Tikk: 22 - Över gränsen

Det var snabbt va?
Jo jag håller ju på att läsa Till sista vingslaget, vilken innebär massor med inspiration. Vill nästan inte läsa ut den heller, för då är den ju slut...
Men den här berättelsen är inte slut än iaf!

22

Över gränsen

Tikk fick en långsam redogörelse för vad som hänt i mötet med soldaterna. Varje mening tycktes följas av en lång tystnad. Eyt och Temmo turades om att berätta. Omot höll en stadig hand på Tikks axel och tillade någon gång en egen iakttagelse. Ketopol satt tyst och smekte Mo’rii över nacken. Sollex låg på rygg och stirrade upp i stenen som lutade sig över honom.

Trots att stämningen var väldigt bitter kände Tikk ändå en stor lättnad över att de alla var vid liv. Hon kände sig också trygg med att Véma var på väg dit med en stor trupp gränsvakter som skulle kunna eskortera dem tillbaka till gränsen.

”Jag såg direkt att Ketopol inte var sig själv”, sade Temmo efter att de gått igenom händelseförloppet.

Tikk tänkte tillbaka till livet i rymden. Ombord på rymdskeppet hade alla varit skyddade från krig och världsproblem. Det värsta som hände där var att ett ynkligt slagsmål utbröt och att någon fick ett blåöga eller liknande, någon kanske blev sjuk men sjukvården ombord kunde bota allt. Dessa tankar påminde Tikk om en fråga hon brukat fundera väldigt mycket på. ”Varför dog min mor?”

Det var inte alls meningen att hon skulle säga det högt, men det gjorde hon och hennes far stelnade till bredvid henne. Tikk vred på huvudet för att se på honom.

Omot såg ut att vara i större smärta än Temmo, han ville aldrig prata om Tikks mor. Milia dog när Tikk föddes, det var allt han berättat om saken. Nu såg han ut att fatta ett beslut.

”Hon varnade mig”, sade Omot och tog sin hand från Tikks axel för att istället lägga den över sitt eget ansikte så att han skulle slippa se på henne. ”Men jag trodde henne inte”, suckade han.

”Vad sade hon?” viskade Tikk. De andra fyra hade tystnat och vänt sig bort, endast Mo’rii betraktade dem.

”Hon sade…” började Omot och drog händerna nervöst genom sitt hår. Sedan tittade han på sin dotter och för Tikk kändes det som om det var första gången han riktigt såg henne.

”Vad?” Tikk var rädd att han skulle ångra sig och inte berätta.

”Hon sade att hennes familj hade lagt en förbannelse över henne när hon följde med mig. De sade att… att hon aldrig skulle kunna skaffa en familj med någon annan än den de valde åt henne.” Omot darrade på rösten när han berättade och Tikk lade försiktigt sin hand på hans arm. ”Hon var rädd för att följa med eftersom hon inte ville såra mig”, fortsatte han. ”Men jag avfärdade deras ord som tomma hot. Hur skulle de kunna stoppa henne att göra vad hon ville om hon var ljusår därifrån?”

Eyt tittade upp och såg ut att vilja säga något, men han ångrade sig och höll tyst.

”Hon var så lycklig på rymdskeppet sade hon, men påminde mig alltid om att lyckan inte skulle bli långvarig. Jag struntade i de orden. När vi väntade dig fullkomligt strålade hon och sade att då skulle jag i alla fall inte behöva bli ensam. Hon visste…” Tysta tårar rann nerför Omots kinder, men hans röst var stadig.

Tikk förstod nu varför läkarna inte kunnat göra något. Nu visste ju både hon och hennes far att magi fanns på riktigt.

”Jag har aldrig kunnat tro att det var förbannelsen, men hon var alltid säker. Om jag bara vetat skulle jag ha lämnat henne där, men samtidigt hatade hon sitt liv där. Jag är ledsen Tikk, jag tog det inget vidare bra”, sade Omot och kramade om sin dotter hårt.

Tikk visste inte vad hon skulle säga, det kändes bara så konstigt. Hennes mor kom från en planet där magi utövades. Tikk hade släktingar som var magiker och hon hade inte ens vetat om att det verkligen fanns magi förrän hon kommit till Elejona.

”Milia gav dig namnet Tikkipe eftersom det betyder skyddad på hennes språk. Hon sade att det skulle skydda dig från hennes familj”, berättade Omot med ett leende och torkade tårarna. ”Och nu tror jag att det verkligen är så.”

”Tack”, var allt Tikk kom på att säga.

”Vart kom hon ifrån? Milia”, frågade Eyt försiktigt, han kände nog att han trängde sig på.

”Jag vet inte”, svarade Omot. ”Eller, jag kommer inte ihåg”, ändrade han sig. ”Det är konstigt, för det känns som att jag borde veta, men det gör jag inte.”

”Är det Milia själv som lagt den förtrollningen över dig tro”, sade Eyt besviket.

Omot såg chockad ut. Tikk förstod att han antagligen aldrig tänkt den tanken, att Milia själv skulle ha varit magiker…

”Låter som att hon inte ville att du skulle åka tillbaka dit”, konstaterade Eyt.

”Det ville hon definitivt inte”, höll Omot med och tog ett djupt andetag.

”Och jag som alltid drömt om att magi skulle finnas på riktigt”, mumlade Tikk.

”Du borde vila Temmo”, sade Sollex helt utanför ämnet. ”Bara för att det känns bra så är det inte läkt.”

Tikks blick drogs till Sollex hand som vilade på hans mage. Han hade fått en ny och ren trasa innan de börjat berätta ordentligt, men hela den verkade nu vara röd och likaså en stor fläck på Sollex skjorta. Varför hade det inte slutat blöda? När flickan såg på hans ansikte insåg hon hur blek han var.

”Sollex?” frågade Tikk oroligt och hon var inte den enda som lagt märke till hur han såg ut. Eyt skulle precis till att lyfta på Sollex hand när pojken tittade upp.

”Låt bli! Jag mår fint!” mumlade han argt, men lät föga övertygande.

Trots det backade Eyt undan och hjälpte istället Temmo att lägga sig ner. Efter det lade sig en tystnad över gruppen som ingen vågade bryta.

Tikks lättnadskänsla och förvirrade glädje var som bortblåst. Nu ville hon bara att Véma skulle komma dit. Kvinnan visste vad som borde göras. Eyt gjorde sitt bästa för att strypa blödningen trots Sollex protester.

Snart började det mörkna. På den korta tiden hade många tankar passerat förbi i Tikks huvud. Hon hade svårt att slita blicken från Sollex även när Skrot viftade med en brödbit framför ansiktet på henne.

”Hur långt är det till gränsen?” frågade Omot. Det var riktat mot Tikk men eftersom hon inte haft någon koll på varken tid eller avstånd när de flög dit, så ryckte hon bara på axlarna.

”Gia kålar”, sade Ketopol och hoppade upp på Mo’riis rygg. De försvann snabbt utom synhåll utanför det bländande ljuset från den lilla brasa och det tog inte lång stund förrän de var tillbaka.

”Hur såg det ut?” undrade Eyt.

”Väma är inhtä långht härifrån”, sade Ketopol med ett uppmuntrande leende.

Temmo sov och Sollex… Tikk var osäker på om han bara låg tyst och blundade, hade somnat, eller fallit i medvetslöshet på grund av blodbrist eller något annat…

”När är de här?” frågade flickan bekymrat.

”Ssnart”, svarade Ketopol och Tikk kunde inte låta bli at le snabbt åt hans lyckade ”s”.

”Jag hoppas det”, sade hon i alla fall.

Det var obegripligt tyst i skogen och den mat Tikk lyckades få i sig var obeskrivligt smaklös och svårtuggad.

”Hallå!” ropade äntligen en välbekant röst i mörkret. Véma var där.

”Här är vi!” ropade Eyt och var snabbt uppe på fötter för att gå Kännaren till mötes.

Véma skyndade sig in mellan stenarna medan gränsvakterna slog läger en bit därifrån.

”Låt mig vara!” mumlade Sollex redan innan kvinnan nått fram till honom.

”Kommer inte på fråga”, sade Véma bestämt och lyfte försiktig upp pojkens hand för att undersöka skadan.

”Aj…” klagade Sollex, men han verkade inte ha några krafter kvar att kämpa emot med.

Véma lade en hand på hans panna och släppte ut en tung suck. Tikk gissade att han hade feber.

”Tikk, Eyt”, sade Véma med befallande röst. ”Jag behöver Sib. Vet ni vad jag menar?”

Tikk mindes den lilla buskväxten Temmo visat henne i Avéda, det kändes väldigt länge sedan. Flickan nickade.

”Jo då”, svarade Eyt.

”Leta rätt på lite sådant åt mig då. Det borde finnas häromkring”, sade Véma strängt och det var bara att springa ut i skogen och leta.

Skrot satt på Tikks axel och lyste upp vägen för henne. När hon passerade gränsvakternas läger kunde hon se dem skratta och prata lättsamt med varandra. Hon avundades dem hur de kunde ha det trevligt trots att kriget nu hotade värre än någonsin.

Efter en stunds irrande i skogen snubblade hon plötsligt över busken, eller rättare sagt så snubblade hon över en trädrot och ramlade in i en Sibbuske. Den här var mycket större än den i Avéda, men det gick inte att ta miste på de runda tagiga bladen. Försiktigt plockade Tikk med sig fem fina kvistar med många blad, eftersom det var de som skulle användas. Hon hoppades att det skulle räcka.

Tikk kom tillbaka före Eyt, och Véma tog tacksamt emot hennes Sib. Sollex satt upp, men när han tittade på Tikk verkade hans blick ofokuserad. Omot höll i Sollex högerhand och tryckte en trasa emot handflatan. Tikk såg att det droppade någonting ifrån den, men hoppades att det bara var vatten och inte blod. Hjärtat dunkade hårt i bröstet på henne när hon sjönk ner bredvid Ketopol som satt på sidan av och tittade upp mot den nu stjärnbeströdda himlen. Skrot klättrade snabbt iväg från Tikk för att hjälpa Véma så gott han kunde.

”Dä blir bra”, försökte Ketopol lugna Tikk, men han lät långt ifrån säker. Vilken dag det här varit för dem alla.

”Jag klarar mig själv”, sade Sollex klent. ”Jag…”

”Det kan väl hända att du klarar dig”, avbröt Véma honom medan hon plockade ned Sibbladen i en skål med vatten. ”Men du mår inte bra och jag tänker hjälpa dig.”

”När jag var liten…” började Sollex, men hans röst dog bort. ”Varför just jag?” muttrade han istället till sig själv.

Tikk tyckte att hon lärt känna Sollex ganska bra i Moluvar, han var ju inte alls den blyga pojke hon först trott att hon träffat. Han var vapenskicklig och kunde mycket om Jerilirs historia. I Moluvar hade han kunnat göra vad han ville och han kände Flehn väl, men det enda han sagt om sin familj var att hans far vaktade gränsen någonstans. Tikk visste ingenting om pojkens bakgrund medan han visste allt om hennes.

Då kom Eyt tillbaka med famnen full av pinnar. ”Jag hittade ingen Sib”, sade han och lade ett par av pinnarna på brasan.

”Det gjorde jag”, sade Tikk och såg hur lättad Eyt blev över det.

”Ni behöver inte se så oroliga ut”, mumlade Sollex. ”Jag kommer inte att dö.”

”Nej”, suckade Véma. ”Jag ska bara se till att det slutar blöda.”

”Är det inte farligt att förlora så där mycket blod?” undrade Eyt.

”Det är klart det är”, svarade Tikk honom. Det hade Véma någon gång berättat för henne.

”Ja, men inte för mig”, sade Sollex trotsigt och andades häftigt in när Véma lade på de våta Sibbladen över såret på hans hand. Sedan lindade hon en tygremsa runt så att de skulle hållas på plats.

”Du är ett mysterium”, mumlade Véma och lät Sollex få tillbaka sin hand. ”Men nu ska det bli bra.”

”Tack”, sade Sollex och tycktes slappnade av. ”Imorgon kommer vi till gränsen.”

”Gränsvakterna har hästar åt oss”, berättade Véma.

”Men jag kan inte rida!” utbrast Tikk.

”Inte jag heller”, sade Omot och han lät smått skräckslagen.

”Det är inte så svårt, men vi får väl dela häst”, log Eyt. Skräcken och oron för Sollex hade genast lagt sig.

”Vi klarar oss med fyra hästar”, sade Véma. Hon höll på att plocka ihop sina saker igen.

Mo’rii morrade till och Ketopol sade något till henne på sitt eget språk.

”Jag gissar att ni inte har sovit något idag”, sade Eyt vänd till Véma och Tikk. ”Så det borde ni göra och du skulle inte heller må så dåligt av det Sollex”, fortsatte han och tittade bestämt på Sollex, men pojkens ögon var redan slutna.

Det blev tyst igen, men Tikk hade inte en chans att kunna sova. Hon tänkte på sin mor med sin magi och så tänkte hon på Sollex och hans underligheter.

När morgonen kom packade de ihop sina saker och gav sig av tillsammans med gränsvakterna. Sollex verkade ganska pigg, likaså Temmo.

Lite efter middagstid var de framme vid utposten. Tikk insåg att hon inte tittat på platsen under gårdagen eftersom hon haft annat i tankarna då. Hela området var omringat av en grå stenmur och i mitten höjde sig ett högt femkantigt vakttorn. Vaktkaptenen välkomnade dem personligen och började genast fråga ut dem om läget i Patornskogarna.

“Jerilirs norra bergskedja heter Patornbergen”, förklarade Sollex för Tikk innan hon hunnit fråga. ”Från tornet har man utkik över fem viktiga bergspass.”

”Jag förstår”, mumlade Tikk. Sollex hade fortfarande feber, men inte speciellt hög. Som många gånger tidigare verkade det nästan som om han kunde läsa Tikks tankar. Men när hon påpekade det skrattade pojken bara och förklarade att hennes ansikte ofta var som en öppen bok.

Kaptenen visade dem en plats där de kunde sova, en tom plätt emot den norra muren. Sedan blev äventyrarna bjudna på mat och det var det godaste Tikk ätit sedan Moluvar blivit ockuperat av vrylverna. När de var klara skulle Véma och Eyt prata mer med kaptenen, men innan de gick gav Kännaren Temmo och Sollex stränga order at ligga ner och vila.

”Jag mår fint”, protesterade Sollex halvhjärtat, men han såg nöjd ut med att få stanna där han var.

”Jag rör mig inte, jag lovar”, sade Temmo med ett klent leende. Han hade börjat få mer problem med sitt sår.

Tikk såg till att det verkligen inte var några problem med vännerna innan hon kände sig lugn nog att gå där ifrån. Hon begav sig till utpostens träningsplats där de hade ett gäng piltavlor utsatta. Där tog flickan fram sin pilbåge.

Under sin fria tid i Moluvar hade Tikk börjat bygga på ett sikte som skulle hjälpa henne att träffa rätt med pilarna. Sensorn hade varit klar en tid utan att hon haft möjlighet att justera den, men nu kunde hon göra det. Siktet bestod alltså av en sensor som Tikk fäste på pilbågen, den skulle bland annat känna av hur spänd bågen var och vart pilen riktades. Sedan hade sensorn kopplats till skannerglasögonen som skulle ta emot informationen och räkna ut vart pilen borde träffa.

”Det där är riktigt imponerande”, sade Omot. Han hade tydligen följt efter sin dotter till skjutbanan.

”Jag är inte helt säker på att det kommer fungera”, sade Tikk och skrattade nervöst. Hon hade inte hört honom komma och var ofrivilligt lite rädd för att göra bort sig.

”Det är klart att det är mycket som måste tas med i beräkningarna, men jag är ändå imponerad över att du kom på idén”, fortsatte Omot. Han bet sig lite i läppen medan granskade Tikk och hennes uppfinning, precis som han alltid gjort när han undersökt något i verkstaden på rymdskeppet. För ett ögonblick var Tikk tillbaka på YGV7259 och höll en nytillverkad Skrot i famnen. Hon hade verkligen hoppats att hennes far skulle ha tittat på roboten med den där professionella och kritiska blicken som han annars aldrig ägnade sin dotter, men det hade han inte.

När hennes tankar återvände till Elejona kände Tikk hur det hettade i kinderna och pirrade till i magen. Nu var hon där hon alltid velat vara, men inte på den plats hon trott. Tikk fokuserade helt på att försöka få siktet att fungera så bra som möjligt och allt annat försvann ur hennes tankar. Hon sköt ett par pilar sedan justerade hon inställningarna och testade igen. Proceduren upprepades ett stort antal gånger tills det att pilen faktiskt började landa på den punkt Tikk siktade på med hjälp av glasögonen. Hon bestämde sig för att det inte gick att göra bättre och blev plötsligt medveten om omvärlden igen.

En stor del av dagen måste ha passerat. Omot var inte längre kvar och tittade på, istället var där ett gäng gränsvakter som tränade på sitt eget bågskytte. Tikk lämnade dem och gick tillbaka till sin och vännernas lägerplats vid muren.

”Vad har du haft för dig egentligen?” frågade Eyt som tillsammans med Véma var tillbaka från sitt samtal med kaptenen.

”Jag har fixat ett sikte till pilbågen”, svarade Tikk och satte sig ner bredvid Sollex, som såg lite deppig ut.

”Har du solbrillorna bara för syns skull eller har de en funktion också?” frågade Eyt vidare. Tikk hade visst glömt att ta av sig skannerglasögonen.

”Det är dataoptiskt glas”, förklarade hon och tog av sig dem. ”Användbart till mycket.”

”Jaha”, sade Eyt dröjande. Han förstod väl ingenting av vad hon pratade om. ”Jag tycker definitivt att min kraftbäring är mycket enklare att förstå sig på än era komplicerade rymdprylar.”

”Du har väl inget intresse”, konstaterade Omot.

Sedan pratade de inte mer om den saken utan Eyt och Véma övergick istället till att redogör över vad de pratat med vaktkaptenen om. Tydligen hade de väntat på Tikk.

”Tydligen har de tagit hand om en hel det karqoltrupper som försökt passera gränsen i närheten av utposten. Förutom dem de lyckats få syn på från tornet har spejare hittat många spår som de kunnat följa upp”, berättade Véma.

”Ssså trohtsj at vi sjset många trupär har de fläsjhta hindrahtsjs?” frågade Ketopol oroligt.

”Ja, det verkar som att de trycker på hårdare genom bergen nu när de tagit Moluvar”, svarade Véma. Hon såg mycket bekymrad ut. ”Får de igenom tillräckligt med folk kommer de att kunna närma sig Hedáre norrifrån.” Hedáre var Jerilirs huvudstad.

”Hoppas att Läjker och Nibbo klarat sig undan vrylverna och soldaterna”, sade Tikk.

”Det tror jag att de har gjort”, sade Véma och skuggan av ett leende passerade hennes ansikte.

”När ger vi oss av igen?” frågade Sollex dämpat. Han lät verkligen nere.

”När din feber har lagt sig ordentligt”, svarade Véma strängt.

Pojken suckade och slöt ögonen. Han kändes sådär liten som han gjort under Tikks första möte med honom.