NaNoWriMo

Jag och min syster har bestämt oss för att delta i NaNoWriMo (National Novel Writing Month) i år och försöka skriva en bok på 50 000 ord under en månad. Så imorgon kör vi igång!

Kämpar verkligen med planering nu. Har en värld och några karaktärer och ett litet hum om en handling som jag skulle behöva lite mer av... Det mesta brukar jag annars komma på under själva skrivandet, så jag kommer helt enkelt kasta mig ut och se vart jag hamnar. Det viktigaste är inte kvaliteten heller, utan att man bara skriver, annars kommer man aldrig upp i 50 000 ord. Redigera kan man göra nästa månad.

Kommer att lägga upp sista kapitlet och epilogen till Tikk nästa vecka också. Jag blir alltid så peppad av dina kommentarer (även om det inte bara är helt positivt) så jag tänker använda energin jag fått av det till att skriva ännu bättre nu i November!

Nu har jag sagt det, så då är det bäst att jag slutför också. :)

Tikk: 44 - Sollimrek

Jag kan ha tagit en del genvägar för att slippa gå in för djupt i vissa detaljer, men jag har hoppas jag inte missat något viktigt...

Efter det här kapitlet är det bara ett kvar + en kortare prolog!

44

Sollimrek

Det slutade skaka lika plötsligt som det börjat, men allt Sollex kunde se var Jelleros vilda uppsyn. ”Är du okej, Mäster Sollimrek?”

Han knuffade Kännaren åt sidan utan att säga något, men stannade upp när han fick se vem som nu satt tillsammans med främlingarna på golvet.

Tikks ögon var slutna och hennes läppar krökta i ett leende, och trotts att luften stillnat fladdrade hennes svarta lockar som av en stilla vind. Ljus flödade från hennes utsträckta händer ner över kvinnan på golvet. ”Ni kommer aldrig mer kunna använda Eilirana.”

Mannen som Omot kallat Deazi svarade. ”Tänker ni bara låta oss gå? Efter vad vi gjorde mot Milia?”

”Har man ingen själ tänker man inte klart, jag hoppas ni kan se vad som är rätt nu. Dessutom har jag återställt alla vilsna själar så att de kan gå vidare till Eftervärlden, Milia kommer att vänta där.”

”Tikk, hur...?” Omot reste sig långsamt.

Sollex kände sig lika förvirrad som Omot såg ut.

”Vi berättar senare, kom till stora salen.” Ljuset slocknade och Tikk såg på dem, sedan skimrade luften till och i nästa ögonblick var hon borta.

”Din far kommer aldrig att tro på det här, Mäster Sollimrek.”

Sollex körde armbågen i bröstet på Jellero. ”Jag vill inte höra någonting mer om min far, och skulle inte du sluta kalla mig för ’mäster’?”

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, Sollimrek”, ursäktade Kännaren sig och log.

Sollex vände sig bort, tog ett djupt andetag och fokuserade sina tankar på att försöka reda ut vad som just inträffat med främlingarna och Tikk – Hon hade pratat om själar och om Andravärlden, det måste ju betyda att de hittat Själaskådaren…

”Så, vet ni var stora salen är?” Omot talade med främlingarna.

”Självklart”, svarade mannen och lyfte upp kvinnan från golvet. Han började gå tillbaka längs korridoren.

Omot plockade upp sina glasögon från golvet och tittade på Sollex. ”Ska vi?”

”Ja, vi kan väl inte lita på att Jell ska hitta vägen?”

Omot skrattade matt och ruskade på huvudet. Sollex gav Kännaren en giftig blick när de började gå, men mannen var orubblig, han bara log tillbaka.

Det visade sig att Deazi var ungefär lika pålitlig som Jellero när det gällde orienteringen i palatset – Efter en timme när solen börjat gå upp utanför fönstren kändes det nästan som om de var tillbaka där de börjat, men Sollex visste att de gått ner ett flertal våningar, så de kunde inte vara på samma plats. Det här palatset är så mycket större än slottet i Hedáre, tänkte han uppgivet och undrade om de andra börjat leta efter dem ännu. Véma skulle definitivt kunna hitta dem med sin Känning.

Plötsligt rörde sig luften till höger om Sollex och han tog instinktivt ett steg åt vänster. Han slog i något osynligt och kände hur hans arm mötte något vasst.

Jellero visade att han inte var helt värdelös när det gällde Känning och reagerade snabbare än någon vanlig människa kunnat. Kännaren drog Sollex baklänges och höjde sitt svärd mot den osynlige attackeraren. ”Skuggvandrare!”

Omot svor och vände sig om med det mystiska svärdet redo i sin hand. ”Fem stycken! Var kom de ifrån?” Deazi tog tillfället i akt och flydde fältet med sin sovande syster.

Sollex snubblade och satte sig hårt på golvet, bedövad av smärta. Han såg på sin skadade arm. I normala fall skulle det bara varit en skråma, inget att bry sig om, men det svarta blodet som färgade Sollex skjortärm speglade den hemska sanningen – det var aldrig bara en skråma för honom. Blodet brände. Det kändes som hela armen stod i brand. Och det blev värre.

Sollex tappade alla begrepp om vad som hände runt omkring honom och fokuserade uteslutande på att hålla sig lugn. Han rensade tankarna och koncentrerade sig på att ta djupa andetag och att försökte sitta så stilla som möjligt. När han var liten hade han drabbats av panik, skrikit och kastat sig av och an, men sådant gjorde bara situationen värre. Ett minne från den tiden steg till ytan…

Sollex låg fastspänd på en säng i slottets källare och önskade att han skulle brinna upp på riktigt. Han kämpade förgäves mot bindningarna och försökte låta bli att titta på slangen som ledde det svarta blodet från hans arm till behållaren på golvet. En bit bort stod hans far och talade med den kungliga apotekaren. Sollex kunde inte höra vad de sade, men han hatade dem båda…

En hand på hans axel förde Sollex tillbaka till verkligheten. Han kände sig genast mycket bättre och visste att det var Tyrr.

”Svartblod!” utbrast någon. Sollex kände igen Rekts röst.

Han tittade upp och insåg att alla var där: Véma, Tikk, Leiga, Rekt, Tyrr, Ketopol, Mo’rii och en kvinna med grönt hår stod fastklamrad i Eyts arm – hon måste vara Själaskådaren. Rekt klev fram och sträckte på fingrarna.

Det gick en rysning genom Sollex kropp och han kände ett visst obehag, men inget mer hände.

Blodryckaren flinade brett. ”Häftigt! Det funkar!”

Jellero räckte Sollex sin hand och hjälpte honom upp. ”Jag är hemskt ledsen, Mäster Sollimrek! Jag borde ha Känt dem komma!” Kännaren bugade sig djupt.

Sollex ignorerade hans ursäkt och böjde prövande på vänsterarmen, det kändes som vanligt igen. Han vände sig mot Kärnhelaren. ”Tack, Tyrr.”

De gamla minnena flimrade förbi igen och Sollex vinglade ofrivilligt till. När han återhämtat sig fann han den grönhåriga kvinnan stirra på honom med en förskräckt uppsyn. ”Är du prins?”

Alla i rummet hajade till, och deras blickar riktades mot Sollex…

Han hade just stormat ut från fäktningsträning med Töjgen i sin privata träningssal när han hörde sin mors upprörda röst från ett närliggande rum. ”… han är bara en pojke Tii!”

”En sjuk pojke som behöver min hjälp”, sade den kungliga apotekaren lugnt.

”Nej, Tii! Han är bara ett experiment för dig! Du har aldrig ens försökt att hjälpa honom! Allt du gör är använder hans blod för din egen vinning!”

Det blev tyst en stund innan apotekaren svarade. ”Och vad tänker du göra åt det? Vi vet båda två att kungen stöder mina experiment, riket har tjänat väldigt mycket på svartblodet jag mjölkat från er son…”

”Sollex?”

Töjgen hade hittat honom…

Sollex ruskade på huvudet och försökte samla sina tankar…

Dörren till hans rum rycktes upp med en smäll och Sollex satte sig skrämt upp i sängen.

”Packa en väska och skynda dig!” Det var Töjgen. ”NU!”

Sollex snubblade upp på fötter och började klä på sig. ”Vad står på? Vad ska jag med en väska till om jag ändå inte får lämna slottsområdet?”

Töjgen log brett och tryckte ner slumpartade klädesplagg i väskan han haft med sig. ”Kungen var tvungen att resa till Izya tidigare ikväll för att hjälpa till med kriget. Det betyder att det nu är Drottningen som bestämmer här. Kommer du ihåg Drakmästaren som kom imorse för att rapportera från Moluvar?”

Sollex nickade. Självklart kom han ihåg, hennes Drake hade ju väntat på borggården utanför hans fönster hela dagen.

”Hon ska precis till att återvända och Drottningen har bestämt att du ska följa med henne!”

Sollex kunde inte tro sina öron. Han skulle lämna Hedáre, och han skulle lämna Tii. Han hoppades med hela sitt hjärta att han aldrig skulle behöva se apotekaren igen…

Någon tryckte ner honom på golvet igen. ”Sollex?”

Han blinkade och möttes av en klar violett blick. ”Vad hände?” lyckades han fråga, men det lät inte riktigt som hans egen röst.

”Yrim skådade din själ”, svarade Véma och backade undan lite så att de andra blev synliga bakom henne. Sollex insåg att han satt med ryggen mot väggen.

Den grönhåriga kvinnan log. ”Det brukar ge en del oväntade insikter.”

Véma fick något busigt i blicken som nästan påminde om Eyt. ”Vill du prata om det… Prins Sollimrek?”

Sollex var fortfarande förvirrad, så det tog ett ögonblick för honom ta in vad Kännaren sagt. Han visste att han borde blivit arg – han hatade ju kungligheter – men ilskan fanns bara inte där. ”Sluta med det där är du snäll”, mumlade han och tittade upp i taket.  Det var ljusblått med vita fält som liknade moln.

”Mäster Sollimrek! Du beter dig konstigt, mår du bra?!”

Där var den, den välbekanta ilskan. Sollex spände käken, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. ”Så vad var det som hände förut egentligen, med de där främlingarna och Tikk?”

De satte sig ner och berättade allt som hänt sedan gruppen splittrats – hur Ketopol, Leiga och Rekt hittat Kejsaren, hur Sollex, Jellero och Omot stött på Tikks morbror Deazi, och hur Eyt, Tyrr, Véma och Tikk räddat Yrim från fängelset. Sedan turades Véma, Yrim och Tikk om att berätta om deras vistelse i Andravärlden. Yrim hade varit deras guide medan Véma dirigerat dem och Tikk hade använt sin själ för att omforma all energi i Andravärlden. De förklarade hur Kelra skakat upp hela Elejona genom att använda sin själsenergi på samma sätt, men att hon skulle dött om inte Tikk gett henne ny energi. Tikk hade stabiliserat planeten och tagit ifrån både Deazi och Kelra deras själsliga förmåga.

Sedan hade de samlats i stora salen. Eyt och Tyrr hade lyckats tagit sig dit först efter att Kraftbäraren raserat ett antal väggar som stod i deras väg. Kejsaren, Leiga och Rekt hade inte haft några problem att hitta dit med Ketopol och Mo’rii i släptåg, och Tikk, Véma och Yrim hade helt enkelt klivit ur Andravärlden där. De hade inte väntat länge förrän Véma insett att Deazi ledde Sollex, Omot och Jellero åt fel håll, och bestämde sig för att komma till dem istället. De hade skyndat sig så fort de kunde när de upptäckt Skuggvandrarna. Kejsaren hade stannat i salen och jobbade med att återta kontrollen i palatset.

Véma avslutade redogörelsen. ”Kejsaren hälsar och tackar för vår hjälp, han har redan skickat meddelanden över hela Karqol för att berätta vad som hänt och gett order till alla trupper att dra sig tillbaka. Han har begärt ett möte med Kapten Öken och motståndsrörelsen och skickar ett personligt meddelande till Jerilirs Kung.”

Alla var glada att det var över.

”Betyder det att vi alla kommer återvända till Jerilir?” Sollex kände sig konstigt tom.

Leiga skakade på huvudet. ”Jag och Rekt kommer att stanna här och hjälpa Kejsaren reda ut saker med de andra Sinnesvändarna och Blodryckarna.”

”Jag ska prata med motståndsrörelsen”, meddelade Tyrr.

Eyt lyfte på en osynlig hatt och gjorde en sittbugning. ”Det har varit en ära, men det ser inte bättre ut än att vår grupp nu måste splittras. Själv följer jag med Yrim till Pulturg Serti. Men ni kan räkna med ett besök i framtiden!”

”Vi reser till Moluvar och tar med mitt folk hem till Vrylvslätten.” Ketopol klappade Mo’rii kärleksfullt på huvudet.

”Ni skulle inte kunna plocka upp Temmo? Så att han kommer hem någon gång också”, frågade Véma, och Ketopol nickade.

Även om Sollex själv aldrig ville se sitt hem igen, var det kul att höra att de andra nu kunde återvända. Hans blick fastnade på Tikk och Omot. ”Vad ska ni göra?”

****

Tikk fick en klump i magen när Sollex frågade. Hon såg på sin far och kände Skrot klättra upp på sin axel. Vad skulle de göra?

”Ni är mer än välkomna att följa med Prinsen till Hedáre och…” Jellero hann inte avsluta mening förrän han fick en fot i sitt skäggiga ansikte, flög baklänges och slog i golvet med en duns.

Tikk stirrade på Sollex. Det var tydligt att han inte hade någon bra relation till Jellero, men hade han inte gått lite för långt den här gången?

Omot såg road ut. ”Betyder det är vi inte är välkomna i slottet?” Tikk kunde fortfarande inte tro att Sollex var prins. Visst, det var Yrim som först tagit upp det när hon såg hans själ och hon skulle inte ljuga, men hon hade sagt det mer som en fråga än ett konstaterande. Sollex hade inte sagt emot Véma när hon kallat honom prins, han hade bara bett henne sluta, och Kännaren hade inte låtit speciellt allvarlig när hon sade det heller. Jellero hade alltid behandlat Sollex som en prins, men Sollex hatade det…

”Det är jag säker på att ni är, vad jag än skulle ha att säga om saken.” Han lade armarna i kors och blängde på den omtöcknade Kännaren.

Det där är ju ännu mer kryptiskt!

”Så, hur är det i jämförelse med det här stället?” Omot blinkade diskret åt Tikk.

Sollex rörde inte en min. ”Litet.”

”Kom igen!” Rekt slog näven i golvet. ”Är du prins på riktigt, eller driver du bara med oss?!” Leiga, Eyt, Ketopol och Tyrr såg också ut att vara nyfikna på svaret.

Sollex satt tyst ett ögonblick, sedan suckade han och fiskade upp en kedja med en ring han hade kring halsen och drog den över huvudet. Han slängde den till Rekt som förvånat tog emot den.

”Uhm…” Blodryckaren vred på smycket med en förbryllad min. ”Jerilirs kungliga sigill?”

Det blev en väldig röra när alla ville se, men Tikk förstod inte hur en liten ring kunde orsaka så mycket uppståndelse, i hennes ögon var det inget speciellt med den.

”Det är väl bäst att gå hem nu då”, sade Sollex uppgivet och reste sig upp. ”Ni får göra som ni vill.”

Tikk: 43 - Själasmederna

43

Själasmederna

Tikk var inte säker på hur hon skadat sig, Eyts reaktion var hennes enda indikator över hur allvarligt det varit. Själv hade hon varit så förskräckt över att hon dödat en människa att hon inte ens hunnit känna någon smärta innan Tyrr helat henne. Nu satt hon på golvet vid öppningen mot tornet och kände sig alldeles tom.

Tyrr och Eyt hade gått upp i tornet för att se till Yrim medan Véma satt kvar bredvid Tikk. Kännaren var ännu mer uppskakad än henne, hon knöt händerna för att hindra dem från att skaka och kämpade för att samla sig.

”Vad hände?” Tikk kände knappt igen sin egen röst, den lät precis som hon kände sig – tom.

Véma tog ett djupt andetag. ”Jag Kände Skuggvandraren döda Eyt, precis som om det vore på riktigt, men på något vis lyckades du stoppa honom.” Hon darrade en aning på rösten.

Tikk var inte säker på hur hon skulle tolka Kännarens ord så hon bara nickade.

Snart hörde de steg komma ner för trapporna och med skannerglasögonen kunde Tikk se hur tre personer långsamt närmade sig, ändå hann hon inte tänka något mer innan de nådde botten av tornet.

Yrim var inte som Tikk föreställt sig. Kvinnan var längre än de båda männen och trots att hon fortfarande såg lite sjuk ut hade Tikk inte svårt att föreställa sig henne som en mäktig krigare. Hennes stripiga hår var lika skrikigt grönt som hennes neonlysande ögon, Tyrr såg nästan gråhårig ut i jämförelse.

Så fort hon fick syn på Tikk började Yrim skrika och backa uppför trappan. ”Nej! Inte en Själasmed! Jag tänker inte hjälpa dem! De kommer förstöra världsbalansen! Eyt hur kunde du?!” Hon tystnade när hon såg på sin bror.

Tikk som redan varit i chock visste inte hur hon skulle tolka situationen, det var väl henne Yrim tittat på? Betydde det att hon sett något hemskt i Tikks själ?

Bredvid henne satt Véma som förstenad och bara stirrade på Själaskådaren.

Eyt lade handen på sin systers axel. ”Lugna dig Yrim! Det här är våra vänner, de skulle aldrig skada oss. Vi är alla här för att rädda världsbalansen. Och dig.”

Yrim tog ett djupt andetag och såg på Tikk som verkligen kände hur de gröna ögonen trängde sin ända in i själen på henne. Det var som om en dörr öppnats och Tikk blev plötsligt väldigt medveten om sin egen själ – och om barriären som skyddade den. Bilden av hennes mor blixtrade förbi genom hennes sinne och Tikk kände Milias kärlek stråla från skyddsbarriären.

Yrims ögon tårades och hon var tvungen att titta bort.

Tikks upplevelser bleknade, men hon kunde fortfarande känna sin egen och sin mors själ inom sig. Det var som om dörren stängts igen, men den var inte längre låst.

Yrim kom och satte sig på golvet framför Tikk och Véma. ”Fårlåt”, viskade hon och torkade tårarna på sin smutsiga klänningsärm. Hon tog några djupa andetag och samlade sig medan Eyt och Tyrr satte sig bredvid henne. ”Jag ska berätta för er vad det egentligen är som pågår.”

”Du får skynda dig, våra vänner är i fara.” Véma slöt ögonen och lutade sig tillbaka.

Yrim rynkade pannan åt henne, men började i alla fall att berätta. ”Det brukar sägas att all ondska kommer från Andravärlden – i form av demoner eller andra hemskheter – men detta stämmer inte. Andravärlden är förevigt sammankopplad med den levande världen eftersom det är där alla levande själar existerar – min själ, era själar…” Yrim hejdade sig och tittade på Véma, sedan ruskade hon på huvudet och fortsatte. ”… alla andra människors och djurs själar och till och med en del växtsjälar vistas där. Deras energi är vad vi kallar Eilirana och för det mesta finns den bara där tills vi dör och går vidare till Eftervärlden, men det finns undantag och det är de som skapat all ondska där. Själar som får slut på Eilirana kan inte komma vidare till Eftervärlden, de är fångar i Andravärlden och det är ifrån dem legenderna om demoner kommer. Utan Eilirana tappar vi många väsentliga egenskaper, så vilsna själar saknar helt förnuft och känslor. Främlingarna som nu har kontrollen i Karqol är…”

Eyt avbröt sin syster. ”Så det är inte Kejsaren som styr längre?”

”Nej, han är en fånge i sitt eget palats. De som bestämmer nu kom hit bara för att hitta en Själaskådare, men när jag nämnde att Karnan fanns i Jerilir bestämde de sig för att ta över hela planeten.”

”Vänta lite.” Tyrr höll upp en hand. ”Exakt vad är Karnan egentligen?”

Yrim var tyst en stund innan hon svarade. ”Den har benämnts som en nyckel, men i själva verket är det bara en vanlig själ som existerar här i den levande världen istället för i Andravärlden. Som Själaskådare kan jag se vad som händer i Andravärlden, jag känner dess vägar och förhållanden, men jag kan inte ta mig dit. Karnan har Eilirana – energin som krävs för att träda in i Andravärlden – men är blind för vad som inträffar där. Det är därför de behöver mig.”

”Så, kära syster, vad ska de till Andravärlden att göra?”

”De börjar få slut på Eilirana, om de inte slutar missbruka sin förmåga kommer de sluta som vilsna själar, men om de hade fri tillgång till Andravärlden skulle de inte behöva tära på sin egen själ.”

Tikk förstod precis vad hon menade, hon kunde se det nu, hennes mor visade henne. Det Yrim pratade om var samma förmåga som Milia använt för att skydda Tikk och Omot, samma förmåga som hennes familj hade använt för att hindra henne från att göra vad hon ville med sitt liv. Milia hade dött efter att ha offrat sin egen själ för att skydda Tikk och nu var hon fången i Andravärlden.

”Finns det inget sätt att ge tillbaka energin till de vilsna själarna? Så att de kan gå vidare till Eftervärlden?”

De tre serterna tittade förvånat på henne. Eyt och Tyrr såg helt oförstående ut, men Yrim fick något skrämmande i blicken. ”En Själasmed med fri tillgång till Andravärlden skulle kunna göra allt han ville! Han skulle kunna ändra hela världsordningen och vända allt upp och ner, jag kommer aldrig hjälpa någon med det!”

Véma rätade på ryggen och slog upp ögonen. ”Rekts far har skickat Skuggvandrare efter honom, Leiga och Ketopol, om vi inte gör något kommer de att dö.” Hon mötte Yrims blick. ”Och Tikk, din galna morbror och moster jagar efter Omot, Sollex och Jellero.”

Tikk ryckte till, hade hon en morbror och moster?

”Ja, och det är därför du är här.” Det var Milias röst. ”Deazi har alltid oroat sig för Kelra och när jag stack förbrukade hon nästan hela sin själ i ett svep. Allt Deazi vill är att ge tillbaka det Kelra förlorade, men om han tillåts lyckas kommer hela världen hamna i kaos.”

Véma tog Tikks hand i sin. ”Du kan göra det Tikk, det känner jag.” Sedan tog hon Yrims hand i sin andra. ”Jag vet att det är jag som har Karnan.”

Tikk stirrade på Kännaren. Vad Deazi och Kelra sökt efter hela tiden på Elejona hade vandrat rakt in i Karqols huvudstad utan att någon hade någon aning om det, och nu erbjöd hon Tikk sina tjänster.

Yrim såg missnöjd ut, men efter att ha slagit Eyt hårt i huvudet verkade hon lugna sig. ”Vi ses i stora salen.” Hon tog Tikks andra hand med sin lediga, sedan lämnade de den levande världen.

****

Ketopol bara stirrade på Kejsaren.

”Från en annan planet?” upprepade Rekt och höjde ett ögonbryn.

”Jag förstår om mitt folk ville samarbeta med dem från början, men när Imiga blev din fru och fick kontroll över tronen borde hon ha vänt deras sinnen efter sina egna behag!” Leiga var tydligt upprörd över hur Sinnesvändarna dansat till främlingarnas pipa.

Kejsaren gick fram och tillbaka över golvet i rummet de funnit honom i. ”Sinnesvändning fungerar tydligen inte på dem, de såg rakt igenom Imiga och var nära att avrätta henne för förräderi.

Ketopol mötte Leigas skrämda blick. ”Som Tikk?”

”Är det här något alla som inte är födda på Elejona känner av?” Rekt suckade och kliade sig i huvudet.

”Nej, Omot är fullt mottaglig.”

”Vad ska vi göra?” Ketopol tyckte inte om platsen de nu befann sig på, Mo’rii var ivrig att komma därifrån. ”Det är nog ingen bra idé att stanna här utifall någon kommer och letar efter oss.”

”Vi borde leta efter de andra. Men jag har ingen aning om var de är, jag har inte känt av några tankevågor på länge nu och vi har tappat bort bägge Kännarna.”

Ketopol öppnade munnen för att säga något, men just då hände något – Luften skimrade till och plötsligt stod Tikk framför honom.

Hon snubblade till och grep tag i Ketopol för att hålla balansen. ”Ni måste”, började hon och ruskade på huvudet. Sedan tog hon av sig sina glasögon och slängde dem till Rekt. ”Din far hämtade förstärkning, ett tiotal Skuggvandrare. De där ska vara inställda så att du kan se dem. Kom till stora salen sen. Lycka till.”

Innan de hunnit fråga Tikk vad som stod på var hon borta igen.

Leiga blängde på Rekt. ”Din far? Då är det ju inte mer än rätt att du tar hand om det här. Ketopol, vi håller oss tillbaka och skyddar Kejsaren.”

Rekt suckade och tog på sig de mörka glasögonen, sedan visslade han imponerat. ”Svartblod! Det här äger ju!” Han flinade åt Leiga och Ketopol och sträckte på fingrarna. ”Det här fixar jag, inga problem!”

Nästa ögonblick föll en man till golvet från ingenstans.

****

Omot önskade att han bara kunnat sjunka genom golvet.

”Och du kallar dig Kännare!” Sollex höll sitt svärd hotfullt nära Jelleros hals. ”Kan du förklara för mig varför du lett oss rakt in i en återvändsgränd?”

Jellero stammade något för Omot ohörbart.

Sollex ögon smalnade än mer. ”Om det var Sinnesvändning borde du ha Känt det, eller hur?” väste han med kyla i rösten. Sedan suckade han och sänkte svärdet för att istället vända sig till Omot och ignorera den värdelösa Kännaren. ”Vad gör vi nu då?”

Omot följde korridoren de kommit ifrån med blicken. De hade inte haft något stort försprång, så det fanns inte ens chans att de skulle hinna tillbaka. Med skannerglasögonen kunde han se Deazis livsform närma sig korridoren tätt följd av systern och tre andras. Omot svalde och tänkte på Milia. Och på Tikk. ”Det här är inte bra.”

”Kan du inte prata med dem?” Sollex såg sammanbiten ut. ”Om de nu är släktingar med Tikk kanske de…”

”Nej!”

Sollex tog ett steg tillbaka. ”Du får säga vad du vill, men vi kommer inte ha någon chans om de börjar slåss och de bryr sig garanterat inte om mitt eller Jelleros liv.”

Omot nickade. Sollex hade rätt – Deazi hade inte gett sig på Omot tidigare eftersom han satt inne på kunskap om Milia, medan hologram-Sollex hade attackerats utan fördröjning. ”Akta er för Skuggvandraren. Jag tror inte Deazi eller Kelra skulle bry sig om, om någon av de andra dog, men Sinnesvändaren skulle bli farlig om det ledde till strid.”

Sollex nickade och backade tills han stod med ryggen mot väggen. Jellero ställde sig bredvid honom.

”Omot!” Deazis enögda ansikte blev synligt i den mörka korridoren. ”Var är Milia?”

”Inte här.” Omot försökte låta trotsig, men det var omöjligt att hålla skräcken borta från rösten så det lät mest ynkligt.

Det är nog bäst att jag berättar sanningen för dem.

”Hon dog...” Omots röst svek honom och ögonen tårades när han påmindes om synen av Milias livlösa kropp.

”Det är Sinnesvändning Omot! Säg inget mer!”

Sollex ord ekade mellan väggarna, men det var för sent. ”Så hon är död!” Deazi morrade ilsket och sträckte ut armarna. ”Då antar jag att det finns ett barn någonstans.”

Kelra var inte lika sansad som sin bror. Hon skrek och slog ihop händerna med en smäll.

Omot hann registrera hur Deazis ansikte skiftade från ilska till panik – oro. Sedan föll Kelra ihop på golvet samtidigt som väggar och golv började skaka hejdlöst. Omots skannerglasögon gled av och studsade iväg längs golvet och han var tvungen att gå ner på knä för att inte tappa balansen. Sinnesvändaren och Blodryckaren flydde i den riktning de kommit ifrån och Sollex och Jellero kurade vid väggen medan Deazi kastade sig ner bredvid sin medvetslösa syster med ryggen mot Omot och de andra.

Tikk: 42 - Palatset

42

Palatset

Omot tryckte sig mot väggen och försökte göra sig så osynlig som möjligt trots att han visste att det var lönlöst, hans ljudliga andhämtning skulle ändå avslöja honom.

De försiktiga fotstegen som ekade genom sidkorridoren kom närmare och närmare. Omot tog ett fastare tag om Terilth och rättade till skannerglasögonen, om det inte varit för de båda föremålen hade han varit ett lätt byte för den osynlige mannen. Omot hade inte varit alltför engagerad när de andra berättade om olika typer av magiutövare, men han förstod att det var en Skuggvandrare han hade att göra med här. Mannen var osynlig för blotta ögat, men det gjorde ingen skillnad för Omot som kunde se honom ändå, problemet var att han också var så fruktansvärt snabb. Det var knappt Terilth hunnit parera de våldsamma knivhuggen och därefter var det ett under att Omot lyckats fly från den första konfrontationen, men hur fort han än sprang kom Skuggvandraren snart ikapp honom.

Nya fotsteg hördes från gången till höger om Omot, de var hårda och närmade sig snabbt.

”Den här vägen Sollimrek!” rösten var utan tvekan Jelleros.

Stegen stannade tvärt. ”Jag behöver ingen barnvakt Jell. Vad min högt ärade far än tror så borde du veta att jag klarar mig själv.”

Omot kikade runt hörnet, Sollex och Jellero stod bara några meter därifrån, båda verkade oskadda. Omot hoppades att Ketopol, Leiga och Rekt också klarat sig lika bra på egen hand. Gruppen hade splittrats strax efter att de lämnat tunnlarna då de, trots Jelleros vägledning, vandrat rakt in i en vaktpatrull. Vakterna hade inte stannat för att slåss utan hade flytt i olika riktningar för att slå larm, så att Omot och de andra tvingats dela på sig för att kunna stoppa dem.

Omot svor högt när hans svärdsarm, utan hans direktiv, höjdes för att slå undan en attackerare bakifrån. Jellero och Sollex hade distraherat honom från Skuggvandraren.

”Omot?” Sollex var snabbt bredvid Omot.

”Skuggvandrare!” varnade han och knuffade undan pojken så att fiendens kniv inte skar något annat än luft. Det var precis vad Omot behövde. När Skuggvandraren bara varit fokuserad på honom hade han inte kunnat göra annat än att försvara sig, men nu hade mannen gjort misstaget att attackera Sollex, vilket gav Omot en öppning för motattack. Terilth svepte runt mot Skuggvandraren av sig själv och fällde honom till golvet med ett smärtfyllt skrik.

Sollex satt lutad mot väggen mittemot Omot och stirrade på den döende mannen.

”Hur vågar ni?!” Jellero stormade fram till Omot och knuffade honom i bröstet med pekfingret. ”Ingen knuffar Mäster Sollimrek ostraffat!”

Det tycktes väcka Sollex från chocken, för han for kvickt upp på fötter igen och grep tag i Jelleros arm. ”Omot räddade just mitt liv”, sade han med respektingivande skarphet och såg på Kännaren.

Jellero sänkte genast sin hand och böjde ner huvudet. ”Jag är hemskt ledsen herr Omot, jag agerade på en djupt rotad impuls som är i allra högsta grad felaktig i det här fallet. Jag är mycket tacksam för att ni assisterade Sollimrek i denna farliga situation.” Mannen var definitivt skicklig med fina ord, men just den egenskapen gjorde honom ingen nytta här.

Sollex vände ryggen mot honom och gick ut i hallen Omot kommit ifrån. ”Sluta tänka på mig och fokusera på din Känning istället Jell. Vart hittar vi Kejsaren?”

”Självklart Sollimrek.” Jellero tog ett djupt andetag och började gå i den riktning Skuggvandraren kommit ifrån. Omot som var van vid Vémas säkerhet tyckte inte det kändes speciellt bra när Kännaren tvekade, men han följde likväl efter honom.

Sollex suckade.

****

Ketopol mötte Sinnesvändarens förvirrade blick med ett leende. Tankarna på att ta livet av sig var alltför extrema för att Ketopol skulle låta sig luras. Mo’rii tyckte inte alls om dem och kastade sig direkt över mannen med sina vassa klor och tänder, sedan fortsatte de leta igenom de andra rummen längs korridoren. Alla var tomma så Ketopol återvände till hallen där Leiga och Rekt väntade.

”Hittade du något?” frågade Leiga.

”En ensam Sinnesvändare. Ni då?”

Rekt ryckte på axlarna. ”Inget av värde, ett par ilskna soldater bara.”

”Vi kollar nästa våning.” Leiga tog ett steg uppför trappan de stod bredvid, sedan hejdade hon sig. ”Faktiskt borde vi gå ner en våning och leta i norra flygeln.”

Ketopol hade fått förklarat för sig att Leiga kunde läsa de andra Sinnesvändarnas tankar, så hon lyssnade hela tiden efter ledtrådar om var Kejsaren fanns.

”Norra flygeln?” Rekt rynkade pannan. ”Är det inte där tjänarna bor? Varför skulle Kejsaren vara där?”

”Jag vet inte, men det känns som om något konstigt har hänt här.” Leiga ledde dem nedför trappan och vidare genom ett flertal korridorer.

Palatset var som en labyrint med avdelningar, våningar och torn i ett för Ketopol obegripligt system. Innan de kommit in i själva byggnaden hade de först fått dras med flera nivåer av tunnlar som passerade många olika källare och kopplade samman hela den övre staden, under markytan. Leiga verkade dock inte ha några problem med att orientera sig, och inte Rekt heller om han nu visste att tjänarna bodde i norra flygeln. Ketopol ödslade ingen tid på att fråga varför, både Sinnesvändaren och Blodryckaren hade ju varit i Kejsarens tjänst fram tills alldeles nyligen, så det vore inte alls konstigt om de besökt palatset tidigare.

”Det var värst vad många vakter som satts ut här.” Rekt fällde ännu en man med sin Blodryckning. ”Till skillnad från alla tjänare som fanns här förr.”

”Det har hänt en del.” Leiga såg bekymrad ut.

De kom till en smal trappa där de hörde höjda röster uppifrån.

”Jag vet att vi är under attack! Jag vet att de har sätt att ta sig förbi både Skuggvandrare, Sinnesvändare och Blodryckare! Vad jag vill veta är vad de är ute efter!”

Rekt log och tog ett par steg upp för trappan. ”Jag tar hand om det här.”

”Jag tar hand om eventuella Sinnesvändare.” Leiga stannade vid foten av trappan och tecknade åt Ketopol att följa efter Rekt. ”Se upp för Skuggvandrare.”

De rusade uppför trappan och fann fem män samlade framför en dörr.

Rekt stannade tvärt när han fick syn på dem och de reagerade på ett liknande sätt när de såg honom.

”Rekt?” En av männen tog ett steg, förvirring syntes tydligt i hans ansikte. ”Vad gör du här? Ska inte du vara i motståndsrörelsens huvudläger?”

Ketopol tyckte sig se förtvivlan i Rekts blick när han sneglade åt hans håll. Det var först då Ketopol lade märke till utseendet hos mannen som talat – om man bortsåg från det bruna ögat och de blonda slingorna såg mannen precis ut som en äldre upplaga av Rekt. De andra fyra hade också liknande drag och Ketopol insåg med fasa att om de var släkt så betydde det att alla fem också var Blodryckare och det faktum att ingen av dem var beväpnad förstärkte teorin.

Rekt höll upp sina händer och mötte deras blickar. ”Det lägret finns inte längre.”

Mannen som Ketopol gissade var Rekts far skrattade högt. ”Försöker du få mig att tro att du undanröjt motståndsrörelsen? Du, som mår illa efter minsta lilla ryckning?”

Rekt fnös. ”Du om någon borde ju veta varför jag mår så dåligt.” Han såg åt Ketopols håll och böjde ett finger. ”Förlåt.”

Ketopols sinne fylldes av panik – Rekt ryckte Mo’riis blod.

Samtidigt som Pildraken kastades över dem, emot de andra Blodryckarna, kände Ketopol hur någon grep tag i hans eget blod. Han snodde runt mot Rekt och höjde sitt svärd, men längre kom han inte förrän Rekt tog över kontrollen och vände honom mot fienden. Mo’rii hade slagit ner två av dem och sänkt tänderna i en tredje. Ketopol högg svärdet genom bröstet på den fjärde som livlös sjönk till marken, sedan backade han undan och ställde sig åter bredvid Rekt. Mo’rii kom och satte sig bredvid honom.

Kvar stående framför dem var nu bara mannen Ketopol trodde var Rekts far. Mannens kropp hängde en decimeter över golvet och hans ansikte var förvridet av smärta. ”Hur?” Det var en tydlig ansträngning för honom att tala. ”Inte nog med att du kan hålla både en drake och en man emot fem andra ryckare, du kan faktiskt rycka en annan ryckare också?”

Rekt släppte Ketopol och Mo’rii och sänkte ner mannen till golvet. ”Var det inte så att du försökte rycka en stormdrake en gång?”

”Ha! Det var ett hopplöst åtagande, de är omöjliga att kontrollera!”

”Jag flög en hit, tre dagar i sträck, och jag hade inga problem med kontrollen. När vi landade kunde jag inte ens stå på benen, men det kanske inte är så konstigt att min egen kropp påverkas av så stark ryckning.”

Mannen log och stoppade händerna i fickorna, sedan trängde han sig förbi Ketopol och Mo’rii och började gå ner för trappan bakom dem. ”Lycka till!”

När mannen försvunnit kom Leiga upp till dem. Hon tog en snabb titt runt hallen och klev fram till dörren Blodryckarna vaktat. Den var låst.

Ketopol var fortfarande skakad efter blodryckningen, men Mo’rii gick genast till attack så att Leiga tvingades ta ett steg tillbaka. Pildraken kastade sig mot dörren och slog upp den med en smäll. Genom hennes ögon kunde Ketopol se att den enda personen i rummet var en gråhårig man som satt fastbunden vid en stol i ett hörn.

”Kejsaren!” Leiga skyndade sig fram för att skära loss honom.

”Vad?” frågade Ketopol och Rekt i kör och följde efter henne.

Mannen ryckte till och stirrade på dem. ”Vilka är ni?”

”Varför är du här?” Rekt såg tvivlande ut. ”Varför är du fastbunden?”

”Främlingarna ville ha mig ur vägen, de behövde kontroll över mina trupper.” Kejsaren reste sig upp och sträckte på sig.

Ketopol förstod ingenting. ”Vilka främlingar?”

****

Omot svor inombords och kände hur tankarna ofrivilligt gick till Tikk. Länken mellan dem hade brutits i stort sätt så fort de skiljts åt, men Omot hade haft fullt upp med sina egna problem så att han aldrig hunnit stanna upp och tänka på saken. Det hade han egentligen inte tid med nu heller.”Vi är omringade!” viskade han vid Jelleros öra.

”Sade inte du att den här vägen skulle vara säker?” Sollex stod fastklämd bakom Omot i den lilla skrubben där de gömt sig.

”Den var säker”, väste Jellero och rörde sig så att Omot fick en armbåge i bröstet.

Han var nära att skrika högt, men fick nöja sig med en viskad svordom. ”Vi kan inte stanna här.”

”Dödar de oss om vi kommer ut nu?” frågade Sollex.

”Det är risk för det.”

”Hur kunde jag tro att alla Kännare är lika säkra som Véma?” Omot vred sig lite och lyckades lirka fram sin nya uppfinning. ”Jag har fem hologramgeneratorer som vi skulle kunna använda för att distrahera dem.”

Sollex tryckte mot Omots rygg i respons mot hans rörelse. ”Du inser väl att vi inte har någon aning om vad du pratar om?”

”De…” Omot hejdade sig, vad var ett hologram egentligen? ”… skapar illusioner.”

”Vadå för sorts illusioner?”

”Kopior av oss till exempel.”

Sollex klappade honom på axeln. ”Det är faktiskt ingen dum idé. Jell, kan du leda oss till Kejsarens svit?”

”Jag skall göra mitt bästa, Sollimrek.”

”Vi sticker efter att nästa patrull passerat, Omot, ge signalen.”

Med skannerglasögonen följde Omot livsformerna som cirkulerade korridorerna i närheten av skrubben. När den närmsta gruppen vek runt hörnet i slutet av korridoren utanför dem knackade han Jellero i ryggen. ”Nu skyndar vi oss.”

Det gjorde de också. Jellero ledde dem förbi en hall, rakt igenom ett stort rum med en maffig soffa längs ena väggen och draperier täckande väggen mittemot, och sedan längs en lång korridor och upp för ännu en trappa. Vilken våning kunde de vara på nu? Tio? Omot släppte loss den första av sina fjärrstyrda hologramenheter ner för en trappa de passerade till våningen under innan de gick upp. Sollex visslade imponerat när de exakta kopiorna av dem rusade iväg.

De sprang genom nya korridorer och rum i det gigantiska palatset och tvingades använda ett par hologramgeneratorer för att lura iväg stora grupper stationära vakter innan Jellero meddelade att nästa dörr ledde in till Kejsarens svit.

Omot läste av tre livsformer i det första rummet och ytterligare två i rummet innanför, kunde någon av dem vara Kejsaren? Och hans fru kanske? Omot skickade in en hologramenhet först för att läsa av situationen.

Hologrammen möttes först av en vacker kvinna med midjelångt svart hår som var iklädd en blågrå klänning som matchade hennes smala bleka ögon på pricken, Omot gissade att hon var Sinnesvändaren som snärjt Kejsaren. Bakom henne stod en man med långt stripigt hår och skägg, han var obeväpnad men höll upp händerna som en Blodryckare. Platsen där den tredje personen skulle stått var tom – en Skuggvandrare. Ingen rörde sig eller sade något.

Omot suckade där han stod lutad mot väggen utanför rummet. ”Jag tror inte det är så lätt att lura de här. Skuggvandraren skulle inte vara så farlig, men vad kan vi göra emot en Sinnesvändare och Blodryckare?”

”Jag tar hand om Blodryckaren.”

Omot undrade om han hört rätt och såg på Sollex. ”Hur då?”

”De kan inte rycka mitt blod. Jag är Svartblod.” Pojken log och trots att Omot inte hade någon aning om vad Svartblod betydde, så litade han på Sollex.

”Det är Sinnesvändaren som är det största problemet.” Jellero drog handen över sitt täta skägg.

”Jag skulle ha tagit med mig en riktig robot, de är immuna mot både Sinnesvändning och Blodryckning…”

”Rör dem inte!”

Omot skiftade till hologramsyn igen och såg hur två personer kom in genom dörren i andra änden av rummet, en man och en kvinna. Omot skulle precis till att berätta för de andra när den nyanlände mannens ansikte blev synligt i den dämpade belysningen. Orden fastnade i halsen och hjärtat sjönk i bröstet – Omot hade träffat mannen förut. Det gick inte att ta miste på det svarta hålet där vänsterögat skulle ha suttit, eller de välbekanta dragen mannen delade med sin äldre syster.

”Deazi.”

”Omot?” hörde han Sollex säga bredvid sig. Pojken lät osäker. ”Vad är det?”

Deazi kände igen Omot samtidigt som han kände igen Deazi och han såg lika förvånad ut som Omot kände sig. ”Omot Drakjägare?”

Bredvid sig kände Omot hur både Sollex och Jellero ryckte till vid nämnandet av hans namn. Omot minimerade hologramsynen och såg sig om i korridoren där de stod. ”Vi måste härifrån.”

Varken Sollex eller Jellero ifrågasatte påståendet, utan att tveka satte de av i den riktning de kommit ifrån.

Omot satte en hand på Sollex axel och fortsatte springa samtidigt som han fokuserade på hologrammen.

”Vad gör du här? Är Milia med dig?” Deazis öga glödde hoppfullt.

Kvinnan som gjorde honom sällskap log på ett sätt som gränsade till galenskap. ”Känner du den här mannen?”

”Det var han som tog vår syster ifrån oss.” Deazi tog ett steg närmare hologrammen.

Omot försökte hålla sig lugn, men han förstod vad de skulle göra med honom om de fick veta att Milia var död, trots att det var de som hade dödat henne. Vad som än hände måste Tikks existens förbli en hemlighet för dem.

Systerns ansikte förvreds av ilska. ”Får jag döda honom?”

”Inte förrän vi har Karnan och kan använda Eilirana från Andravärlden.” Deazi klappade sin syster på huvudet och strosade nonchalant fram till bilden av Omot som trotsigt höjde svärdet framför sig.

Omot vad glad att hologrammet inte visade hans riktiga känslor, för egentligen kändes det som om hans blod frusit till is. Han insåg med fasa vad det egentligen var Jerilir och motståndsrörelsen kämpade emot, Sinnesvändarna, Blodryckarna och Skuggvandrarna var ingenting, deras magi bleknade i jämförelse med vad Milias familj skulle kunna vara kapabla till. De hade inte skrämt Omot förut, men nu när han visste att magi fanns på riktigt hade han inte längre några tvivel över vidden av deras makt.

Plötsligt skar en kniv igenom Sollex hologrambild och Skuggvandraren visade sig. Deazi lät höra ett ilsket vrål. ”HUR VÅGAR DE LURA MIG?!”

Omot bröt kontakten och återvände till Sollex och Jellero som också hört vrålet. De var nu på väg nerför en andra trappa från våningen där Deazi befann sig.

”Vad var det där?” frågade Sollex och såg sig över axeln.

Omot gjorde en snabb avläsning med skannerglasögonen för att försäkra sig om att inga fiender var i närheten. Han svalde. ”Tikks morbror.”

Sollex var nära att tappa balansen. ”Tikks morbror?!”

”De måste ha kommit med rymdskepp, precis som vi.”

Jellero stannade till. ”Vad har då hänt med Kejsaren?”

Sollex knuffade honom i ryggen. ”Det borde du kunna tala om för oss! Men det spelar ingen roll just nu, hitta oss bara ett bra gömställe där vi kan tänka över det här.”

”Jag ber om ursäkt. Som ni önskar, Sollimrek.”

Tikk: 41 - Fritagning

41

Fritagning

Tikk följde tätt efter Véma, Eyt och Tyrr genom den trånga passagen som lystes upp av ett svagt sken från Skrots lampa tillsammans med den blå glöden från Eyts stav, Elwario. Tikk lyssnade hela tiden efter ljud av förföljare, hon var säker på att vakterna fått syn på dem innan de kommit till fängelsebyggnaden, men det enda som hördes var deras egna fotsteg som ekade mellan tunnelns stenväggar.

”Vi kommer till trapporna snart”, sade Véma och stannade. Hon ledde dem med hjälp av sin Känning. ”Det står två vakter vid botten av tornet, en skicklig svärdkämpe och en Sinnesvändare. Fem till väntar i ett närliggande rum, två av dem är Blodryckare, en Skuggvandrare. Tre sitter vid landningen till andra våningen beväpnade med armborst. Ytterligare fem stycken vaktar dörren på tredje våningen. Dessutom finns det två inne i rummet med henne, en Skuggvandrare och en Helare.”

Det tog ett ögonblick för de andra att smälta vad Kännaren just berättat, hennes ord bekräftades av att skannerglasögonen mycket riktigt registrerade arton främmande personer i närheten.

”Varför i Pulturgs namn måste de ha så många vakter!” morrade Tyrr och slog näven i väggen, han hade varit på ovanligt dåligt humör ända sedan de kommit in i staden.

Eyt ryckte på axlarna. ”Antagligen för att Yrim är mycket värdefull för dem.” Han verkade inte alls bekymrad.

”Vad ska vi göra?” Tikk såg på de andra. Fyra mot sjutton lät inget vidare, och Eyt var inte i sin drakform längre.

De stod tysta en stund.

Véma tog kommandot. ”Vi måste börja med att undanröja Sinnesvändaren så att han inte vänder mig emot er. Och om vi blockerar dörren till vaktrummet behöver vi inte handskas med de som sitter där.”

”Vi skulle ha tagit med oss Uvigi.” Tyrr slog hårt i väggen igen. ”Då hade vi kunnat ta hand om en grupp i taget utan att de andra skulle höra att vi var där.”

Eyt vände sig till Véma. ”Vore det möjligt för Tikk att skjuta ner de två första från håll innan de upptäcker oss?”

”Nej!” utbrast Tikk skräcklaget. Varför i all världen följde jag med på det här? tänkte hon förtvivlat. Hon var bara en börda för de andra, hon hade inget att bidra med. Jag kunde inte ens döda en ohjälpligt ond person, så vad får dem att tro att jag nu skulle kunna skjuta två möjligtvis helt oskyldiga främlingar?

”De står runt ett hörn så den planen fungerar inte”, svarade Véma Eyt, utan att så mycket som titta åt Tikks håll.

”Men om vi kan blockera dörren som du föreslog och snabbt slå ut de två första vakterna har vi bara tio stycken kvar att handskas med. Dem klarar vi lätt av.”

Varken Tikk eller Tyrr var en del av konversationen. Tikk hade inget att bidra med och Tyrr verkade vara alldeles för frustrerad för att kunna komma med några vettiga idéer.

”Kom ihåg att så fort vi gör något med dem där nere kommer de på andra våningen att börja skjuta på oss”, påminde Véma.

”Vi kanske kan lura dem och prata oss förbi alla vakter?” Eyt log ett av sina kluriga leenden.

Véma himlade med ögonen, hon behövde inte ens säga hur dumdristigt det vore.

Eyt suckade och skakade på huvudet, men leendet satt kvar. ”Var är dörren till vaktrummet?”

”Rummet ligger alldeles bortom tornbasen, dörren öppnas in i tunneln.”

Eyt knackade sig själv fundersamt på hakan. ”Vi har ett problem här”, sade han. ”Jag kan inte göra flera saker samtidigt.”

”Du Draken.” Tyrr lutade sig mot väggen och korsade armarna över bröstet. Lite av hans irritation verkade ha gått över. ”Du behöver inte göra flera saker samtidigt eftersom vi är här med dig.”

Tikk föreställde sig att hon gick igenom en korridor ombord på YGV7259. En obetydlig transportsträcka, en nödvändighet för att ta sig från en plats till en annan. Hon gick i ett vardagligt tempo genom den dunkla tunneln utan att bry sig om fackelskenet från sidgången mot tornet där Yrim hölls fånge. Det var inte dit Tikk skulle, hon passerade bara och slängde obekymrat ett öga åt det hållet.

Jag borde berätta för de där vakterna vad jag gör här. – Vad gör en obeväpnad liten flicka här nere egentligen? Det är meningen att den här avdelningen ska vara avstängd! Det är bäst att hon har en bra anledning, för annars kommer någon att råka illa ut...

Precis som de gissat hade Sinnesvändaren lagt märke till Tikk och hon läste av hans tankar och känslor så gott hon kunde, det hjälpte att Leiga tidigare förklarat för henne hur hon gjorde när hon läste tankevågor. Den här Sinnesvändaren var i grunden irriterad, men när han upptäckt Tikk blev han glad på ett obehagligt sätt, möjligheten att få göra henne illa gjorde honom upprymd.

Tikk rös. Hon stannade utom synhåll från tornbasen och plockade fram packasken. Sedan placerade hon den lilla lådan framför dörren till vaktrummet och tog några steg tillbaka innan hon förstorade den. Den fullstora lådan tog upp i stort sett hela tunnelns bredd och skulle definitivt hindra vakterna från att komma ut ur rummet. Tikk hade väntat sig att de skulle alarmeras av lådans skrapljud, men allt hon kunde höra från andra sidan dörren var skratt, det lät som om de spelade något spel där inne. Tikk andades ut, den första delen av planen hade gått utan problem.

Jag måste vända tillbaka nu. – Varför kommer hon inte? Jag märker ju att hon fortfarande är kvar i tunneln!

Sinnesvändaren började bli orolig.

Tikk kröp ihop mot tunnelväggen och tittade tillbaka mot öppningen till tornet, på andra sidan väntade Eyt, Tyrr och Véma. Eyt stod längst fram och höll Elwario som ett slagträ redo för sving, Véma stod bakom med en hand på hans axel, i den andra greppade hon Flehns svärd, Tyrr hade en lite kortare stav som han vant snurrade runt handleden. Tikk hade aldrig sett Kärnhelaren slåss förut, han var ju helare så hon hade inte föreställt sig honom vara med och strida, men han såg mer bestämd ut än någonsin.

Tikk slöt ögonen och stålsatte sig mot Sinnesvändarens allt mer frustrerande tankar. Till slut bad han sin kompanjon att gå och kolla vad som hänt med henne. Tikk knep ihop ögonen ännu hårdare när vaktens fotsteg närmade sig tunneln, men det hindrade henne inte från att höra Elwario svischa genom luften och slå i mannen med en dov duns.

Sinnesvändaren skrek. ”INKRÄKTARE!”

Fler fotsteg skyndade sig nedför trapporna och Tikk kunde höra skrammel och höjda röster inifrån vaktrummet, men hennes förminskningsbara låda stod orubblig och hindrade dem från att få upp dörren.

Tikk tvingade sig att titta upp. Hon undvek att se på den livlösa mannen på golvet och mötte istället Eyts blick. Kraftbäraren flinade och tog ett långt steg framåt. Samtidigt som han klev ut framför öppningen mot tornet hördes armborstarnas spända bågsträngar avlossas. Eyt gjorde en snabb sidsving med Elwario och skapade en Kraftvåg som slog undan projektilerna som kom farande emot honom, de knäckte till och skramlade i golvet utan att träffa sitt mål.

Förskräckta utrop undslapp männen på andra sidan och Eyt tvekade inte en sekund, han tog tillfället i akt för att kasta sig framåt med Elwario redo för strid. Tikk inbillade sig att draken som klamrade sig fast vid stavens topp nu hade sträckt på sig och visade tänderna. Omöjligt, tänkte hon instinktivt men påminde sig genast att det var Eyt det handlade om, med honom verkade allt vara möjligt. Funderingen hjälpte Tikk att filtrera bort de hemska ljuden som följde.

Véma och Tyrr försvann in efter Eyt, vilket betydde att han måste ha tagit hand om Sinnesvändaren. ”De andra väntar där uppe.” Vémas röst hördes tydligt ut till tunneln.

Tikk riktade blicken upp mot taket och kunde med skannerglasögonens hjälp se de fem männen som väntade två våningar upp, samt Skuggvandraren – Tikk gissade att det var han – som stod en bit på sidan av, medan Helaren hukade sig bredvid den liggande figuren som måste vara Yrim. Tre människor tog sig långsamt upp för trapporna.

Det var ett underligt skådespel att se, skannerglasögenens sensorer var inte anpassade för att kunna se genom tjocka stenmurar, det enda de för tillfället klarade av att läsa från tornet var livsformer, på ett långt ifrån optimalt sätt. Tikk såg dem som ljusskepnader vars rörelser mest blev en suddig röra. De metalliska ljuden från svärd och sköldar, skrik och slag ekade ner genom tornet när de suddiga ljusvarelserna föll en efter en.

Ett annat ljud fick Tikks nackhår att resa sig, ett skrapande ljud alldeles bakom henne. Hon snurrade runt och hann precis se hur den fullstora packasken gled åt sidan när dörren till vaktrummet öppnades. Hon skrek och försökte springa efter de andra, men skriket fastnade i halsen på henne och hon fann sig helt oförmögen att röra sig.

”Trodde ni verkligen att ni skulle komma undan med det här?” Mannen som kom ut från rummet hade en hes röst som i normala fall hade fått skinnet att krypa på Tikk och hans förvridna leende gjorde inte saken bättre, men de kloliknande fingrarna han höll upp framför sig hindrade Tikk från att så mycket som blinka. Hon kände igen hållningen, även om mannens rörelser inte alls hade samma elegans som Rekts.

Blodryckning kändes inte alls som Tikk hade tänkt sig, hon hade aldrig kunnat föreställa sig känslan när hela kroppen stannades upp. För ett ögonblick slutade till och med hennes hjärta att slå, men med en minimal ryckning av vänster lillfinger släppte mannen på Tikks blodflöde igen och tillät henne att röra på ögonen. Han skulle lätt kunna döda henne med en lika minimal rörelse.

Skyndsamma steg hördes komma nedför trapporna. ”Tikk?” Självklart var det Eyt som var snabbast.

Blodryckarens leende breddades och hans fyra kompanjoner som nu också trängt sig ut i tunneln såg alla förväntansfulla ut. Tikk kom ihåg att Véma sagt att det var två Blodryckare och en Skuggvandrare där inne, men det spelade ingen roll, en Blodryckare var mer än nog för att döda fyra inkräktare. Tikk önskade att Sollex varit där med sitt oryckbara blod och dödat dem – något hon aldrig trott att hon skulle kunna tänka – eller att Leiga kunnat Sinnesvända dem.

Eyts lätta steg dök in bakom Tikk sedan stelnade han till på samma sätt som hon gjort, fångad i fällan. Varken Tyrr eller Véma hördes komma efter honom, så de måste ha stannat uppe i tornet med Yrim.

”Var är den andra?” Blodryckaren med den hesa rösten tog ett steg närmare Tikk. ”Jag tyckte bestämt att jag hörde en kvinnoröst.”

”Vad tror du?” Eyt hade tydligen frihet nog att kunna prata och hans humör lät sig inte rubbas, av hans tonfall kunde Tikk föreställa sig hur han himlade med ögonen, om han nu tilläts göra det.

Blodryckarens ögon smalnade av och han ryckte i lillfingret igen. Eftersom Tikk inte kände någon skillnad blev hon genast rädd att mannen gjort något mot Eyt, men vad det i så fall skulle vara visste hon inte eftersom hon inte såg vad som pågick bakom henne.

”Keran, gå upp och kolla i tornet.”

En av de fyra andra männen trängde sig förbi dem, Tikk gissade att det var den andra Blodryckaren. Hon lyssnade med bävan till hans långsamma fotsteg uppför trapporna. Det kändes som om tiden stod stilla.

”Det här måste ändå vara min största svaghet.” Eyt lät som vanligt, fortfarande obekymrad över den, enligt Tikk, hopplösa situationen. ”Kraft behöver rörelse! Om du b…”

Där var det där lillfingret igen, Eyt tystades precis som Tikk.

De långsamma fotstegen kom tillbaka ned för trapporna tillsammans med två par andra, det var i alla fall så Tikk tolkade ljuden som ekade mellan stenväggarna.

”De har rensat hela vägen, det är bara fången och Helaren kvar vid liv där uppe.”

”Och det var de här fyra som gjorde det”, muttrade Blodryckaren framför Tikk. Hon önskade att hon kunnat se vad som pågick bakom henne, var Véma och Tyrr alltså också fast nu? Tikk kunde inte komma på en enda möjlig väg ur det här.

Någonting rörde sig i hennes väska och hon kände hur små robotben klättrade upp för hennes höft. Skrot!

Tikk hade helt glömt bort roboten och turligt nog hade hon fortfarande på sig skannerglasögonen. Om hon varit Blodryckaren skulle hon ha tagit av dem så att han kunnat se hennes ögon, men det hade han inte gjort och eftersom Tikk annars var oförmögen att visa någon reaktion kunde mannen inte ana vad som höll på att hända. Med en ögonrörelse kopplade Tikk upp sig till Skrots kamera.

Roboten kikade försiktigt upp över väskkanten på dem som stod bakom henne. Eyts mun var fångad mitt i ett ord, men han såg annars lugn ut och en diskret sidblick lät Tikk veta att han sett Skrot. Kraftbäraren höll ut Elwario framför sig och Tikk kunde nu se att dess drake definitivt visade tänderna. Bakom honom i öppningen stod Véma och Tyrr med den andra Blodryckaren mellan sig.

Tikk visste inte vad hon skulle göra med informationen, men Skrot verkade ha en plan. Han hoppade målmedvetet upp på Tikks huvud och i glasögonen fick hon information att han fällde ut två starka lampor. De riktades rakt i Blodryckarnas ögon och Tikk kände genast den hesa mannen tappa sitt grepp om henne.

Hon tryckte sig kvickt mot tunnelväggen så att Eyt kunde skicka en Kraftvåg för att slå ut Blodryckaren och de två männen med svärd som stod bakom honom. Eyt snurrade runt samtidigt som Tyrr körde in sin stav i ansiktet på den andra Blodryckaren. Tikk vände sig bort och kände hjärtat skutta upp i halsen på henne när skannerglasögonen registrerade en livsform alldeles bakom Eyt – de hade glömt bort Skuggvandraren.

Instinktivt kastade sig Tikk emot den osynlige mannen. Han föll till golvet och Tikk landade uppe på honom. Hon var på väg att resa sig igen när hon insåg att han varit beväpnad. Skaftet till en kniv stack upp ur mannens bröst och Tikk förstod panikslaget att han var död. Hon såg med skräck hur blodet droppade ner på hans skjorta och färgade den röd.

Alldeles bakom henne ropade Eyt efter Tyrr. Tikk fann det underligt att höra Kraftbäraren låta så förskräckt och det tog ytterligare ett ögonblick innan hon registrerade anledningen till att han ropat – blodet Tikk stirrade på, var hennes eget.

Tikk: 40 - Huvudstaden

40

Huvudstaden

Omot gick igenom kontrollen på sin senaste uppfinning en sista gång innan han spände fast den i bältet tillsammans med Terilth, det magiska svärdet var nu en välbekant tyngd på höften. Sedan tog han på sig sina skannerglasögon, Tikk hade hjälpt honom att uppdatera programvaran så att de skulle matcha det par hon hade. Nu skulle de obehindrat kunna dela information med varandra.

”Är du klar?” frågade Véma och kom ut från tältet. Hon hade satt upp sitt vita hår i en tajt svans i nacken och för att hålla de fria testarna borta från ansiktet hade hon ett tvinnat läderband över pannan. Istället för klänning, som hon verkade föredra, hade hon en mörkgrön skjorta med ärmarna uppvikta över armbågarna, och ett par svarta byxor. Det enda vapen hon bar var svärdet hon haft med sig från Moluvar, det som egentligen tillhörde kvinnan Omot och Eyt träffat i fängelset där.

Omot log åt synen. Vémas violetta ögon glödde på ett sätt han aldrig sett förut och hennes leende var mer levande än han trott var möjligt. Trots det absurda i situationen kändes det helt rätt. ”Nu nitar vi den där Kejsaren!” Sedan satte de kurs mot träningsområdet där resten av deras lilla grupp väntade.

Vart Omot än vände blicken fanns tomrum mellan träden där det tidigare stått stora grupper av tält, nu fanns bara några enstaka kvar och de var vitt utspridda. Det var beundransvärt hur stor del av lägret de lyckats evakuera på knappt en vecka. Den antågande fiendearmén var ytterligare en vecka bort, så innan de kom fram skulle hela motståndsrörelsen vara försvunnen.

Innan de kom fram till träningsplatsen stannade Véma plötsligt. ”Vad i hela…!”

”Vad är det?” Omot försökte se vad hon tittade på, men allt han såg var träd så han drog slutsatsen att hon måste ha Känt något.

”Verkar som att vi blir ett större sällskap än planerat.” Véma lät nästan arg, och Omot lade märke till att glöden i hennes ögon var borta när hon började gå igen.

Typiskt, tänkte Omot och suckade för Kännarens skull. Vem ska följa med oss nu då?

När de klev ut på träningsområdet var det Omots tur att stanna till. Istället för bara Draken och Mo’rii fanns där också en tredje drake, en jätte med näbb och två par vingar. Den såg ut att sova djupt medan Sinnesvändarflickan och grabben med det flammiga håret som alltid hängde efter henne, spände fast väskor på dess rygg. Tyrr var också där med en väska slängd över axeln, till synes talande med Draken och den gamla Skogsviskaren, Gena. Tikk stod med Ketopol, Sollex och en man som Omot inte sett tidigare. Véma drog honom med sig mot gruppen.

”… vore oklokt att ta den risken. Snälla Sollimrek, lyssna på mig nu!” Den okände mannen talade till Sollex, men pojken stod bortvänd och tittade upp i himlen.

”Jellero.” Véma hade en sylvass kyla i rösten som fick det att krypa i skinnet på Omot.

Främlingen tycktes inte märka det, han vände sig mot henne med ett skäggigt leende och bugade kort. ”Véma.”

”Jag flyger med Ketopol och Mo’rii och du flyger med Rekt på stormdraken. Punkt.” Sollex blängde på mannen.

Omot kom på sig själv med att omedvetet sträcka på ryggen, vilket påminde honom om hans tidiga mekanikerutbildning, instruktören hade utstrålat samma auktoritet som Sollex gjorde nu.

”Om jag var du skulle jag göra som han sade.” Véma hade samma blick som Sollex.

Jellero böjde på huvudet och backade undan, han drog sig mot den sovande draken.

Omot tittade på Tikk. Hon log mot honom och ryckte på axlarna.

”Han dök upp igår med en del besvärande nyheter”, berättade Sollex. ”Det var därför vi ville ge oss av redan idag, men jag förstod hur du skulle reagera, så vi sade inget om Jell.”

Véma hade spenderat hela gårdagen med att hjälpa Omot justera sin nya kreation. Hennes Känning hade kommit väl till pass för ändamålet, så hon hade inte kunnat ägna någon uppmärksamhet till vad som annars hände i lägret, om det inte vore för det hade Véma lätt kunnat se igenom deras hemligheter. Omot brydde sig inte om att han också lämnats utanför.

Véma slöt ögonen och såg ut att slappna av. ”Yrim alltså, jag förstår.” När hon tittade upp igen slängde hon en giftig blick i Jelleros riktning.

Tikk ställde sig bredvid Omot och han lade armen runt hennes axlar, det kändes bra att ha henne där med sig. ”Ska alla följa med?” frågade han.

”Inte Gena, hon vill inte lämna skogen.”

”Kom igen, nu sticker vi!” Draken skuttade fram och knuffade Omot i ryggen. ”Ommo, har du Elwario?” Det var något som var annorlunda med Eyt, trots att han gav intrycket av att vara ivrig att komma iväg på nästa äventyr anade Omot en annan anledning för brådskan. Det kändes nästan som om Kraftbäraren var orolig.

”Tikk har den.” Omot klappade sin dotter på huvudet, hon hade faktiskt det mesta av deras packning.

På några minuter var gruppen redo för avfärd. Som tidigare avgjort flög Sollex och Ketopol med Mo’rii. Tikk, Omot och Véma satt bakom varsin ryggtagg på Draken medan de resterande fyra tog den stora nya draken, stormdraken.

Skogsviskaren vinkade glatt när de tre drakarna lyfte från marken. Hon hade insisterat på att de skulle avlägga en detaljerad rapport till henne över allt som hände på resan nästa gång de sågs.

Det skulle ta tre till fyra dagar innan de nådde Huvudstaden, tre till fyra dagar fast på en drakes rygg med bara ett fåtal pauser. Spänningen för det stora äventyret dog ut ganska snabbt när de en efter en insåg plågan av att inte kunna göra något på hela dagarna. Kroppen skrek av att bara sitta still och vinddraget gjorde inte saken bättre, det gick inte att hålla några längre konversationer utan att överröstas av dess eviga vinande. Ketopol, Mo’rii och Draken var de enda som alltid var på gott humör.

Men Omot kunde inte klaga, för i jämförelse med Rekt levde han i lyx. Blodryckaren var ett vrak, han mådde illa på dagarna och led av feberfrossa hela nätterna, men ändå vaknade han varje morgon frisk som en nötkärna och ivrig att komma iväg igen. Omot var tvungen att ändra sin uppfattning om den unge mannen, för även om han ofta betedde sig som om han stod över alla bekymmer i världen, så gav han verkligen sitt allt för att hjälpa Omot och de andra till Huvudstaden. De behövde all hjälp de kunde få och utan Rekts kontroll över stormdraken hade varken Tyrr, Sinnesvändarflickan eller den där andra Kännaren kunnat följa med på resan.

På eftermiddagen den tredje dagen fick de äntligen syn på Huvudstaden. Den var byggd på en kulle omgiven av odlingsmark. Själva kullen var omringad av en maffig stadsmur och ytterligare en mur sträckte sig i en stor ring kring alla de närliggande bondgårdarna.

Genom att zooma in med skannerglasögonen kunde Omot se att murarna kryllade av soldater, samtidigt som himlen över staden var fylld av drakar i alla olika storlekar. Hur de skulle ta sig in där kunde han verkligen inte förstå.

De landade på tryggt avstånd i skogen utanför den yttre muren.

”Passa på att vila er nu allihop, så fort solen gått ner tar vi oss in.” Draken lade sig ner och blundade medan de andra plockade fram mat och började äta.

Omot lade märke till att Tyrr satte sig bredvid Rekt. ”Du behöver nog äta lite du också”, sade Kärnhelaren och lade en hand på den darrande Blodryckarens axel.

Rekts skakningar stillnade och han stirrade storögt på Tyrr, de olikfärgade ögonen gjorde som alltid Omot illa till mods.

”Så hur gör vi det här?” Véma stod fortfarande vid Draken.

”Högsta prioritet är att frita Yrim.” Sollex såg bestämd ut. ”Men vi kan bli tvungna att dela på oss och i så fall borde en grupp försöka ta sig in i palatset. Om vi blir tillfångatagna där borde de föra oss direkt till Kejsaren.”

Draken förblev orörlig även när han talade. ”Jag och Tyrr måste hitta Yrim.” Omot hörde definitivt oro i hans röst nu, även om Eyt återigen maskerade den väl.”

Sollex fortsatte. ”Om vi måste dela på oss bör vi se till at ha en Kännare i varje grupp som kan leda oss i rätt riktning. Dessutom har Tikk och Omot möjlighet för direktkommunikation, om jag förstår rätt?”

Omot nickade. ”Det stämmer.” Tikk skickade en bilddelning mellan skannerglasögonen så att Omot för ett ögonblick kunde se vad hon såg, det blev väldigt konstigt eftersom hon tittade på honom så att han såg sig själv.

”Hur kommer vi in?” frågade Ketopol. ”Ri’qals försvar sägs vara ogenomträngligt, även om vi har drakar.”

Sollex vände sig mot Sinnesvändarflickan. ”Leiga?”

”När vi kommer tillräckligt nära kan jag slå ut all Sinnesvändning, vilket borde orsaka tillräckligt mycket kaos för att vi ska kunna ta oss in. Men vi måste se upp för drakar som inte direkt kontrolleras av ryttare och andra Sinnesvändare.”

”Kom ihåg att vara uppmärksam på era tankar, om de inte stämmer överens med era känslor, glöm dem och hitta på något annat istället.” Ketopol hade rätt, det var möjligt för en vanlig människa att identifiera Sinnesvändning bara man var medveten om det. De hade alla fått testa principen emot Leigas konstruerade tankar.

”Om vi träffar på Kejsaren pratar vi med honom, det är mycket möjligt att han agerar under Sinnesvändning. Vad vi behöver veta är varför de vill ha tag i den här ’nyckeln till Andravälden’.” Sollex var definitivt född till ledare.

Resten av tiden innan det blev mörkt försökte alla sova en stund och konstigt nog lyckades de flesta. Omot låg vaken och iakttog de slumrande gestalterna, de var som en hastigt hopsatt specialelitstyrka, skapad för att infiltrera en fiendebas de knappt visste något om. Han hade en känsla av att många i Karqols huvudstad skulle dö inatt.

*****

Leiga väcktes av ett djupt morrande och när hon satte sig upp möttes hon av en lilaglödande drakblick.

”Är du redo Leiga?” frågade drakens mänskliga röst i hennes huvud.

Leiga nickade och kom snabbt på fötter. Om de bara lyckades ta sig in i Huvudstaden skulle hon äntligen få se människan bakom rösten.

Det var mörkt nu och endast en otydlig måne syntes genom de annars svarta molnen. Huvudstaden lystes upp av ett varmt fackelsken och det var lätt att urskilja vakterna som patrullerade murarna, men drakväktarna därovan smälte in i natten.

”Jag kommer ju inte kunna se någonting!” klagade Rekt.

”Följ bara stadsljuset så håller vi koll på vad som händer i luften. Leiga, du får flyga med Ketopol och Mo’rii den här gången.”

Rekt stönade högt, han ville så klart rida med Leiga.

Hon stod emot impulsen att slå till Blodryckaren och vände sig istället mot vrylven. ”Vi tar oss så nära centrum som möjligt.”

Ketopol nickade och höll ut en hand för att hjälpa henne upp på pildraken.

Kort därefter hade de passerat den yttre muren och närmade sig snabbt Huvudstaden genom den friska kvällsluften, på bara ett par minuter hade sällskapet korsat odlingsmarkerna. Leiga började känna av tankevågor. De var svaga och svåra att läsa på avstånd men det fanns inga tvivel om att Sinnesvändarna i Huvudstaden var många. Och så snart jag skickat iväg brytningsvågen kommer de alla veta att jag är här, tänkte Leiga och slöt ögonen. Hon skulle inte kunna vila igen förrän alla hennes vänner var trygga, all information Sinnesvändarna spillde skulle hon suga upp och använda emot dem.

”Vi har sällskap.” Ketopol lutade sig fram över Mo’riis nacke, sedan slog pildraken hårt med vingarna så att de plötsligt steg. Under dem hördes ett plågat drakskrik blandat med en mans svordomar, Leiga tyckte sig se rymddrakens lilaglödande vingar skifta förbi.

De tvingades göra många liknande undanmanövrar innan Leiga var inom räckhåll för hela Huvudsvaden, skrik och vrål från både drakar och människor ekade över den och hon kände hur Sinnesvändningen där nere ökade när den skrämda befolkningen behövde lugnas.

Leiga tog ett djupt andetag innan hon släppte lös brytningsvåg på brytningsvåg i jämna intervaller för att hindra de andra Sinnesvändarna från att återfå greppet. Hon gav det tillräckligt med tid för att den första chocken skulle släppa, sedan sådde hon fröet till eget motstånd som Ketopol upptäckt.

Sinnesvändning är avvikande tankar som inte stämmer överens med våra känslor, så om vi bara är uppmärksamma kan vi själva upptäcka den.

Det skulle bli intressant att se hur många som verkligen lyckades följa instruktionen.

”Kan vi landa?” frågade Ketopol. De stod nu stilla i luften utan att bli attackerade, vilket betydde att de fientliga drakryttarna inte visste vad de skulle göra efter Leigas Sinnesvändning.

”Nu gör vi det här.” Leigas distraktion skulle hålla en stor del av fienden upptagna med sig själva, vilket gav gruppen en lucka in i staden. Det största potentiella problemet var Sinnesvändarna som följde spåren efter Leigas tankevågor, därför såg hon till att inte skicka några nya när de dök ner på en bakgata i Huvudstadens högre delar. Vid nedgången kunde Leiga se att hela staden var full av liv, ilskna stadsbor hade tagit till vapen mot de disciplinerade soldaterna som med våld försökte hålla ordning.

Sedan var ögonblicket där, rymddraken tog ett steg tillbaka och försvann i en ljusblixt. Istället för den mäktiga varelsen stod där nu en lång och gänglig man med lila hår och ett brett leende. Eyt tog emot staven Omot slängde honom och vägde den i sin hand.

”Så.” Kraftbäraren satte ner staven i marken med en smäll. Vapnet började glöda på samma sätt som drakögonen gjort, fast staven hade en dunkel blå nyans istället för samma lila som mannens hår. ”Skulle du kunna leda vägen till fängelset Véma?”

Det kändes konstigt att höra den välbekanta rösten från någon som till utseendet var en främling. Eyt var inte alls som Leiga föreställt sig, hon hade absolut trott att den kraftfulla draken var förvandlingen av en muskulös krigare.

”Svartblod, vad häftigt!” Rekt bet sig i läppen. ”Nu sticker vi, så att jag kan släppa lös stormdraken.” Leiga lade märke till hur Sollex, Jellero och Tyrr reagerade konstigt på Blodryckarens ord.

”Följ mig, det är vakter på väg hitåt.” Véma korsade med bestämda steg gatan och försvann in mellan två höga hus.

De andra skyndade efter. Stormdrakens skri tvingade dem att hålla för öronen medan höga smällar fick marken att skaka under dem. Fotsteg och skrik hördes från gatan framför dem och de som hade ett drog sina svärd. Leiga gjorde sig redo för Sinnesvändning.

Allt gick väldigt fort. Gatan var fylld med stadsbor som tappert kämpade emot en grupp soldater som hänsynslöst högg ner motståndet.

”Vi måste försöka ta oss ner i tunnlarna under palatset.” Véma tvekade inte, men den här gången var det inte lika lätt att följa henne.

I tummultet splittrades gruppen och Leiga kände någon dra med henne i fel riktning. Hon var för kort för att se vad som pågick.

”Leiga!” ropade någon.

Hon snurrade runt och fick syn på Sollex som väntade vid en sidgata tillsammans med några av de andra. Leiga banade sig väg dit med hjälp av Sinnesvändning, en serie svaga känslovågor särade på folkmassan utan att någon ens lade märke till henne.

Omot, Jellero, Ketopol och Mo’rii var där med Sollex, och Rekt kom snubblandes efter Leiga. Det betydde att de saknade fyra personer.

Jellero harklade sig. ”Tikkipe och serterna är med Véma på väg till fängelset för att frita Eyts syster.” Mannen var ju Kännare, precis som Véma.

”Vilket betyder att vår uppgift är att försöka ta oss in i palatset.” Sollex tittade på Kännaren. ”Hur kommer vi ner i tunnlarna?”

”Följ mig bara, Sollimrek.” Jelleros bugning kändes verkligen inte passande för situationen, men han visste vad han talade om. Efter några gator till och ett par konfrontationer med enstaka soldater nådde de en tornbyggnad. Endast en soldat satt vakt där inne, hans kompanjoner måste ha gett sig ut för att hjälpa till att återfå ordningen i staden, i vilket fall som helst levde han inte länge till, med en fingerryckning tystade Rekt mannen innan han hann slå larm. Bakom några lådor fanns en fallucka till källaren.

Mo’rii klämde sig ner först, trots Jelleros varningar om att tunnlarna var väldigt trånga vägrade pildraken att lämna Ketopols sida.

”Ser ut som om ingen varit här nere på länge”, sade Ketopol och följde efter draken ner i mörkret. Leiga antog att det var Mo’rii som berättat det för honom, för när hon själv följde efter kunde hon inte se någonting, ljuset från tornrummet ovan lyste bara upp en liten ruta på golvet.

”Och hur är det tänkt att vi ska se något här nere?” Rekt var självklart den första att klaga. Men han hade rätt, när Sollex stängde luckan efter dem blev allt svart.

Omot suckade högt, sedan hördes ett klickande ljud och plötsligt badade rummet i ljus. ”Jag kanske inte har någon robot som Tikk, men en ficklampa har jag.” I sin hand höll han en lite stav ifrån vilkens ände ett starkt ljussken strålade.

”Omot, du får gå först med Jellero.” Sollex nickade mot männen.

Kännaren tog dem genom källaren och ner genom ytterligare en dold fallucka innan de kom till tunnlarna. De hade fyra olika vägar att välja mellan och Jellero förklarade att en av dem ledde till ett annat vakttorn i staden, en tunnel gick under stadsmuren till en bondgård långt därifrån, en väg gick till fängelset och den sista var en hemlig ingång till palatset, ett sätt för Kejsaren att röra sig genom staden utan att synas.

”Om vi tar oss in i palatset måste vi alla vara beredda på att slåss, eftersom Kejsaren håller sina mest skickliga och trogna tjänare så nära sig som möjligt. Precis som ni borde ha gjort Sollimrek.”

Sollex slog Jellero hårt i axeln med knytnäven.