21
Storm
En
hög åskknall väckte Ketopol och då var regnet redan över dem. Ketopol själv var
inte blöt eftersom Mo’rii lagt sin vinge över honom, men det droppade om de
andra. Träden lyckades inte hålla regnet borta, trots att deras täta lövverk skymde
himlen ovanför.
Jag önskar jag vore
hemma och att ingenting av det här hänt, tänkte Ketopol och
han undrade om någon av de andra kände likadant. Deras bakgrund var något han
inte kunde mycket om.
”Jag
tror att vi måste fortsätta nu”, sade plötsligt Temmo.
Eyt
tittade förvånat upp på honom, Sollex suckade och Omot muttrade något ohörbart.
Véma och Tikk låg djupt försjunkna i sömn, trots åskan.
”Jag
fick just en känsla av att…”, fortsatte Temmo och reste sig upp.
Mo’rii
gnällde till och vände på huvudet i samma riktning Temmo tittade. Sedan kom hon
snabbt på fötter och visade tänderna.
”…
någon kommer”, avslutade Temmo sin mening och grep efter det svärd han blivit
tilldelad.
”Gör
inget förhastat”, sade Eyt.
Omot
försökte väcka Tikk, men hon bara gnällde och ville sova vidare utan att höra
på vad de sade. Sollex lyckades få liv i Véma, men hon svajade oroväckande när
hon ställde sig upp.
En
idé for förbi i Ketopols huvud och Mo’rii tittade förskräck på honom. Han såg
på henne. Hon förstod att hon måste föra Véma och Tikk i säkerhet, men hon inte
ville lämna Ketopol igen.
”Väma,
sssit på Mo’rii”, sade Ketopol och hjälpte Véma upp på draken. Hon protesterade
inte.
Omot
lyfte upp Tikk och satte henne framför Véma utan att Ketopol behövde säga något.
”Vi
ses senare”, sade Véma hopbitet och tog ett ordentligt tag om Tikk.
Mo’rii
kastade sig upp i luften, hon flög rakt igenom stormen.
Ketopol
drog darrande sitt lilla svärd och tyckte sig se rörelse mellan träden längre
bort.
Efter
ett djupt andetag tog Eyt ett fast grepp om sin stav. ”Var inte rädd för att
döda”, viskade han.
Orden
fick blodet att isa sig i Ketopols ådror. Nu var han på riktigt inblandad i det
här kriget. Han släppte närkontakten med Mo’rii för att fullt kunna koncentrera
sig på fienden.
Ett
dussin män i Karqols färger kom gående genom skogen med gott mod, som om det
inte alls vore storm. De hade inte upptäckt flyktingarna eftersom de gömt sig,
men plötsligt fick en av männen syn på deras packning som blivit kvarlämnad.
Sollex
var först att anfalla. Han högg ner två soldater innan de andra hunnit reagera
och en tredje föll innan de dragit sina svärd.
”Det
är ett bakhåll!” ropade en man med stort skägg.
Då
skuttade Eyt fram från sidan och slog honom i huvudet med sin stav. Genom
stormen hörde Ketopol tydligt kraset.
”Vad
är ert uppdrag?” frågade Eyt och parerade ett hugg från en ny motståndare.
Omot
och Temmo kom till undsättning för Sollex som nu var omringad.
Ketopol
lade märke till en soldat som backade undan lite, han hade inte ens dragit sitt
svärd. Det var något bekant över hans utseende; det mörka håret, de bleka
ögonen, sättet han rörde sig på… Ketopol var på väg att kasta sig emot honom, men
hejdade sig plötsligt. Ketopol var ju från Karqol, så varför slogs han på
Jerilirs sida?
”Lägg
ner era vapen så pratar vi!” sade Eyt.
De
tre soldaterna som fortfarande stod upp lade ner sina svärd. Vilka förrädare!
Ketopol
gick lugnt fram och högg halsen av dem med en svepning av sitt svärd.
”Vad
gör du!?” utbrast Eyt och tog ett steg mot Ketopol.
Ketopol
gjorde ett utfall mot honom, men blev hindrad av Temmo som tagit ett hårt tag i
Ketopols svärdsarm. Så istället fick Temmo en snyting och när han tappade
greppet om Ketopol fick han sedan ett svärd i axeln.
Ett
ljud fick Ketopol att vända sig om.
Mellan
träden en bit bort i skogen kunde han se en människa ligga på marken med en pil
i bröstet.
”Släpp
svärdet Ketopol!” sade Eyt och tog ett stadigt tag om Ketopols handled.
Först
förstod Ketopol inte riktigt vad han menade. Sedan såg han Temmo och insåg vad
han gjort. Han släppte svärdet och snubblade baklänges tills han sjönk ner mot
ett träd.
Sollex
släppte sin pilbåge för att hjälpa Omot och Eyt med Temmo. Det måste ha varit Sollex
som skjutit pilen.
Ketopol
såg på i förtvivlan. Hur kunde han nyss ha tyckt så illa om sina vänner? Han
hade dödat soldaterna utan att tveka och han hade kunnat döda Eyt på samma vis om
inte Temmo kommit emellan.
Regnet
öste ner över dem och tvättade bort blodfläckarna från de döda soldaterna. Den
lilla gruppen på fem man hade totalt övermannat mer än dubbelt så många
soldater. Om bara inte Ketopol vänt sig emot vännerna så skulle de ha klarat
sig ur slaget utan en skråma, men nu...
Den
där mannen som Sollex skjutit hade definitivt varit från Södra Träskmarkerna
och nu trodde sig Ketopol förstå varför krigsrådet så lätt fattat beslutet att
hjälpa Karqol.
Stormen
hade lagt sig lite och regnet föll stillsammare. Ketopol satt och stirrade tomt
ner i marken när någon kom och skakade om honom.
”Varför
gjorde du sådär!?” skrek Eyt.
”Giag…”
Ketopol var ju mycket argare på sig själv än Eyt verkade vara. ”Giag vät inhtä!”
skrek han tillbaka. ”Han var från hträsjsken!” Han pekade på mannen som fallit
för Sollex pil.
Eyt
gick med bestämda steg bort för att undersöka soldaten.
Ketopol
såg skamset på Temmo som var alldeles blek.
”Fölåht”,
mumlade Ketopol för sig själv.
”Det
är inte ditt fel”, sade Temmo klent, trots att han inte borde ha hört Ketopol.
Omot
och Sollex gav Ketopol onda blickar.
Det
kändes som om svärdet hade gått igenom Ketopols själ och sårat honom själv
också när han stack det i Temmo. Ketopol kände sig maktlös.
Plötsligt
satt Eyt på knä framför honom med händerna på hans axlar.
”Det
var inte du själv som gjorde det”, sade Eyt på vrylviska
Ketopol
ville vända sig bort, men Eyt höll honom kvar med bestämd blick.
”Det
var mannen från träsken som dödade de där männen och sårade Temmo. Inte du.
Förstår du det?” fortsatte Eyt.
”Men
det var jag som höll i svärdet”, svarade Ketopol och kände hur tårarna till
slut lyckades tränga sig fram.
”Det
var inte dina tankar. Förstår du det?” sade Eyt.
”Det
var i alla fall min hand som…!” protesterade Ketopol och slet sig loss från
Eyts hårda blick. Han visste ju vad han gjort. Ketopol hade säkert kunnat döda dem
alla, inklusive sig själv, om inte Sollex träffat rätt med sin pil.
”Du
får inte klandra dig själv för det här!” sade Eyt och skakade om honom.
”Du
vet inte hur det känns!” skrek Ketopol och knuffade undan Eyt. Jag måste fly! Jag kan inte vara kvar här!
Ketopol
sprang inte långt bort, bara så att han skulle slippa se de andra och
förödelsen han ställt till med. Sedan kröp han ihop bakom en stor sten.
”Ketopol!”
Regnet
hade tilltagit igen, stormen var tydligen långt ifrån över. Ketopol ville inte att
Mo’rii skulle ge sig up och flyga igen, för det var riktigt farligt att flyga
under sådana förhållanden.
”Ketopol,
vi behöver din hjälp!” Det var Sollex som ropade.
”Nä
dä giör ni inhtä!” svarade Ketopol.
”Vi
måste leta upp en ny lägerplats”, sade Sollex och stod plötsligt framför
Ketopol.
”Dä
klarar ni väl själva”, sade Ketopol.
”Vi
tänker inte överge dig”, sade Sollex och räckte fram en hand för att hjälpa
Ketopol upp.
Ketopol
tog motvilligt emot hjälpen, men när han höll på att resa sig upp tappade
Sollex greppet och andades häftigt in mellan hopbitna tänder.
Ӏr
du sjskadad?” frågade Ketopol oroligt. Inte
Sollex också!
”Nej,
det är bara…” mumlade Sollex och bet sig i läppen. Han sneglade på sin högerhand
runt vilken han knutit en tygremsa.
”Vadå?”
sade Ketopol. Han kände sig alldeles tom efter det träskmannen gjort mot honom.
Inget var roligt längre, men äventyret hade ju inte varit roligt från början
heller…
”Jag
mår bra”, muttrade Sollex och klappade Ketopol på axeln. ”Men det är inget
vidare med Temmo.”
Kommer han att dö
precis som karqolerna?
Tänk inte så!
”Kom
nu”, sade Sollex.
De
gick tillbaka till slagfältets förödelse och samlade ihop sina saker.
Sedan
letade de sig iväg österut genom skogen på jakt efter en grotta eller något
annat som skulle ge ett bättre skydd. Omot och Eyt hjälptes åt att hålla Temmo
på Tikks flygande planka som blivit kvar tillsammans med all annan packning.
Tikks lilla metalliska husdjur försökte också hjälpa till. Temmo sov eller var i
alla fall medvetslös. Sollex och Ketopol lastade på sig resten av packningen.
Den
nya lägerplatsen blev en knapp gotta som utgjordes av tomrummet mellan två
stora stenar som lutade emot varandra. Eyt hade snabbt fixat en brasa av några
pinnar han plockat däromkring. Han var den enda som någonsin skulle kunnat få
det där genomvåta träet att fatta eld.
Regnet
blev mer och mer irriterande och åskan ekade högre och högre i Ketopols huvud,
trots att stormen egentligen verkade vara på väg därifrån.
Stämningen
var bitter och det fanns inte mycket de kunde göra, varken för Temmo eller för sig
själva.
Ketopol
började också oroa sig för Sollex, som satt och höll sin högerhand i ett fast
grepp med vänsterhanden.
”Var
dä dän där vasjsa shtänän?” frågade Ketopol och mindes hur Sollex skrikit åt
Véma föregående dag.
”Vadå?”
frågade Sollex och tittade hastigt upp på Ketopol.
”Får
jag se?” sade Eyt som satt bredvid Sollex och grep snabbt tag i hans handled
innan Sollex hann dra undan handen.
Han
grimaserade och bet sig i läppen, precis som tidigare.
”Vad
har du här egentligen?” sade Eyt och tog bort tygremsan från Sollex hand.
Sollex
andades häftigt in och knep ihop ögonen. Han darrade plötsligt. Ketopol kunde
inte förstå hur Sollex nu verkade ha så ont.
”Jag
fixar det där”, gnällde Sollex och försökte klent dra åt sig handen igen.
”Det
är ju bara ett blåmärke”, sade Eyt förvånat.
”Jag
önskar det vore det”, mumlade Sollex sammanbitet för sig själv.
”Vad
är det då?” frågade Eyt.
”Inte
ditt problem”, snäste Sollex.
”Men
indirekt är de faktiskt det just nu”, muttrade Eyt.
”Va
är dä då?” frågade Ketopol.
”En
hemlighet. Så inte ett ord om det här till någon”, sade Sollex och drog plötsligt
en kniv tvärs över handflatan så att blod började rinna ner längs hans arm.
”Oj!”
Eyt ryckte till och hoppade skrämt baklänges.
Kniven
föll genast ur Sollex hand och han sjönk medvetslös ihop.
”Svartblod”,
mumlade Eyt och när Ketopol tittade närmare såg han att blodet från Sollex hand
faktiskt var svart.
”Vad
är svartblod?” frågade Omot och stirrade på Sollex.
”En
gammal legend.” Eyt rev en ny tygremsa från sin egen skjorta och lindade runt
Sollex hand. Den färgades röd. ”Jag har hört många teorier om vilka egenskaper
svartblod skulle ha om det verkligen fanns. Alla säger att det på något vis är
giftigt. Men i vilket fall som helst borde det inte vara någon fara med
Sollex”, sade han och satte sig tillrätta igen.
”Vad
gör vi?” frågade Omot.
”Väntar
ut stormen”, sade Eyt. Han lutade sig tillbaka och dåsade av han också.
Ketopol
och Omot höll sig vakna för att se till elden och Temmo, som andades tungt och
vred sig i sömnen.
”Vad
är det för ställe jag har hamnat på egentligen”, muttrade Omot för sig själv.
”Det
undrar jag också”, mumlade Ketopol på sitt eget språk och suckade tungt. De grå
molnen verkade ta god tid på sig att passera.
”Du
ska inte behöva dö”, viskade någon.
Ketopol
öppnade motvilligt ögonen. Han hade visst somnat igen och Omot låg bredvid och
sov han också. Eyt snarkade högljutt.
Vid
Temmos sida satt Sollex på knä med handen på Temmos axel. Precis när Ketopol fick
syn på honom drog han åt sig handen igen och lade sig tillbaka där han förut
sovit.
Ketopol
kände sig så väldigt trött att han låg kvar där han låg.
*****
Tikk
satt hopkurad med armarna om benen och pannan lutad mot knäna. Hon hade aldrig
varit så orolig eller känt sig så dum i hela sitt liv.
Bredvid
henne låg Mo’rii och stirrade upp mot regnet och den långsamt ljusnande himlen.
Hennes svans låg i en ring på marken kring Tikk. Pildraken måste vara precis
lika orolig som Tikk.
Véma
och ett gäng gränsvakter hade gett sig av till häst så snart de kunnat, för att
söka efter de andra.
Tikk
hade inte kunnat förmå sig att följa med, trots att hon egentligen inte önskade
något annat. Hon kunde bara inte och Mo’rii hade stannat med henne men nu hade
Tikk ångrat sig.
Plötsligt
slutade det regna och Mo’rii reste sig upp.
”Vad
är det?” frågade Tikk och tittade upp hon också.
Mo’rii
bet tag i Tikks skjortärm och drog upp henne på fötterna. Sedan hukade draken
sig lite och bjöd Tikk att kliva upp på hennes rygg.
Tikk
kunde inte låta bli eller säga emot, hon satte sig klumpigt upp på draken och
försökte hålla sig kvar när Mo’rii tog sats och fällde ut vingarna. Sedan
kastade de sig upp i luften.
Tikk
var ganska säker på att Ketopol fortfarande levde eftersom han och Mo’rii hade
ett så starkt band till varandra att draken borde veta om det hänt något med honom,
men Tikk oroade sig för de andra.
Den
hårda vinden var som is och luften var tom på värme efter stormen. Tikk hade
aldrig känt sådan kyla i hela sitt liv, i både kropp och själ. Hon var osäker
på hur långt och länge de flög men plötsligt dök Mo’rii ner i en skog och
landade bredvid ett gäng stora stenar.
Tikk
tog sig försiktigt ner från Mo’riis rygg och sträckte ut sina stela armar och
ben. Sedan ledde draken vägen in mellan två stora stenar, och där låg de:
Alla
fem sov. Det första Tikk såg var att Omot verkade oskadd och likaså Ketopol.
Hon smög sig fram bland den utströdda packningen för att ta en närmare titt på
vännerna och stelnade till när hon såg hur blodig Temmo var. Hon var lättad över
att han andades och trots allt bara hade bandage runt axeln. Eyt snarkade som
vanligt och verkade oskadd. Sollex hade en blodig trasa runt ena handen som låg
över hans ansikte.
”Mo’rii?”
mumlade Ketopol sömnigt och Tikk vände sig om. Han hade satt sig upp och
gnuggade sig i ögonen. ”Tikk!” utbrast han när han fick syn på Tikk.
Då
vaknade de andra också.
”Tikk?
Hur kom du hit?” frågade Omot förvirrat.
”Jag
flög med Mo’rii”, förklarade Tikk och kramade om sin far. ”Vad skönt att ni
lever!”
”Jo,
det kan man säga”, sade Temmo och satte sig mödosamt upp.
”Vad
har hänt med dig?” frågade Eyt förvånat och skyndade sig att hjälpa Temmo.
Skrot
var där och pep också.
”Jag
tror visst att de var ett svärd…” mumlade Temmo, men blev avbruten.
”Vi
trodde ju nästan att du skulle dö”, sade Eyt.
”Vad
hände egentligen när vi lämnade er?” frågade Tikk. Det var riktat mot Omot, men
han tittade bara på Eyt.
”Jo…”
började Eyt med blicken fäst på Ketopol
Ketopol
stirrade ner i marken framför sig.
”Vi
fick ett smakprov av träskmagi”, sade Eyt.
Tikk
kände sig alldeles kall inombords och den kylan hade inget att göra med den iskalla
flygturen.
