Tikk: 23 - Hästar

Här kommer ett nytt kapitel och jag har räknat med en del ändringar i tidigare kapitel som jag inte gjort än.

Så här är några av de ändringar som ska göras:
Allt händer lite för fort. Egentligen stannar Tikk längre i Avéda innan de reser till Moluvar. Där hinner de vara rätt länge innan vrylverna kommer och efter det träffar de Ketopol. Sedan dröjer det ytterligare en tid innan Omot och Eyt anländer och de rymmer därifrån.
Jag är inte helt hundra på tidsramarna, men eftersom allt tar längre tid så lär de i alla fall känna varandra lite bättre än de skulle kunna göra på så få dagar de annars känt varandra.

Hoppas ni gillar hur berättelsen artar sig, känner att jag närmat mig lite mer kärnan i det hela.

23

Hästar

”Vet du var vi är någonstans?” frågade Nibbo irriterat.

”Du behöver inte skrika”, svarade Läjker. Han var väldigt trött och kvinnans dåliga humör gjorde inte saken bättre.

Natten var kolsvart omkring dem, varken stjärnor eller måne lyckades tränga igenom molnen med minsta lilla ljus. Tidigare på dagen hade de lämnat det sista berget bakom sig och var nu vilse i en stor skog med väldigt gamla träd. Förut hade en storm passerat på avstånd, men paret hade haft tur och sluppit den.

”Jag vill inte att vi stöter på några karqolska trupper igen”, fortsatte Nibbo. ”Vi hade en väldig tur att de inte såg oss förra gången.”

”Jag vet, men det är omöjligt att säga vilket vädersträck som ligger vart i det här mörkret”, sade Läjker lugnt.

”Jag trodde du hade koll, det sade du ju tidigare!” sade Nibbo och hennes röst steg en aning.

”Det hade jag”, suckade Läjker. ”Ända tills vi var tvungna att fly i blindo från de där soldaterna.”

”Varför tittar du på mig sådär för? Det var ju du som höll på att vandra rakt in i deras läger”, snäste Nibbo. Hon kunde definitivt inte se hur Läjker tittade på henne, det var alldeles för mörkt för att de skulle kunna se varandra så bra.

”Det är lika bra att vi stannar här och vilar, så fortsätter vi imorgon när vi riktigt kan orientera oss igen”, föreslog Läjker. Det vore det enda rätta.

”Tänk om de hittar oss!” envisades Nibbo.

”En av oss får sitta vakt”, sade Läjker.

”Okej då.”

Det blev en lång natt och mörkret tycktes aldrig vilja ge med sig. Läjker lyckades få några timmars sömn, men Nibbo var så nervös att hon väckte honom vid minsta lilla ljud i tron att det var karqoler. Det var dock bara vinden eller något djur i skogen.

När morgonen äntligen kom var Nibbo iväg så snart hon visste åt vilket håll söder låg, hon ville inte slösa bort en enda sekund. Hon hade ingen ro att stanna och äta något heller, inte förrän de lämnat skogen bakom sig. Läjker hade inget annat val än att följa hennes direktiv.

”Vi ute ur skogen”, tyckte han när det var slut på träden och de kommit ut på öppen ängsmark. ”Nu kan vi väl stanna och vila?”

”Aldrig! Här skulle de ju kunna se oss på långt håll!”, blev Nibbos svar. ”På andra sidan den där kullen slår vi läger.” Hon pekade bortåt, men Läjker kunde inte se någon kulle.

”Jag tror inte att de följer efter oss”, suckade han och följde efter hennes bestämda steg. Han var dödstrött efter den långa vandringen och bristen på sömn, det borde kvinnan också vara.

”Läjker?” Nibbo stannade plötsligt.

”Ja?”

”Jag älskar dig”, sade hon och gav mannen en hastig kyss innan hon fortsatte gå.

Läjker kände sig genast bättre till mods och den sista biten innan de stannade gick mycket lättare.

De slog sig ner i det långa gräset bredvid en spretande buske och plockade fram sin matsäck. Det var inte så mycket kvar och det oroade Läjker. De skulle bli tvungna att jaga eller söka upp någon bongård eller by för att skaffa mer om de skulle klara sig hela vägen till Izyasjön där det var meningen att kungen skulle befinna sig.

”Tror du att de andra klarat sig?” frågade Nibbo. Hon tänkte såklart på Tikk.

Läjker tittade förvånat upp, hans tankar hade fastnat i bristen på mat.

”Tänk om de har tillfångatagits av soldater”, fortsatte Nibbo oroligt.

”Det tror jag inte”, sade Läjker. ”De har en Kännare med sig och en sådan där pildrake, så de kan nog undvika karqolerna. Och om de möter en fiendetrupp kan de ju försvara sig.”

”Men vad vi vet kan karqol lika gärna ha övertagit alla gränsutposter!”

”Det får vi inte tro, utposterna är väl bemannade och belägna i bra position för eventuella anfall. Karqolerna måste ha hittat ett sätt att ta sig förbi dem.” Läjker var inte säker på att det han sade gjorde någon skillnad för Jerilir, men han kände ingen oro och Nibbo verkade lugna ner sig. ”Det vi behöver oroa oss för nu är hur vi ska ta oss till Izya.”

”Vi fortsätter väl söderut tills vi helt enkelt når bebyggelse och kan skaffa hästar”, föreslog Nibbo. Hon verkade inte alltför bekymrad för vägen framför dem.

”Om du säger det så, men nu måste vi vila”, sade Läjker och lutade sig tillbaka.

Det var ett vackert landskap de hade framför sig, det påminde om höstarna i Vallji där Läjker som barn hjälp sina kusiner hämta in skörden från fälten. När han tänkte på det så insåg han att Vallji faktiskt borde ligga någonstans i området där han och Nibbo nu befann sig, söder om Patorn.

”Har du redan somnat?” frågade Nibbo.

”Nej”, svarade Läjker.

”Någon borde kanske sitta vakt”, sade Nibbo.

”Jag tror inte att det är någon fara, men sov du så vaktar jag”, lugnade Läjker henne. Han skulle säkert kunna hålla sig vaken en stund i alla fall.

”Läjker!” viskade Nibbo. ”Det kommer någon, vi måste gömma oss!”

Läjker tittade förvånat upp. Molnen hade skingrats och solljuset bländade honom. Nibbo höll på att tränga sig in i busken de slagit läger bredvid.

”Kom!” sade hon stressat.

Då kunde Läjker höra hovslag som närmade sig. Han kastade sig in i busken och hjälpte Nibbo. De rev sig på kvistarna, men det spelade ingen roll. När de kröp ihop skulle de förhoppningsvisa vara osynliga från omvärlden.

Ryttarna kom allt närmare, det lät som om de var väldigt många och Läjker höll andan när de skulle passera. Men de stannade alldeles bredvid busken.

”Vi borde vika av norrut”, sade en kvinnoröst med Jerilirsk dialekt. Läjker andades ut.

”Var det här vi skulle möta trupperna från bergen?” frågade en man med svag brytning, han kom inte från Jerilir. Läjker stelnade till och kände Nibbo reagera lika bredvid honom.

”Ja, vi skulle vänta i utkanten av skogen här”, svarade kvinnan.

”Och vad ska vi göra med alla hästar?” frågade mannen.

”Vi får väl hålla dem här tills det kommer trupper och hämtar dem”, sade ytterligare en man med samma brytning.

”Det är då bäst att trupperna faktiskt har tagit sig igenom bergen också, för jag tänker inte stanna här och ta hand om en hop hästar i mer än ett par dagar”, sade den första mannen. Sedan ropade han något på ett för Läjker främmande språk och så började hopen röra sig igen. Om Läjker kikade fram under buskens täta bladverk kunde han se hästarnas hovar och han insåg hur många de var. En av dem flyttade sig till andra sidan busken.

”Mítun, kan jag få tala med dig?” frågade den jerilirska kvinnan och en andra häst flyttade sig åt sidan.

”Jag antar att du vill höra om meddelandet”, sade en ny kvinnoröst, det måste vara hon som var Mítun. Hon hade en annan brytning än männen.

”Något nytt från huvudstaden?” frågade den första kvinnan.

”Fången har drabbats av sjukdom”, svarade Mítun.

”Sjukdom?”

”Hon är mycket svag och verkar ha tappat sin förmåga.”

”Kan hon inte själaskåda?” frågade kvinnan från Jerilir och sänkte rösten avsevärt. Det var knappt Läjker kunde höra henne över mullret alla hästar orsakade.

”De säger det och hon ska också ha tappat talförmågan, allt hon säger är ’Eyt’. Ingen får röra henne.” Det var inte mer än en viskning, men Läjker hörde och när han tittade på Nibbo såg hon lika förskräckt ut som han kände sig. Var det bara en slump att fången talade om Eyt, eller hade det något med Kraftbäraren att göra?

”Hur ska vi då kunna hitta Den?”

”Vi vet att Den finns i Jerilir och vad jag hört borde vi kunna känna igen väktaren utan Själaskådning.”

”Det må så vara, men vi behöver Själaskådaren för att kunna använda Den, som jag förstår.”

”Helarna kommer få henne frisk till dess”, sade Mítun och övergick till normal samtalston.

”Då är det bäst att vi får iväg de här hästarna. Det lär vara lättare att ta sig genom bergen nu när vi har Moluvar under vår kontroll och de som lyckats ska skickas ut och leta så snart som möjligt.” En av de två hästarna sattes i rörelse.

”Jag litar på att du har listan över vart vi ska leta”, sade Mítun och den andra hästen följde långsamt efter.

”Jag och Tri har en varsin kopia.”

”Var är Tri? Jag har inte sett honom sedan igår.”

”Han är ute på spaning, men kommer efter…” Sedan var de utom hörhåll.

Läjker och Nibbo satt som fastfrusna i marken tills ljudet från alla hästar helt dött ut, men det tog ytterligare en lång stund innan de verkligen vågade röra sig. Då Läjker tittade ut från busken fanns där varken någon människa eller häst inom synhåll.

”Hörde du var de sade?” frågade Nibbo skakigt.

”Vi måste få tag i Tri”, flög det ur Läjker. Vad det än var karqolerna letade efter fick det inte hamna i fiendehänder förstod han. Om han och Nibbo fick tag i den där listan skulle det kanske gå att stoppa karqolerna.

Nibbo såg väldigt bekymrad ut, men hon höll med honom. De tog sina saker och började följa karqolernas spår bakåt mot sydöst.

Som jägare var Läjker en skicklig spårare och han såg tydligt vägen som alla hästar trampat upp. Det fanns några utstickare, men de ledde snart tillbaka in på huvudspåret som gick i en rak linje utan omvägar.

Nibbo följde tyst efter. När Läjker vände sig om och såg på henne fann han nu en annan rädsla i hennes ögon än den hon haft i skogen när hon trott att de var jagade.

Det hade alltid varit oroligheter vid gränsen mellan Jerilir och Karqol, det hade blivit som en självklarhet för befolkningen. Men nu hade något hänt, något mycket större än kejsarens maktbegär. Folk i Karqol som annars var oberörda av kriget hade anslutit sig till kejsarens armé och vad Läjker kunde förstå var de inte ute efter marken, utan något slags föremål. Vad kunde vara så viktigt?

Då fick Läjker syn på en ensam ryttare som hastigt närmade sig. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig och att dra vapen kändes dumdristigt, kanske skulle han ta dem för vanliga vandrare.

 Men Läjker och Nibbo fick aldrig veta vad mannen tänkte.

Ett par hundra meter ifrån dem stegrade sig hästen plötsligt och slängde av sin ryttare.

Läjker skyndade sig fram tätt följd av Nibbo. Han fick tag i hästens tyglar, men det var knappast nödvändigt eftersom den bara lugnt böjt sig ner för att äta av gräset sedan den blivit av med sin ryttare. Ryttaren själv låg orörlig på marken.

Nibbo satt på knä bredvid honom och skakade misstroget på huvudet. ”Han är död.”

”Är det Tri?” Läjker visste inte vad han skulle tro, situationen var så väldigt osannolik. Han började rota igenom sadelväskorna och Nibbo gjorde det samma med den döde mannens kläder och fickor.

Sadelväskorna innehöll extrakläder, filtar och ett ordentligt matförråd, men där fanns också en mindre väska fylld med papper. Läjker bläddrade snabbt igenom dem, men eftersom han inte kunde läsa lade han inte så stor vikt vid innehållet, det enda han fann av värde personligen var ett par kartor. Den ena var en väldigt detaljerad karta över Jerilir, medan den andra verkade täcka stora delar av Karqol.

”Jag tycker vi borde ge oss av”, sade Nibbo och fick Läjker att titta upp från kartan. ”Har du hittat något intressant?” frågade hon och reste sig upp.

”Här finns en massa papper, de här kartorna ät extremt välgjorda”, svarade Läjker och lade tillbaka dem i väskan. Sedan sökte sig hans blick motvilligt till den livlösa kroppen på marken bakom Nibbo. Det kunde inte vara någon annan än Tri. ”Du då?”

”Han hade tre brev i fickan och den här runt halsen.” Kvinnan höll upp en liten, blodröd glasflaska som var fäst i en guldkedja. ”Jag tror det är viktigt.”

Läjker kände sig plötsligt lite illamående, var det riktigt blod i flaskan kanske?

”Men nu måste vi härifrån”, skyndade Nibbo sig att säga och trädde guldkedjan över huvudet innan hon lade ner breven med de andra papperna. Hon hade säkert lagt märke till Läjkers reaktion.

”Okej.” Han samlade sig och hoppade upp i sadeln, sedan hjälpte han Nibbo upp bakom sig. Hästen fortsatte bara lugnt med sitt grästuggande.

”De kommer kanske tillbaka och letar efter honom”, sade Nibbo och den där panikartade rädslan var tillbaka i hennes röst.

De vek av mot söder och red i ganska lugn takt av rädsla för att hästen skulle vilja slänga av dem också. Han var en lugn individ, men det visade sig att han inte alls hade något emot att få springa lite.

Läjker njöt av att få slippa gå. Han kom återigen att tänka på Vallji, det var där han lärt sig rida av sin moster.

När det började mörkna slog de läger vid foten av en hög kulle där en liten bäck rann förbi. Läjker var inte orolig för deras egen skull längre, men det var Nibbo.

”… rida ut för att söka efter honom och där kommer de finna honom död och följa vårt spår hit!” sade hon och stampade med foten i marken framför Läjker. ”Vi borde göra något för att dölja våra spår.”

”Du oroar dig för mycket, det skulle bara ta onödig tid för oss om vi tog omvägar”, förklarade Läjker för hundrade gången.

”Men har vi så brottom egentligen?” Nibbo blängde på honom med ondska i blicken.

Läjker suckade tugnt. Han vågade inte berätta för henne hur rädd han var för att karqolerna skulle ha andra medel att hitta dem än att bara följa deras fysiska spår. Det var en tanke som gnagt i honom ända sedan de lämnat den döde Tri efter sig, men han hoppades att han hade fel. Vilket fall som helst kändes det oklokt att göra vad Nibbo föreslog.

”Vi är inte långt därifrån, vi borde fortsätta”, sade kvinnan.

”Vi måste ta reda på vad det står i de där breven”, sade Läjker utan att bry sig om hennes kommentar. ”Du får försöka läsa dem.”

Nibbo stirrade på Läjker. ”Men jag kan ju inte!” utbrast hon.

”Du har tränat hårt i nästan en månad, nog borde du kunna försöka i alla fall”, sade Läjker och plockade fram breven som Tri haft i fickan. Han räckte Nibbo ett av dem. Hon var snabblärd så Läjker var säker på att hon åtminstone skulle kunna tyda delar av texten.

”Okej då!” Nibbo ryckte brevet ur Läjkers hand och vecklade ut pappret. ”Det här kan jag inte läsa, det är andra tecken än de jag lärt mig”, sade hon med en viss irritation kvar i rösten.

Det var lika med det andra brevet, texten var på ett främmande språk, men det tredje var på allmänspråket. När Nibbo upptäckte att hon kunde förstå det blev hon väldigt ivrig över att få läsa även om det tog tid att tyda allt. Så här stod det:

Tri Upptäckare,

Du som har förståelse för Andravärlden måste veta att den i Jerilir ligger väldigt nära den fysiska världen. Jag ber dig att resa dit eftersom det där ska finnas någon som befinner sig i båda världar samtidigt.

Jag vill inte skriva ner allt jag vet på grund av risken att brevet skulle kunna hamna i fel händer, men jag säger dig det att jag tror vi kommer finna mer än det vi letar efter.

Jag vill att du möter mig efter landsvägen mot gränsen. Du vet var.

Om tre dagar kommer jag och de andra att vara där och vänta på dig.

Míek

Läjker och Nibbo tittade på varandra. Andravärlden var där all ondska kom ifrån i de gamla sägnerna. Eftervärlden var där man hamnade efter döden och Yttervärlden var där gudarna fanns.

”Vi måste se efter var som står i de andra papperna”, sade Nibbo och sträckte sig genast efter Upptäckarens väskor.

”Det blir för mörkt”, sade Läjker och hindrade henne. ”Vi får fortsätta imorgon, vi måste vila nu.”

De lade sig tillrätta, men de hade fått reda på allför mycket om fienden under dagen för att de skulle kunna sova.

Så fort det börjat ljusna åt de lite av Tris mat innan de satte upp på hästen igen. Hur gärna de än ville fortsätta läsa kunde de inte stanna kvar där de var.

Ett par timmar innan middagstid kom de ut på en bred väg: Östra landsvägen, som gick tvärs över Jerilir från västra kusten till gränsen mellan Patorn och Izya. Läjker bestämde att de skulle följa den åt väster, eftersom han gissade att de redan befann sig för långt österut.

De stannade vid en stor ek några meter från vägen. Där satte de sig i skuggan av det gamla trädet och plockade fram alla papper igen. De började med att sortera bort allt som inte var på allmänspråket, det innefattade allt med okända tecken och en hel hög med rätt bokstäver där orden ändå var på andra språk.

Då och då passerade någon förbi på vägen och hälsade vänligt på dem.

”Här är order om hästarna till Patorn”, sade Nibbo och lade ännu ett blad åt sidan. En stor del av dagen hade passerat utan att de hittat några fler ledtrådar till krigets verkliga orsak. Det mesta var order från Junno, som verkade var en befälhavare av något slag. Där fanns en massa truppförflyttningar och anfallsorder som säkert skulle kunna vara användbara för kungen och gränsvakterna, men Läjker och Nibbo ville mest veta mer om vad det var karqolerna egentligen letade efter.

”Här är listan!” utbrast Nibbo plötsligt.

Läjker satte sig upp tittade över axeln på kvinnan. Det såg mycket riktigt ut att vara en lista med punkter vid kanten.

”Men det står bara namnen på en massa städer och byar och vem som ska skickas dit”, suckade Nibbo. ”De flesta har i och för sig underliga titlar, som Sinnesvändare och Blodsryckare.”

”Ush!” Läjker genomfors av en obehaglig rysning. ”Den där måste vi hålla reda på.”

Nibbo tog upp ett kuvert och vecklade ut lappen som legat där i. En lång tystnad följde när hon tragglade sig igenom texten och hennes ögon vidgades snart nog i förskräckelse.

Läjker var tvungen att bita sig i tungan för att låta bli att fråga vad det var, hon behövde få läsa klart utan avbrott.

”Läjker…”, började Nibbo tvekande. Sedan läste hon:

”Livýn,

 Jag ska vara ärlig och inte utelämna något jag tror kan vara viktigt.

Resan till Pulturg Serti var mycket lyckad, även om vi stötte på en hel del problem.

Sinnesvändning fungerar inte alls på serterna och vi insåg snart att det skulle vara mycket värdefullt att vinna deras förtroende på ärlig väg. Deras kunskaper och förmågor är helt fantastiska! Där finns Kärnhelare, Djurtalare, Sanningshörare, Sinnesviskare, Ödelyssnare, Fjärrläsare, Kraftbärare och mycket mer, men framförallt finns just det vi letat efter: Själaskådare!

Tyvärr var de helt ointresserade av vårt förslag. En av dem slängde ur sig att det vi sökte efter fanns i Jerilir, vilket gör oss än mer angelägna att söka där och vi hade en väldig tur när en av Själaskådarna blev mycket intresserad av våra förmågor. Yrim heter hon och vi lyckades lura med oss henne till Huvudstaden där vi nu håller henne fånge.

Jag känner mig nu säker på att vi kommer finna nyckeln till Andravärlden i Jerilir och tackar dig varmast för din vilja att hjälpa. Vi mobiliserar alla tillgängliga trupper för att söka där, här är den trupp jag sänder för att assistera dig:

Mítun Drömtalare, hon kommer att kunna ta emot nyheter härifrån och likväl informera oss om era framsteg.

Tri Upptäckare, en skicklig kännare av olika miljöer och deras möjligheter.

Utek Sinnesvändare, ifall ni stöter på misstänksamma jerilirer.

Feja Svärdsmästare, vår kontakt i Jerilir, hon vet mycket om landet.

Gidiv Hästmästare, han kommer att ansvara för hästarna, han har också tio hästskötare med sig.

Jag har också skickat med en lista över vart trupperna som kommer över bergen ska leta, jag litar på att du har kartorna.

Du tycker säkert att Patorn låter som en dum plats att korsa gränsen och mycket riktigt kommer många att stupa för gränsvakterna, men gränserna bortom bergen är mycket mer välbevakade. Jag har pratat med vrylvernas hövding och han kommer skicka iväg sina jakttrupper för att i största hast och hemlighet överta kontrollen i Moluvar. Detta kommer sätta Jerilirs trupper ur balans ganska rejält.

Lycka till.

Ippel”

Eyt var Kraftbärare. Hade han inte sagt någon gång att han hade en syster som hette Yrim? Och fången hade faktiskt pratat om Eyt…

Och så mer prat om Andravärlden…

”Vad ska vi göra?” frågade Nibbo.

Läjker suckade tungt. Det kändes inte lika vettigt att resa till Izya längre. Han tvivlade på att det fanns någon i Jerilir som skulle förstå vad kriget egentligen handlade om och han gillade inte alls titlarna på de där karqolerna.

”Vi skulle verkligen behöva prata med Eyt”, muttrade Nibbo. ”Men vi kan inte bara låta de här människorna härja fritt i Jerilir heller.”