Jag hoppas verkligen att det här kommer bli bra till slut, tror jag lyckats komma på något som ger berättelsen lite mer mening... typ...
Enjoy!
15
Avéda
Det var svårt att hålla tankarna fokuserade på det som stod i båtboken. Ändå gjorde Omot sitt bästa för att försöka. Han vandrade runt skeppet och studerade de olika funktionerna. Det var trots allt ganska intressant att se hur det fungerade att styra en båt som drevs fram med hjälp av vinden i seglen. Problemet var alla tankar på Tikk som hela tiden trängde fram.
”Vad ska jag säga när jag träffar henne?” undrade Omot högt.
”Hej?” föreslog Eyt, som envisades med att hänga efter Omot på hans rundvandring av skeppet. ”Jag har saknat dig? Hur mår du? Jag är så ledsen för det här? …”
”Sluta!” fräste Omot irriterat.
”Okej”, sade Eyt lättsamt. ”Men vad ska man göra såhär mitt ute på havet?”
Dagen hade lyckats hanka sig fram till middagstid, och Ceron var inte längre synlig bortom horisonten. Det fina vädret och en utmärkt vind gjorde att kaptenen planerade ankomsten till Avéda redan tidigt nästa morgon.
”Vi har i alla fall tur med vädret”, muttrade Omot och tittade bort mot öst med en suck.
”Det har du rätt i, och det är inte alltid man har det.” Eyt tittade ner mot vattnet. ”Jag skulle vilja simma lite.”
”Du kan inte mena allvar.” Omot rycktes plötsligt bort från sina tankar på Tikk, galna Draken krävde full uppmärksamhet.
”Varför inte?” frågade Eyt stött.
”Jo, som du ser är vattenytan där nere, och båten rör sig framåt med en skapligt hög hastighet. Hur hade du tänkt göra?”
”Äh, vadå? Det är väl bara att hoppa i”, sade Eyt och tycktes mäta avståndet till vattnet med blicken.
”Nej du!” Omot tog ett fast grepp om Eyts arm. Han fick den obehagliga känslan av att Eyt tänkte hoppa i just där och då, och måste hindra honom.
”Jag kanske skulle kasta i dig på en simtur”, sade Eyt och tittade på Omot.
”Det vore bra lustigt, va?” Omot var säker på att Eyt inte menade allvar. ”Frågan är ju hur jag skulle kunna simma, när jag inte kan simma.”
”Ah, det har du rätt i. Rymdlingar brukar inte kunna simma, men du är väl inte rädd för vatten?” Eyt satte ner handen utanför relingen och skvätte en näve vatten på Omot.
”Vad gör du?!” utbrast Omot och tog några steg tillbaka. Men han var tvungen att gå fram till kanten och titta igen, de befann sig fortfarande långt ifrån vattnet. ”Hur gjorde du det där?”
”Vad tror du?” frågade Eyt och gjorde en dramatisk rörelse med sin blöta hand. Vilket skvätte ytterligare lite vatten på Omot.
”Kom inte med den där magin igen”, suckade Omot. Han trodde fortfarande inte på det.
”Tror du det är en slump att det är så vackert väder?” frågade Eyt.
”Ja, det tror jag”, svarade Omot.
”Hm, det är det faktiskt”, sade Eyt och tittade upp mot himlen. ”Men vad är då det här?” Han höll upp handen framför sig och plötsligt svävade en liten gulröd eldsflamma ovanför hans handflata.
”En dröm?” föreslog Omot. Hela tiden sedan Tikk försvunnit kunde mycket väl ha varit en dröm, men det kändes alldeles för verkligt för att verkligen vara en dröm. Han kunde ju i alla fall hoppas.
”Det skulle det ju i och för sig kunna vara”, sade Eyt och sänkte frånvarande handen igen.
”Varför måste du hålla på såhär hela tiden?” frågade Omot matt och satte sig ner med ryggen mot en packlåda.
”Jag försöker bara distrahera dig och dina korkade tankar”, förklarade Eyt och slog sig ner uppe på lådan.
”Tack.” Omot suckade djupt. Nu tänkte han på Tikk igen.
”Man vet aldrig vad livet ska ta för vändningar. Ena stunden är man där och gör så, den andra är man någon annanstans och gör något helt annat av någon underlig anledning som man inte själv är medveten om.”
”Hur stor roll spelar det för universum vad jag gör? Vad är meningen med livet för alla oss som har tråkigt mesta delen av sin tid?”
”Säg det”, mumlade Eyt och suckade drömskt.
Då började Omot vissla. Av någon anledning hade han kommit att tänka på en melodi som Milia brukat gå och nynna på. Den var nästan sorgsen, fast ändå inte alls. Den var liksom så lycklig att man blev sorgsen över att man aldrig skulle få uppleva den lyckan. Det var en lugn och harmonisk visa, som påminde om de mest enkla saker, som aldrig förändrades, utan bara var som de alltid varit. Omot tyckte den passade mycket bättre här på Elejona än i rymden. Naturen och människans slit för överlevnad kändes mycket mer rätt än den värld där robotar gjorde allt.
Snart hade Eyt också lärt sig melodin och började nynna med. Han hade en vacker stämma som han skickligt snodde runt med Omots visslingar.
Omot fick visioner om en liten by någonstans. Med bondgårdar och en massa glada människor. Där fanns också en ståtlig skog och en glimrande vacker sjö, eller åtminstone en bäck. Där skulle han kunna bo i resten av sitt liv, tillsammans med Tikk.
Han tystnade.
”Det var en vacker melodi. Finns det någon text?” undrade Eyt.
”Ingen som jag känner till”, svarade Omot och log mot sin vän. ”Du verkar ha en vacker sångröst.”
”Nej du, det har jag inte. Ryn är sångerskan i vår familj. Hon är Själasångerska, vilket betyder att hon har en magisk röst”, berättade Eyt.
”Har alla dina syskon magiska egenskaper?” frågade Omot. Han trodde fortfarande egentligen inte på det där med magi.
”Det skulle man kunna säga, antar jag. Men vi är så väldigt olika annars.”
”Är det så att man föds till magiker?”
”Nej, men vi föds alla med olika förutsättningar för magi, och jag har haft väldigt lätt under min utbildning till Kraftbärare. Ryn föddes med en väldigt vacker röst, men det har krävts långa studier för att hon verkligen skulle bli en Själasångerska.”
”Men hur vet man vad man har för förutsättningar då?”
”Det är en väldigt bra fråga faktiskt. Jag skulle tro att det vore bäst att ha en Kännare, som kan känna av det, men Kännare finns det inte utanför Jerilir, och i Jerilir finns det ju faktiskt inga andra magiker än Kännare. Så därför har vi en massa konstiga test, som bara någon med rätt förutsättningar kan klara”, förklarade Eyt.
”Jag förstår”, mumlade Omot.
”Om du frågar mig, så tror jag mest att det handlar om vilja. Jag tror att man med förutsättningar menar vilja och intresse. Är du intresserad av det här, och vill lägga ner all den här tiden och koncentrationen på det här, så orkar du det här och kommer kunna lyckas uppnå målet. Det finns många som aldrig avslutar studierna också.”
”Du måste vara en naturbegåvning”, sade Omot och skrattade. Han hade ju själv gått igenom samma sak när han blev mekaniker. Han älskade att tillverka och laga saker, att lösa alla möjliga teknologiska problem, programmering också. Han ville helt enkelt veta hur saker fungerade. Nu älskade han Tikk mer än teknologin.
”Det säger alla, men i själva verket är den många års intensiv träning som tagit mig hit där jag är idag”, sade Eyt. ”Men jag hade bra motivation, eftersom jag bestämt skulle bli bättre än mina syskon.”
”Ska vi ta och äta något?” föreslog Omot.
”Det gör vi”, höll Eyt med.
De fick äta tillsammans med skeppets besättning, vilket innebor ett väldigt ståhej. Det blev väldigt mycket skratt, och en hel del sång. Eyt drog en gammal sjömansvisa han lärt sig på en planet långt borta och orsakade stort jubel.
När besättningen var tvungen att återgå till arbetet, erbjöd sig Eyt att hjälpa till med disken, självklart drog han med sig Omot också.
Det blev en ny erfarenhet för honom, eftersom han aldrig diskat för hand tidigare. Rymdskeppet hade ju det mesta automatiskt. Men det kändes bra att få jobba lite med händerna.
”Har det hänt något intressant här i landet den senaste tiden?” frågade Eyt kocken, som höll på att skura köksgolvet.
”Nä, bara de vanliga oroligheterna med Karqol”, svarade kocken.
”Ja, det var ju inga nyheter”, sade Eyt besviket.
”Men det ryktas faktiskt om att kungen skulle ha lämnat huvudstaden för att hjälpa till vid gränsen”, berättade kocken.
”Då verkar det ju vara förändring på gång”, sade Eyt.
”Men du får nog veta mer i Avéda, vi har haft fullt upp med varor senaste tiden.” Kocken suckade och kliade sig på hakan.
”Ja, så är det nog”, höll Eyt med. ”Men nu är vi klara här i alla fall Ommo. Kom så frågar vi om vi kan göra något uppe på deck.”
”Jag får väl tacka så mycket för hjälpen då”, sade kocken och torkade av händerna på sitt smutsiga förkläde. Sedan vinkade han iväg dem.
”Det där med krig låter komplicerat”, muttrade Omot när de kom ut i solskenet igen.
”Det är det också”, suckade Eyt. ”Nu när jag tänker stanna här, så ska jag göra allt jag kan för att få ett slut på alla krig.”
”Hoppas du lyckas med det då, eftersom jag troligtvis kommer vara fast här i resten av mitt liv också”, sade Omot. Han försökte vänja sig vid tanken på att faktiskt bo på Elejona.
Resten av dagen hjälpte de till med en massa småsaker på skeppet, det var inte speciellt komplicerat eller mycket att göra, men det höll dem sysselsatta. Omot tänkte av och till på Tikk, men mest tänkte han på vad han själv skulle ta sig till om de stannade på planeten.
”Vakna nu Ommo, jag tror vi är framme snart, eller något sådant”, sade Eyt och gäspade sömnigt.
Omot slog trött upp ögonen och tittade ut genom fönstret, solens starka strålar fick havet att lysa utanför fönstret.
”Här syns då inget land”, mumlade Omot.
”Vi får väl gå upp och kolla då.” Av någon anledning verkade Eyt alltid piggna till väldigt snabbt på morgnarna.
De hade kommit in i hamnen. Besättningen jobbade för fullt med att lasta av och på varor, och från land spred sig ljuden från en morgonpigg stad. Omot tyckte att Avéda verkade vara en stillsam stad.
”Det här Ommo, det är en riktigt gammal Jerilirsk fiskestad”, sade Eyt och hängde ut över relingen.
Då kom kaptenen och sade att de kunde ge sig av, eftersom skeppet måste förberedas för nästa resa.
Omot gick till hytten och hämtade deras packning, medan Eyt stod kvar och pratade med kaptenen.
”Nu kan vi gå”, sade Omot och räckte Eyt sin väska.
”Ja, det ska vi! Tack för skjutsen och lycka till i framtiden!” ropade Eyt och sprang ned för landgången.
Omot skyndade efter och suckade inombords. Nu var de där. I staden Tikk åkt till för att söka upp den där helaren. Nu skulle Omot och Eyt också söka upp Véma.
”Ursäkta mig, vet du var jag kan hitta en helare i den här staden?” frågade Eyt en man som stod och tittade på måsarna. Det kryllade av dem i luften.
”Norra Marknadsgatan”, mumlade mannen.
”Okej, tack.” Eyt stegade iväg längs hamngatan.
”Vet du var vi är på väg?” frågade Omot. Han kände sig nervös igen.
”Ja då, jag kan den här staden, hyfsat i alla fall”, svarade Eyt självsäkert.
Det kändes som att de gick runt i cirklar, korsade olika gator här och där. Omot litade på att Eyt skulle hitta, men efter en lång stund upptäckte han att Draken inte såg så självsäker ut längre. I förbifarten frågade Omot till slut en pojke om det bodde någon helare i närheten.
Pojken pekade på ett hus alldeles i närheten.
”Där ser du att jag hittar!” utbrast Eyt segervisst. Han skuttade fram till dörren och knackade på.
”God dag mina vänner”, hälsade en gammal gumma dem.
”Hej, vi letar efter en helare…” började Eyt. ”Vad var det nu hon hette?”
”Véma”, sade Omot.
”Jasså”, sade gumman. ”Ja, jag är ju helare, men om ni letar efter Véma, så har hon sin mottagning i närheten av östra porten. Hon har ett litet hus med trädgård och örtstuga, utanför muren.”
”Östra porten är jag i alla fall säker på var den finns”, sade Eyt med ett triumferande leende.
”Tack så mycket för hjälpen”, sade Omot och log ursäktande mot den gamla helargumman.
”Trevligt att jag kunde hjälpa till”, log hon och stängde dörren igen.
Med en suck följde Omot efter Eyt. Den här gången tvekade han inte ett enda steg. Vid porten frågade de en vakt efter den sista delen av vägen, för att vara säkra på att de kom rätt, men när de kom fram till gården verkade det inte vara någon där.
”Att vi aldrig kan få det här överstökat någon gång!”, morrade Omot frustrerat bankade hårt på husdörren.
”Det börjar jag tycka också nu”, mumlade Eyt.
De stod tysta och väntade på att något skulle hända, och till slut öppnades dörren. En kvinna kikade ut på dem med skrämda, uppspärrade ögon.
”Förlåt, vi trodde inte att det var någon hemma”, ursäktade sig Omot. ”Vi söker Véma.”
”Hon är på Kännaruppdrag i Moluvar”, sade kvinnan. Hon flackade med blicken.
Omot kände modet sjunka igen. Vem skulle de nu fråga om Tikk? Det var över. De hade inget att gå på längre. Spåret hade tagit slut…
”De kom med drakar och hämtade henne, hennes lärling och den där underliga flickan de tog hand om. Véma sade att det var något speciellt med henne, men jag träffade henne aldrig riktigt”, rabblade kvinnan nervöst.
”Var det den här flickan?” frågade Eyt och sträckte fram fotot på Tikk.
Kvinnan tittade på bilden och nickade hastigt.
Spåret ledde alltså vidare. Men det var som Omot trott, det var inte lätt att hitta hans dotter.
”Moluvar alltså”, sade Eyt fundersamt. ”Hur är läget där borta nu?”
”Oroligheterna vid gränsen har ökat, så de behöver mer folk, och det finns ju inte så många Kännare.” Kvinnan tittade ängsligt på Eyt.
”Så vi måste till Moluvar”, sade Eyt.
Omot suckade.
”Det är långt dit om man inte har någon drake”, mumlade kvinnan och tittade ner på sina fötter.
”Vilken tur att vi har en, då”, log Eyt. I hans ögon syntes den där klurigheten han var så bra på.
”Syftar du på dig själv nu?” frågade Omot och skakade matt på huvudet.
”Ser du någon annan drake här kanske?” skrattade Ety. ”Ursäkta om vi störde, sköna dam, men tack för informationen.”
”Om ni kommer till Moluvar. Kan ni då hälsa till Véma från mig och familjen?” frågade kvinnan försiktigt.
”Det är klart vi kan!” sade Eyt och bugade djupt för henne.
”Vem ska vi hälsa från?” frågade Omot.
”Alja, hennes syster.”
”Okej, då gör vi det”, sade Omot och log.
”Tack.” Kvinnan stängde dörren och försvann in i huset igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar