Tikk: 28 - Ljusning

Ännu ett kapitel som krävt mycket bearbetning.
Nu ska vi se hur det går för hjältarna efter det stora slaget.

28

Ljusning

Ett prassel i buskarna på andra sidan bäcken fick Ketopol att snabbt dyka in bakom en buske. Det var fortfarande väldigt mörkt men han kunde se en man komma gående mellan träden.

Mannen gick lugnt fram till bäcken där han satte sig på knä och doppade hela huvudet i vattnet, sedan ruskade han på sig så att droppar skvätte åt alla håll.

Ketopol höll andan och hoppades att mannen inte skulle titta upp och få syn på gruppen som låg och sov bara några meter därifrån.

Precis då skakades marken av en högljudd draksnarkning – från Eyt – och mannen tittade upp. I flera sekunder bara stirrade han på Draken och de andra. Sedan reste han sig upp och stapplade baklänges innan han återfick balansen, då sprang han tillbaka den väg han kommit.

Ketopol svor inombords och övervägde att väcka de andra, men det fick räcka med Mo’rii som han väckte med en försiktig knuff mot sinnet. Samtidigt tog han ett språng över bäcken och smög sig efter den flyende mannen så fort han vågade för att inte bli upptäckt.

Inte långt därifrån stannade mannen. Han tittade tillbaka mot bäcken och såg ut att lyssna, men det enda ljus som hördes var vattnets porlande. Sedan fortsatte mannen genom skogen i ett lugnare tempo.

Ketopol följde honom till ett stort läger. I mörkret kunde Ketopol inte avgöra hur stort området var, men tält var utspridda bland träden så långt han kunde se. De enda människor som rörde sig där verkade vara vakter, alla andra sov troligen fortfarande.

Mannen från bäcken hälsade artigt på den närmsta vakposten och Ketopol passade på att smita förbi honom in i lägret. Han hukade sig och försökte smälta in i skuggorna, precis som han gjort under jaktträningen med de andra vrylverna hemma på slätten. Det hade snarare varit en lek än något riktigt träningsmoment, men Ketopol hade tyckt om det och han hade varit bra på det.

Mannen gick med bestämda steg genom lägret fram till ett stort kupoltält runt vilket fyra vakter var utplacerade. Ketopol gömde sig bakom ett träd i närheten så att han förhoppningsvis skulle kunna höra vad som sades.

”Jag behöver tala med Kapten Öken”, sade mannen och en vakt försvann in i tältet. Han kom strax ut igen och släppte in mannen.

”Vad vill du Läsare?” frågade en mörk mansröst. Ketopol kände genast stor respekt för Kaptenen utan att faktiskt ha träffat honom.

”Jo, jag var bort till en bäck i närheten alldeles nyss”, svarade mannen tvekande.

”Ut med språket, Läsare!” uppmanade Kaptenen. Han lät irriterad, kanske hade vakten just väckt honom.

”Jag såg en man, en kvinna, en pildrake och en stor svart drake vars like jag aldrig sett eller hört talas om tidigare”, berättade Läsaren. Det åtföljdes av en kort tystnad.

”Jasså, Kejsarens män har hittat vårt läger nu och då dröjer det inte länge innan armén är här”, mumlade Kaptenen. ”Såg de dig?”

”De låg och sov allihop så jag tror inte…”

”Sov!?” mullrade Kaptenen. ”Är du tokig? Det är klart de har vakter! Alltså måste de ha sett dig och då är de bäst att vi slår larm!”

”Men vänta!” sade Läsaren. ”De var blodiga och pildrakens vinge var omlindad”, berättade han.

”Vad?!”

”Det såg ut som om de varit i strid”, sade Läsaren.

”Då skickar vi ut en trupp för att undersöka saken”, sade Kaptenen och stack ut huvudet utanför tältet för att prata med vakten.

Ketopol insåg att det var tid att återvända, med tanken lät han Mo’rii veta vad som hänt, men han måste berätta för de andra också. Medan han smög sig tillbaka genom lägret var det flera vakter som gick och väckte ett gäng män och pratade med de andra vaktposterna, men det var ingen som såg vrylven.

Så fort han kom tillbaka till bäcken väckte Ketopol de andra, som fortfarandesov. Eftersom det var enklast att berätta på vrylviska så fick Eyt förklara för Omot och Véma.

”Så det var till dem anfallet mot oss var menat”, sade Véma fundersamt. ”Då förstår jag.”

”Om de nu är på väg hit, ska vi gömma oss eller vad ska vi göra?” frågade Omot och kvävde en gäspning.

”Om de inte är Kejsarens män borde vi inte behöva oroa oss”, sade Eyt och sträckte på vingarna.

”Det vore faktiskt klokt av oss att gå med i motståndsrörelsen”, sade Véma lugnt. ”De skulle värdera våra kunskaper högt.”

”Men ni får absolut inte behandla mig som en människa. Jag är ett djur och jag kan inte tala, inte ens på det här sättet”, sade Eyt bestämt.

”Det förstås”, mumlade Véma och suckade tungt.

”Ni får inte kalla mig ”Eyt” eller ”Kraftbärare” eller ”sert” eller ens ”Draken”, okej? Jag är en rymddrake vid namn Lewo”, förklarade Eyt och tittade på dem med sina märkligt lysande ögon.

”Lävå”, upprepade Ketopol buttert, just ett sådant namn som han hade problem att uttala.

”Visst Lewo, vad skulle vi göra utan dig”, sade Omot och himlade med ögonen.

”Nu försöker vi sova lite till”, sade Véma och lade sig ner igen. ”De är snart här.”

Rymddraken nickade kort innan han lade sig till rätta. Omot gjorde det samma och Mo’rii låg redan, men Ketopol satte sig bara ner och spanade ut i skogen. Trots Vémas försäkran var han orolig och för honom var det otänkbart att ens låtsas sova.

Ketopol tyckte det kändes som om det gått en hel evighet innan det hände något. Han hörde direkt när de kom smygande mellan träden.

”Vilka är ni?” frågade han och reste sig upp, beredd på vilken svarsreaktion som helst.

”Vilka är ni?” frågade en kvinna och steg fram bakom ett träd. Hon höll sig i skuggan men Ketopol kunde se att hon höll en pilbåge med en pil riktad mot honom.

Han slängde en blick mot Eyt, Omot, Véma och Mo’rii men de låg fortfarande och tycktes sova lugnt, Ketopol kunde inte säga om det var på riktigt eller om de bara låtsades. ”Bara några åhtursjförföljda räsjänärär”, svarade han kvinnan och försökte låta säker, trots att han var rädd.

”Och det vill du att vi ska tro på?” Kvinnan skrattade glädjelöst. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se ett så välgenomtänk trick från Kejsarens män. Blodet ser nästan riktigt ut, men mig lurar ni inte!”

Ketopol fick en plötslig impuls att vilja slå till henne, men han lugnade sig och tog ett djupt andetag. ”Dän där Kägisjarän…” började han sammanbitet, men fann inga ord lämpliga nog för att uttrycka det hat han kände mot Kejsaren. ”Ni råkar intä ha hafht än av hans armäär lähtandäsj äftär är htidigarä?” frågade han istället.

”Vad vi hört skulle han ha skickat en hop efter oss, ja. Men än har vi ju inte sett till någon armé”, svarade kvinnan och fnös. ”Du kanske kan tala om för oss var de befinner sig någonstans, för vi är redo att möta dem.”

”Gia, dä kan giag bärähta”, sade Ketopol trotsigt. ”Dåm är uhtsjprida övär fälhtän väsjtär åm dän här sjkågän.”

Kvinnan ruskade på huvudet och när hon talade igen hade hon tappat sin självkontroll. ”Du försöker lura oss! De kommer säkert från något annat håll”, snäste hon och tog ett steg närmare vrylven.

”Sjåm dä sjär uht nu sjå kåmär dåm någ inhtä någånsjtansj ifrån”, sade Ketopol men kyla i rösten, han kände hur han darrade. ”Dä fläsjta är nämligän döda.”

”Va?! Hur dum tror du att jag är? Varför skulle de vara döda?” frågade kvinnan med sådan skärpa i rösten att Ketopol kände hur Mo’rii tittade upp.

”Därför at dåm misjtåg åsj för är”, svarade Ketopol och försökte med sinnet lugna pildraken. Genom hennes ögon kunde han se hur kvinnan betraktade honom och de andra.

”Skickade de inte alla vrylver till Moluvar?” frågade hon och bytte ställning.

”Vi rymdä”, svarade Ketopol och gjorde en gest mot sina vänner.

Kvinnan stod tyst en lång stund. ”Vi får ta med dem till Kapten och skicka ut spanare för att leta efter fienden”, sade hon sedan och tecknade något med handen till sina följeslagare.

”Vi är mycket villiga att samarbeta”, hördes Vémas röst och när Ketopol vände sig om såg han att hon och Omot stod upp, fullt vakna.

”Vi kan gå själva”, sade Omot. ”Visa bara vägen.”

Eyt morrade och tittade upp med sina lysande ögon. Ketopol hörde hur kvinnan och hennes trupp drog efter andan, han smålog lite för sig själv.

Kvinnan – vars namn var Spila Orädd – visade dem till lägret och det stora kupoltältet där Ketopol visste att Kapten Öken bodde. Drakarna fick stanna utanför medan Ketopol, Omot och Véma skulle tala med Kaptenen, men först fick de vänta på att spanarna skulle komma tillbaka.

Kaptenen var en stor och robust man med ett buskigt skägg och en alert guldgul blick. Han hade ett smalt ärr från hakan över vänstra kinden, och trots att han hade en respektingivande uppsyn tyckte Ketopol att han verkade trevlig och gladlynt.

Solen gick upp över en molnig himmel och gruppen blev bjuden på frukost, men inga andra ord yttrades än några få artighetsfraser. Ketopol bytte otaliga blickar med Véma och Omot i ett försök att lista ut vad de tänkte men allt Ketopol fick ut av det var en känsla av att han skulle framstå som deras ledare.

”Var är de någonstans?” muttrade Spila. Hon var en lång och slank kvinna med vassa blå ögon, en spetsig näsa och håret i en smal guldbrun fläta över axeln.

”De är snart här”, sade Véma och blängde irriterat på den Orädda.

Spila stannade upp och gick fram till Kännaren. ”Jasså, och det vet ju du så klart?” frågade hon retsamt.

Véma fnös och vände sig bort.

Just då stack en vakt in huvudet genom tältöppningen och meddelade att en av spanarna återvänt, vilket fick Spila att morra till och vända rygget åt Véma.

”Visa in honom”, sade Kaptenen.

Sedan frågade han ut spanaren som tillsammans med några andra begett sig västerut. De hade – precis som Ketopol sagt – hittat resterna efter ett slagfält där många män och drakar fallit. De andra spanarna skulle följa spåren efter överlevande trupper medan denne återvänt för att rapportera.

Kapten Öken och Spila diskuterade vilt med spanaren om vilka olika parter som slagits och det konstaterades att all döda kämpat under samma baner. Sedan diskuterades skador och grupperingar.

Ketopol satt tyst med Omot och Véma och lyssnade. Allt som sades tycktes stämma, även om det var mycket information som gått spanarna förbi.

”Då så”, sade Öken när de diskuterat färdigt. ”Vrylve, vad är ditt namn?”

Ketopol reste sig upp. ”Ketopol Eligaht, Pilgiägarä”, svarade han och använde – för första gången sedan han anklagats för förräderi – sin fulla titel.

”Du då?” frågade Kaptenen vidare och nickade mot Omot som även han ställde sig upp.

”Omot Chefsmekaniker”, svarade Omot och sträckte på sig. Det framstod tydligt att mannen måste vara mycket stolt över sin titel.

”Och du?” frågade Kaptenen och gick vidare till Véma.

Hon satt kvar på sin stol och iakttog honom ett tag innan hon svarade. ”Véma Kännare”, sade hon, vilket åtföljdes av en lång tystnad.

Ketopol kände att han – eftersom han varit den som först konfronterat Spila – var den som borde förklara hur det kunde komma sig att en Kännare befann sig där, i Karqol. ”Sjåm gia sja sjå rymdä vi från Måluvar”, sade han och mötte Kaptenens blick.

”Ni kommer från Jerilir”, konstaterade mannen och satte sig på en ledig stol. ”En vrylve och hans drake, en Chefsmekaniker?” – Han tittade förundrat på Omot, antagligen visste Kaptenen inte heller vad en mekaniker var. – ”och en Kännare! Det trodde jag då aldrig att jag skulle få se vandra in i mitt läger, frivilligt!”

”Jag skulle vilja veta vad den svarta draken är för sort”, sade Spila. Ketopol tyckte han kunde se en upphetsad glimt i hennes ögon.

Omot tog på sig ansvaret för Eyt. ”Han är en rymddrake och hans namn är Lewo”, sade han.

”Rymddrake? Någon sådan har jag aldrig hört talas om”, sade Kaptenen intresserat.

Omot måste ha funderat mycket på den frågan, för hans svar verkade genomtänkt. ”Det är förståeligt eftersom det finns ytterst få av dem och de undviker att vistas där det kan finnas människor. De lever ensamma och färdas väldigt högt upp när de flyger men de är livsfarliga jägare”, berättade Omot.

”Så hur kan det komma sig att du har en?” frågade Spila och höjde på ena ögonbrynet.

”Har och har”, muttrade Omot, Eyt hade ju ingen ägare. ”Låt oss bara säga att jag och Lewo har känt varandra tillräckligt länge.”

Spila såg väldigt missnöjd ut med svaret, men Kaptenen nickade och började i stället fråga om nattens strid och varför gruppen begett sig till Karqol i huvud taget. Svaret på det blev helt enkelt att de ville göra sig av med Kejsaren – de flesta detaljerna utelämnades.

Sedan berättade Kaptenen om sin tjänst i Stora Öknens byar och vad Kejsaren tvingat honom att göra mot folket där och deras drakar. Det var efter det som han – tillsammans med många andra som var missnöjda med Kejsarens metoder – startat en motståndsrörelse för att kunna slå tillbaka mot Kejsarens onda planer. Deras rykte hade snabbt spridit sig sedan de börjat sabotera för honom och många fler hade förenat sig med dem. Nu hade de medhjälpare över hela landet som bevakade Kejsarens trupprörelser. Men de hade fortfarande inte koll på allt.

”De har sina Sinnesvändare, Blodsryckare och Skuggvandrare och allt vad det heter som gör det väldigt svårt för oss, även om vi har många gyllene förmågor på vår sida också”, berättade Kaptenen och slog näven i bordet.

Ketopol rös vid omnämnandet av Sinnesvändarna, han skulle aldrig glömma känslan när han insåg att hans tankar styrts av någon annan.

Efter middagstid när de fått i sig lite mat gäspade Véma stort. ”Ursäkta, men vi fick inte så mycket sömn i natt”, sade hon.

Ketopol hade inte fått någon sömn alls.

”Förlåt!” utbrast Kaptenen. ”Jag ska ordna ett tält åt er”, sade han och skyndade sig ut ur tältet.

”Jag är alldeles slut”, sade Omot och stäckte på svärdsarmen. ”Jag trodde aldrig att vi skulle ha tur nog att hamna på ett sådant här ställe.”

”Inte jag heller”, mumlade Véma och lutade sig tillbaka.

”Borde du inte ha Känt det om du nu är Kännare?” frågade Spila. Hennes tonfall var hårt men det rymde en hel del nyfikenhet.

”Det finns begränsningar som med allt annat, man kan inte hålla koll på allt och det är extra svårt att fokusera när man är alldeles utmattad”, svarade Véma. Hon tog ett djupt andetag och blundade. ”Jag måste få slappna av, annars går det inget vidare med Kännandet.”

”Män du är sjäkär på at vi kan lihta på dåm här mänsjsårna?” kunde Ketopol inte låta bli att fråga.

”Det är inte dem vi behöver oroa oss för”, svarade Véma och log mot honom. Sedan vände hon sig till Spila. ”Men jag hoppas ni inte berättar för alla vilka vi är, för ni har fiender ibland er.”

Kvinnan nickade kort i förståelse.

I nästa stund kom Kapten Öken tillbaka med en man som skulle visa dem till sitt tält. De tackade för allt och följde sedan efter mannen, med de båda drakarna i släptåg.