Tikk: 30 - Skogsviskaren

Ledsen att det dröjt, men det har liksom inte blivit av att jag laggt upp det här kapitlet tidigare.
Här är det iaf.

30

Skogsviskaren

 

Så snart det blivit mörkt tog sig Tikk, Sollex, Uvigi och Tyrr bort till Katedralparken, ett litet vildvuxet skogsområde bakom Rekits gamla katedral dit ingen människa brukade gå ens under dagtid eftersom parken troddes vara hemsökt.

Gruppen hade gott mod, speciellt Tyrr som var övertygad om att Skogsviskarna skulle komma och absolut ville gå med i motståndsrörelsen. Sollex sade inte så mycket, men han flinade roat åt de diskussioner de andra förde.

Midnatt passerade, men Uvigi hörde ingen som kom och de började bli oroliga.

”Hur länge har du suttit där?” frågade Sollex plötsligt ut i mörkret. Förvirringen var total för Uvigi och Tyrr, men när Tikk följde Sollex blick registrerade hennes scannerglasögon en människa sittande på en trädgren alldeles i närheten.

En äldre kvinna hoppade vigt ner på marken och kom fram till dem. Hon var kutryggig och hade sitt grå hår i en spretig knut på huvudet. Precis som mannen Tikk träffat natten innan hade kvinnan ett träd tatuerat på högerkinden. Trotts sin tydligt höga ålder var hon klädd och rörde sig som en krigare.

”Jag heter Gena och jag kom nyss hit”, svarade hon på Sollex fråga. ”Men de andra kommer inte alls.”

”Vad menar du?” frågade Tyrr, besvikelsen var tydlig i hans röst.

”Mitt folk vet inte vad som är bäst för dem”, sade kvinnan och satte sig ner på stenen bredvid Uvigi. ”De tror att kriget kommer lösa sig själv och att vi sedan kommer kunna fortsätta leva som vi alltid levt, men jag vet att om fel sida vinner så kommer ingenting att kunna bli som förut.”

”De är rädda”, mumlade Sollex och suckade tungt.

”Det är jag också!” Gena slog ut med armarna. ”Men om man har att välja mellan att gömma sig i trygghet medan välden faller i spillror och sedan lida av resultatet, eller att riskera livet för att försöka stoppa katastrofen så att det i alla fall kanske finns en chans att vi kan leva i trygghet när allt är över, så är för min del valet lätt!”

Tyngden i kvinnans ord grep tag i Tikk, och troligtvis de andra också, för det blev tyst en lång stund. Var det verkligen så att hela världen höll på att falla i spillror? Det var väl bara ett löjligt maktkampskrig som pågick mellan Karqol och Jerilir? Det skulle väl ändå inte kunna påverka livet på andra planeter, tyckte Tikk.

”Så”, började Tyrr och kliade sig i huvudet. ”Pratar vi om Skogsviskarnas värld här, eller påstår du att hela universum är i fara?”

”Jag har talat med flera Espar…” Gena knäppte händerna och böjde kort på huvudet innan hon fortsatte. ”… och vad jag kan förstå är det här större än vi kan ana.”

”Espar?” frågade Sollex och uttryckte samma oförståelse som Tikk kände.

”Esparna är heliga träd som är flera tusen år gamla”, svarade Tyrr. Han knäppte händerna och böjde på huvudet precis som Gena vid omnämnandet av de uråldriga träden.

”De känner alla att balansen är hotad”, berättade Skogsviskaren.

”Så vad tänker du göra?” frågade Uvigi och reste sig upp och sträckte på sig.

”Jag följer med er”, svarade Gena och ställde sig upp hon också. ”Skogen talar mycket gott om er. Mitt folks framtid får glädjas över att åtminstone en av oss gjorde något.”

Kvinnan fascinerade Tikk, hon hade talat med skogen och en Lyssnares känsliga öron hade inte ens kunnat höra hennes ankomst. När de återvände till Tyrrs hus frågade hon ut dem om motståndsrörelsens situation och deras planer, det var frågor som de i normala fall aldrig skulle ha talat med en främling om, men med Gena tvekade de aldrig ens.

Innan det lade sig för att sova morgonen efter hade de packat och gjort sig redo för resan till huvudlägret. Gena verkade lika ivrig att få komma iväg som de andra och hon var mycket hjälpsam när de diskuterade färdplanen. Med Skogsviskarens hjälp skulle de kunna undvika många vägar där soldater kunde tänkas patrullera, utan att det skulle kosta dem allför mycket extra tid.

Tikk hade svårt att somna med alla tankar på Omot, Véma, Ketopol och Eyt, hon hoppades innerligt att de inte råkat ut för mer trubbel. Tyrr och Uvigi hade berättat om hur svårt motståndsrörelsen hade att få information från Huvudstaden, bevakningen var sträng precis överallt, till och med längs alla vägar till och från staden red tätt med patruller. Ingen fick träda in genom porten utan speciell tillåtelse och identifikation, och det fanns ingen möjlighet att ta sig obemärkt över murarna. Eyt och Véma kunde säkert komma på ett sätt för dem att ta sig in, men annars hoppades Tikk att de väntade utanför, på en säker plats.

Så snart det börjat mörkna igen gav de sig av. Tre hästar väntade på dem i ett stall i utkanten av staden. När de hämtat dem begav de sig först västerut tills de kom till en skog som de sedan kunde följa tillbaka åt nordost. Trots att det blev en slingrig resa österut tog de sig smidigt fram, Uvigi och Tyrr hade uppenbarligen stor resvana och så länge de höll sig i skogsterräng hade Gena koll på allt.

Tikk förundrades över hur mycket information Skogsviskaren kunde få av att bara lägga handen mot ett träd, det påminde Tikk mycket om när Véma Kände saker. Gena kunde varna dem för soldater som befann sig flera mil bort om bara de var i samma skog, och när kvinnan rörde sig i balans med naturen kunde inte ens Uvigi höra hennes steg – det var inte konstigt att kejsaren aldrig fått tag i skogsfolket.

”Jag är för gammal för att bry mig så mycket om mitt eget liv”, sade Gena en kväll när de slagit läger. ”Men jag är den enda av mitt folk som verkligen tänker på framtiden. Vet ni varför?” Hon log och såg på sina medresenärer.

”Med ålder kommer visdom”, sade Tyrr och bugade djupt där han satt.

”Det stämmer inte nödvändigtvis. Det finns Skogsviskare som är mycket äldre än mig och de tänker inte lyfta ett finger för kriget”, fnös Gena och spottade på marken. ”Nej, det är inte ålder som ger visdom – det är erfarenhet.”

”Så du är mer erfaren än de andra?” frågade Tyrr.

”När det gäller sådant här, ja”, svarade kvinnan bestämt. ”Jag har spenderat många långa dagar med Esparna och försökt tyda tidens mönster.” Återigen knäppte hon händerna och böjde vördnadsfullt på huvudet när hon nämnde de gamla träden.

”Tidens mönster?” Tikk tyckte sig plötsligt minnas att Véma nämnt saken någon gång när hon gett Temmo instruktioner i Känning efter att vrylverna intagit Moluvar.

”I mönstren kan man läsa vad som hänt förr”, förklarade Gena. ”Och genom att studera det förflutna kan man också ana vad framtiden bär.”

”Handlar inte trädens historia bara om skogarna?” undrade Uvigi och ryckte på axlarna som för att visa att hon inte var speciellt intresserad av ämnet.

”Jag ser att du inte förstår”, mumlade Gena och plockade upp en avbruten kvist från marken. ”Om hela världen är i fara är också skogarna det, men det handlar inte bara om växterna och deras liv, utan om själva balansen. Det är den som gör att vi i huvud taget kan leva i den här världen, och Esperna ligger närmare den än något annat gör.”

Tikk kände hur hennes världsuppfattning växte. När hon bodde på rymdskeppet kunde hon aldrig ha tänkt sig att några gamla träd på en fjärran planet skulle ha någon som helst inverkan på hur livet såg ut i rymden – men nu visste hon bättre, balansen rörde allt.

”Du menar alltså”, började Uvigi. Hon drog ut på orden. ”Att det här kriget på något sätt skulle kunna rubba balansen?”

”Det är precis det som ingen annan tror på”, suckade Gena. ”Men det är inte själva kriget i sig, det är det som pågår i krigets skugga som är faran. Tyvärr måste jag dock säga att det är allt jag vet om saken, men jag vet att det är sanning och att jag måste göra mitt bästa för att stoppa katastrofen.”

”Kriget är bara en täckmantel”, konstaterade Sollex och mötte Tikks blick. De visste ju redan att det var något skumt med kriget, men kunde det verkligen vara så allvarligt?

”Låt oss nu sova så att vi kan fortsätta så snart som möjligt och se om vi tillsammans med de andra i motståndsrörelsen kan göra något för att rädda balansen”, sade Tyrr efter en stunds tystnad och gäspade stort. Han lade sig till rätta och de andra följde hans exempel.

De satte som vanligt inte ut någon vakt eftersom Gena övertygat dem att om fara närmade sig skulle skogen väcka henne. På så sätt skulle de alla vara utvilade på morgonen.

Tikk var trött efter dagens resa och somnade genast.

”Det kommer en drakpatrull”, muttrade Gena. Hon såg väldigt gammal ut där hon stod bredvid det största trädet i den lilla gläntan de valt att övernatta i.

Tikk kom snabbt på fötter tillsammans med de andra och efter bara ett ögonblick satt de på hästarna och red snabbt fram genom skogen. Snart nog kunde de höra vingslag närma sig på håll. Ingen av dem sade ett ord.

Tikk mindes när hon först kommit till Moluvar, då hade Jerilir varit trygg med att Karqolerna inte hade några drakar bland sina trupper. Sedan hade vrylverna kommit med sina pildrakar och mot dem hade Jerilirs bergsdrakar inte haft en chans. Tyrr hade också berättat att vrylverna inte var det enda drakfolk som Kejsaren nu lyckats rekrytera till sin armé, det fanns alla möjliga drakar från fjärran platser i Karqol som de var tvungna akta sig för.

”Jag ska se till att de inte kommer för nära”, viskade Gena. Hon satt bakom Uvigi, men snodde smidigt runt så att hon satt vänd bakåt på hästens rygg utan att de behövde stanna. ”De vet inte att vi är här, det är bara en spaningspatrull så vi borde komma undan utan problem, men det finns saxdrakar bland dem.” Saxdrakar var väldigt små drakar med rakbladsvassa klor och knivskarp mörkersyn. Gena höll fram armarna och slöt ögonen.

Det började prassla i träden omkring dem och när Tikk tittade upp tyckte hon sig se grenarna ovanför dem röra sig – trots att det var alldeles vindstilla – de slingrade och liksom sträckte ut sig mot de andra träden. Snart bildade trädgrenarna ett tätt tak som skymde himlen.

Tikk och Sollex drog båda efter andan och Tyrr lät höra ett triumferande skratt, men Uvigi satt tyst medan Gena vävde samman trädgrenarna.

Gruppen saktade in, men de stannade inte. De hörde hur drakpatrullen passerade ovanför, men tack vare Genas förändring av träden och Uvigis uppfångande av alla ljud de uppgav fanns det ingen chans att fienden skulle kunna upptäcka dem.

När Gena ansåg dem vara i säkerhet slappnade hon av och släppte sin kontroll över träden.

”Det där var otroligt!” utbrast Tyrr och belönades med ett leende från den gamla Skogsviskaren.

”Nu när vi är vakna är det lika bra att vi fortsätter”, sade Uvigi och vände sig till Gena. ”Börjar vi närma oss?”

”Vi är snart vid den här skogens ände, ja”, svarade Gena och nickade. ”Sedan får ni leda vägen till nästa, och som du säger är det där lägret är.”

”Så länge vi kan ta oss över fälten utan att kejsarens män upptäcker oss så blir resten av färden inga problem”, sade Tyrr.

”Fälten”, muttrade Uvigi. ”Det kan mycket väl uppstå problem där.”

När de kom ut ur skogen förstod Tikk vad Uvigi menat, framför dem låg en till synes oändlig vidd av högt gräs med vidöppen himmel.

”Här finns det inget jag kan göra”, sade Gena. ”Bara hoppas att det inte kommer några drakar.”

”Om vi bara kunde skicka ett meddelande till lägret”, mumlade Tyrr och bet sig i läppen.

Tikk kände hur Skrot klättrade upp på hennes axel, han pep och sträckte på sig. Visst, Tikk skulle kunna ta svävarbrädan och komma före de andra, men hon visste inte vart lägret låg. Ingen av de andra skulle kunna styra brädan och det skulle bli för riskabelt att ha en passagerare.

Skrot pep igen och pekade på sig själv. Han fällde ihop sig och vecklade sedan ut två par vingar, samt kopplade in sin lilla flygmotor som genast började surra.

”Kan Skrot flyga?!” utbrast Sollex förtjust när roboten lyfte från Tikks axel och gjorde en loop i luften framför dem. Det gladde Tikk att Sollex gillade det.

”Självklart!” Tikk tog på sig scannerglasögonen och ställde in Skrots kamerafrekvens. ”Vi kan hålla utkik från luften”, informerade hon de andra. ”Precis som Ketopol och Mo’rii gjorde.”

”Kunde du inte ha kommit på det tidigare?” frågade Uvigi och suckade.

”Men det är ju nu vi behöver det”, sade Tyrr och slängde en irriterad blick på Lyssnaren. ”Säg till om du ser något Tikk. Det är bäst vi skyndar oss så att vi kommer fram någon gång.” Han satte fart på sin häst och de andra följde efter.

Genom Skrots ögon kunde Tikk se hur de rusade fram genom gräset långt där nere. Uppifrån robotens position kunde hon också se skogen där motståndsrörelsens huvudläger låg på andra sidan fälten.

”Om ändå bara hela planeten varit en skog”, muttrade Gena och slöt ögonen.

Tikk log åt tanken och följde åter Skrots färd över himlen. Han flög i en vid cirkel högt där uppe. Varje djur han fick syn på registrerades av scannerglasögonen och vid ett tillfälle trodde Tikk att en bit av lägret skymtade under träden långt där nere, men det var bara en kort blink från scannern som inte kunde avläsa något närmare. Hon övervägde att skicka dit Skrot för att undersöka saken närmare, men det var säkrast att fortsätta hålla uppsikt över fälten så att Tikk och de andra inte skulle stöta på några obehagliga överraskningar från kejsarens män.