45
Avslut
De fyra hästarna syntes bara som små prickar längs vägen. Snart
skulle de passera den yttre muren och försvinna in i skogen bortom den. Leiga
stod på en av palatsets övre balkonger och såg efter sina vänner när de lämnade
huvudstaden för att återvända till Jerilir. Tikk och Omot hade till slut bestämt
sig för att följa med Sollex, Jellero och Véma när de överlämnade meddelandet
från Kejsaren till Jerilirs Kung. De fick se vad som hände sedan, men de hade
försäkrat alla att de i vilket fall som helst skulle stanna på Elejona. Tyrr
gjorde dem sällskap en bit på vägen innan han kunde ta kontakt med
motståndsrörelsen.
De andra hade gett sig av tidigare. Ketopol flög västerut
med sin pildrake och Eyt och Yrim begav sig norrut till fots i väntan på att
Kraftbäraren samlat på sig tillräckligt mycket kraft för att förvandla sig till
drake igen. Rekt sov fortfarande, liksom Leiga hade han spenderat hela gårdagen
med att stoppa det kaos som uppstått i huvudstaden. Medan Leiga lugnat alla oroliga
människor hade Blodryckarens uppgift varit att söva alla vildsinta drakar som
löpt amok, och det lämnade honom i uselt skick. Kejsaren hade förbjudit
utlänningarna från att hjälpa till och insisterat på att de skulle vila upp sig
ordentligt innan de gav sig av nästa morgon.
Leiga och Rekt var dömda att ha en tuff tid framför sig, de
var båda förrädare, men som situationen nu var kunde de inte straffas. Deras
folk skulle nog aldrig riktigt erkänna deras involvering i frigörandet från
främlingarna som utnyttjat deras förmågor. Det var de för stolta för, men det
fanns inga tvivel om Leiga och Rekts oerhörda styrka och skicklighet inom
Sinnesvändning och Blodryckning och det faktum att den riktiga Kejsaren värdesatte
dem.
”Det har alltid varit något speciellt med dig, har det
inte?”
Leiga vände sig om och såg hur Imiga steg ut på balkongen.
Kvinnans långa hår glänste i solskenet och hon höll upp en hand för att skugga
ögonen i motljuset.
”För det var väl du som bröt Sinnesvändningen vi lagt hos
alla innevånare i staden?”
Leiga log. ”Så du märkte att det inte var överlappning.”
”Om det varit det så skulle alla ha tänkt samma tankar, men
det gjorde de definitivt inte.” Imiga vände blicken söderut, där deras hem
fanns. ”Jag funderar på att ge dig min plats i Klanrådet.”
Leiga ryckte till. Den äldre Sinnesvändaren måste skoja.
”Jag pratade med Tesko tidigare och han hade bestämt sig för
att ge sin plats i Blodryckarnas Klanråd till din vän. Tesko påstod att han
aldrig tidigare hört talas om någon som klarat av att rycka en stormdrake. De
har mycket att lära, sade han, och jag tror att vår klan skulle kunna lära
väldigt mycket av dig.”
En stark vind fläktade Leiga i ansiktet och påminde henne om
hennes första flygtur med Eyt, vilket påminde henne om mötet med Spindel-Espen.
Hon log. ”Du anar inte hur mycket.”
****
Landskapet passerade snabbt under dem. Med Mo’riis ögon såg
Ketopol hur gränsutposten blev synlig med sin runda mur och sitt femkantiga
torn. De dök. Någon blåste i ett horn och de tvingades undvika ett par pilar
som avlossats i hast, men mer hann vaktmanskapet inte skjuta förrän Mo’rii slog
i marken. Vakter omringade dem genast.
Ketopol plockade fram ett av breven han fått med sig från
Kejsaren, han hade redan delat ut några stycken efter vägen. ”Jag har ett
meddelande till er Kapten.”
En av männen skyndade sig iväg mot tornet. Han kom snart
tillbaka med Kaptenen, bredvid honom gick en man med blått hår.
”Ketopol!” Temmo plöjde sig väg genom soldaterna som
omringat vrylven och kramade om både honom och Mo’rii.
Ketopol kände ett sting av skuld över att de tvingats lämna
mannen där, men nu visste han mer om Sinnesvändning och lät sig inte grämas
över det han gjort under dess påverkan. ”Hur mår du?”
”Utmärkt! Lite uttråkad över att ha suttit fast här så
länge, men det har gett mig tid att träna upp min Känning. Jag vill påstå att
jag är ganska bra på det nu.”
”Verkligen? Så, kan du säga vad som hände oss i Karqol?”
Kaptenen skingrade soldaterna och kom fram till Ketopol, men
han tittade på Temmo. ”Ja, kan du inte berätta det?”
Kännarlärlingen såg besvärad ut. ”Nja… men det hände väldigt
mycket…”
Ketopol log, nog hade det hänt väldigt mycket alltid. Han
överlämnade Kejsarens brev till Kaptenen som genast började läsa. ”Jag skulle
också hälsa från prinsen och tacka för all hjälp ni bidrog med.”
Kaptenen tittade upp. ”Prinsen? Den veklingen sitter väl och
har det bra i Hedáre medan vi är här vid gränsen och sliter.”
Ketopol tyckte inte om hur lätt Kaptenen avvisade hans ord
och återvände till att läsa brevet, men Sollex hade varnat honom att han inte
hade något vidare rykte om sig, det var väldigt få personer i Jerilir som ens
visste namnet på sin prins. Det hade varit Tikks idé att de borde ändra på det
och sedan hade Eyt kommit med massor av förslag på hur, bland annat det här.
Kaptenen stelnade till och stirrade på pappret i sin hand.
”Prins Sollimrek av Jerilir”, mumlade han och fortsatte stirra på vad Ketopol
antog var det kungliga sigillet Sollex placerat bredvid Karqols Kejsares,
längst ner på brevet.
”Sollimrek?” Temmo tittade från Kaptenen till Ketopol.
”Sollex?”
”Den veklingen var
med och räddade världen”, sade Ketopol och blängde på Kaptenen som fortfarande
stirrade på brevet. ”Så, Temmo, vill du flyga med oss till Moluvar eller vill
du gå genom bergen? Vi tänkte inte stanna här mycket längre.”
”Jag är strax tillbaka!” Kännarlärlingen skyndade sig iväg
och var snart tillbaka med en väska över axeln.
Kaptenen lyckades äntligen slita sig från brevet. ”Jaha,
Temmo, det var trevligt att ha dig här, men om kriget verkligen är över finns
det väl ingen anledning för dig att stanna.”
Temmo tackade Kaptenen och sade hejdå till några andra
vakter innan han satte sig bakom Ketopol på Mo’riis rygg.
Pildraken lyfte från marken och satte kurs mot Moluvar. Där
hade Ketopol en hel hög med brev att dela ut, till både vrylver och Jerilirer.
De berättade om situationen i Karqol och Kejsarens relation till allt som
inträffat. Sollex inblandning förstärkte både hans eget rykte i Jerilir, och
Jerilirs rykte i Karqol.
Ketopol skulle äntligen få flyga hem igen tillsammans med
alla de andra Piljägarna.
****
Det tog ungefär en månad att ta sig tillbaka till Jerilir
och ytterligare ett par veckor för att komma till Hedáre. Det var häftigt att
se alla förändringar som skett i Karqol efter att Kejsaren återtagit
kontrollen, trycket hade lättat och det var mycket folk ute efter vägarna som
inte längre patrullerades av soldater hela tiden.
Gruppen hade sagt farväl till Tyrr i en liten by ett par
dagar ifrån Karqols huvudstad och ända sedan dess lade de märke till hur folk
tycktes känna igen dem. Människor kom fram och pratade med dem, tackade för att
de ställt allt till rätta i landet, och bjöd på mat eller andra varor. Ryktet
om främlingarna som räddat världen måste ha spridit sig snabbt.
Tikk stortrivdes, på rymdskeppet hade hon alltid varit den
som älskat att träffa nya människor och här fick hon chansen att träffa massor.
Sollex var som en ny människa. När Tikk först träffat honom
hade han gjort allt för att smälta in och förnekat att han var prins, men nu hade
han fullt accepterat det och kunde verkligen vara sig själv. Jellero var hans
tjänare och när Sollex väl erkänt det
hade Kännaren också börjat kalla prinsen för ”Sollex”.
Véma agerade som gruppens ledare och såg till att de kom dit
de skulle. I egenskap av högt rankad Kännare stod hennes beslut till och med
över prinsens, något som Sollex bara verkade glad över. Omot var på väldigt bra
humör och berättade diverse historier om äventyr han haft på olika planeter när
han var ung – ingenting som kunde jämföras med deras äventyr på Elejona dock.
Sedan de korsat gränsen hade mycket förändrats, de blev inte
längre igenkända på samma sätt och folk tittade snett på deras Karqolska
utrustning och kläder. Véma förklarade att Jerilirs kung vägrat göra det
offentligt vad alla rapporter sade, men att det ändå cirkulerade rykten om att
”Prins Sollimrek” tillhört en grupp som begett sig in i Karqol och helt lyckats
vända situationen i landet.
”Varför känns det som att Jerilir är det förtryckta landet
nu?” hade Omot undrat.
”Du missförstår situationen”, hade Sollex förklarat. ”Det är
inte landet som är förtryckt – det är jag. Vad du ser här är ett försök av min
älskvärde far att hålla min involvering i det här hemligt så att han kan
behålla mig alldeles för sig själv.”
Det var faktiskt Jelleros idé att de skulle sprida sina egna
rykten om allt som hänt och göra allt för att dra med uppmärksamhet till sig.
De stannade till i den första staden de kom till – Izya – för att köpa finare kläder
och snygga till sig lite. De synliggjorde sina eleganta mönstrade svärdskidor
som de tidigare täckt över – Sollex hade ju ett kungligt svärd, Vémas tillhörde
en Drakmästare, Omots var en exotisk skönhet och Jelleros ett fint Kännarsvärd.
Tikks modifierade pilbåge gjorde ganska stort intryck den också, för att inte
tala om Skrot som gjorde en vana av att alltid sitta på Tikks axel när de var
ute bland folk.
De köpte en egen häst åt Omot som annars ridit med Jellero
eller Véma, han hade fått tillräckligt med träning för att kunna rida själv nu.
Tikk började flyga med svävarbrädan istället för att rida med någon av de andra
och det var helt klart det som drog mest uppmärksamhet när de reste. Tikk satt
– eller till och med låg ibland – och fjärrstyrde brädan genom att koppla den
till skannerglasögonen. Hon undrade många gånger varför de inte kommit på idén
tidigare, men det hade nog varit lite för uppseendeväckande i de andra
situationerna.
När de lämnade Izya framstod gruppen i alla fall som hjältar
igen. På ett sätt kändes det löjligt, men meningen var ju att kungen inte
skulle kunna dölja Sollex involvering. I Hedáre stod de inte ut lika mycket
eftersom befolkningen i Jerilirs huvudstad generellt hade gått om pengar
själva, det var mest Tikk som stack ut där hon flög över huvudena på de andra.
Allt gick bra ända tills de kom till slottet, där blockerades
deras väg av vakterna vid porten. ”Oss lurar ni inte! Ni bedragare ska
eskorteras till fängelset!”
Véma hade varnat dem att det kunde bli problem, men Jellero
blev ändå rasande. ”Bedragare?! Vet ni inte hur er egen prins ser ut?”
Vakterna tvekade och växlade ett ögonkast, sedan harklade
sig den ene. ”Vi har order att arrestera alla som påstår sig vara Prins
Sollimrek.”
Véma lade en hand på sitt svärdsfäste. ”Och hur hade ni
tänkt att det skulle gå till?”
Vakterna växlade ännu ett ögonkast. ”Följ med här bara så
sk...”
”Vi går ingenstans”, avbröt Sollex, ”förrän vi fått tala med
kungen.”
Vakterna stod tysta ett tag, sedan rörde sig en av dem. ”Jag
är snart tillbaka, stanna här.” Han skyndade sig iväg över borggården bakom
porten, medan hans kamrat stod ensam kvar.
”Hur vågar de ifrågasätta er identitet, Mäster Sollimrek?”
muttrade Jellero. ”Nog måste de ha jobbat här innan du reste till Moluvar?”
Sollex suckade. ”Det spelar ingen roll, de flesta i slottet
har aldrig sett mig, speciellt inte några vanliga vakter som de här.”
Vakten som stod kvar såg inte ut att gilla att bli kallad
”vanlig”, men han sade inget.
Snart kom den andre vakten tillbaka med en äldre man i
släptåg. Mannen lyste upp när han fick syn på dem. ”Sollex?”
Vakten som hämtat mannen stelnade till. ”Mäster Töjgen?”
”Ser man på!” Sollex skrattade till. ”Har du gått och blivit
kung Töjgen?”
Den gamle mannen bara skakade på huvudet. ”Jag är så glad
att se dig igen.” Hans mörka blick svepte över resten av gruppen och fastnade
på Véma. ”Vad är det jag ser? Fröken Véma?”
Véma log mot honom. ”Jag tror bestämt vi hade tur att han
inte hittade kungen. Skulle ni kunna berätta för de här två vem det är de har
framför sig?”
Töjgen harklade sig och visade med handen mot Sollex. ”Jo,
så här är det gossar, det här är Prins Sollimrek av Jerilir och hans
kompanjoner, Véma Kännare…” Han pekade ut Véma och gick vidare till Jellero.
”Jellero Kännare”, pressenterade Sollex honom och fortsatte
själv. ”Det här är Omot Chefsmekaniker och hans dotter Tikkipe.”
”Tikk”, sade Tikk och lyfte på skannerglasögonen. ”Trevligt
att träffas… Töjgen.”
Vakterna föll på knä och Mannen log och bugade mot dem. ”Jag
hoppas resan varit behaglig. Er mor har varit utom sig av oro sedan hon hörde
om Moluvar, men i alla fall: Välkommen hem!”
De leddes in på borggården där ett par stallpojkar kom fram
och tog hand om deras hästar när de stigit av, Tikk klev också av svävarbrädan
innan de klev in genom de stora portarna som ledde in till själva slottet.
****
Omot studerade skytteln framför sig. ”Skrothög” hade kvinnan
som sålde kallat den, men i själva verket var den i toppskick och tillhörde en
av de bästa modellerna på marknaden: X5SF, rymlig, säker, snabb och full av
möjligheter för uppgradering.
”… jag bytte den för min gamla 73A”, fortsatte kvinnan
berätta. ”Det var nog den bästa affären jag någonsin gjort, för även om den
inte kan flyga så är delarna värda miljoner…”
Skrot pep till på Omots axel och när han kollade med
skannerglasögonen såg han att analysen var klar. Roboten plockade utan
tillåtelse fram pengarna ur Omots jackficka och räckte över dem mot kvinnan som
plötsligt tystnade.
”Jag tar den”, sade Omot.
Hon tog tveksamt emot pengarna och började räkna.
Omot gick in genom skyttelns öppna baklucka och vek ut en av
de bakre kontrollpanelerna där han nu visste att felet satt. Skrot började meka
med dess ledningar medan Omot ändrade några felaktiga koder.
”Trettio miljoner!?” utbrast Kvinnan där utanför. ”Det är ju
vad ett flygdugligt skepp är värt!”
Precis då startade skyttelns motor och Omot vände sig mot
kvinnan med ett leende. ”Ett flygdugligt skepp sa du?”
Hon stirrade med ena handen över munnen. ”Alla möjliga
mekaniker har tittat på den här, men ingen har hittat vad som faktiskt var felet.”
”Men Omot är inte ’alla möjliga mekaniker’. Han är den
bästa!”
Kvinnan ryckte till när Eyt plötsligt stod bakom henne.
”Hittade du några delar?” frågade Omot.
Kraftbäraren log och visade upp två stora säckar. ”Jag tog
allt jag hittade.”
De båda vännerna befann sig i Ceron, Elejonas rymdhamn, på
en ”shoppingrunda”. Eyt hade föreslagit det efter att han besökt vännerna i
Hedáre: ”Du Ommo, vore det inte kul om vi flög över till Ceron och skaffade er
lite rymdprylar? Jag menar, om ni hade ett rymdskepp skulle vi ju kunna komma
och hälsa på varandra lite oftare…”
Omot hade tackat ja till erbjudandet direkt, han kände sig
alltid lite rastlös när han inte hade några prylar att meka med, och han kunde
inte förneka möjligheterna en skyttel skulle ge dem. Han var lite besviken att
Tikk stannat med Véma och Sollex, men hon hade i alla fall låtit Skrot följa
med.
”Så.” Eyt slängde in sina säckar och satte sig på ett av
skyttelns säten. ”Kan du berätta vad som hände när ni träffade kungen nu igen?”
Omot suckade, Kraftbäraren hade redan tvingat honom berätta
vid tre olika tillfällen, men han tycktes inte kunna få nog. ”Kungen ropade
efter vakter som skulle arrestera oss, men då drog Sollex sitt svärd och efter
en snygg manöver lyckades han göra ett litet hack över kungens arm så att hans
vita skjorta färgades av blod, och till allas förvåning var det svart. Efter
det bröt han helt samman och beordrade alla vakter därifrån innan de kunde se
det. Det hela slutade med att vi lovade att inte avslöja honom om han lät
Sollex vara.”
Eyt lutade sig tillbaka och blundade. ”Jag måste säga att
jag blev riktigt överraskad att ni bor i slottet nu.”
”Det är bara tillfälligt”, upprepade Omot för hundrade
gången. Sedan stängde han bakluckan och gick och satte sig i skyttelns
förarsäte.
Skrot följde efter
och pep otåligt. Roboten klättrade upp och knackade honom på axeln.
Omot var tvungen att skratta åt Tikks skapelse. ”Ska vi åka
hem då?” frågade han den.