Tikk: 17 - Återförening

Sent, och inte aldrig kommer nu fortsättningen.

Det här har varit ett svårt kapitel som jag har skrivit om mycket, men nu får vi se hur bra det egentligen blev...

Om jag inte sagt det förr, så säger jag det, att skrivandet går väldigt trögt nu. Berättelsen blir också mer komplicerad nu och kräver mer planering.

17

Återförening

”Måste det vara så svårt?!” utbrast Nibbo frustrerat och slängde Gågens gamla sagobok på bordet. Hon morrade ilsket och tittade på boken med en blick som kunde döda.

Läjker skrattade lite retsamt. Han låg i trappan och slöade, utan att ha något vettigare att göra.

Tikk suckade uppgivet. Hon gjorde sitt bästa för att försöka uppfylla sitt löfte att lära Nibbo läsa, men det gick inget vidare.

”Det är inte lätt att lära och det är inte heller någon lätt konst att lära ut”, sade Véma med ett vagt leende. Hon satt på andra sidan bordet och tittade på.

Temmo var i Tikks gamla rum på övervåningen och studerade Känning tillsammans med tre andra kännarlärlingar som han bjudit att bo i huset. Det var två kvinnor som sov där uppe, medan Temmo och en man sov nere i sällskapsrummet. Véma delade rum med Tikk.

”Det här är inte roligt”, muttrade Tikk och tittade ut genom fönstret. Det var vackert väder, men det var ingen idé att gå ut, eftersom vrylverna strängt bevakade alla gator.

”Det kunde varit värre”, sade Läjker, men han såg också fruktansvärt uttråkad ut.

De hade egentligen inte mindre saker att göra på dagarna än de haft förut. Förutom vapenträning kunde de göra vad de ville. Det var bara det att vrylvernas närvaro medförde en väldigt olustig känsla för alla i Moluvar, som om det vilade ett större hot i närheten.

Véma verkade inte alls bekymrad, hon verkade snarare mer avslappnad än vanligt. Hennes goda humör sänkte Tikks oro.

Då knackade det på dörren.

”Vad är det nu då?” fräste Nibbo och blängde på den. ”Kan de inte bara lämna oss ifred!”

Tikk satt kvar där hon satt, någon annan fick öppna.

Véma satt med ryggen mot dörren och gjorde inte heller någon ansats att resa sig upp.

Efter en andra knackning reste sig Läjker mödosamt från trappan och öppnade dörren utan ett ord.

Det var ingen vrylve, som de alla trott. Det var en lång och slank man med kort lila hår.

”Hej”, hälsade mannen.

”God dag”, sade Läjker förvånat.

”Jag letar efter en flicka vid namn Tikkipe”, sade mannen och tittade förbi Läjker, in på de andra i rummet. Ett bländande leende lyste upp hans ansikte när han fick syn på Tikk. Sedan försvann ut på gatan igen.

”Va?” sade Tikk förvirrat. Hur kunde han veta vem hon var? Och vem var han?

Plötsligt kom en annan man in genom dörren. En människa som Tikk inte ens i sina vildaste drömmar vågat hoppas på att hon skulle få träffa igen. Hennes far, som hon trott befann sig ljusår därifrån ombord på YGV7259, stod nu framför henne.

Tikk reste sig upp så hastigt att stolen hon suttit på föll baklänges.

Den lilahårige mannen kom in och stängde dörren efter dem, sedan satte han sig på en ledig stol.

”Omot!” lyckades Tikk skrika. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna som kom, men hon tillät inte sig själv att bryta ihop helt.

Hennes far bara tittade på henne, och snart smög sig ett leende fram på hans läppar.

Tikk log tillbaka genom ridån av tårar och vågade då kasta sig i famnen på honom. Nu var hon lycklig.

Det skramlade till på övervåningen, och de fyra kännarlärlingarna kom ner för trappan med frågande miner.

”Förlåt Tikk”, sade Omot och tittade sin dotter i ögonen. ”Vi skulle ha lämnat YGV7259 tidigare. Tillsammans.”

Skrot tittade förvånat fram ur Tikks väska, han hade väl känt igen Omots röst. Men det var nog bara Tikk som lade märke till honom, för han försvann snabbt ner igen.

”Hur länge har du varit på Elejona?” frågade Tikk sin far.

”Förlåt för allt”, sade Omot. ”Vi var långt härifrån när jag insåg vart du var någonstans. Som tur var skulle Eyt just till att åka hem från sin rymdresa, så jag kunde lifta med honom, men vi kom hit för bara ett par dagar sedan.”

”Fårlåt mig!” sade Tikk. ”Det var inte meningen att jag skulle stanna här. Jag skulle ha åkt med skytteln tillbaka, men jag somnade på berget så att jag missade den, och när jag skyndade mig tillbaka blev jag biten av den där ormen och var tvungen att ta mig till en helare…”

”Det gör inget, det gör inget”, lugnade Omot och höll om henne. ”Vi hade det inte speciellt bra ändå.”

”Vi skulle ha det så mycket bättre här”, höll Tikk med och torkade bort tårarna.

”Och nu är vi ju här”, log hennes far.

Tikk ville så gärna skrika ut sin fulla lycka, men tanken på att vrylverna skulle kunna höra hindrade henne.

”Vill du verkligen inte tillbaka till rymdskeppet?” frågade Tikk för att försäkra sig om att hon inte missuppfattat det Omot sagt. Han hade ju byggt upp hela sitt liv på YGV7259, och slitit hårt för att uppnå den status han faktiskt hade där.

”Nej, jag har varit så dum i hela mitt liv som trott att det där livet skulle vara något att sträva efter”, svarade Tikks far, och hans leende vittnade om hur lättad han måste vara för att ha sluppit ifrån det.

”Där har vi verkligen ett sanningens ord”, sade den lilahårige mannen och slog ihop händerna.

”Det här är Eyt”, sade Omot och log mot honom.

”Eyt Kraftbärare”, presenterade sig mannen och bugade där han satt. ”Fast vad vrylverna vet så är jag Eyt Fiskarson och Omot, Smedslärling.”

”Jag är så glad att du är här. Jag hittade inte brevet förrän på min födelsedag och då var jag redan här i Moluvar”, berättade Tikk.

”Det var också först då jag upptäckte att du verkligen var försvunnen. Jag trodde att du bara gömde dig för mig i en annan del av skeppet, eftersom brevet förargat dig”, sade Omot. Han såg ut att vara fylld med skuldkänslor. ”Jag gav mig av efter dig samma dag.”

”Tack”, sade Tikk och kramade om sin far hårt.

”Men hur tog ni er hit till Moluvar?” frågade Läjker. Han reste upp Tikks stol och satte sig ner.

”Vi flög”, sade Eyt.

Tikk ledde Omot till en ledig stol och knuffade ner honom på den. Själv satte hon sig bredvid honom på den sista lediga stolen och såg hur kännarlärlingarna tog plats i trappan.

”Flög?” Läjker såg tvivlande ut. ”Hur då?”

”Ja, hur brukar man flyga?” sade Eyt med ett skämtsamt leende.

”Häromkring är det ju faktiskt drakar som gäller för flygning”, sade Véma och tittade nyfiket på mannen. ”Kraftbärare”, mumlade hon, och Tikk tyckte sig ana ett djupare intresse i hennes röst.

”Och vem är du om jag får fråga?” frågade Eyt och tittade misstänksamt på Véma.

”Véma Kännare”, svarade Véma.

”Där ser man”, skrattade Eyt och kliade sig i huvudet. ”Känner du till Fläv?”

”Han var min mästare”, sade Véma med behärskad förvåning.

”Lever han fortfarande?” frågade Eyt.

”Han dog innan jag lämnade Moluvar första gången”, svarade Véma och slog ner blicken. Var det sorg hon visade?

”Tråkigt. Han var en god man”, sade Eyt med en tung suck. ”Men det var som jag misstänkte.”

”Kände du honom?” frågade Véma.

”Jovisst”, svarade Eyt.

Tikk var så fylld av glädje över att hennes far var där, men Vémas ovanliga öppenhet mot främlingen fyllde på ännu mer.

”Vi träffade Flehn Drakmästare i borgens fängelsehålor”, berättade plötsligt Omot.

Tikk tittade förvånat på sin far, som fortfarande höll en arm om henne. Han såg ut som sitt gamla jag igen, alvarlig och viktig.

”Hon berättade om er situation här och sade att vi måste meddela kungen om vad som hänt”, sade han. Han talade till alla närvarande, med den där rösten som fick det att låta som att han kunde allt.

”Vet inte kungen om hur vi har det?” frågade Temmo bekymrat.

”Nej”, svarade Omot. ”Drakryttarna lämnade förstärkningen vid gränsen som planerat, men när de var på väg tillbaka blev de överfallna.”

”Vrylverna har stränga order om att hålla det här hemligt”, sade Eyt.

”Hur vet du det?” frågade Läjker.

”Därför att”, sade Eyt och sänkte rösten. Han väste fram en mening ord på ett främmande språk, det skulle kunna vara vrylviska, men Tikk var inte alls van att hantera främmande språk, så hon vågade inte gissa.

”Eyt är väl berest”, sade Omot. ”Han äger kunskap om mycket, och kan många språk.”

”Ush, vad viktig du låter Ommo!” utbrast Eyt och slog näven i bordet.

Alla i rummet skvatt till och höll andan. Så skrattade Omot och kramade om Tikk igen. Eyt föll snabbt in i skrattet.

Tikk andades ut med ett leende. Den underliga lilahårige mannen hade tydligen också sett att Omot gått in i sitt gamla jag ett tag där? I alla fall hade han uppmanat honom att slappna av lite mer, och det tyckte Tikk var bra.

”Ursäkta mig Draken, men tycker du inte att det här är viktigt?” sade Omot och log varmt mot sin dotter. Tikk kände sig mer uppskattade än någonsin, trots att han inte talade till henne.

”Bara för att det är viktigt behöver man inte låta viktig”, sade Eyt och himlade med ögonen.

”Låt oss gå vidare, så att vi kommer någonstans med det här”, sade Omot med en suck.

”Jovisst, Flehn sade att vi måste ta oss till gränsen och varna kungen”, berättade Eyt. ”Men om vi tar oss ut härifrån så måste vi ta med oss Sollex, vem det nu är.”

Alla tycktes se ut som frågetecken. Nibbo och Läjker tittade på Tikk och Tikk ryckte på axlarna.

”Är det någon som vet var Sollex finns?” frågade Omot.

”Tikk?” frågade Nibbo.

”Jag har ingen aning om var han är”, sade Tikk. ”Senast jag såg honom var när han visade mig till Algalyns torn, det var samma dag som attacken.”

”Han håller sig i närheten”, sade Véma och undersökte frånvarande sina naglar.

”Det vore ju praktiskt om han vore här nu”, muttrade Eyt. ”Då kunde vi kanske få det här överstökat någon gång och komma närmare slutet på kriget.”

Just då hördes ytterligare skrammel från övervåningen. Temmo reste sig och gick upp för att kolla vad det var. Tikk såg att Véma log nöjt.

Efter en del konstiga läten hörde de Temmo säga:

”Jag antar att det är du som är Sollex och i så fall är du väntad.”

Sedan kom en till synes högst förvirrad pojke ner för trappan. Sollex såg på riktigt mer ynklig ut än han någonsin låtsas vara, och Tikk tyckte faktiskt synd om honom. Han brukade ha koll på det mesta, men det här hade han då inte alls väntat sig.

”Titta Sollex, Omot har kommit hit!” sade Tikk och log mot honom, samtidigt som hon lyckligt kramade sin fars arm.

”Trevligt att träffas”, mumlade Sollex och skakade på huvudet åt sig själv.

”Vi har pratat med Flehn Drakmästare i fängelsehålorna, och fick order om att ta med dig härifrån”, sade Omot högtidligt.

Sollex stod osäkert där han stod.

”Nu har vi bara problemet med hur vi ska ta oss ut från det här fängelset kvar. Några förslag?” frågade Eyt och gnuggade uppspelt händerna.

”Kan vi inte bara flyga härifrån?” föreslog Omot. ”Du påstår ju att du lätt skulle kunna flyga ifrån pildrakarna.”

”Om ingen kunde se mig skulle jag göra det, men jag vill inte att den som står bakom det här kriget ska veta om vad jag kan”, sade Eyt med en road glimt i ögonen.

”Osynlig?” sade Omot.

”Lägg av Ommo! Även om jag kunde fixa det, så kan jag väl er alla på det viset!” utbrast Eyt.

”Jag vet väl inte allt vad du kan och inte kan”, sade Omot och slog ut med sin lediga hand, den som inte kramade Tikk.

”Vad har du haft för dig sedan vrylverna kom?” frågade Tikk Sollex. Han stod förvirrad kvar mitt på golvet, och förstod antagligen inte heller någonting av den konversation Tikks far förde med Eyt.

”Hållit mig gömd”, mumlade Sollex. ”Försökt lista ut vad det egentligen är som pågår här, smusslat vapen från vapenkammaren, och lite sådant.”

”Har du vapen?” frågade Läjker intresserat.

”Alltså det är inte mycket”, sade Sollex försiktigt. ”Mest bara mina egna grejer, men jag tog en fin båge åt dig Tikk, och så hittade jag ett väldigt fint svärd, och Flehns svärd.”

”Utmärkt!” utbrast Eyt. ”Då har vi vapen för sex personer som det nu ser ut.”

”Jag får det bara till fyra”, sade Sollex och såg sig om på samlingen. ”Och det är bara jag som verkligen vet hur man hanterar ett svärd så vitt jag vet.”

”Vi borde frita Flehn”, tyckte Tikk.

”Visst borde vi det, men det skulle orsaka alltför mycket tumult”, förklarade Eyt. ”Om vi bara tar en liten grupp från staden så kanske vrylverna inte alls märker att det saknas någon och att deras hemliga operation är avslöjad.”

”Eyt och jag har vapen”, berättade Omot som svar på Sollex fundering.

”Du kan väl ingenting om vapen”, sade Tikk och tittade förvånat på sin far.

”Nej, men han har full potential att lära sig. Allra helst eftersom jag gett hon ett magiskt svärd som tack för sällskapet på den här resan”, förklarade Eyt och klappade sig själv på bröstet.

”Du vill inte ge mig Terilth, på riktigt vet du”, protesterade Omot. Tikk kunde tänka sig att det bara var tanken på att han skulle ha ett svärd, som kändes helt fel för hennes far.

”Jo, det vill jag”, envisades Eyt. ”Jag har ingen användning för svärd, jag har ju Elwario!”

Elwario måste vara ett annat slags vapen då.

Så knackade det på dörren igen.

Tikks blick sökte sig genast till Véma.

”Temmo, ta med er Sollex upp. Omot och Eyt, in i vårt rum”, beordrade Kännaren. ”Den här gången är det vrylver.”

Tikk knuffade in sin far och Eyt i rummet till höger om trappan och stängde dörren efter dem, medan kännarlärlingarna och Sollex skyndade upp för trappan. När allt var lugnt igen öppnade Tikk ytterdörren.

”God dag”, hälsade en ung vrylve henne, han kanske var i Sollex ålder. Bakom honom stod två stora, beväpnade män.

”Är det några problem?” frågade Tikk matt.

”Många bor huset?” frågade vrylven på knaggligt allmänspråk.

”Vad spelar det för roll?” suckade Tikk och sneglade osäkert på Véma, som bara stirrade på sina egna händer.

”Bor ingenstans… jag”, sade vrylven osäkert.

”Ska ni flytta in i våra bostäder och vakta oss nu också”, muttrade Tikk och släppte in honom. De andra två gick sin väg.

”Nej”, sade vrylven och tittade på samlingen människor där, de som nu satt kvar.

”Vad är det då?” frågade Tikk irriterat.

”Jag… emotsade… far?” försökte vrylven förklara.

”Vi måste härifrån”, sade Tikk frustrerat och himlade med ögonen.

”Ja!” höll vrylven med. ”Jag… far… inte…” Han gav upp och rabblade på sitt eget språk istället.

Tikk skyndade sig och smet in till Omot och Eyt, medan vrylven tittade på Véma.

”Vad sade han?” viskade hon.

”Han berättade att han sagt att hans far inte skulle lyssna på den mörke mästaren eftersom han inte går att lita på och kommer att bryta sin del av löftet. Därför ska de hålla honom fånge här tillsammans med oss”, viskade Eyt tillbaka.

”Vilken…?” skulle Tikk precis till att fråga, när Véma stack in huvudet.

”Han ljuger inte”, sade hon. ”Vi kan få viktig information ur den här. Han är inte alls något hot mot oss.”

”Ska vi se vad han har att säga?” tyckte Omot och kramade om Tikk än en gång.

”Det är värt ett försök”, sade Tikk och log mot honom.

”Men du får inte säga för mycket Draken, håll dig till ämnet”, varnade Omot.

Sedan gick de ut i sällskapsrummet igen.

Vrylven såg väldigt förvirrad ut, han verkade till och med rädd.

Eyt skrattade vid åsynen av honom och hälsade på vrylviska.

Vrylvens ögon spärrades upp i totalförvåning, sedan hälsade han glatt på Eyt och bugade djupt.

Tikk satte sig ner på en stol igen och andades lugnt ut. Hennes far var där, hos henne, och han hade haft en nybliven vän med sig, som nu stod och pratade vrylviska med en ung vrylve som var fängslad av sitt eget folk, i Nibbo och Läjkers hus i Moluvar.

Så snart de visste vad den unge vrylven hade att säga, skulle de antagligen fortsätta planera sin flykt, och Tikk tänkte inte ge upp förrän kriget verkligen var slut.