sig själv? ”Känner du till någon som kallas Eyt?” frågade hon trevande. Hon behövde ju inte säga vad hon visste om Eyt.

Tyrr föll tillbaka i stolen med ett förvånat ansiktsuttryck. Efter ett ögonblicks tystnad kastade han sig upp på fötterna och pekade dramatiskt på Tikk, sedan gjorde han en konstpaus. ”Menar du Ryns bror? Draken? Eller Kraftbäraren, som det heter?” frågade han kvickt.

”Känner du honom?” frågade Tikk och höll tillbaka ett leende. Hon var lättad, men inte förvånad över svaret.

”Ryn pratar ju nästan alltid om honom! men han gav sig väl av igen för åtminstone tjugo år sedan”, berättade Tyrr och såg ut att tänka efter. ”Han kan väl inte vara tillbaka igen redan?”

Där var det där om Eyt igen! Han gav sig av igen för åtminstone tjugo år sedan! Och han var tillbaka igen redan! De här människorna pratade om år som om de vore veckor eller något åt det hållet!

”Är du en vän till Eyt?” frågade Sollex och himlade med ögonen. Tikk imponerades över hur han kunde låta så ointresserad av sin egen fråga.

”Jag har faktiskt inte träffat honom själv”, svarade Tyrr och lade armarna i kors som för att understryka hur överlägsen Sollex han var. ”Men det förhindrar inte det faktum att han är morbror till min dotter.”

Sollex rörde inte en min, men Tikk kunde inte hjälpa en ljudlig inandning. Nu mindes hon; Ryn var en av Eyts systrar!

”Nu håller du tyst Tyrr!” utbrast Uvigi och slog näven i bordet. ”Det är meningen att vi ska få information ur dem, inte tvärtom!” Hon såg ut att vara redo att drämma till mannen.

”Lugna dig Uvigi!” Tyrr tog ett steg bort från kvinnan. ”Ibland är bästa sättet att införskaffa information att dela med sig lite av sin egen.” Han lät precis som Eyt.

”Kunde du inte ha skickat hit din kvinna istället för att komma själv?” morrade Ugivi. ”Då hade vi definitivt kunnat säga när de ljuger.”

”Det blir inte bättre av att vi bråkar”, sade Tyrr och fnös åt Uvigi. ”Säg mig nu: Vad vet ni om Eyt?” frågade han ungdomarna.

Det kunde väl inte skada att säga att Eyt faktiskt var tillbaka på Elejona, tänkte Tikk och öppnade munnen. Sollex hann före:

”Säg inget mer Tikk”, sade han, men insåg direkt sitt misstag.

”Tikk?” upprepade Tyrr och Uvigi i kör.

Sollex tittade ner i golvet.

”Heter du Tikk?” frågade Tyrr, och förvirringen lyste om honom.

”Men Sinnesvändaren såg till att hon inte ljög för vakterna!” påpekade Uvigi. ”Så hon måste heta Milia.”

”Så, ett smeknamn kanske?” föreslog Tyrr.

”Men varför reagerade de i så fall sådär?!” envisades kvinnan, i konflikt med sig själv. ”Ingen kan ljuga för Sinnesvändning!”

”Jag kan ju”, sade Tyrr och log mot henne.

”Men om hon vore sert skulle Sinnesvändaren ha märkt det!” sade Uvigi, och hennes blick borrade sig djupt in i Tikk.

”Men jag ljög och de märkte ingenting”, erkände Tikk trotsigt. Vad hon och Sollex än sade skulle de inte kunna ta sig ur den här situationen. Så länge Véma och de andra inte skulle råka illa ut kände Tikk att hon kunde säga vad som helst, och Uvigis ilska smittade av sig på henne.

”Vad tänkte ni göra nu när era före detta reskamrater inte behöver er längre?” frågade Tyrr oberörd av den senaste ordväxlingen.

”Återvända hem”, sade Tikk bestämt och reste sig upp för att gå raka vägen ut genom dörren. Någonstans fanns det väl ett hem för henne, men inte var det rymdskeppet där hon växt upp, dit tänkte hon inte återvända.

”Tikk”, sade Sollex och sträckte sig efter hennes arm.

Reflexmässigt slog Tikk bort hans hand, ganska hårt den här gången, och lika plötsligt som när hon slagit honom på näsan, blossade ilskan upp i Sollex ögon.

”Kan du sluta med det där!” skrek han så där läskigt högt igen.

Tiden stod stilla och Tikk glömde helt bort var de befann sig och att Tyrr och Uvigi var där. Vad var det som hände med Sollex egentligen?

Han tog ett djupt andetag och backade ett steg. ”Jag skulle aldrig ha följt med hit”, sade han lugnt och sjönk ner på golvet. Sedan helt utan förvarning drog han sin kniv, och bet ihop när han snabbt skar ett ytligt snitt över handryggen.

Tikk stod som förlamad, men Tyrr satte sig på golvet bredvid pojken.

”Vänta”, sade Sollex matt och drog sig tillbaka från mannen.

Då såg Tikk att blodet från Sollex hand till en början inte var rött utan svart, även om det snart övergick till den vanliga färgen.

”Svartblod är Gyllenblod”, sade Tyrr, som om han citerade något. Sedan tog han Sollex hand och på ett ögonblick läkte såret ihop.

”Sollex”, viskade Tikk.

”Tack”, mumlade Sollex, sedan svimmade han.

”Förlåt, men vi trodde verkligen att ni var förrädare”, ursäktade sig Tyrr och lyfte upp Sollex från golvet.

”Vi tillhör en motståndsrörelse mot kejsaren och kriget”, berättade Uvigi. ”Vi kan aldrig vara försiktiga nog”

”Jo”, höll Tikk med henne, men hon hörde inte riktigt vad kvinnan sade.

”Ni heter alltså Tikk och Sollex”, sade Tyrr med ett leende och gick in i det närliggande rummet.

”Det stämmer”, sade Tikk och följde efter honom.