Tikk: 35 - Infiltratörerna

35

Infiltratörerna

Leiga gick med bestämda steg genom lägret. Skogsviskarens ord ekade i hennes huvud.

”Var och en ansvarar vi för våra egna handlingar. Illix valde att följa Kejsarens order, alltså valde han att döda Tamot. Han kunde ha vägrat.”

Det var vad kvinnan sagt, men hon hade fel – Illix kunde inte ha vägrat. Leiga visste att han hade fallit offer för Sinnesvändning, och då fanns inte det där ”valet” Skogsviskaren talat om. Berövandet av den egna viljan var just varför Leiga hatade Sinnesvändning, och det var därför hon hatade sig själv.

Leiga var nämligen en av de skickligaste Sinnesvändarna i Södra Träsken. Hon var en känslokall skönhet, förmögen att vända andra Sinnesvändares sinnen trots att ingen av dem var mottaglig för faktisk Sinnesvändning, dessutom var hon så ung – hon hade alldeles nyligen fyllt arton.

Ingen visste vem Leiga egentligen var.

”Leiga! Där är du ju!” ropade någon.

När Leiga vände sig om kunde hon se hur Melira, Bitty, Kebrina och Hedalli skyndade sig efter henne på stigen. Alla fyra flickorna visade upp brillianta leenden.

”Du kan inte tro vad Torge just berättade!” utbrast Kebrina.

”Du vet vrylven, Kepotol eller vad det nu var han hette”, sade Bitty uppspelt. Hon hade så bråttom att säga det att hon nästan snubblade på orden.

”Ketopol”, rättade Leiga henne och undrade vad i all världen det nu var Torge hittat på. Man behövde långt ifrån vara Sinnesvändare för att lura de här fyra, och Berättaren hade för vana att överdriva saker.

”Ja”, fortsatte Bitty, sedan sänkte hon rösten. ”Han är tydligen prins”, viskade hon och fnittrade finstämt tillsammans med de andra flickorna.

Leiga suckade men kunde inte låta bli att le lite åt deras upprymdhet.

”Vrylverna har inga prinsar”, förklarade hon. ”De väljer vem som ska bli Hövding baserat på kunskap, styrka och erfarenhet – så även om han är Hövdingens son betyder inte det att Ketopol själv kommer bli Hövding.”

Om de haft lite mer vett kanske flickorna hade blivit besvikna, men som det nu var brydde de sig inte om detaljerna.

”Om han är ledarens son så är han prins”, sade Hedalli och nickade bestämt.

”I alla fall så måste vi vidare nu”, sade Melira och gav Leiga en lätt kram. De andra tre följde hennes exempel, sedan försvann alla fyra kvickt bort genom lägret samma väg de kommit. Deras tajta gemenskap påminde alltid Leiga om hur ensam hon själv kände sig.

Samtidigt var Leiga väl medveten om att hon inte var den enda Sinnesvändaren i lägret – Helo och Selvins Sinnesvändning sköljde över lägret i vågor vars intensitet fick det att krypa i skinnet på Leiga.

Alla Sinnesvändare kunde känna av tankevågorna, men de flesta uppfattade dem bara som små rubbningar i luften, lätt misstagna för naturliga vindpustar. Leiga däremot, var en mästare på att läsa tankevågor. Hon kunde mer på området än någon annan, bland annat kunde hon direkt säga vilken Sinnesvändare som skickat tankarna och hon visste precis vad personen tänkte och kände när han eller hon skickade dem. Det fanns mer information i vågorna än någon kunde ana.

Om de bara visste hur fel de använder sina förmågor, tänkte Leiga och fortsatte sin vandring genom lägret.

Innan hon fyllt tretton hade Leiga inte utövat någon Sinnesvändning alls. Det hade kommit som en chock för hela klanen att hon visade sig vara Sinnesvändare – för det mesta upptäcktes det tidigt när ett barn var Sinnesvändare eftersom de instinktivt använde sina förmågor för att underlätta för sig själv. Leigas instinkter hade lett henne att lyssna på andra Sinnesvändares tankevågor, och att på så sätt utforska de många hemligheter som doldes i vågornas mönster.

När hon väl började använda sin egen Sinnesvändning visste Leiga precis hur hon på bästa sätt kunde styra vågorna, trots att hon aldrig fått någon praktisk träning. Nyckeln till hennes framgång var simpelt nog förståelse, förståelse för att Sinnesvändning inte bara handlade om tankar – som de flesta trodde – utan framförallt om känslor.

Leiga stannade tvärt när en av Selvins tankevågor passerade rakt igenom henne. I vanliga fall hade hon ignorerat honom, men den här gången kunde Leiga inte hejda sig. Hon knöt näven och slog med all sin kraft mot stammen på ett gamalt träd hon just skulle till att passera. Den skrovliga barken rev mot hennes knogar och stöten skakade hennes arm. Smärtan dämpade hennes ilska. Men hatet bara växte.

Alla Sinnesvändare älskade att leka med ”svaga sinnen” och eftersom lägret var fullt av sådana hade Helo och Selvin aldrig tråkigt. Sinnesvändarna själva hade ”starka sinnen” och serterna hade ”blinda sinnen”, som – trots att de kunde stå emot Sinnesvändningen – värderades ännu lägre än svaga sinnen.

Leiga hade alltid avundats serterna.

Hon drog ett djupt andetag och samlade sig, sedan fortsatte hon mot tältet hon delade med de fem andra infiltratörerna. När hon var tillsammans med dem visade hon aldrig några känslor, hon var kylig och hotfull, det hade hon alltid varit. På utsidan. Förhoppningsvis var det ingen i tältet just nu.

Genom deras tankevågor visste Leiga att de andra Sinnesvändarna var på annat håll – Helo befann sig på andra sidan lägret och Selvin var i Kaptenens tält. Vrenit var säkert också med Kaptenen eftersom han hade ett så starkt kontrollbehov när det gällde serter, och Skogsviskaren hade ju sagt att Tyrr var på möte med Kaptenen. De enda som kunde vara i tältet var alltså Semasti och Rekt…

”Hej där, Leiga.”

Det var Rekt Blodsryckare. Han var ett par år äldre än Leiga och kunde aldrig lämna henne ifred.

”Du ser strålande ut idag”, sade han med ett charmigt leende. Han smet in bredvid Leiga på stigen och försökte lägga armen om henne.

Hon tog ett steg åt sidan för att undvika honom.

”När tänker du släppa in mig egentligen?” frågade Rekt och skakade på huvudet, alltjämt leende.

Eftersom Leiga inte använde Sinnesvändning för att bli av med honom antog Rekt att hon trots sina avvisanden ändå var intresserad av honom. Det var hon inte, men han var den enda i deras lilla grupp – förutom Leiga själv – som inte missbrukade sina förmågor, så han förtjänade respekt.

”Har du inget bättre för dig?” frågade Leiga istället för att svara på hans fråga.

”Nej, det här stället är dödstråkigt”, svarade Rekt och drog en hand genom sitt flammiga hår. Det var mörkt rött, med några naturliga guldblonda slingor, vilket såg lite konstig ut, speciellt i kombination med de olikfärgade ögonen – ett brunt och ett grönt. Leiga tyckte dock att hans udda utseende gav honom en unik charm, som ingen kunde ta ifrån honom.

”Det kanske vore roligare om du gjorde något annat än att följa efter mig”, sade hon och ökade på stegen.

”Jag har gjort annat!” utbrast Rekt och skyndade för att komma upp jämsides med Leiga. Först trodde hon att han skulle försöka lägga armen om henne igen, men han böjde sig istället fram för att viska i hennes öra. ”Ni har ju hjärntvättat alla människor här, så de är inte alls roliga.”

Leiga knuffade bort honom. Ordet ”hjärntvätt” fick henne att må illa. Vi skulle ju egentligen inte prata högt om det här, tänkte hon irriterat. ”Bara för att alla känner sig trygga gör det dem inte tråkiga”, sade hon och fick äntligen syn på deras tält.

”Om du säger det, så”, sade Rekt och följde efter Leiga in i det tomma tältet. ”Men varför har ni inte gett mig några sådana tankar?”

”För att du inte behöver dem”, svarade Leiga. Men hon hörde hur hjärtlöst det lät, som att Rekt inte behövde känna sig trygg i lägret. Hans ord antydde ju faktiskt att han inte gjorde det, även om han inte visade den känslan. Blodsryckaren hade nästan lika bra kontroll över sina känslor som Leiga, så det förvånade henne inte om han dolde något.

”Om du säger det, så”, sade han och satte sig vid bordet i mitten av det stora tältet. Han log mot Leiga som han alltid gjorde, men han glömde dra ut en pall åt henne som han brukade.

Rekt trivs inte heller här, tänkte Leiga sorgset. Och jag gör det inte lättare för honom…

”Hur känns det att styra folks tankar?” frågade Rekt och gäspade stort.

Leiga satte sig mittemot honom. ”Det är fruktansvärt!” ville hon svara, men det kunde hon ju inte säga. ”Hur känns det att rycka blod?” frågade hon istället.

”Jag skulle mycket hellre vara Sinnesvändare”, viskade han, och undvek ämnet precis som Leiga – Blodsryckning kunde inte heller vara kul. Sedan sträckte Rekt sig över bordet för att ta Leigas händer i sina.

Hon drog sig undan och suckade åt hans envishet.

Han skrattade och innan de hann säga något mer kom Semasti infarande i tältet. Hennes svarta kjolar fladdrade omkring henne när hon for runt och placerade ut och plockade åt sig diverse saker från hyllorna längs den bakre tältväggen. Den energiska Skuggvandraren stannade aldrig upp, det var ett mysterium hur hon lyckades hålla sig i nästan konstant rörelse.

”Är ni hungriga?” frågade kvinnan, men hon väntade inte på något svar. Vare sig de ville ha eller inte var bordet snart nog fyllt med mat.

Rekt tog genast för sig och Leiga insåg hur hungrig hon var.

Efter att hon dukat färdigt gjorde Semasti dem sällskap vid bordet också.

De hade nästan ätit färdigt när Vrenit äntrade tältet med ett illavarslande leende. ”Leiga”, sade han. ”Jag har ett uppdrag åt dig.”

”Vad menar du?” frågade Rekt och rätade på ryggen. Han var alltid först att reagerade när något gällde Leiga. ”Vi är ju redan på uppdrag.”

Leiga bara spände blicken i Vrenit – det var hennes farligaste vapen, mycket enklare än Sinnesvändning och långt effektivare.

Den gamle mannen krympte inför hennes iskalla blick och hans leende bleknade genast bort. ”Jo, det är så här”, mumlade han. ”Kärnhelaren och den där Mekaniker-flickan ska ut på spaning igen i natt och du ska följa med dem.”

Leiga rörde inte en min. Hon upprepade mannens ord flera gånger i sitt huvud för att vara säker på att hon hört rätt, sedan jublade hon inombords. Tanken på att undkomma lägret – om än bara för en natt – var överväldigande. Jag ska få följa med Tikk och Tyrr! Och rida på rymddraken!

”De ska söderöver och jag sade att du känner till området”, fortsatte Vrenit. ”Jag vill veta exakt vad den där serten har för sig.”

”Selvin har koll ju på flickan”, sade Leiga och sneglade på Rekt. Blodsryckaren såg som väntat avundsjuk ut.

”Jag litar inte på henne, det är något lurt med de där apparaterna hon använder sig av”, muttrade Vrenit. Han satte sig ner och tog för sig av maten som stod på bordet.

”Du litar ju inte på någon”, sade Semasti och lutade sig tillbaka i sin stol. ”Det förvånar mig att du inte följer med dem själv.”

”Det skulle jag om jag kunde, men jag är för gammal för att smyga runt i skogen och leka jägare”, sade Vrenit, tuggandes på en bit torkat kött.

”Jag tror knappast det är det spaningen går ut på”, sade Leiga och suckade uttråkat. ”Men jag får väl följa med dem då.”

”Kunde inte jag ha fått åka?” frågade Rekt och lade armarna i kors.

Vrenit ryckte på axlarna. ”Jag litar inte på dig heller.”

”Men du litar på Leiga?”

”Det är klart jag inte gör”, sade Vrenit och skrattade hest. ”Men hon har bra mycket bättre omdöme än vad du har. Det spelar ingen roll vad du gör Rekt, på ett eller annat sätt skulle du klanta till det och avslöja oss för serten.”

Rekt blängde ilsket på Vrenit.

De hade levt tillsammans i nästan ett år nu, och den gamle mannen anade fortfarande inte hur skicklig Rekt egentligen var. Vrenit var helt klart den minst kompetenta i gruppen, enda anledningen till att han i huvud taget befann sig i lägret var för att han var Drömtalare, och de andra behövde en Drömtalare för att kunna rapportera in och ta emot nya instruktioner från Kejsaren. Vrenits generalposition var direkt beroende av Selvins Sinnesvändning.

Semasti fnös högljutt. ”Serterna är i alla fall inte immuna mot Blodsryckning”, sade hon och reste sig upp för att börja plocka av bordet. ”Även om Rekt klantade till det skulle Kärnhelaren inte få någon chans att berätta för de andra.”

Vrenit stelnade till mitt i en tugga, han hade uppenbarligen inte tänkt på att Rekt var Blodsryckare. Typiskt gubben att glömma något sådant.

Rekt log mot Semasti och sträckte på fingrarna precis som han gjorde när han ryckte blod.

Drömtalaren svalde och vände sig mot Leiga. ”När det börjar mörkna ska du vänta utanför deras tält”, sade han kort.

Så snart solen började gå ner skyndade sig Leiga genom lägret för att möta Tikk och Kärnhelaren. För första gången på flera månader bar hon ingen klänning, utan hade i stället på sig en enkel skjorta och ett par åtsittande byxor, det besvärliga håret hade hon satt upp i en stadig knut i nacken. I hennes bälte hängde ett kort svärd och fastspänd på ryggen hade hon sin jaktbåge med tillhörande koger och pilar – vapen som hennes medinfiltratörer tyckte var väldigt onödiga för en så skicklig Sinnesvändare som Leiga. De hade dock alldeles för stor respekt för henne för att ifrågasätta hennes handlingar vidare.

Leiga var stolt över sina vapen. Hon hade lärt sig svärdskonsten där i lägret, instruerad av motståndsrörelsens skickligaste Svärdsmästare. Leiga var inte speciellt begåvad, men hon hade trivts med träningen och den hade gjort hennes kropp mycket starkare och uthålligare än tidigare. Pilbågsskytte däremot, var något hon lärt sig när hon var liten.

Innan någon visste att Leiga var Sinnesvändare hade hon setts som en skam för sin familj. Hon var tystlåten och rädd av sig, vilket var ett beteende som inte var acceptabelt i de Södra Träsken. Därför hade hennes föräldrar skickat henne till sin morbror som var jägare i Spindelskogen – ett gigantiskt, grått och dystert myrmarksområde täckt med förvridna träd och spretig växtlighet. Leiga hade inte trivts där. Hennes morbror var ingen trevlig man, han slog henne vid flera tillfällen så att hon trodde hon skulle dö, men ändå ville hon inte använda Sinnesvändning emot honom.

Det hade varit en hemsk tid, men Leiga var glad över de tre år hon spenderat hos morbrodern. Hon hade lärt sig mycket där, bland annat att skjuta med pilbåge, och det var det enda hon någonsin fått beröm för, innan Sinnesvändningen.

Leiga närmade sig Tikk och Tyrrs tält. Den magnifika rymddraken låg utanför och väntade, han tittade upp när Leiga kom. De lilaglödande ögonen var som djupa brunnar med en kraft som Leiga aldrig skulle kunna förstå.

”Där har vi ju vår kompanjon”, sade den grönhåriga Kärnhelaren och gick med bestämda steg från tältet till draken. Tikk följde tätt efter honom, hon hade sina svarta glasögon på sig.

Leiga såg direkt att något var fel.

De vill inte ha mig med sig, insåg hon besviket. Men hon log likväl, åtminstone glad över chansen att få komma ifrån lägret en stund. ”Jag hoppas jag inte blir till besvär”, sade hon och gick fram till rymddraken.

”Nejdå”, svarade Tyrr och hjälpte Leiga upp bakom en av drakens ryggtaggar, framför Tikk. ”Det känns lite onödigt bara, jag hittar ju egentligen själv.”

”Det tvivlar jag inte på”, mumlade Leiga när serten tog plats framför henne. Hon blev lite nervös när hon kände hur drakens muskler rörde sig under henne när han reste sig upp.

Leiga hade ridit på drakar förut, men när rymddraken skuttade upp i luften och fällde ut sina vingar, gjorde hennes hjärta en volt i bröstet på henne. Hon försökte slappna av, men kunde inte släppa den sprudlande friheten hon kände.

”Visst är det härligt?” frågade Tikk bakom henne.

Leiga fann inga ord, så hon bara nickade. Rymddraken var så smidig att det knappt kändes att den rörde sig. Hans fjäll blänkte eldröda av den nedgående solens strålar och skogen forsade fram som ett flammande hav under dem. En stark känsla av tillhörighet med världen sänkte sig över Leiga

Hon hade upplevt samma känsla en gång tidigare i sitt liv insåg honom. Det var ett minne från hennes barndom som hon helt förträngt.

Leiga hade spårat ett jaktbyte djupt inne i Spindelskogen då hon plötsligt känt något. Det hade nästan varit som en Sinnesvändares tankevågor, fast det här var något mycket djupare, något fullkomligt obegripligt för Leiga.

Källan till känslan var ett uråldrigt träd. Dess stam måste ha varit uppemot hundra meter i omkrets, men ändå var det inte mycket högre än de andra träden i skogen. De spretande grenarna var sammanvävda till ett gigantiskt tak som sträckte sig säkert femtio meter ut från stammen. Eftersom trädet inte hade några löv såg det väldigt mycket ut som ett spindelnät, vilket var passande eftersom det växte i Spindelskogen där det också fanns många spindlar.

När Leiga hade lagt handen mot den skrovliga, svarta barken hade hon för första gången i sitt liv känt att hon hörde hemma. Världen behövde henne, precis som den behövde alla människor.

Efteråt berättade Leiga om trädet för sin morbror som konstaterade att det var Spindel-Espen hon stött på. Senare fick hon höra i byn att Esparna symboliserade universums eget medvetande.

Något Leiga hört tidigare på dagen återvände till henne.

”Jag valde att lämna mitt eget folk för att följa Esparnas varningar”, hade Skogsviskaren sagt.

Esparnas varningar.

Hur kunde Leiga ha varit så blind? Hur kunde hon ha glömt sitt möte med Spindel-Espen?

”Vi landar här och fortsätter till fots”, sade Kärnhelaren plötsligt. ”Om vi flyger närmare finns det en risk att de får syn på oss genom trädkronorna.”

Leiga tittade upp och såg sig förvirrat omkring. Hon hade varit så uppslukad av sina tankar att hon helt tappat kontrollen över verkligheten. Solen hade sjunkit under horisonten utan att Leiga lagt märke till det och det hade hunnit bli riktigt mörkt.

Rymddraken dök och Leiga förberedde sig för nedslaget, men det gick så smidig att det knappt märktes när de tog i marken.

”Om vi räknat rätt borde truppen vi ska spana på befinna sig rakt söder om oss nu”, sade Tyrr och hoppade ner på marken.

Leiga klättrade försiktigt ner efter honom.

”Jag går före och kollar läget”, sade Tikk och gled ner bredvid Leiga, sedan traskade hon iväg och försvann in i den mörka skogen. Tyrr såg efter henne.

Leiga blev stående med ryggen lutad mot rymddraken. Hon var så uppskakad av sin insikt att det kändes som om benen skulle vika sig under henne.

”Det var Leiga du hette, va?” sade Tyrr och vände sig mot Leiga igen. ”Du ser lite blek ut, blev då åksjuk av flygturen?”

Leiga skakade avvärjande på huvudet. ”Nej, jag bara…” började hon. Sedan stelnade hon till när en tankevåg slog emot henne och Tyrr, som så klart inte märkte något.

Trodde de verkligen inte att vi skulle ha spanare ute? Vilken tur att det var jag som upptäckte dem, det var länge sedan jag fick se två vänner döda varandra. Jag undrar vem som klarar sig bäst, han ser starkare ut, men hon är den som har vapen. Om jag har tur kanske draken lägger sig i…

Leiga hade ingen möjlighet att uppfatta de ”lagda” tankarna, men den främmande Sinnesvändarens egna tankar kunde hon lätt läsa och det var allt hon behövde – det var uppenbart att han försökte få henne och Tyrr att börja slåss mot varandra.

Leiga kunde inte låta bli att le åt mannens dumhet, hon skulle aldrig försöka använda Sinnesvändning på någon hon inte först tagit reda på mer om. Som det var nu studsade tankevågen bara tillbaka från den oberörda serten och dissekerades av Leiga som grävde fram all information hon kunde från deras attackerare – gruppen utgjordes av ett dussin personer, han var ensam att patrullera området och resten av dem hade mycket riktigt slagit läger i den riktning Tikk försvunnit.

”Du bara vadå?” frågade Tyrr, helt ovetandes om Sinnesvändningen. ”Varför ser du så glad ut nu plötsligt?”

”Det finns Sinnesvändare här”, viskade Leiga, utan att tänka sig för vem hon pratade med.

Kärnhelarens ögon spärrades upp i chock, men Leiga kände att det var något med hans reaktion som inte stämde.

Han vet redan att de finns Sinnesvändare i motståndsrörelsen, insåg hon med förskräckelse. Hur hade han fått reda på det? Hade han upptäckt att folk betedde sig konstigt i lägret?

”Hur vet du det?” frågade Tyrr och grep tag i Leigas arm.

Leiga kände hur Sinnesvändaren som gömde sig i skogen trodde att de skulle börja slåss nu. Han måste vara bland de värsta Leiga stött på, han skickade tankevåg på tankevåg och märkte ändå inte att Tyrr var sert, mannen tycktes inte ens förstå att de inte lydde honom.

”Jag…” började Leiga svara på Tyrrs fråga, men hon hejdade sig. Vad höll hon på att göra egentligen? Det är nu det gäller, tänkte hon. Antingen måste jag döda Tyrr, eller så förråder jag hela min klan…

Hon visste ju vad hon ville göra, vad hon alltid velat göra, men aldrig vågat. Hon skulle inte ha vågat nu heller, men minnet av Spindel-Espen gav henne nytt mod.

Leiga sträckte på ryggen och sänkte rösten så att fienden inte skulle höra. ”Därför att jag själv är Sinnesvändare”, sade hon bestämt och mötte Tyrrs blick. ”Men jag vill hjälpa er.”

Det är väl bäst att jag meddelar de andra om situationen, det här tar för lång tid.

Den fientliga Sinnesvändaren skickade uppgivet en tankevåg mot truppens läger.

Om du vill komma åt dina vänner måste du gå genom mig först, tänkte Leiga och skickade snabbt iväg en högfrekvensvåg som tillintetgjorde mannens tankevåg innan den nått sitt mål.

Ett förvånat utrop hördes i närheten när Sinnesvändaren kände av Leigas våg – högfrekvensvågor var omöjliga att missa.

Rymddraken tog ett par steg i den riktning ropet kommit ifrån och morrade djupt.

”Vad var det där?” frågade Tyrr och släppte Leigas arm för att ställa sig bredvid draken och spana ut i den mörka skogen.

Leiga tog bågen från ryggen och förberedde en pil. Det fanns bara en sak att göra om de ville kunna återvända till motståndsrörelsen utan att orsaka misstankar. Hon skickade först iväg en paralyserande känslovåg (en tankevåg utan tankar) sedan släppte hon iväg pilen i samma riktning som vågen.

Mannen hade ingen chans att undvika den, han föll till marken utan att ge ifrån sig ett ljud.

Tyrr och rymddraken stirrade på Leiga.

”Vi måste ta hand om resten av truppen också”, sade hon och började springa efter Tikk. Hon hörde de båda andra bakom sig.

”Det här skulle vara ett spaningsuppdrag!” sade Tyrr, och Leiga kände hur någon tacklade henne i ryggen så att hon föll omkull. ”Vad är det som pågår här egentligen? Du säger att du är Sinnesvändare men att du vill hjälpa oss, sedan börjar du hejdlöst döda folk!”

”Han var Sinnesvändare”, förklarade Leiga. Hon försökte resa sig, men en fot tryckte ner henne igen. ”Om vi inte vill att Selvin och de andra ska misstänka något är det bäst att vi inte lämnar några överlevande som kan rapportera om det här.”

”Selvin?” Kärnhelaren lät osäker. ”Är han också Sinnesvändare?”

”Ja, och Vrenit är Drömtalare”, slängde Leiga ur sig. Hon måste få serten att lita på henne om hon skulle kunna hjälpa dem.

”Vad gör ni?” Tikk var tillbaka.

Nu var det upp till Tyrr…

”Ändrade planer”, sade en ny röst, den hördes inuti Leigas huvud. Hon visste inte vad hon skulle tro, men plötsligt lyftes hon upp på fötterna igen.

”Vad menar du?” frågade Tikk. Hon såg alldeles förskräckt ut.

När Leiga vände sig om insåg hon att det var rymddraken Tikk talade till.

”Jag tycker vi litar på Leiga och fäller hela truppen i lägret där borta”, sade rösten. ”Sen kan vi förklara för varandra vad som pågår.”

Leiga visste inte hur hon skulle reagera, var det verkligen draken som talade?

”Fäller?” Tikk såg extremt förvirrad ut och det med all rätt.

”Dödar”, sade Tyrr och suckade djupt.

Tikk bleknade avsevärt, hon var rädd för att döda.

Leiga var inte rädd, hon var uppvuxen i Södra Träsken. Hon hade härdat sina känslor under hela sin uppväxt och efter att hon avslöjat sin förmåga hade hon precis som alla andra Sinnesvändare tvingats svära sin trohet till Klanrådet, som sedan kunde använda henne hur helst de ville. Hon var ett av rådets skarpaste vapen som de skickade ut på de svåraste uppdragen. Inte sällan involverade det någons död, även om Leiga själv aldrig höll i kniven. Sinnesvändare som inte följde order avrättades offentligt, men det hände nästan aldrig eftersom de flesta faktiskt uppskattade sina uppdrag.

Leigas enda mål i livet hade varit att överleva och det hade hon gjort, men nu hade hon nya mål.

”Jag kan ta hand om det här själv”, sade Leiga och vände sig mot lägret.

”Leiga, nej!” utbrast Tikk och lade en hand på hennes axel. ”De är för många!”

”Jag klarar mig, Tikk.” Leiga föste bort hennes hand och skyndade sig iväg mot lägret.

Elva personer, tänkte hon. Ingen sert eller Sinnesvändare – det här blir lätt.

Tikk: 34 - Leiga

34

Leiga

Nästa dag började uselt. Tikk trodde hon hade vant sig vid den harmlösa trygghetssinnesvändningen. Men nu när hon träffat Sinnesvändarna fanns det inga spår av harmlöshet längre.

Vilken trevlig dag det är idag! – Hela lägret är under min kontroll, synd att jag inte får göra som jag vill med dem, för då skulle jag… – Allt är lugnt och tryggt här.

Samtidigt som hon hörde orden den lilla flickan skickade ut, kände Tikk också flickans egna tankar, dem som låg bakom de falska trygghetsorden.

Flickans tankar var dock ingenting i jämförelse med generalens – vare sig det var Vrenit eller Selvin – som fick Tikk att känna som om hon drabbats av riktigt hög feber. Det varade bara i ett par sekunder, men det fick henne att helt tappa fattningen. Den tredje Sinnesvändaren hade inte skickat Tikk några tankar alls sedan händelsen vid skjutbanan dagen innan.

Tikk hade svårt att koncentrera sig på vad hon gjorde och fick nedlåtande kommentarer från Uvigi när hon försökte hjälpa till, Sollex var inte heller mycket till hjälp, han satt utanför tältet och såg bitter ut.

”Tikk?”

Tikk tittade förvånat upp. Det var Leiga, flickan Tikk och Sollex tävlat med på skjutbanan. Tikk kom osökt att tänka på Véma när hon såg henne – iklädd en enkel ljusgrå klänning som matchade hennes silverskimrande ögon och med sina glänsande svarta lockar liggande i en elegant fläta över axeln besatt Leiga samma simpla skönhet som Kännaren. Flickan stod och betraktade Draken som låg bredvid Tikk, han roade sig med att försöka kittla henne med svanstippen.

”Leiga! Vad gör du här?” utbrast Tikk och satte sig upp.

”Jag står inte ut med Melira och de andra längre. Nu pratar de inte om något annat är Sollex”, sade Leiga och kastade ett öga på Sollex, men han rörde inte en min.

”Det måste vara en lättnad för Ketopol”, skrattade Gena. Hon satt och pysslade med några gamla kvistar och löv.

”Så du känner vrylven ändå”, sade Leiga och kom och satte sig bredvid Tikk, utan att släppa Draken med blicken.

”Som jag sade, en vän till en vän”, bekräftade Tikk och slog bort Drakens lekande svans.

Leiga ryggade undan för rörelsen.

”Han kommer inte göra dig illa”, skrattade Tikk. ”Han är en god vän till mig.”

Draken lyfte på huvudet och buffade Tikk i ryggen med nosen, sedan sniffade han försiktigt på Leiga.

”Det här är Leiga”, pressenterade Tikk flickan. ”Och det här är rymddraken Lewo.”

Leiga satt tyst och tittade upp i de lilaglödande ögonen. ”Han är så vacker”, viskade hon till slut.

Draken gäspade stort innan han lade sig till rätta igen. När hans vassa tänder blev synliga grep Leiga kvickt tag i Tikks arm, som om det gav henne trygghet.

”Fast det är klart”, sade Gena och tittade upp från sitt pyssel. ”Om du på något vis skulle skada Tikk, då kommer han att göra dig illa.”

Draken morrade och Leigas grepp om Tikks arm hårdnade, men Tikk förstod att det var Genas uttalande Eyt ogillade, inte Leiga.

”Passa dig du så att han inte gör dig illa”, varnade Tikk Skogsviskaren.

”Inte en chans”, sade Gena och riktade åter uppmärksamheten mot sina kvistar. Hon var så säker när det gällde Eyt. Tikk undrade över Skogsviskarens relation till Kraftbäraren. Hur känner de varandra egentligen?

Leigas grepp om hennes arm tillät inte Tikk att grubbla vidare över frågan. ”Så”, sade hon istället och vände sig mot Leiga igen, letande efter något säga. ”Hur hamnade du i motståndsrörelsen?” frågade hon. Tikk hade känslan av att Leiga inte var någon flykting som kommit till lägret bara för att söka skydd från Kejsaren. Hon var en bra skytt och verkade helt enkelt för smart för att inte vilja slå tillbaka.

Leigas släppte genast Tikks arm. ”Jag vill inte prata om det”, sade hon och vände sig bort.

Tikk kände sig genast dum, hur kunde hon fråga något som hon själv inte skulle kunna svara ärligt på? ”Förlåt.”

Leiga suckade. ”Det är inte ditt fel”, sade hon. Sedan tittade hon plötsligt upp.

Tikk kände den lilla flickans sinnesvändning igen:

Vilken trevlig dag det är idag! – Jag tror jag tar en promenad och ser om jag hittar någon dum vekling att leka med… – Allt är lugnt och tryggt här.

”Huvudsaken är väl att vi är trygga här i alla fall”, sade Leiga som svar på sinnesvändningen. Men hon lät inte som om hon menade det.

De kan manipulera tankar, men inte direkt påverka känslor, tänkte Tikk och såg på Sollex. Han fortsatte stirra tomt i marken som om inget hänt.

”Jag är trygg så länge det finns träd omkring mig”, sade Gena och klappade en trädrot på marken bredvid sig. Den gamla Skogsviskarens känsla var definitivt äkta. Tikk förstod att om det hände något i skogen utanför lägret skulle Gena göra något åt det vare sig hon var Sinnesvänd eller inte, för hon litade mer på träden än på sina egna tankar.

”Du är Skogsviskare, va?” frågade Leiga.

”Det ser du väl”, svarade Gena och pekade med tummen på sin kind med det tatuerade trädet.

”Vad jag hörde har ingen sett några Skogsviskare sedan Kejsaren försökte rekrytera er”, sade Leiga. Hon saknade helt den respekt de flesta visade Skogsviskarna, flickan lät nästan hotfull.

”Vi är bra på att gömma oss”, sade Gena kort.

”Men, blev inte er ledare dödad av en av Kejsarens män? Jag trodde ni skulle vilja gå med i motståndsrörelsen för att hämnas.”

Tikk imponerades av Leigas kunskap, men förstod inte hennes plötsliga intresse.

”Vi har redan fått vår hämnd”, sade Gena och skrattade.

Leiga såg oförstående ut. ”Men Kejsaren…”

Gena avbröt henne. ”Det var inte Kejsaren som dödade Tamot. Det var Illix, och honom tog de hand om – ” Den gamla Skogsviskaren pekade på Tikk och Sollex med en av sina kvistar. ”- och det duger gott för oss.”

Tamot måste ha varit Skogsviskarnas ledare och då var det hans bror som Tikk träffat i Rekit när hon skulle skjuta Skuggvandraren – Illix.

”Men Illix följde ju bara Kejsarens order”, sade Leiga. Det förvånade Tikk att flickan tycktes veta precis vem Illix var.

”Lilla vän”, sade Gena. Hon lade ner sitt pyssel och spände blicken i Leiga. ”Var och en ansvarar vi för våra egna handlingar. Illix valde att följa Kejsarens order, alltså valde han att döda Tamot. Han kunde ha vägrat.”

”Men då hade Illix själv blivit dödad.”

”Må så vara, men om det vore jag så skulle jag hellre dött än låtit mig styras av någon på det viset.” Gena höll kvar Leiga med sin bestämda blick.

Tikk var glad att det inte var henne Skogsviskaren talade till. Leiga såg en aning besvärad ut.

”Jag valde att lämna mitt eget folk för att följa Esparnas varningar”, fortsatte Gena. ”Det var mitt val. Förstår du?”

Leiga nickade.

Gena log belåtet och plockade upp sina kvistar igen. ”Man kan aldrig skylla på någon annan för något man själv gjort”, sade hon och slängde ett öga förbi flickorna, på Draken. Tikk undrade vad Eyt hade gjort för att förtjäna den blicken, men hon kunde mycket väl tänka sig att han var en man som inte gärna tog på sig skulden för något.

Draken fnös.

”Ibland har man inget val”, sade Sollex och tittade upp. Det var det första Tikk hört honom säga sedan efter träningspasset dagen innan.

”Det har du rätt i”, sade Gena. ”Ödet är ofta grymt, och då måste man kämpa för att göra det som är rätt”. Hon gjorde en paus och mötte Sollex blick. ”Kämpa för att inse vad som är rätt.”

Sollex tittade ner igen. Tikk önskade att hon visste mer om hans bakgrund, han verkade inte ha haft det lätt.

Men hur lätt hade Tikk haft det då, vad hade hon gjort för val i livet? Hon hade valt att landa på Elejona. Hon hade inte valt att missa skytteln tillbaka till YGV7259 eller att bli biten av den där ormen, men efter att det hänt hade hon valt att stanna med Véma och Temmo, och att sedan följa med dem till Moluvar. Där hade hon valt att rymma tillsammans med de andra och tagit sig in i Karqol. Hon och Sollex hade inte valt att skiljas från de andra i Rekit, men de hade valt att samarbeta med Tyrr och Uvigi, och att följa med dem till motståndsrörelsen…

”Är Tyr här?”

Tikk vände sig förvånat om, det var Ketopols röst. Han stod med armarna i kors och tittade på Leiga med en ogillande min. Mo’rii hade satt sig ner bredvid honom.

Leiga tittade bestämt tillbaka.

”Det här är Leiga”, pressenterade Tikk sin nya vän för vrylven.

Han stod bestämt kvar, som om han inte hört henne. ”Är Tyr här?” upprepade han.

Nu när Tikk hade Ketopol där framför sig kunde hon förstå varför Melira och de andra flickorna fastnat för just honom; den unge mannen som stod framför dem var inte alls samma osäkra pojke som Tikk träffat i Moluvar. Han verkade så säker där han nu stod, rakryggad och rakt på sak. Hans mörka hud och fjäderprydda hår fick honom att stå ut från mängden, och den ståtliga pildraken vid hans sida gav intrycket att han hade stor makt. Uppenbarelsen påminde Tikk om att Ketopol faktiskt var son till vrylvernas Hövding.

Gena skrattade till och allas uppmärksamhet riktades istället mot henne. ”Nej, Tyrr är på möte med Kapten”, svarade hon på Ketopols fråga.

Ketopol gjorde en ansats att bara gå därifrån, men Mo’rii höll upp en vinge och stoppade honom. Då sprack illusionen för Tikk och i hans vädjande mumlande på vrylviska såg hon den riktiga Ketopol, han hon lärt känna under deras resa tillsammans från Moluvar.

”Vad heter hon?” frågade Leiga helt oväntat. ”Draken alltså.”

Ketopol suckade. ”Mo’rii”, svarade han.

Leiga log åt draken, men sedan blev hon allvarlig igen. ”Jag trodde alla vrylver jobbade för Kejsaren”, sade hon och såg på Ketopol. Hennes röst hade samma antydan till hotfullhet som när hon talat med Gena om Skogsviskarnas situation i kriget.

”Intä giag”, sade Ketopol bestämt.

Gena skrattade igen. ”Kommer du ihåg vad jag sade tidigare?” frågade hon vänd mot Leiga. ”Ketopol gjorde sitt val, och han gjorde det han tyckte var rätt trots att det stod emot vad alla andra vrylver sade.”

Leiga reste sig upp.

”Vad pratar ni åm?” frågade Ketopol osäkert, med blicken flackande mellan Gena och Leiga.

”Jag måste gå”, sade Leiga. ”Det var trevligt att träffa er allesammans. Vi ses, Tikk.” Med några långa kliv var hon utom synhåll innan Tikk hunnit säga hejdå.

”Vad ville du Tyrr?” frågade Gena utan att låtsas om Leigas avsked.

”Väma vilä tala mä hånåm”, svarade Ketopol.

Tikk såg efter Leiga. Hon var svår att läsa, så Tikk kunde inte avgöra om det var Genas ord som var anledningen till att hon gått eller inte. Tikk visste ju praktiskt taget ingenting om sin nya vän, men Leiga påminde Tikk om Sollex. Hade Leiga ett förflutet som liknade hans?

”Vi får väl se om han vill tala med henne”, sade Gena och vinkade åt Ketopol. ”Iväg med dig nu, så att jag kan få lite lugn och ro.”

Vrylven suckade och skakade på huvudet. ”Vi sjäsj”, mumlade han och gick därifrån.

Mo’rii stod kvar och betraktade Tikk och de andra en stund innan hon sänkte huvudet och följde efter Ketopol.

Tikk slöt ögonen och kände frustrationen över Sinnesvändarna återvända. Vid det här laget kände hon två av Sinnesvändarna väl – den lilla flickans och generalens hemska tankar var redan alltför välbekanta – men Tikk visste fortfarande inte mycket om den tredje Sinnesvändaren. Hon kunde inte ens säkert säga om det var en kvinna eller man längre, trots att hon tidigare trott att det var en kvinna.

”Tikk?”

Tikk tänkte först att det var Leiga som var tillbaka, men när hon tittade upp insåg hon att det var Tyrr som stod bredvid henne. Han såg bekymrad ut.

”Vi ska ut på spaning ikväll igen”, berättade han och drog en hand genom sitt gröna hår. Sedan sneglande han på Draken. ”Han kan bära tre personer, va?”

”Tre?” upprepade Tikk och kände en kall kåre längs ryggraden. Med en tredje person skulle de inte kunna diskutera Sinnesvändarna – inte konstigt att Tyrr såg bekymrad ut.

”De envisades med att vi skulle ta med någon som känner till området”, förklarade Kärnhelaren och satte sig ner.

”Vem då?” frågade Tikk, men hon visste att det inte spelade någon roll – det fanns ingen i lägret de kunde lita på.

”Någon flicka därifrån”, svarade Tyrr. ”Leiga heter hon.”

Tikk: 33 - Sinnesvändarna

33

Sinnesvändarna

Trots att hon varit vaken en stor del av natten kunde Tikk inte sova mycket mer än en timme. Hon vaknade långt innan de andra och hade inte ro nog att ligga kvar och försöka somna om. Utanför tältet låg Draken och snarkade – precis som människan Eyt. Tikk log för sig själv när hon lämnade honom och de andra för att utforska resten av lägret.

Solen hade inte gått upp än så det var fortfarande mörkt och det var inte många som var vakna, men här och där stötte Tikk ihop med någon som var ute på en hastig morgonpromenad eller gäspande hämtat vatten från ån. Kelaån var ett medelstort vattendrag som delade lägret i två delar, den doldes väl från luften av träden längs stranden. För att underlätta för alla människor i lägret hade det byggts många broar över vattnet, somliga var stadigare än andra, men man behövde aldrig gå speciellt långt för att komma till nästa.

Tikk stannade på en av de större broarna och lutade sig mot räcket, sedan plockade hon fram scannerglasögonen och kopplade upp sig till Skrots kamera. Innan hon, Tyrr och Eyt återvänt till lägret efter nattens uppdrag, hade Tikk skickat iväg den lilla roboten att spana från luften över området utanför lägret, och med hjälp av scannerglasögonen kunde Tikk hålla utkik från hans kamera. Det gick ju inte att lita på att någon av lägrets spanare skulle rapportera om det, vem som än kunde tänkas närma sig. Om fiender skymtades skulle Tikk bli tvungen att meddela Kaptenen själv. I ett sådant läge skulle han bli tvungen att agera, och som en säkerhetsåtgärd skulle Tikk berätta för Tyrr först eftersom Sinnesvändarna inte kunde påverka serter, som han. Det var i alla fall det som var planen.

Om det var vänner som närmade sig hade Skrot möjlighet att spela upp en meddelande som Tyrr spelat in där han berättade om Sinnesvändarna i lägret, men bara de som Tyrr säkert kunde lita på skulle få höra det. Det var så klart ingen lätt uppgift för Tikk att avgöra vilka det var, men Tyrr hade förberett ett antal kontrollfrågor som Tikk kunde ställa genom Skrot. De hyste dock inga större förhoppningar om någon förstärkning utifrån.

”Vilka konstiga glasögon du har.”

Tikk väcktes plötsligt ur sina funderingar och kopplade snabbt bort Skrots kameravy. Bredvid henne på bron stod en liten flicka med stort, svart rufsigt hår och iskalla ögon som fick Tikk att rysa av obehag. Hon såg ut att vara fem-sex år gammal.

”Varför är de så mörka?” frågade flickan.

Det tog ett ögonblick för Tikk att förstå vad hon menade. ”Det är för att jag inte ska bländas av solen”, svarade hon som om det vore vanliga solglasögon.

”Men det är ju ingen sol nu. Det är mörkt”, sade flickan. Hon slog ut med armarna och snurrade runt ett varv på stället. I annat fall hade Tikk tolkat gesten som om flickan roats av hennes ord, men i flickans uttryck fanns inget som hade med glädje att göra. Det var något med henne som gjorde Tikk illa till mods.

”Nej, det har du rätt i”, svarade Tikk osäkert.

”Kan jag få prova dem?” frågade flickan och stäckte fram händerna efter scannerglasögonen.

Tikk tog ett steg tillbaka. Om flickan varit längre hade hon säkert bara slitit glasögonen av Tikk utan att ens fråga, men som tur var nådde hon inte. Scannerglasögonen var alldeles för värdefulla för att låna ut till vem som helst, men…

Jag kanske borde ge henne dem. Ett nyfiket litet barn, inte kan väl det skada?

Tikks blod frös till is och hon önskade att hon kunnat sjunka genom marken, eller bara springa därifrån. Det var verkligen tur att hon hade scannerglasögonen på sig, annars hade ögonen garanterat avslöjat henne. Flickan var Sinnesvändare!

”Snälla, kan jag inte det?” frågade hon igen.

Mot sin vilja lyfte Tikk handen – om hon lät bli skulle flickan bara försöka sinnesvända henne igen och om hon sade ifrån skulle flickan förstå att något inte stod rätt till. I samma rörelse som hon tog av sig dem drog Tikk ur scannerstiftet ur glasögonen så att alla teknologiska funktioner stängdes av.

”Men du får vara försiktig, jag ser inte så bra utan dem”, sade Tikk eftersom hon var rädd att flickan skulle vilja behålla glasögonen.

”Varför hade du dem inte på dig igår då?” frågade flickan när hon tog solglasögonen från Tikks hand och satte på sig dem.

Tikk kände sig väldigt blottad nu när flickan kunde se hennes ögon, men hon tänkte inte låta sig provoceras av flickans kommentarer. Tikk hade ju redan förstått att sinnesvändarna spanat in henne och de andra, eftersom de var nykomlingar i lägret.

”Jag behöver dem när jag jobbar”, sade Tikk bestämt. Hon lade armarna i kors och iakttog flickan som såg sig omkring med solglasögonen.

Flickan lyfte på dem och sänkte dem några gånger innan hon tog av sig dem och räckte tillbaka glasögonen till Tikk. ”Vad dumt”, sade hon och himlade med ögonen. Sedan skuttade flickan vidare över bron och genom lägret. ”Vi ses”, ropade hon till Tikk innan hon försvann bland träden och tälten.

Vilken lustig figur. Hur som helst, inget speciellt med det…

Tikk stod kvar en bra stund och begrundade vad som just inträffat. Flickan hade inte varit det minsta lusig, och det hade visst varit något speciellt med mötet, i alla fall från Tikks sida. Nu visste hon vem en av sinnesvändarna var. Bara två kvar att identifiera.

Angående flickan hade Tikk delade känslor. Det var en omöjlig tanke att de skulle behöva döda ett barn, men det här var inget vanligt barn – genom flickans tankar hade Tikk känt hennes illvilja och skadeglädje över hur lätt hon kunde manipulera andra människor. Det vände sig i magen på Tikk när hon tänkte på det. Hon försökte låta bli.

Efter att ha stoppat tillbaka scannerstiftet i glasögonen kunde Tikk se Skrots överblick över skogsområdet som dolde hela lägret under sig, även om hon visste att det låg där kunde hon inte se någon del av lägret däruppifrån utan att koppla på scannersensorn. Allt såg lugn ut, så Tikk skickade roboten att patrullera en bra bit utanför lägret. Samtidigt som solen började lysa upp himlen över skogen letade hon sig tillbaka till tältet där Draken låg utanför och sov.

Han låg precis som när Tikk lämnat honom, men han snarkade inte längre – alltså var han var vaken. När Tikk slog sig ner bredvid honom flyttade Draken svansen så att den blev som ett ryggstöd för henne, sedan förblev han orörlig och tyst. För att hindra sig själv från att tänka på Sinnesvändarflickan plockade Tikk fram en bok som Tyrr lånat henne. Det var en sagobok med gamla legender från Västra Karqol, det vill säga länderna väster om Huvudstaden fram till gränsen mot Jerilir.

Tikk fann stort nöje i de små berättelserna, bland andra fanns där: ”Den döva Lyssnaren”, ”Skogsviskaren och Skogshuggarna” och ”Vattensvärdet”. Alla hade de kluriga intriger och smarta avslut som läsaren kunde lära sig något av. Det var ett trevligt sätt att passera tiden på tills de andra vaknade.

Gena var först upp och trots hennes höga ålder var hon hur pigg som helst, till skillnad från Uvigi som hasade efter henne och gäspade stort.

”Jag behöver sova mer än så här!” snäste Lyssnaren och började tjurigt plocka fram frukosten. ”Nu när vi är i säkerhet kunde jag väl få göra det!”

Tikk tittade roat på, men de verkade inte ha lagt märke till henne. Det var en klassisk scen som utspelade sig – Uvigi var alltid sur på morgonarna och Gena verkade alltid vara pigg. Men trots den alldagliga stämningen blev Tikk illa till mods när Uvigi påstod att de var ”i säkerhet”.

”God morgon”, hälsade Tikk och lade undan boken för att göra dem sällskap till frukosten.

Både Uvigi och Gena ryckte till och såg förvånat på henne.

”Jag kunde inte sova”, förklarade Tikk.

”Där ser man”, skrattade Gena, sedan dunkade hon Uvigi hårt i ryggen. ”Du kanske skulle ge bort lite av din trötthet till Tikk, för själv behöver du den verkligen inte.”

Inte långt där efter vaknade Sollex och gjorde dem sällskap. Han verkade vara på gott humör, även om han var lite tystlåten. När han ätit klart gick han och hämtade sitt svärd och sin pilbåge.

”Hänger du med och tränar Tikk?” frågade han sedan.

Tikk följde gärna med, det var ett utmärkt tillfälle att träffa nya människor, och ju fler hon kände i lägret, desto större chans var det att hon skulle hitta Sinnesvändarna.

Träningsområdet låg på andra sidan ån och trots att det fortfarande var ganska tidigt, var där mycket folk. Tikk ställde sig lite på sidan och tittade på när Sollex fäktades. Trots Sinnesvändarnas lovord om trygghet vågade tydligen inte Sollex visa sina egentliga färdigheter och tog emot onödigt många träffar som han lätt kunnat parera, det var tur att de inte använde riktiga svärd.

”Och honom kallar de Kvicksvärd!” sade en spydig mansröst, vilket följdes av ett hejdlöst fnitter.

Tikk vände sig om och fick se en grupp tonårsflickor sitta på rad ett omkullvällt träd. De var lite äldre, men synen framkallade minnen av flickorna ombord på YGV7259, som hatat Tikk. Bredvid raden med flickor stod en ung man i stiliga kläder, det var han som talat.

Tikk fick ett infall och gick fram till dem. ”Och vem är det han slåss mot?” frågade hon och försökte låta intresserad. Kanske kunde hon lära sig något mer om läget i lägret från ungdomarna.

”Bodan är mycket skicklig med svärdet, men i själva verket är han Smed”, svarade den unge mannen utan att ta blicken från träningsduellen. Först efter att ha avslutat sin mening vände han sig mot Tikk. ”Själv heter jag Torge Berättare”, pressenterade han sig och bugade djupt. ”Inte bara är jag skicklig i den muntliga berättarkonsten, jag är dessutom läs- och skrivkunnig.” Vid det sista brast flickorna ut i applåder och prisande utrop.

Tikk fick anstränga sig för att inte visa sin irritation. Istället försökte hon visa sig från sin mest trevliga sida. ”Jag heter Tikk”, sade hon och log vänligt.

För ett ögonblick såg Torge osäker ut, sedan lade han på ett charmigt leende igen. ”Skulle du vilja att jag läste upp något för dig?” frågade han högtidligt, vilket fick beundrarskaran att dra ljudligt efter andan.

”Nej tack, jag klarar mig”, svarade Tikk och tittade bort mot Sollex igen. Han lät fortfarande Bodan vara i överläge, men trots Torges beröm var smeden inte alls speciellt skicklig, bara stark. Det kunde Tikk se.

”Skulle du vilja se hur ditt namn ser ut i skrift?” envisades Torge, återigen med sitt charmiga leende. Det var först då Tikk förstod hur det stod till – han använde sin skrivkunnighet till att imponera på flickorna. Antagligen var det för dem mer sällsynt med någon som kunde läsa och skriva än med någon som var bra på att slåss.

Tikk skrattade till. ”Åh, jag tvivlar på att du skulle stava rätt”, svarade hon.

Detta fick både Torge och hans beundrare att se förvirrade ut.

”Jag kan själv läsa och skriva förstår du”, förklarade Tikk och klappade Torge på axeln. ”Men det vore trevligt om ni kunde berätta mer om de andra kämparna här”, fortsatte hon och slog sig ner på stocken bredvid de andra flickorna.

”Jaha.” Torge såg besviken ut.

Flickorna däremot såg imponerade ut och vände sig nyfiket mot Tikk.

”Har du sett vrylven?” frågade en av dem, hon hade ljust hår och stora gröna ögon. ”Kepotol heter han och han har en sådan kraftfull hållning! Och pildraken.” Hon log drömskt. ”Han är den sötaste drake jag någonsin sett!” De andra nickade medhållande.

Tikk var förstummad. Hon hade anat i vilken riktning diskussionen skulle ta vägen, men aldrig hade hon kunnat gissa vilket namn som skulle komma upp först!

”Ketopol?” Tikk hade aldrig sett på honom på det viset, men det gjorde hon förvisso inte med några pojkar.

”Ja! Så var det nog! Ketopol!” bekräftade den grönögda flickan.

”Känner du honom?” frågade en annan med rött hårband.

”Ja…” Situationen var tämligen obekväm för Tikk. ”Han är vän till en vän kan man väl säga.”

”Då vet du möjligtvis inte vad hans drake heter?” frågade en flicka med skinande svarta lockar. Hon tittade bort mot skjutbanan och verkade inte lika intresserad som de andra. Tikk fick känslan av att hon egentligen inte var som resten av gänget, men spelade med ändå.

”Han är bara såå söt!” återtog den grönögda flickan.

Tikk tvekade en aning, här gällde det att inte gå in för djupt. ”Jag kommer inte ihåg vad hon heter, men jag vet i alla fall att det är en hona.”

Ett klassiskt ”Ååååh” i kör följde från flickorna.

”Då är det avgjort! Du är definitivt en av oss Tikk!” sade den grönögda. ”Jag heter Melira”, pressenterade hon sig. ”Det här är Bitty…” Hon visade på flickan med det röda hårbandet. ”… Kebrina…” En flicka med gyllene flätor. ”… Hedalli...” En flicka med mörkare hy än de andra. ”… och Leiga.” Hon med de svarta lockarna.

”En av er?” Trots sitt väl dolda förakt mot flickornas beteende och att det bara var för att hon hade en koppling till Ketopol, blev Tikk glad på riktigt över att de accepterat henne.

”Absolut!” sade Melira och log.

”Så vad tycker du om Ketopol?” frågade Kebrina och gick runt och satte sig på andra sidan Tikk.

”Han är väl… trevlig”, svarade Tikk och försökte leva sig in i deras tankesätt.

”Lägg av! Hon har väl ihop det med Kvicksvärd där borta”, sade Hedalli och log ett bländande leende mot Tikk. Sedan började flickorna fnittra.

Tikk kände hur det hettade i kinderna. Hon och Sollex?

”Varför ger han bara inte upp?” Leiga avbröt de andras fnitter. ”Det kan väl inte räknas som träning att bli slagen hela tiden?”

Tikk stelnade till. Hon mindes plötsligt Sollex reaktion när hon slagit till honom i frustration när de blivit lämnade i Rekit, eller när han själv av misstag gjort illa handen när de färdades genom bergen. Han hade blivit arg och förtvivlad, det hade inte slutat blöda och en del av blodet hade varit svart…

”Det kanske är det han tränar på?” föreslog Bitty. ”Att ta emot slag.”

”Han verkar vara en riktig klenis i alla fall”, fnös Kebrina. Sedan vände hon sig till Tikk. ”Inget illa menat med det. Jag menar Torge...” Hon fnittrade lite och såg drömskt mot Berättaren som gått och ställt sig en bit bort tillsammans med en annan ung man i stiliga kläder.

Tikk tog det personligt. Genom att kritisera Sollex nedvärderade flickorna Tikk och det kunde hon inte tåla.

”Sollex!” ropade Tikk så att de andra flickorna skrämt hoppade till.”Sluta larva dig!”

Fäktandet avbröts när både Sollex och Bodan vände sig om för att se efter vem som ropat.

”Gör det själv!” ropade Sollex tillbaka efter ett ögonblicks tystnad. Han lät trött och irriterad, men Tikk uppfattade en utmanande glimt i hans tonfall. Sedan fortsatte duellen.

”Jag tycker inte att han larvar sig”, kommenterade Hedalli och gav Tikk ett uppmuntrande leende.

”Han är säkert jättetrevlig!” sade Melira uppmuntrande.

”Kan han läsa?” frågade Kebrina. Sedan brast de ut i skratt igen.

Ja, det kan han faktiskt, ville Tikk säga, men hon lät bli.

Leiga avbröt skrattandet. ”Nu larvar han sig inte längre”, sade hon roat.

De andra hann precis se när Bodan slog i marken. Besegrad. Sollex vände sig mot flickorna och svingade träningssvärdet kvickt genom luften innan han bugade graciöst. Sedan tackade han Bodan och hämtade sina saker.

”Han kommer hitåt”, viskade Bitty. De andra tycktes ha tappat talförmågan, förutom Leiga. Hon fick ögonkontakt med Tikk och himlade med ögonen åt de fyra andra flickorna. Tikk skrattade.

”Ja, det var ju roligt”, sade Sollex och gav Tikk en irriterad blick. ”Ska vi skjuta lite prick innan vi går tillbaka?”

”Visst.” Tikk reste sig upp och tog fram sin pilbåge.

”Får man vara med?” frågade Leiga och reste sig upp hon också.

”Ska ni tävla?” Melira och resten av gänget följde efter dem till skjutbanan där de satte sig på några stora lådor staplade vid ett träd vid banan.

”Då tror jag Leiga vinner”, sade Bitty, Käbrina trodde detsamma. Hedalli hejade på Sollex, och Melira höll på Tikk.

Leiga började. Hon träffade tavlan med alla sina fem pilar, men de var väldigt spridda och ingen var riktigt i närheten av mitten.

Sedan var det Tikks tur. Hon tog på sig scannerglasögonen och lade an en pil, siktade och släppte iväg. Åskådarna applåderade när pilen träffade alldeles bredvid mittpunkten. Tikk tog upp en ny pil och siktade.

Det var värst vad det blåser från vänster!

Tikk stelnade till och sänkte bågen. Sinnesvändning. Men det var inte den lilla flickans tankar den här gången. Bakom scannerglasögonen sneglade Tikk på flickorna som satt vid sidan av banan och tittade på när de sköt. Var det någon av dem som var Sinnesvändare?

Det kunde väl inte vara Melira, för hon hoppades ju att Tikk skulle vinna, men varken hon eller någon av de andra tre passade in på signalementet Eyt gett av träskfolket.

Tikk tvingade blicken tillbaka till piltavlan. Även om det hade blåst mycket från vänster skulle hennes utrustning ha tagit med det i beräkningarna så att träffpunkten ändå stämde. Men Sinnesvändaren visste inte hur hennes utrustning fungerade…

Tikk bestämde sig för att lita på teknologin, trots risken att Sinnesvändaren skulle bli misstänksam, då skulle han eller hon kanske avslöja sig själv.

Åskådarna applåderade igen när Tikk träffade nära mitten den här gången också.

Jag måste sikta mer uppåt.

Tikk log för sig själv när hon vinklade pilbågen för att följa instruktionen. Genom att ändra bågens spänning lyckades hon med hjälp av scannerglasögonen träffa nära måltavlans mitt också med den tredje pilen.

Jag måste ge Sollex en chans att vinna.

Tikk tog ett djupt andetag. Sinnesvändningen hon upplevde nu var så annorlunda från den hon upplevt från den lilla flickan att Tikk nästan undrade om det verkligen var Sinnesvändning hon utsattes för. Känslorna hon uppfattade från den här Sinnesvändaren hade ingen som helst ondska eller illvilja i sig, där fanns bara en genuin nyfikenhet och en utmanande gnista. Tikk ville gärna ta den utmaningen.

Sollex hade ju en chans att vinna, han behövde inte ens någon extrautrustning för att vara bättre än Tikk.

Hon sköt sina sista två pilar snabbt i följd. Liksom hennes första tre fastnade de inte långt ifrån mitten och orsakade ett högljutt jublande från åskådarna – ett flertal andra människor hade nu anslutit sig till flickskaran på lådorna. Tikk försökte förgäves identifiera Sinnesvändaren ibland dem.

När Sollex gjorde sig redo att skjuta undrade Tikk om han också blev Sinnesvänd, men det var omöjligt att säga. I vilket fall som helst sköt han fem snabba pilar mitt i prick.

Tikk kände stor lättnad över att han bevisat att hon inte satt sig emot den sista Sinnesvändningen.

”Nu går vi”, sade Sollex och drog med sig Tikk därifrån. Han brydde sig verkligen inte om den jublande publiken. Han såg sammanbiten ut.

”Mår du bra?” frågade Tikk och kände sin oro blossa upp på nytt.

”Jag klarar mig”, svarade Sollex och såg på henne. Hans blick vittnade om stor smärta, som han dolde väl. Tikk tröstade sig med att han i alla fall inte ljugit för henne.

När de kom tillbaka till sitt tält sjönk Sollex ned bredvid Draken och slöt ögonen, utan att säga något. Tyrr pratade med Gena och lade inte märke till att Sollex verkade må dåligt.

”Tyrr”, sade Tikk bestämt.

De avbröt sig hastigt och tittade upp på Tikk.

”Du som verkar förstå vad det handlar om, kan du prata med honom?” frågade hon Kärnhelaren och suckade tungt.

Allas blickar vändes mot Sollex som skakade matt på huvudet. ”Jag behöver bara vila lite”, mumlade han.

”Struntprat!” Tyrr reste sig och drog upp Sollex på fötter, sedan ledde han in honom i tältet.

Gena tittade frågande på Tikk som satte sig hos Draken. Han morrade lite och öppnade ena ögat för att se på Tikk. Hon höll upp ett finger för att visa honom att hon visste vem en av Sinnesvändarna var, ett tecken de kommit fram till kvällen innan.

Tyrr kom ut igen och ställde sig framför Gena. ”Se till att han stannar här”, sade han och pekade mot tältet.

”Om du säger det så”, svarade Skogsviskaren och kliade sig frånvarande på hakan.

Tyrr suckade och vinkade med sig Tikk. ”Kom så går vi och lämnar vår rapport.”

När de kom till hans tält stod Kaptenen böjd över en stor karta och var inbiten i en vild diskussion med tre av sina generaler.

”… det är för riskabelt. Om vi slår till mot transporterna här, kommer vi att vara fullt blottade för bakhåll, både från skogen och från fälten på andra sidan floden”, sade en kvinna med guldbrunt hår och pekade på kartan.

En äldre man med kritvitt hår och blekblå ögon höll inte med henne. ”Men detsamma gäller för dem. Om vi anfaller dem där kommer de inte att ha någon annan flyktväg…”

”Spila, Vrenit, nu räcker det!” röt Kaptenen och slog näven i bordet. Sedan tog han ett djupt andetag och vände sig mot mannen som stod lite bakom. ”Vad tror du Selvin?”

Han hade rakat huvud och en mäktig kolsvart mustasch. ”Jag tror du har besök”, svarade han och nickade mot Tikk och Tyrr.

”Vi tänkte rapportera om nattens spaning”, sade Tyrr och bugade lätt.

Kapten Öken såg förvånad ut.

”Vill du att vi ska lämna er ifred?” frågade kvinnan.

Kapten vände sig mot Kärnhelaren. ”Tyrr?”

”Stanna ni. Tyvärr fann vi inte den information vi sökte efter”, svarade Tyrr och suckade. Sedan berättade han, väldigt detaljerat, om uppdraget de egentligen aldrig utfört.

Om det är något han undanhåller måste jag fylla i.

Tikk ryckte ofrivilligt till och kände ett sting av illamående. Sinnesvändning igen. Den här Sinnesvändaren var ännu värre än den lilla flickan, det Tikk förnam i tanken var ren och skär ondska. Hon bet ihop och försökte verka lugn, både Vrenit och Selvin passade utseendemässigt in i beskrivningen av träskfolket, så Sinnesvändaren måste vara någon av dem, men vem?

”… Vi följde dem några kilometer västerut, men där slog de läger, så det var lika bra för oss att återvända hit”, avslutade Tyrr rapporten.

”Ja, det var ju en chansning”, sade Kaptenen och suckade. ”Men tack i alla fall. Om inte Tikk har något att tillägga så kan ni gå.”

Tikk skakade på huvudet som svar. Sedan vinkade Kaptenen iväg henne och Tyrr.