Tillbaka till Tikk och Sollex.
29
På uppdrag
”Kan
du träffa härifrån, eller är det för långt bort?” frågade Uvigi och pekade på
en port några gator bort.
Den
låg skuggad från det svaga månskenet, men eftersom Tikk hade scannerglasögonen på
sig kunde hon se allt även om det var mörkt. Hon spände pilbågen och siktade. Avståndet
till alla husväggar och andra föremål inom Tikks synfält var markerade och vindens
styrka längs de olika gatorna uträknade, där fanns all information som behövdes
för att beräkna var pilen skulle träffa om hon släppte iväg den nu. ”Jag fixar
det härifrån”, sade Tikk och sänkte bågen.
”Bra”,
sade Uvigi med en lättnadens suck, de var redan närmare än hon skulle önskat.
”Då är det bara att vänta på signalen.”
Hela
staden var dödstyst i Tikks öron, men hon visste att Lyssnaren kunde höra allt
som pågick både utanför och innanför husväggarna, kvinnan skulle kunna säga om
en liten mus sniffade efter mat flera gator bort. Men det häftigaste Tikk
tyckte att Uvigi kunde göra var att hindra andra från att höra det hon inte
ville att de skulle höra. Det var därför de nu kunde prata i normal samtalston
utan att bli upptäckta, Uvigi hade skapat som en bubbla inom vilken bara de två
kunde höra ljuden de själva gav upphov till.
”Någon
har tagit sig upp på ett annat tak”, talade Uvigi om efter en liten stund och
pekade tvärs över gatan.
Tikks
scanner detekterade en svag rörelse på taket mittemot, en man gömde sig i
skuggan av skorstenen. Han hade liksom Tikk en pilbåge i händerna och spanade
bortåt i samma riktning som hon höll uppsikt över. ”Vi verkar inte vara de enda
som kommit på den här idén”, sade hon till Uvigi.
”Men
varför?” Lyssnaren såg tveksam ut. ”Vill du försöka prata med honom?”
”Jag
ska vara försiktig”, svarade Tikk. Hon klättrade över på svävarbrädan och flög
över den öde gatan till taket där mannen stod på bara ett ögonblick. Han höll
blicken fäst på porten så han såg inte Tikk och tack vare Uvigi kunde han inte heller
höra henne.
Tikk
tog ett djupt andetag innan hon drog sin kniv – en juvelbesatt tingest som Tyrr
gett henne – och svävade närmare för att försiktigt trycka den mot mannens
rygg. Han ryckte till och släppte pilbågen för att skrämt hålla upp händerna.
”Vad
gör du här?” frågade Tikk medan Skrot via hennes arm klättrade över till mannen
och spände av honom svärdsbältet. Det föll och gled av taket för att landa med
en duns på gatan nedanför. Tikk litade på att Uvigi fångade upp ljudet.
”Vem
är du?” frågade mannen och svalde.
”Vad
vet du om Illix?” frågade Tikk och tryckte en aning hårdare med kniven mot
mannens rygg.
”Att
han skulle komma hit i natt”, svarade han och vred på huvudet för att försöka se
på henne.
Tikk
grep honom om nacken med vänsterhanden och tvingade honom att titta bort – så
länge hon inte visste vem han var ville hon inte att han skulle få veta vem hon
var. ”Och vad gör du här?” frågade
hon igen och försökte låta lugn. Mannen skulle lätt kunna övermanna henne om
hon inte var försiktig.
Efter
en stunds tystnad viskade han: ”Jag ska döda honom.”
Skrot
nöp Tikk nervöst i axeln och hon registrerade i ögonvrån hur Uvigi på andra
sidan gatan gled längre ner i skuggan på sitt tak.
”Varför?”
frågade Tikk mannen.
”Därför
att han dödade min bror när vi inte ville följa med till Jerilir”, svarade
mannen kyligt och gjorde en ansats att vända sig om.
Tikk
släppte honom och backade utom räckhåll med svävarbrädan. ”Vi behöver Illix
levande”, sade hon bestämt.
När
han vänt sig emot henne kunde Tikk se att mannen hade ett spretigt träd
tatuerat på högra kinden.
”Du
är Skogsviskare!” utbrast hon och sneglade mot Uvigi.
Tyrr
hade berättat för Tikk och Sollex om många andra av de olika folken i Karqol. Skogsviskarna
levde i Oaskogen och hade starka band till naturen. De hade vägrat att följa
Kejsarens kallelse och när han skickat en armé för att manipulera och tillfånga
dem hade de varit spårlöst försvunna. Motståndsrörelsen hade försökt nå dem i
hopp om att införskaffa nya allierade, men inte heller de hade funnit några
spår efter skogsfolket.
”Så
du känner till oss”, morrade mannen. ”Men jag har aldrig hört talas om någon
som dig.”
Tikk
bet sig i läppen när han studerade hennes teknologiska utrustning med avsky. ”Ni
gick väl under jord när Kejsaren bannlyste er” sade hon.
”Trodde
du att vi skulle stanna där för evigt?” Mannen skrattade till. ”Kejsaren
skrämmer inte oss, men vi skrämmer honom.” Han knöt hotfullt näven.
”Det
var kul att höra”, sade Tikk och försökte le mot honom trots att hon var rädd.
Hon visste att mannen egentligen inte var någon fiende, men han visste inte det. ”Vad vet ni om motståndsrörelsen?”
frågade hon.
”Tillhör
du dem?” Mannen höjde förvånat ögonbrynen.
Tikk
nickade. ”Illix har information vi behöver.”
Mannen
tittade bort i riktning mot porten och suckade. ”Jag tror jag kan lita på dig så
jag tänker inte stå i vägen för era planer”, sade han och böjde sig ner för att
plocka upp sin pilbåge. Tikk lät honom göra det.
Då
ropade Uvigi från andra sidan gatan: ”Fråga om de vill möta oss bakom
katedralparken imorgon natt!” Tikk förstod att Lyssnaren sett till att bara hon
kunde höra henne, för Skogsviskaren reagerade inte.
”Kan
vi mötas vid midnatt imorgon bakom katedralparken?” sade Tikk och förde vidare
Uvigis fråga till mannen.
Han
nickade kort utan att se på henne innan han klättrade ner från taket för att
hämta sitt svärd. Tikk flög tillbaka till Uvigi.
”Bra
gjort”, sade Lyssnaren och log när Tikk satte sig bredvid henne. ”Hoppas han
kommer.”
”Tack”,
sade Tikk lättat. ”Men nu gör vi det här först.”
De
fokuserade återigen på nattens uppdrag.
De
fick vänta i över en timme innan något mer hände. Tikk var mycket nervösare nu
än under deras tidigare informationsinsamlingsuppdrag, nu skulle hon faktiskt
tvingas skjuta en människa. Trots att Tyrr väntade i närheten och var redo att
hela mannen fick tanken Tikk att må illa.
Jag klarar det här,
intalade hon gång på gång sig själv. Det
här är krig och folk blir skadade i krig, det är avgörande för krigets utgång.
”Nu
kommer han”, sade Uvigi till slut. ”Ta honom så fort han kommer inom synhåll.”
Tikk
bet ihop för att hindra sina händer från att skaka när hon tog pilen. Mörkret
hade tätnat en aning men det gjorde ingen skillnad för Tikk. Hon gjorde sig
redo att skjuta.
För
blotta ögat var Skuggvandraren osynlig, men med hjälp av scannerglasögonens
värmesensorer var Illix lätt att urskilja från skuggorna. Han kom smygande
längs gatan vridande och vändande på huvudet som om han visste att han var
iakttagen.
Tikk
riktade pilbågen så att den lilla målrutan fastnade på mannen, sedan höll hon
andan och tvekade bara ett kort ögonblick. Så snart hon släppt iväg pilen
ångrade hon sig – tänk om han dog på fläcken! – men det fanns inget hon kunde
göra.
Pilen
susade snabbt genom luften och träffade Skuggvandraren i bröstet. Tikk såg att
han skrek, men Uvigi isolerade ljudet så att ingen annan än Lyssnaren själv
hörde. Tikk ville också skrika, men hon förblev tyst. Den nu synliga
Skuggvandraren slog i marken och tre män skyndade ut från en tvärgata för att bära
iväg honom. De skulle föra honom till ett gömställe där han sedan skulle frågas
ut efter den information de sökte.
Tikk
tog av sig scannerglasögonen och torkade bort svetten från pannan. Hon hade
gjort det hon skulle göra, det som faktiskt ingen annan kunnat göra.
Motståndsrörelsen hade mycket att tacka Tikks utrustning för. Skrot satte sig i
hennes knä och fällde ihop sig till en boll, han var nog också glad att det var
över.
Uvigi
satt med slutna ögon bredvid dem, fullt koncentrerad på alla ljud omkring
bortförandet av Skuggvandraren, även om de inte längre var inom synhåll.
Tikk
hade nästan somnat – trots att tankarna gick på högvarv – när Uvigi var klar
med sitt Lyssnande. Hon berömde Tikk för ett väl utfört uppdrag och sedan tog
de svävarbrädan – som Tikk förstorat lite extra – tillbaka till Tyrrs hus.
Sollex
mötte dem i dörren, ängslig att få veta hur det gått. Han hade suttit uppe hela
natten, arg över att inte han fått följa med.
”Det
gick bra”, sade Uvigi och klappade honom på axeln. ”Du får följa med imorgon
när vi ska prata med Skogsviskarna.”
”Skogsviskarna?”
frågade Sollex.
Uvigi
gäspade stort. ”Jag måste sova”, sade hon och gick med bestämda steg mot
trappan upp till sovrummen.
Sollex
såg irriterat efter Lyssnaren men andades sedan ut. ”Är du okej?” frågade han
Tikk.
Hon
satte sig ner och berättade om allt som hänt under natten. Sollex lyssnade
uppmärksamt och de diskuterade länge om Skogsviskarna och deras plötsliga
uppdykande. Båda hoppades de att allt skulle ordnas upp snart som möjligt så
att de kunde ge sig av och leta efter Omot och de andra. Tyrr hade lovat att han
och Uvigi skulle hjälpa ungdomarna så snart Skuggvandraren var infångad, vilket
han nu var.
”Vi
fixar det här”, sade Sollex.
Det
hade gått en vecka, så om inget gått fel borde den andra gruppen ha kommit fram
till huvudstaden. Tikk ville väldigt gärna se sin far och Véma igen, men de var
ju i Karqol på grund av kriget så hon och Sollex gjorde för tillfället större
nytta genom att hjälpa motståndsrörelsen, och för dem vore en allians med
Skogsviskarna mycket betydelsefull.
När
det precis började ljusna kom Tyrr tillbaka med ett leende på läpparna.
”Vi
har informationen vi behöver”, sade han glatt. ”Nu måste vi bege oss till
huvudlägret och meddela Kapten.” Lägret låg efter vägen mot huvudstaden, så
resan skulle ta Tikk och Sollex närmare sitt mål.
”Ja,
men först måste vi se om vi kan få med Skogsviskarna”, sade Sollex med ett
klurigt leende som påminde en aning om Eyt.
”Skogsviskarna?
Har ni träffat dem?” frågade Tyrr nyfiket och slog sig ner bredvid dem.
”En
av dem ville hämnas på Illix, men jag och Uvigi kom på honom. Förhoppningsvis
kommer han till katedralparken i kväll så att vi kan prata”, berättade Tikk.
”Ni
borde faktiskt sova”, sade Uvigi och fick alla tre att rycka till, ingen hade
hört henne komma ner. ”Vi ska vara uppe inatt också vet ni och om vi sedan ska
ge oss av måste ni ju orka med det också.”
”Jag
kom ju nyss!” utbrast Tyrr. ”Jag antar att du hörde vad jag just berättade så nu
måste ni berätta för mig!”
”Ni
två”, sade Uvigi och pekade på Tikk och Sollex. ”I säng!”
Det
var ingen idé att säga emot och Tikk kände hur en tacksam trötthet lämpligt nog
kom över henne när hon gick uppför trappan.
”Sov
gott”, viskade Sollex när de skiljdes åt.
Tikk
vaknade någon gång på eftermiddagen av att Tyrr knackade på hennes dörr med en
bricka nybakat bröd balanserande på ena handen. Bredvid honom stod en nyvaken
Sollex med sin rufsiga rödbruna morgonfrisyr som alltid fick Tikk att le. Som
vanligt påpekade han retsamt att hon inte såg bättre ut själv.
”Själv
är jag ju alltid perfekt”, sade Tyrr med ett malligt leende, vilket följdes av
att Uvigi skrattade högt på våningen under.
När
de ätit och vaknat ordentligt började den långsamma väntan på att det skulle
bli kväll igen, eftersom de mest var ute i skydd av mörkret hade det snabbt
blivit en vana under veckan som gått. Det var under den väntan som Tyrr berättat
för Tikk och Sollex om Karqol och motståndsrörelsen, han var en bra berättare
så det blev aldrig tråkigt. Men den här dagen var det inte mycket som sades
eftersom alla fyra var otåliga att få komma ifrån staden.
”Kan
du inte berätta något om rymden?” föreslog Tyrr efter att ha avslutat en
intensiv dragkamp med Skrot, roboten viftade triumferande med den lilla stickan
han vunnit.
”Som
vaddå?” frågade Tikk. Själv tyckte hon ju att hennes liv innan hon kom till
Elejona varit väldigt tråkigt, det skulle aldrig kunna mäta sig med något av
det Tyrr berättat.
”Hur
bodde ni?” frågade han nyfiket.
”På
ett stort handelsrymdskepp”, svarade Tikk och suckade. ”YGV7259 heter det.”
”Hur
var det där?” fortsatte Tyrr ivrigt.
Tikk
ryckte på axlarna. Hon förstod ju att de inte visste någonting om rymdskepp,
men det fanns så mycket som hon inte orkade förklara.
”Vad
saknar du mest?” frågade Uvigi. ”Vad var det roligaste du visste där?”
Tikk
tänkte tillbaka, vad var det hon saknade mest nu när Omot var här?
”Verkstaden”, svarade hon och log. ”Där fanns alltid något att göra och någon
att prata med.”
”Ville
du inte stanna där då?” frågade Sollex med en outgrundlig min.
”De
har den mest korkade lagen någonsin som säger att flickor inte får jobba med
tekniken ombord, bara för att det var några idioter som sabbade något när de
började bygget av skeppet”, berättade Tikk och kände den gamla ilskan
återkomma. ”Så jag fick inte bli någon riktig mekaniker och hjälpa folk som
verkligen behövde det, men det var då ingen som hindrade mig från att vara i
verkstaden och leka och lära mig ändå.”
”Kunde
du inte fått jobb på något annat rymdskepp då?” frågade Uvigi.
”Nej,
för min far lät mig aldrig lämna skeppet”, svarade Tikk. ”Och när jag kom
därifrån så hamnade jag ju här.” Det var hon mycket glad för.
”Vad
gjorde du i verkstaden då? Om du inte fick jobba?” frågade Tyrr och tog upp sin
penna och klottrade något på pappret framför sig.
”Jag
gick runt och iakttog vad de andra mekanikerna gjorde, sedan såg jag mängder av
möjligheter med allt skrot som fanns där. Det fanns så många fullt fungerande
grejer som slängts bort bara för att det kommit nya modeller och massor med
delar som bytts ut bara för att en liten detalj slutat fungera. Omot köpte
aldrig några apparater till mig, jag fixade dem själv”, berättade Tikk och
mindes hur hon letat delar till Skrot och hur länge hon pysslat med hans
programmering. ”Men det egentligen bästa”, fortsatte hon. ”Var alla besökare
som berättade om äventyr från hela universum. Jag önskade att jag själv kunnat
berätta något sådant.”
”Det
kan du väl nu”, sade Uvigi och log.
Tyrr
log också utan att titta upp från sitt papper med hans språks vackra symboler,
men Sollex bara stirrade ner i bordet.
Och Sollex fortsätter att kännas lika mystisk som alltid :) Bra skrivet som vanligt, känns bara som att alla liksom litar på varandra lite för lätt. De borde kanske känna varandra lite bättre innan?
SvaraRaderaUndrar bara när nästa kap kommer? :)
SvaraRadera