32
Ändrade planer
Tyrr
rabblade upp massor av olika uppgifter om kejsarens trupper. Först pratade han
om arméer och deras förflyttning och planer, vem som ledde dem och vilka typer
av soldater som hörde dit, var de kom ifrån och om de hade speciella förmågor,
samt vilka slags drakar de hade med sig.
Tikk
hängde med ganska bra i början, men det blev snart alldeles för mycket
information att hålla reda på, hon kände stor beundran för Tyrr som hade allt i
huvudet utan några som helst anteckningar. Samtidigt hoppades hon – och
magkänslan sade att hon hade rätt – att han bara hittade på största delen av
sitt tal och blandade ihop resten.
Kaptenen
vekade nöjd med alla uppgifter och gick vidare med att fråga om transporter av
bland annat mat och vapen som skulle till olika platser vid olika tillfällen
längs olika vägar. Det förundrade Tikk hur mycket motståndsrörelsen faktiskt
hade fått reda på om kejsarens rörelser i landet, men vetskapen att Kejsaren
säkert hade full koll på informationen och lätt skulle kunna kringgå dem,
tyngde Tikk.
Konstigt
nog var det först efter Tyrrs redogörelse som Kapten Öken bad honom presentera
sina följeslagare. Kärnhelaren presenterade Sollex som Kvicksvärd och Tikk som
Mekaniker – han sade inte Tikkipe utan bara Tikk, vilket hon tyckte var skönt,
trots att det egentligen inte spelade någon roll.
”Mekaniker?”
upprepade Kaptenen förvånat. ”Vi har en Chefsmekaniker här sedan tidigare, men
innan han kom hade jag aldrig hört tala som yrket. Omot heter han.”
”Omot?”
Tikk var inte beredd, hon hade oroat sig så mycket för vad Tyrr skulle säga att
hon helt glömt bort vad Eyt varnat henne för.
”Känner
du honom?” frågade Kaptenen.
”Ja,
alltså…” Tikk försökte febrilt hitta på en koppling. ”Han var min lärare”, kom
hon fram till – vilket ju faktiskt var sanning. Hon hoppades bara att hennes
panikartade röstläge inte skulle avslöja henne.
”Så
lustigt”, mumlade Öken och kliade sig i skägget. ”Visste du att han var här?”
”Nej,
honom har jag inte hört något av på… åtminstone två år.” Tikk försökte sig på ett
skratt, men i hennes öron lät det extremt plågat. ”Då måste jag besöka honom så
snart vi är klara här”, lade hon till i ett försök att avsluta ämnet.
”Absolut!”
instämde Kaptenen. ”Jag ber någon visa er var han bor.”
Tyrr
återupptog genast presentationen av deras följeslagare. ”Och till sist har vi
Gena Skogsviskare som har varit oss till stor hjälp under resan hit.”
”En
Skogsviskare.” Kaptenen sade det med vördnad i rösten. De verkade vara allmänt
klassade som ett heligt folk, förstod Tikk.
”Stirra
så mycket du vill, för någon mer kommer du nog inte få se om vi inte mirakulöst
får ett slut på det här kriget”, sade Gena och mötte hans blick. Hon var rakt
på sak som vanligt.
”Åh.”
Besvikelsen över att hon var ensam var uppenbar även hos Kaptenen.
Ӏr
vi klara här nu så att jag kan få något att äta?” frågade Skogsviskaren och
gäspade stort.
Kaptenen
verkade bestört över hennes rättframhet, men han log och lät dem gå efter det.
En
vakt visade dem först till ett par lediga tält där de kunde flytta in, sedan
tog han med sig Tikk för att visa var Omot bodde. Det högg till i hennes hjärta
när hon såg honom, han höll till utanför ett litet tält och mekade med någon
manick.
Den
före detta chefsmekanikern hade lyckats få tag i ett städ, precis som Elejonas
smeder hade, och nu stod han där och svetsade ihop något med sin vågsvets.
Bredvid låg fler av hans verktyg från rymdskeppet – som Tikk inte haft någon
aning om att han haft med sig. Trots bristen på resurser som han haft fri
tillgång till på rymdskeppet kunde Omot utan problem fixa sina egna delar till
vad det nu var han höll på att bygga.
Draken
som låg bredvid tältet verkade till synes sova. Tikk önskade så att hon kunde
berätta för Eyt om Sinnesvändarna. Men det måste vänta.
Tikk
närmade sig med ett steg i taget, kämpande emot impulsen att springa därifrån.
Hon måste göra det här nu! Det var viktigt att lägga upp en stadig grund för
lögnen så att hon och Sollex inte råkade springa ihop med Omot eller Ketopol i
lägret utan att de ens visste att de var där.
Plötsligt
tittade Rymddraken upp och fick syn på henne. Det kunde inte ha gått mycket mer
än en sekund innan Eyt hade knuffade omkull Tikk med nosen och röt lyckligt.
Tikk
avundades Kraftbärarens enkla roll i skådespelet, men hon var glad över
öppningen han gett henne. Hon och Lewo
måste ha skapat ett starkt band till varandra när Tikk studerade under Omot.
Det fick henne att känna sig lite mindre ensam.
Tikk
tog sig upp på fötterna igen och klappade den valpaktiga Draken på halsen. ”Jag
har saknat dig också”, mumlade hon sanningsenligt. Sedan tog hon ett djupt
andetag och gick fullt in i sin roll som Omots gamla elev.
”Lewo!
Vad är det som försiggår?” ropade Chefsmekanikern irriterat och släppte det han
höll på med, han hade inte fått syn på Tikk än.
I
samma stund kom Véma ut från tältet, hennes blick hittade direkt Tikks och
Kännaren skyndade sig efter Omot som med bestämda steg närmade sig Draken.
Tikk
gick honom till mötes. ”Mäster Omot!” utbrast hon förtjust och svalde. ”Det var
inte igår!”
Hennes
far stannade tvärt och bara stirrade på henne. ”Tikk?” Hans röst svajade på det
enda ordet. Tikk höll andan av rädsla över att han skulle avslöja dem med sin
nästa mening.
”Vem
är den här flickan?” frågade Véma och bröt spänningen – situationen var räddad.
”Jag
heter Tikk”, presenterade sig Tikk snabbt och stäckte fram handen för att hälsa
på Véma som tog den med ett oväntat leende. ”Omot var min lärare i fyra år”,
berättade Tikk.
”Jasså.”
Véma lät förvånad. ”Det har du aldrig sagt något om Omot.” Hon knuffade till
honom lite som en vänlig uppmuntran.
Omot
harklade sig och slickade sig om läpparna. ”Jo… jag undervisade några ungdomar
i den mekaniska konsten ett tag där”, mumlade han osäkert.
”Ungefär
två år sedan tror jag visst det var”, fyllde Tikk i och log. ”Kapten Öken
berättade att det fanns en Omot Chefsmekaniker här, gissa om jag blev
förvånad!”
Skrot
gjorde entré genom att klättra upp på Tikks huvud och pipa glatt. Han hoppade
sedan över till Drakens nos och inledde vad som skulle kunna tolkas som en
konversation med honom.
Tikk
skrattade ofrivilligt till. Till och med Skrot hängde på i charaden. Varken
Omot eller Véma kommenterade roboten.
”Kom
du hit ensam?” frågade Omot. Nu lät han mer samlad.
”Nej,
vi är fem stycken som anlände till lägret idag”, svarade Tikk.
”Skulle
du vilja stanna och äta med oss så att ni kan prata lite mer?” föreslog Véma.
”Nej,
det får bli någon annan gång.” Tikk kunde inte stanna där längre nu. ”Jag måste
tillbaka till de andra, tänkte bara att jag skulle säga hej först.”
”Vi
får ses någon annan gång då”, sade Omot besviket.
Draken
gnällde och lade svansen kring Tikk. Skrot klättrade tillbaka till Tikks väska.
”Gå
med henne du”, suckade Omot och började gå tillbaka till deras tält. Han höll
upp handen som farväl.
”Det
var trevligt att träffas”, sade Véma och log matt. ”Hoppas ni kommer trivas
här.” Sedan vände också hon tillbaka.
Tikk
tittade upp och mötte Eyts glödande blick. Hon suckade och började leta sig
vägen tillbaka till Sollex och de andra, med Rymddraken tassande efter sig.
Snart
nog mötte de Ketopol och Mo’rii.
Tikk
blev väldigt nervös när hon såg dem, men Ketopol skötte det väldigt snyggt.
Vrylven betraktade Tikk med misstänksam blick och tycktes söka ögonkontakt med
Draken. När han nekades det ryckte han bara på axlarna och fortsatte förbi som
om ingenting hänt.
Tikk
kände sig evigt tacksam. Ketopol skulle säkert fråga Omot och Véma vem Lewo
följde efter och på så vis höra historien de lagt upp. Därmed skulle det första
problemet i lägret vara löst.
Men
Tikk kände fortfarande Sinnesvändarnas trygghetstankar tränga sig på med jämna
mellanrum. Nu kunde hon tydligt säga att det var flera stycken, tankarna de
skickade hade inte riktigt samma uttryck, även om själva orden var de samma.
”Vad…
hände?” blev Sollex reaktion när Tikk lyckats hitta deras tält bland träden.
Vilket var en trovärdig reaktion på Rymddraken, som snabbt fixade en
tillräckligt stor yta bredvid tältet att lägga sig på, genom att sopa bort en
mindre lägerplats med svansen.
Tyrr
och Gena var också nyfikna på draken, men Uvigi var inte där eftersom hon ville
träffa några andra kamrater i lägret.
Tikk
berättade lite för dem om den tid hon lärt sig mekanikeryrket och hur Lewo –
som annars hängde efter Omot – ibland brukade leka med ungdomarna. Det mesta
var så klart påhittat, men Tikk själv tyckte i alla fall att det lät som om det
kunnat hända. Eyt verkade hålla med henne eftersom han deltog i berättelsen med
olika ljud och utfall.
”Så
du är vän med en Rymddrake”, sade Tyrr efter att Tikk avslutat berättelsen. Kärnhelaren
kliade sig fundersamt på hakan. ”Det skulle kunna vara en möjlig lösning”,
mumlade han tyst för sig själv.
Sollex
och Gena verkade väldigt intresserade av Draken, men de visste bättre än att
ställa en massa frågor, så Tikk kunde slappna av.
Hela
nästa dag var Tyrr på möte med Kaptenen och de andra ledarna för att diskutera
vad som skulle göras med informationen de införskaffat. Uvigi och Gena var
också där en stund på förmiddagen.
Tikk
och Sollex satt lutade mot Eyt och pratade strunt med varandra. De skrattade
jättemycket åt påhittade minnen som bara blev värre och värre ju längre det
pågick. Det var länge sedan Tikk haft så roligt och hon hade nog aldrig sett
Sollex så munter. Någonstans i bakhuvudet fanns dock vetskapen om att det
mycket berodde på den falska tryggheten sinnesvändarna skapat. Tikk försökte
att inte tänka så mycket på inkräktarna, men hennes tankar sökte sig ofta till
vad Tyrr lade fram för idéer på mötet – hon hoppades verkligen att han skulle
komma med en lösning.
Som
tur var kom Omot tillsammans med Ketopol och avbröt Tikk och Sollex innan deras
samtal helt spårat ur.
Tikk
och Sollex presenterade sig själva och berättade om de andra som nu var på
möte. Omot och Ketopol gjorde det samma, Véma var tydligen också inbjuden till
mötet.
”Tikk
har berättat om er”, sade Sollex artigt till Omot. ”Det är en ära att få träffa
en mästare inom den teknologiska konsten.”
Tikk
fick en känsla av att Sollex faktiskt talade sanning, trots att han mött Omot tidigare.
”Jasså,
man får väl tacka. Är du själv insatt?” frågade Omot och såg på Sollex med
granskande blick.
”Inte
alls!” utbrast Sollex och skrattade generat. Tikk log.
Omot
vände sig åter mot sin dotter. ”Så. Tikk, jag såg att du gjort några
uppdateringar på din robot.”
”Han
hjälper mig med allt”, svarade Tikk och log. Skrot klättrade upp ur väskan och
satte sig på hennes axel för att stolt visa upp sig.
Resten
av tiden innan Uvigi och Gena kom tillbaka ägnade sig Tikk och Omot med att
diskutera Skrots många egenskaper. En konversation de egentligen redan haft när
de var fångna i Moluvar.
Sollex
bad Ketopol visa honom lägrets träningsområde, men de var tillbaka innan Uvigi
och Gena var klara vid mötet.
Till
allas förvåning gjorde Véma Lyssnaren och Skogsviskaren sällskap. Hon hade
tydligen mycket att diskutera med Gena. Tikk gissade att det handlade om
likheterna mellan Skogsviskning och Kännande.
”Eftersom
ni två redan var här kunde jag väl lika gärna följa med Gena och Uvigi till
deras tält”, sade Véma till Ketopol och Omot. När de satt sig ner förklarade hon
för Tikk och Sollex att hon var Kännare.
Jag får absolut inte
berätta om Kännaren för någon annan här i lägret. Det är svårare med Gena
eftersom Skogsviskare har en stor tatuering på kinden, men så gått det går
borde vi försöka hålla hennes förmågor hemliga också.
Det
var sinnesvändning igen. Sinnesvändarna kunde ju inte veta att Tikk redan
visste att Véma var Kännare. Tikk svepte hastigt med blicken runt omkring sig,
sedan bet hon sig i läppen – tänk om sinnesvändaren sett hennes reaktion och
förstod att något var fel!
”Så
vad sade Kaptenen?” frågade Omot.
”Inget
viktigt om du frågar mig”, svarade Gena och gäspade stort, som för att
understryka sin åsikt.
Tikk
tog ett djupt andetag och samlade sig. Sinnesvändarna skulle aldrig behöva misstänka någon för att ha
genomskådat dem eftersom de aldrig träffat någon som Tikk förr, någon som
kunnat identifiera deras falska tankar. Även om Tikk betedde sig misstänkt
kunde de väl aldrig tro att det hade med dem att göra?
Gena
hade rätt tyckte Tikk, inget av det Uvigi berättade från mötet verkade
speciellt viktigt för just deras situation. Det var inte förrän Tyrr kom
tillbaka som det blev intressant.
Kärnhelaren
började med att ta Tikk lite åt sidan. ”Tror du att rymddraken skulle kunna
följa med dig och mig på ett spaningsuppdrag? Jag förstår att han gör som han
vill men vi skulle verkligen kunna dra nytta av hans snabbhet. Jag kommer
behöva dig och din utrustning och eftersom du och Lewo verkar vara väldigt goda
vänner så tänkte jag att han kanske skulle gå med på det.” Tyrr talade lågmält
och snabbt. ”I så fall ger vi oss av redan i natt.”
Det
var en oerhörd lättnad för Tikk att han tänkt ut en plan så snabbt, men det
visade hon inte. Hon bara nickade. Vad det än var Tyrr hade i tankarna så
betydde det att han, Tikk och Eyt utan misstanke skulle kunna färdas utom
räckhåll för fiendens spioner och därefter prata obehindrat om situationen i
lägret.
Tikk
lade märke till hur Eyt iakttog dem från sin plats bredvid tältet. Han hade
också hört.
”Ha
dina saker redo så väcker jag dig när det är dags.” Tyrr log och satte sig
sedan med de andra för att redovisa lite av det som sagts innan mötet
avslutats.
När
det började bli mörkt drog sig Omot, Véma och Ketopol tillbaka till sitt eget
tält. Det hade varit en väldigt lyckad dag, återföreningen hade skett smidigt
och förhoppningsvis utan misstankar.
”Vilket
trevligt gäng”, sade Gena och skrattade gott. Alla höll med henne.
Det
dröjde inte länge förrän det var läggdags, men den fanns ingen chans i världen
att Tikk kunde sova med alla tankar som snurrade runt i huvudet. Hon väntade tills
de andra somnat – vilket inte tog lång tid – sedan tog hon sin väska och smög
sig ut till Eyt.
Han
såg ut att sova, men när Tikk lade handen på hans ben öppnade han sitt glödande
öga och såg på henne.
”Följer
du med mig på uppdrag?” frågade hon i en viskning.
Draken
lät höra ett lågt muller djupt ner i halsen och Tikk tyckte nästan att han log.
Ӏr
ni klara?” Tyrr kom ut ur tältet och gäspade stort. Tikk undrade om han faktiskt
hade hunnit somna.
Eyt
sträckte på sig och lade sedan ner sig igen så att Tikk och Tyrr skulle kunna
klättra upp på hans rygg. Tyrr satte sig längst fram och Tikk satte sig bakom
honom.
”Flyg
mot nordväst”, sade Kärnhelaren.
När
Draken reste sig upp och vecklade ut de mystiskt skimrande vingarna pirrade det
till i magen på Tikk och hon kramade om den svarta ryggtaggen framför sig. Plötsligt
var de långt uppe i luften.
Det
var en fantastisk känsla att i den kolsvarta natten få flyga över himlen på en
mystisk best som för inte alltför länge sedan bara existerat i sagorna för
Tikk. Det var inte alls som när hon, Véma och Temmo hämtats i Avéda av Flehn
och de andra med bergsdrakarna. Eyts drakskepnad var något helt annat, det
hördes knappt att han flaxade med vingarna, men ändå kunde Tikk se hur de rörde
sig, deras självlysande glöd lämnade ett svagt lilaaktigt spår efter dem. Det
passade att kalla honom rymddrake, för det kändes som om de befann sig i
rymden, fast utan rymdskepp eller dräkt. De liksom bara flöt fram, enda antydan
till att de faktiskt rörde sig var vinden som rufsade Tikk i håret.
Alldeles overkligt.
”Vi
är gott och väl utom räckhåll från lägret nu så om du hittar någon lämplig
plats så landar vi där”, sade Tyrr plötsligt.
Draken
saktade in. ”Jag misstänkte att det var
något speciellt med det här uppdraget eftersom det bara var vi tre som skulle
iväg”, sade Eyts röst i Tikks huvud. ”Vad
handlar det om egentligen?”
”Det
finns sinnesvändare i lägret”, viskade Tikk. Hon förstod av Drakens plötsligt
stela rörelser att han hört henne, men han förblev tyst.
”När
du först gav mig de där glasögonen kunde jag inte tro att det verkligen var
sant”, mumlade Tyrr. ”Men jag kommer ju ihåg hur du ljög för sinnesvändarna i
Rekit så jag avslöjade inget av det vi fick ur Illix.”
Tikk
andades ut, Tyrr hade ljugit för
kaptenen. ”Det var det jag hoppades på.”
”Vänta ett tag nu, vad är det ni har kommit
fram till egentligen?” undrade Kraftbäraren.
”Vi
tar det när vi landat”, svarade Tyrr.
Eyt
sjönk sakta och tog i marken på en kulle, men det var allt Tikk kunde se i
mörkret. Där fanns ett träd, en stor sten och några buskar. De skulle inte
kunna göra upp någon eld om de ville förbli gömda.
”Berätta,
Tikk”, sade Tyrr när han gled ner från Drakens rygg. ”Vad var det som hände när
vi kom in i lägret egentligen?”
”Någon
försökte få oss att känna trygghet”, svarade Tikk. ”Vi är trygga nu, de här människorna kan vi lita på. Trots allt finns
det hopp för att det ska bli slut på det här kriget.”
”Åh!”
Tyrr såg storögt på henne.
”Men precis som i Rekit kände du att det inte
var dina egna tankar”, mumlade Eyts röst. Draken satt upp och iakttog Tikk
med sina glödande ögon.
”De
skickar ut liknande tankar med jämna mellanrum för att få hela lägret att
kännas tryggt”, fortsatte Tikk.
”Det var för bra för att vara sant, var det
inte det?” muttrade Eyt och lade sig ner.
”Men
vad kan vi göra åt det?” Tikk kände hopplösheten återigen krypa över sig.
”Det
finns bara ett sätt att helt ta bort sinnesvändningen från någons tankar och
det är att döda sinnesvändaren som gjorde det.” Tyrr suckade tungt. ”Det vore
enda sättet att befria hela lägret.”
Tikk
stirrade ner i marken. Döda.
Ombord
på rymdskeppet var det i stort sett bara hög ålder och olyckor som var
dödsorsak. Tikk hade aldrig varit med om att någon i hennes närhet dog. Inte förrän Moluvar… I den här världen
var det krig och många män och kvinnor dog dagligen. Sollex skulle aldrig tveka
att ta någons liv om det behövdes, Véma detsamma. Till och med Omot – Tikks egen
far – hade dödat massor med människor, på det där fältet, det som Skrot flugit
över och genom kameran visat Tikk hur det såg ut uppifrån.
”Men det är omöjligt om vi inte vet vilka
sinnesvändarna är”, sade Eyt. ”Det
finns dock ett alternativ och det är att färdas med de drabbade så långt bort
ifrån lägret som möjligt och sedan övertyga dem att de blivit manipulerade.”
”Det
är nog det vi får satsa på, men det bör vara i något officiellt uppdrag så att ingen
misstänker något”, sade Tyrr och nickade för sig själv. Sedan suckade han. ”Men
jag fick verkligen stå på mig för att få komma iväg ens på det här uppdraget.”
Tikk
undrade vad han egentligen sagt till kaptenen. Spaningsuppdrag hade han sagt till henne, men vad skulle de i så
fall låtsas spana på? ”Vad är det för
uppdrag vi är tänkta att vara på just nu?” frågade hon. ”Vi kanske kan lägga en
rapport som öppnar upp för förflyttning?”
”Kanske
det”, mumlade Tyrr och lutade sig tillbaka för att titta upp mot den svarta, molntäckta
himlen.
”Motståndsrörelsen visade sig bara vara en
illusion skapad av Kejsaren själv”, sade Eyt och skrattade till – både i
tanken och som drake. ”Vi får göra det
här själva ändå!”
Tikk tyckte sig se den
där kluriga glimten i hans ögon.
Hände inte så mycket i det här kapitlet, men man behöver sådana också :) En fråga bara, varför skulle alla låtsats som att det inte kände varandra? Står säkert i tidigare kapitel, jag har nog bara glömt det :) Ska bli kul att läsa nästa!
SvaraRaderaJag vet inte om jag gjort det tillräckligt tydligt, men det var i alla fall Véma som inte ville avslöja deras egentliga koppling till varandra pga något hon Känt.
RaderaBlev ett lite längre kapitel nu igen eftersom det som sagt inte hände så mycket viktigt. Hela historien har ju blivit så lång nu också så det gäller att balansera spänningen.
Tack för att du fortsätter läsa! :)