36
Sinnesvändningens hemligheter
”Det
är tolv personer i det där lägret!” sade Tikk när Leiga försvunnit in bland
träden. Vi måste följa efter henne.
Tyrr
stod tyst och stirrade ner i marken.
Vad
var det egentligen som medan Tikk varit borta och spanade in lägret? När hon varit
på väg tillbaka för att rapportera hade hon sett Tyrr hålla fast Leiga mot
marken. Tikk hade tyckt hon hört dem säga något om Selvin, Vrenit och
Sinnesvändare, men hon var inte säker. Sedan hade Eyt talat, trots att Leiga
var närvarande, så nu skulle hon kunna berätta allt för Sinnesvändarna när de
kom tillbaka till lägret. Eyt hade sagt att de skulle döda alla fiender, trots
att deras uppdrag bara varit att hålla ett öga på dem.
”Leiga är
Sinnesvändare”, sade Eyt.
Tikk
stelnade till, hon kände sig dum. Nu när han sade det kändes det självklart.
Leiga hade ju i allra högsta grad varit med på skjutbanan när Tikk känt av
Sinnesvändningen där. Tikk hade inte ens övervägt tanken att Leiga skulle vara
Sinnesvändaren eftersom hon ju i så fall inte hade använt sin förmåga för att
förbättra sina egna chanser att
vinna, och det hade inte känts som något en Sinnesvändare skulle göra. Nu
förstod Tikk bättre.
”Men
hon säger att hon vill hjälpa oss”, tillade Tyrr och skakade på huvudet utan
att titta upp.
Tikk
hade känt Leigas sinne och visste att hon inte var som de andra Sinnesvändarna.
Det var en märklig insikt, men Tikk litade på Leiga trots att hon var
Sinnesvändare.
”Vad tror du Tikk?”
frågade Eyt och såg på henne med sina glödande ögon, i mörkret antog de en
mörkare lila nyans än på dagen.
”Vi
kan lita på henne”, svarade Tikk, hon var säker. ”Hon kändes aldrig som de
andra Sinnesvändarna.”
”Det tyckte jag också”,
mumlade Kraftbäraren. ”Hon är alldeles
för eftertänksam för att vara Sinnesvändare, de brukar vara extremt impulsiva...”
Det
hördes skrik.
Tikk
växlade ett ögonkast med Tyrr. Eftersom Skrot var kvar och höll ett öga på
motståndsrörelsen, hade Tikk placerat ut andra kameror som hon kunde styra med
scannerglasögonen. Med kamerornas hjälp kunde hon se vad som pågick i det
mindre lägret: Brasan som brunnit tidigare var släckt och sex personer låg döda
på marken, de andra syntes inte till.
”Sex
döda i lägret”, berättade Tikk. ”Jag kan spola tillbaka och se vart de andra
tagit vägen…”
”Ducka!”
Tikk
och Tyrr hann precis kasta sig till marken innan en skugga fläktade förbi
ovanför deras huvuden och slog någon till marken framför dem. Tikk hade varit
alldeles för upptagen med kamerabilderna för att se mannen som kommit smygande
mellan träden.
”Sju döda”,
sade Eyt. ”Du sa att de var tolv stycken,
va?”
”Ja”,
svarade Tikk och reste sig upp igen. Hon aktiverade alla detektorer på
scannerglasögonen och såg sig noga omkring, ingen mer fanns i närheten för
stunden.
”Det är bäst vi rör på
oss, något måste ha gått snett för Leiga om det är folk ute och springer i
skogen.” Draken mötte Tikks blick.
Hon
plockade snabbt fram en liten sändare och fäste den på hans främsta ryggtagg.
Nu skulle hon kunna hålla koll på var han befann sig även om hon inte såg honom.
Han
gjorde en underlig drakbugning innan han skuttade iväg och försvann som en
skugga i natten, en skugga som lämnade ett flyktigt lilaaktigt sken efter sig i
vinghöjd.
”Ta
den här så att vi inte tappar bort varandra”, sade Tikk och slängde en sändare
till Tyrr också, sedan plockade hon fram svävarbrädan och pilbågen.
Tyrr
iakttog henne med ett hårt ansiktsuttryck. Tikk förstod vad han tänkte, men hon
tänkte inte skjuta någon, det kändes bara säkrare att vara förberedd.
Hon
hoppade upp på svävarbrädan och skulle just till att glida iväg när en
främmande Sinnesvändning slog emot henne.
Jag
måste döda den där fördömda Sinnesvändarflickan! – Hur kunde hon komma förbi
Egelo? Han är ju en brilliant spanare! Och även om hon dödat honom skulle han
ha hunnit skicka ett meddelande! Hur kunde hon slå ut mina tankevågor sådär
bara? Halva truppen föll ju på en sekund! – Hon är skadad så hon kan inte ha kommit
långt! Hon försvann österut!
Tikk
kände en kall kåre längs ryggraden. Mannen var så arg att han inte visste vart
han skulle ta vägen, samtidigt var han livrädd. Leiga hade gjort något han inte
trott var möjligt.
”Det
finns en annan Sinnesvändare här”, sade Tikk och satte ner en fot på marken
igen. Hon tittade på Tyrr. ”Leiga är skadad.”
Öserut!
Jag måste skynda mig efter henne! – Vad är det för fel på den här nu då? Varför
stannade hon? Hon skulle ju skynda sig! – Hon kommer undan!
Den
panikslagna Sinnesvändaren måste vara någonstans i närheten om han kunde se
Tikks reaktion, men det fanns ingen risk att han skulle anfalla dem i sitt
nuvarande tillstånd, Tikks resistans mot Sinnesvändningen tycktes ha en
paralyserande effekt på mannen.
”Kan
du säga var hon är?” frågade Tyrr.
”Österut”,
svarade Tikk och gjorde plats för Kärnhelaren bakom sig på svävarbrädan.
De
skulle precis till att ge sig iväg när en ny tanke trängde sig in i Tikks
sinne.
Tikk.
Tikk
kände plötsligt som om hon satt lutad mot ett träd mitt i den mörka skogen. Hon
tittade ner på sin trasiga skjorta, blod strömmade från såret efter
svärdshugget hon tagit i sidan och det började bli svårt hålla sig vid
medvetande genom smärtan.
”Tikk?”
sade Tyrr frågande.
Tikk
stod darrande på svävarbrädan. Det hade inte känts som Sinnesvändning, men hon
visste att det var Leiga hon känt. Utan vidare fundering satte Tikk fart på svävarbrädan.
Hon och Tyrr gled snabbt genom skogen, österut.
Med
hjälp av scannerglasögonens värmesensor hittade de snabbt Leiga. Hon satt
precis som Tikk upplevt det, täckt av blod med ryggen mot ett träd.
Tyrr
skyndade sig fram med Tikk tätt efter sig. Kärnhelaren sjönk ner på knä bredvid
Leiga och lade en hand över såret på hennes högersida.
”Tack”,
viskade Leiga klent.
Tikk
tog hennes hand.
Tyrr
slöt ögonen och Tikk kunde se hur Leiga slappnade av. När Tyrr tog bort handen
fanns inget spår efter såret, inget ärr, bara blodet som täckte Leigas kläder.
Det
hade hänt så mycket sedan de kommit till huvudlägret att Tikk nästan glömt var
Kärnhelarens verkliga styrka låg. Det var inte för att han var en bra strateg
eller kunde mycket om krigföring som Tyrr hade en så hög status inom
motståndsrörelsen, det var för att han kunde hela skador som ingen annan kunde
göra något åt. Hans magi var otrolig.
”Tack”,
sade Leiga igen. Hon lät starkare nu.
”Hon
har förlorat mycket blod”, sade Tyrr vänd mot Tikk. ”Men det är inte säkert
här…” Han avbröt sig när en mörk skepnad föll från himlen och landade bredvid
dem.
”Fienden är
omhändertagen”, sade Eyt. ”Vi kan stanna i deras läger och återhämta oss. De har säkert något
användbart i sin packning.”
”Låter
som en bra idé”, sade Tyrr och reste sig upp.
Tikk
kollade med kamerorna i lägret. Det var nu tomt, kropparna var borta. Eyt måste
ha tagit hand om dem, men Tikk vågade inte fråga vad han gjort med dem.
Tikk
och Tyrr fick hjälpa Leiga upp på Draken eftersom hon var så ostadig. Hennes
skada var helt läkt, men som Tyrr påpekat hade hon förlorat mycket blod och det
var något han inte kunde återskapa.
När
de kom till lägret tände de den släckta brasan och hämtade vatten så att de
skulle kunna tvätta av sig. De lånade några kläder de hittade i fiendetruppens packning
eftersom de var tvungna att försöka tvätta bort blodfläckarna från sina egna
kläder, sedan fixade Tyrr något att äta. Tikk var inte hungrig men Leiga
behövde fylla på energi och det behövde Tyrr också, det var tydligen mer
ansträngande att Hela än det verkade, i alla fall en så allvarlig skada som
Leigas varit.
Draken
låg en bit bort och iakttog dem. När Tikk plockat ner sina kameror gick hon
bort och satte sig med honom.
”Blir
inte du hungrig?” frågade hon. Hon hade aldrig sett Draken äta något.
”För Kraftbärare finns
det flera metoder att förse sig med energi”, berättade han
och mötte hennes blick. ”I vanliga fall
är det bästa sättet att äta, men med den här kroppen skulle jag behöva mycket
mer mat än en människa behöver för att få ut samma mängd energi. Därför är det i
det här fallet enklare att leva på Kraft, som krävs i samma mängd oberoende av
skepnad.”
Tikk
log. Även om hans förklaring var svar på hennes funderingar, hade Eyt inte
svarat på hennes fråga. Han var säkert hungrig trots att han inte behövde äta.
Tikk förundrades över Kraftbäraren, han var liksom omgiven av en positiv aura
och hur illa saker än verkade tycktes han alltid ha den där ivriga glimten i ögonen.
Tyrr var likadan, bara lite mindre extrem. Är
alla serter så? undrade Tikk för sig själv.
”Vi har mycket att
diskutera innan natten är över”, sade Eyt och avbröt hennes funderingar. ”Det kanske är bäst att vi sätter igång.”
Draken
flyttade sig närmare brasan och Tikk gick och satte sig bredvid Leiga. De hade
ätit färdigt nu och en spänd tystnad hade lagt sig.
”Jag är egentligen
ingen drake”, började Eyt vänd mot Leiga. ”Jag är Kraftbärare, Eyt Kraftbärare.”
”Du
är sert”, sade Leiga. Hon hade samma raka, nästan hotfulla ton som när hon talat
med Gena och Ketopol.
”Det stämmer”,
bekräftade Eyt. ”Och du är
Sinnesvändare.”
Leiga
nickade. ”Hur fick ni reda på att Sinnesvändare kontrollerar
motståndsrörelsen?” frågade hon. ”Jag trodde inte serter kunde känna av
Sinnesvändning.”
”Det
kan vi inte heller”, sade Eyt. ”Varför tror du Tikk följer med på de här
uppdragen?”
Leiga
tittade på Tikk.
Tikk
kände plötsligt ett enormt hat emot den äldre flickan. Jag måste döda Leiga här och nu, tänkte hon och sträckte sig efter
sin jaktkniv.
Det
var först när hon greppade knivskaftet som hon insåg att det var
Sinnesvändning. Hon släppte kniven med en rysning, Leiga var obehagligt
skicklig. Om situationen inte varit så extrem hade Tikk lätt kunnat missa det. Hon
kunde inte läsa några av Sinnesvändarens egna tankar som hon annars brukade och
känslan kändes äkta, som om det vore Tikks egen. Det fanns inget som avslöjade
Leiga. Tikk mindes Leigas senaste Sinnesvändning, då hade allt varit Leigas egna tankar och känslor, nu hade inget varit hennes.
”Du
höll på att göra det, så jag måste ha nått fram”, sade Leiga och rynkade pannan.
”Hur är det då möjligt att du hejdade dig?”
”Jag
vet vilka som är mina egna tankar”, svarade Tikk, men hon kände sig inte lika
säker längre. ”Men jag visste inte att Sinnesvändare kunde kontrollera känslor.”
”De
flesta Sinnesvändare kan inget om känslor.” Leiga vände sig bort från Tikk och
stirrade in i brasan. ”För det mesta behövs det inte heller, det räcker med att
’lägga tankar’ som vi säger, men Sinnesvändning handlar om så mycket mer.”
”Sinnesvändaren
som först upptäckte oss”, sade Tyrr. ”Du visste att han var där.”
”Jag
kände hans tankevågor”, förklarade Leiga. ”Därigenom kunde jag läsa hans tankar
och känslor, den enda begränsningen är att jag inte kan läsa de ’lagda
tankarna’.”
Hon kan läsa andra
Sinnesvändares ”tankevågor”, tänkte Tikk. Det låter ju precis som det jag gör… ”Jag läser Sinnesvändarnas
tankar och känslor genom de ’lagda tankarna’”, sade hon, mest för sig själv.
Intressant,
tänkte Leiga.
Det
var som när Eyt talade i sinnet, men det här var det bara Tikk som uppfattade.
”Det var så vi
upptäckte er Sinnesvändare”, sade Eyt. ”Och Tikk har gjort sitt bästa för att identifiera er.”
”Den
där lilla flickan avslöjade sig själv när hon konfronterade mig och så vet jag
att det var någon i kaptenstältet”, berättade Tikk. ”Dig har jag inte hört så
mycket av.”
”Jag
gör inte mer än jag behöver”, sade Leiga och grimaserade. ”Men vi är inte de
enda Kejsaren har placerat i lägret. Det är jag, Helo och Selvin som är
Sinnesvändare, men vi jobbar tillsammans med Vrenit Drömtalare – som jag nämnde
tidigare – Semasti Skuggvandrare och Rekt Blodryckare.”
Tikk
rös igen. Hon visste inte vad en Blodryckare kunde göra, men det lät inte bra. Illix
hade varit Skuggvandrare, så den förmågan var hon bekant med och Tyrr hade
berättat om hur Kejsaren använde Drömtalare som budbärare eftersom de kunde
kommunicera över långa avstånd via drömmar.
”Men
dem behöver vi inte oroa oss för”, fortsatte Leiga. ”Bara Helo och Selvin är
borta kan jag se till att de andra inte gör något olämpligt.”
”Så
allt vi behöver göra är att ta kål på de där två?” frågade Tyrr.
”Huvudsakligen”,
svarade Leiga. ”Men jag är lite orolig för vad som kommer hända med lägret när
Sinnesvändningen släpper.”
Tikk
kunde föreställa sig det kaos som skulle kunna uppstå om alla i lägret fick
reda på att de manipulerats av Sinnesvändare. Många var inte alls insatta i
kriget och de skulle lätt kunna drabbas av panik. Ingen skulle känna sig trygg
längre.
”Men din Sinnesvändning
finns väl kvar?” frågade Eyt. Han hade börjat slicka
bort blod från sin ena tass och en våg av illamående sköljde över Tikk. Hon
svalde och tittade bort.
”Ja,
men jag planerar att nollställa den också så att alla får sina egna tankar
tillbaka”, svarade Leiga. Hon verkade helt oberörd av Drakens beteende.
”Kan
du verkligen göra det?” Tyrr lät en aning tveksam.
”Om
vi säger såhär”, sade Leiga. ”Sinnesvändning manipulerar sinnen. Jag manipulerar
Sinnesvändning.”
”Det här vill jag gärna
höra mer om”, sade Eyt och skrattade i Tikks huvud.
Draken fortsatte med sitt slickande utan att ens titta upp.
”Sinnesvändning
är tankevågor”, förklarade Leiga. ”Vågorna innehåller tankarna som vi skickar,
och för de flesta är det inte mer än så.” Hon log, på samma kluriga sätt som
Eyt brukade göra. ”Men jag kan kontrollera själva vågorna, och bland annat slå
ut andra vågor.”
”Vänta här nu”,
mumlade Eyt. ”Var det så du gjorde med
den där andra Sinnesvändaren?”
Leiga
nickade, men Tikk var inte säker på att Draken såg det. ”Han försökte varna de
andra, så jag bröt hans tankevåg.”
”Det
är därför du kan kontrollera känslor”, insåg Tikk. Leiga visste precis vad det
var för signaler hon skickade, de andra hade ingen aning. Det var därför de
fick med sina egna tankar och känslor med vågorna också.
Leiga
nickade igen. ”Det som är svårast är att ändra frekvensen på vågorna. Det har
tagit mig flera år att bemästra de olika varianterna, men nu kan jag, med hjälp
av riktigt lågfrekventa vågor, till och med manipulera andra Sinnesvändares
känslor. Till en viss grad.”
Tikk
kunde inte annat än imponeras av Leiga. Flickan kunde Sinnesvända Sinnesvändare.
Inte konstigt att Sinnesvändaren som
skadade Leiga var så förtvivlad.
”I
alla fall så lämnar vågorna spår efter sig som bara försvinner när
Sinnesvändaren dör. Men med rätt frekvens kan jag sudda ut de spåren, utan att
behöva dö”, berättade Leiga ivrigt. Det var som att hon väntat i hela sitt liv
på att få avslöja för någon om sina upptäckter och förmågor. Leiga hade varit
svår att läsa förut, men nu kunde Tikk tydligt se lyckan i hennes ögon. ”Jag
tror också att det är det som gör att Tikk kan känna av Sinnesvändningen, det
fastnar inga spår på dig och utan dem tappar vi kontrollen.”
Det
var tyst ett ögonblick. Tikk hade inte trott att det skulle kunna finnas en
logisk förklaring till varför hon kände av Sinnesvändningen.
Eyt
skrattade gott. ”Ja, jag säger då det
Leiga, vi hade inte lite tur när vi
träffade dig!”
Tikk
tyckte nästan se att Leiga rodnade i eldskenet. ”Det var nog jag som hade tur”,
sade hon och log.
”Jag har en teori om
det där”, sade Eyt plötsligt och kröp närmare de andra. ”Ni förstår, jag har varit med om många
underliga ting i mitt liv.”
”Det
här vill jag gärna höra mer om!” sade
Tyrr och lutade sig framåt så att han kunde se Draken bättre.
Ӏnda sedan jag
träffade Ommo har jag haft känslan av att allt är möjligt”,
fortsatte Eyt.
”Vad
jag hört av Ryn har du alltid varit sådan”, avbröt Tyrr.
”Jo, men det här är
annorlunda”, sade Eyt bestämt. ”Det är svårt att beskriva för någon som inte är Kraftbärare, men det
är som om Kraften ändrat karaktär, som om den vill hjälpa oss.” Han gjorde
en paus och vände sig mot Tikk. ”Jag tror
det är du som för tur med dig, Tikk.”
”Omöjligt”,
sade Tikk och skakade på huvudet. Jag har
väl aldrig haft tur, tänkte hon. Sedan
jag landade på Elejona har jag ju bara drabbats av det ena problemet efter det
andra.
”Tja, det är bara en
teori”, sade Eyt roat. Sedan vände han sig mot Leiga. ”Åter till uppgiften vi nu har framför oss”,
sade han. ”Helo och Selvin var det?”
”Precis”,
svarade Leiga.
Samtalet
blev allvarligt igen.
Tikk
sade inte mycket, hennes förmåga att känna av Sinnesvändning var inget i
jämförelse med Leigas. Dessutom ville Tikk inte döda någon av Sinnesvändarna,
det fick de andra ta hand om.