Tikk: 16 - Draken

Fortsättning!

Jag förstår om det tycks gå lite fort, men samtidigt känns det också som om det går för långsamt. Det går knappt en dag per kapitel... Jaja...

Förhoppningsvis är det spännande i alla fall :)

16

Draken

”Om vi har tur får du ändå träffa Tikk idag i alla fall”, sade Eyt och gick en bit bort från huset. Där stampade han lite i marken med sin stav.

”Hur då?” frågade Omot.

”Plocka fram packasken”, bad Eyt. Han kom fram och hjälpte Omot av med ryggsäcken.

Omot plockade fram den lilla asken som plötsligt blev väldigt stor. Han undrade vad Eyt hade där som skulle kunna hjälpa dem att ta sig dit Tikk rest.

Men Eyt tog ingenting ur asken, istället lade han ner Elwario, svärdet och Omots väska. Innan Omot hann reagera hade Eyt förminskat asken och lagt ner den i sin egen väska.

”Vad gör du?”

”Du får bära min väska istället, jag kan inte ta den själv”, sade Eyt.

”Jag hänger inte med”, suckade Omot. ”Vad menar du?”

”Vi behöver ju en drake”, förklarade Eyt. Sedan tog han några steg tillbaka igen och liksom tonade bort till osynlighet och försvann.

Omot stod stumt och glodde.

Istället för Eyt tonade en drake fram ur tomheten. Den var som en jättestor katt, fast täckt av grönskimrande svarta fjäll, med en rad mörka taggar längs ryggen, och ett par hopfällda vingar vid sidorna. Den tittade på Omot och morrade lite, ett djupt muller någonstans långt inifrån. Ögonen var som dem på Elwarios drake när de glödde blå, fast de här var lila och fulla med liv.

Omot höll andan under dess blick och vågade inte röra sig.

Draken tog ett par smidiga steg närmare Omot och fällde ut sina fantastiska vingar. Vingmembranen var lilaglödande som ögonen och tycktes högst overkliga, det var svårt att avgöra var kanten på vingarna verkligen slutade.

”Kom nu så sticker vi.”

Omot såg sig skräckslaget om, men rösten kom inifrån hans eget huvud.

”Äh, lägg av! Det är ju jag!”

Det var Eyts röst.

”Hoppa på nu, annars kommer vi aldrig iväg”, sade Draken. Han böjde sig ner och knuffade till Omot med nosen

”Det var som…” Omot återfick tal-och rörelseförmågan och tog ett skrämt steg tillbaka.

Om det här hade hänt ett par veckor tidigare hade Omot inte alls accepterat det som möjligt att en man skulle kunna förvandla sig till drake, men nu brydde han sig inte riktigt längre. Han trodde fortfarande inte på magin, men det spelade ingen roll, eftersom det ändå var som det var.

”Vill du inte träffa Tikk?” Draken lade sig ner på marken och tittade på Omot.

”Kunde du inte ha sagt något om det här tidigare?” sade Omot nervöst och drog en hand genom sitt hår. ”Då hade det kanske gått lättare att smälta.”

”Kom bara inte och påstå att du hade trott mig bara”, fnös Draken.

”Nej, det hade jag inte, men du hade ju kunnat säga det ändå! Jag hade i alla fall redan accepterat att du var galen, så det hade ju inte gjort någon skillnad”, sade Omot och försökte samla sig.

”Okej, förlåt då! Det här är inget jag vanligen brukar berätta för folk, så jag tänkte inte på det tidigare”, sade Draken irriterat. ”Kom igen Ommo, det är långt till Moluvar.”

”Ja, ja, jag blev lite chockad bara”, mumlade Omot. Han hängde på sig Eyts väska och tog ett djupt andetag, sedan klättrade han upp på Drakens rygg via ett framben. Där fanns en lagom sittplats där man kunde hålla sig fast i en av ryggtaggarna.

Det var så overkligt som det bara kunde bli, ändå kände Omot fjällens struktur mot sina fingrar och hur musklerna rörde sig när draken reste sig upp, och det var overkligt verkligt.

”Nu var det länge sedan jag flög på riktigt”, sade Draken och kastade sig upp i luften. De stora vingarna gjorde att han klättrade snabbt uppåt.

Omot kunde snart se hela Avéda när han tittade ner, men det var inte alls som att flyga med ett rymdskepp. Vinden ven i hans öron och temperaturen sjönk när de steg, men från drakkroppen under honom strålade en annan slags värme, så han frös inte. Det här skulle alltid förbli en av de konstigaste händelserna i hans liv, förstod han.

”Är det inte ljuvligt!” jublade Eyt i Omots huvud. Draken stannade till lite innan han sedan med full fart flög iväg mot bergen i öst.

”Hur lång tid kommer det här att ta?” ropade Omot för att överrösta vinden. Hastigheten var imponerande, Omot hade aldrig trott det fanns någon levande varelse som var så snabb.

”Det beror på hur jag orkar. Middagstid kanske”, svarade Eyt.

Sedan flög de vidare i tystnad, om man bortser från vinden.

De stannade för att vila och äta lite vid stranden av den flod som de följt hela vägen från Avéda. Nu befann de sig i utkanten av en stor skog.

Eyt återtog sin mänskliga form och sträckte på armar och ben. Han såg ut precis som vanligt, inte alls trött efter den långa flygturen.

”Det här var en ny erfarenhet”, mumlade Omot. Han var lite stel i benen efter att ha suttit stilla i vinddraget hela tiden.

”Fantastiskt landskap, va?” frågade Eyt med ett brilliant leende.

”Jovisst”, skrattade Omot. Det var skönt att höra Eyt röst på riktigt igen och inte bara inuti huvudet.

De plockade fram lite mat ur Eyts väska och högg in.

”Vad är det för ställe vi är på väg till egentligen?” frågade Omot.

”Moluvar? Det är ett träningsläger för Jerilirs tappra krigare, det är där Kännarna håller till också”, berättade Eyt med munnen full.  Han proppade i sig av maten som en hungrig varg, det där flygandet tog nog på krafterna ändå.

”Så det är som en krigsbas? Det låter farligt om det kan bli krig när som helst”, sade Omot bekymrat.

”Kanske det, men Kejsaren har inga drakar i sin styrka, och då är det inte lönt att ge sig på Moluvar. Det är nämligen som en stad på en liten bergstopp dit man inte tar sig speciellt lätt till fots”, sade Eyt.

”Okej”, muttrade Omot.

När de ätit klart och fyllt på sina vattenreserver gav de sig av igen. Med ny styrka flög de vidare. Eyt planerade att de skulle gå den sista biten så att inte alla skulle se honom som drake. Det skulle förlänga resan med någon timmes klättrande till fots.

Men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När de på avstånd närmade sig Moluvar dök Draken brant ner bakom en bergsås.

”Pildrakar!”

”Va?” Omot klättrade skakad ner på marken.

”Pildrakar från Vrylvslätten i södra Karqol!” Utbrast Eyt och snubblade lite efter att ha återvänt till människoskepnad. ”Vad gör de här?!”

”Vadå?” frågade Omot förvirrat.

”Tur att drakarna inte kan tala om för sina ryttare vad de ser, men jag tror de kan ha sett oss”, sade Eyt och tog väskan från Omot. Han plockade fram packasken och stoppade den i en innerficka på sin väst. Sedan gav han tillbaka väskan.

”Vad ska vi göra?” Omot förstod ingenting.

”Vi börjar gå”, sade Eyt och började klättra upp för åsen.

Omot följde mödosamt efter. Han förstod ingenting.

”Om vi åker fast får du inte säga någonting annat än att vi är på väg till Moluvar för att hjälpa till vid gränsen”, sade Eyt bestämt.

De klättrade vidare uppåt och minuterna sniglade sig fram. Terrängen var stenig och svårframkomlig så det gick inte speciellt fort.

Ganska snart såg de tre prickar på himlen som kom i deras riktning med en väldig fart. När de var så nära att det gick att urskilja ryttarna på drakarnas ryggar, stannade Omot och Eyt.

”Nog får du sköta snacket allt”, mumlade Omot ängsligt. Skräcken över att inte veta vad det var som hände gnagde i hans sinne, men han kunde inte finna sig till att fråga Eyt något. Han hade blivit lite rädd för honom också, efter den chockerande förvandlingen till drake.

Då hördes ett rop på ett för Omot okänt språk, och sedan dök de tre drakarna ner och omringade honom och Eyt.

Drakarnas ryttare var helt vitklädda, med huvor så att bara deras mörka ögon syntes. En av dem höll upp en mörk hand, som för att be om tystnad och stillhet.

”Vilka ni är?” frågade han, med en kraftig brytning.

”Jag är Eyt Fiskarson och det här är Omot Smedslärling”, svarade Eyt tvekande.

Omot tittade chockerat på honom, men höll sig från att säga något och hoppades att främlingarna skulle misstolka reaktionen.

”Vi ämnar oss till Moluvar för att se om det finns något vi kan göra där”, fortsatte Eyt. ”Vi har rest hela vägen från Avéda.”

Därpå följde en diskussion mellan drakryttarna på deras eget främmande språk.

Eyt tittade ner i marken och flinade till vid ett tillfälle, men han skyndade sig att försöka se orolig ut igen. Omot misstänkte att Eyt faktiskt kunde det där språket han också.

”Vi er ta till Moluvar”, sade han som först talat till slut.

De två andra steg av sina drakar och gick fram till Eyt och Omot. En av dem tog väskan av Omot och tittade snabbt igenom den, sedan släpade han med sig Omot och satte honom bakom sig på sin drake. Den andre tog Eyt.

Plötsligt var de i alla fall i luften igen. Pildrakarna var snabba, men konstigt nog inte lika snabba som Eyt varit. Han använde kanske inte bara muskelkrafter och luftskicklighet när han flög…

Snart fick Omot syn på Moluvar. Det var som ett berg med toppen avskuren. Runt kanten ringlade en kraftig mur och där innanför fanns en stad med ett antal stora öppna platser. En del av staden var avskärmad med ytterligare en mur och där innanför fanns en stor borg med höga torn och några mindre byggnadsverk. Det var dit de var på väg.

Bakom borgen fanns en öppen plats där de landade. De möttes genast av fler av dessa mörkhyade människor i konstiga klädnader.

De talade till varandra på sitt obegripliga språk och sedan förde de med sig fångarna in i borgen och ner till vad som tydligen var fängelsehålorna. Omot och Eyt blev inknuffade i en gemensam cell.

”Jaha”, muttrade Omot när vakterna lämnat dem och gått därifrån. ”Vad sade de?”

”Vad?” frågade Eyt förvånat.

”Jo du! Jag såg nog på dig att du förstod”, sade Omot och hoppades att han hade rätt. ”Men själva verkade de alldeles för ouppmärksamma för att kunna lägga märke till något sådant.”

”Jo, jag besökte Vrylvslätten för många, många år sedan och lärde mig vrylviska”, erkände Eyt.

”Men kan du inte ta oss ut härifrån då?” föreslog Omot. ”Och berätta senare vad de sade.”

”Hur då?!” fräste Eyt.

”Lite trolleri kanske? Det där med draken måste ha varit mycket mer komplicerat än att smita ut från en fängelsecell”, tyckte Omot.

”Jag har tränat i åratal på draken, medan sådana här situationer inte är något jag normalt brukar försätta mig i”, muttrade Eyt irriterat.

”Får jag fråga vilka ni är?” frågade plötsligt någon. En kvinna steg fram ur mörkret i cellen bredvid. Hon såg väldigt sliten ut, smutsen från fängelsehålan hade satt sig på hennes kläder, och hennes ögon var djupt fyllda med oro.

”Det beror på vem du är”, svarade Eyt. Han hade fortfarande en lite irriterad.

”Flehn Drakmästare”, viskade kvinnan skamset.

”Drakmästare?” sade Eyt förvånat. ”Då kanske du kan berätta vad det är som har hänt här?”

”Vi flög med förstärkning till gränsen, men när vi var på väg tillbaka hamnade vi ett bakhåll och de dödade våra drakar. De tog oss tillbaka hit och då var hela Moluvar under fiendens kontroll. Eftersom jag var den som styrde här då, förde de mig hit. Jag vet inte vad som hänt med de andra drakryttarna”, berättade Flehn. ”Så vilka är ni? och vad gör ni här?”

”Jag är Eyt Kraftbärare och det här är Omot Chefsmekaniker”, presenterade Eyt dem den här gången.

”Vi letar efter min dotter”, sade Omot.

”Mekanikerdotter”, mumla Flehn. ”Vémas skyddsling?”

”Ja! Ja, hon kom hit med en Véma”, utbrast Omot förtjust. Han kunde inte tro det, kunde Tikk verkligen vara där ändå?

”Vi satte henne med bågskyttarna”, sade Flehn och vände sig istället till Eyt. ”Om du förstår vad vrylverna säger kan du väl berätta vad de sagt”, bad hon.

”Tja, de tyckte vi var tokiga som vandrat hela vägen från Avéda till Moluvar bara för att få delta i kriget”, berättade Eyt. ”De tyckte vi hade dålig packning. Den där asken är fantastisk Ommo, tänk vilket smugglarredskap!”

”Har ni gått hela vägen från Avéda?” frågade Flehn förskräckt.

”Nej”, svarade Omot. ”Men sade de inget mer?

”Jo, de diskuterade vad de skulle göra med oss. Vi lurade dem allt att tro att vi inte var mycket till hot”, skrattade Eyt. ”Jag tror de kommer släppa ut oss i staden ganska snart.”

”Sade de något om sina planer?” frågade Flehn.

”Det verkar som om deras order är att hålla Moluvar oanvändbart för Jerilir i kriget och att se till att ingen vid gränsen får reda på att de är här. Fråga mig bara inte var orderna kommer ifrån”, sade Eyt och kliade sig i huvudet.

”Om ni blir släppta så måste ni se till att kungen och gränsvakterna får reda på det här. Ni kan prata med Véma Kännare, hon kanske kan hjälpa er hitta Sollex. Han gömmer sig antagligen någonstans i staden, men om ni ska ta er ut härifrån så måste ni ta honom med”, sade Flehn. ”Det är mitt fel att vi är i den här situationen. Jag är ingen bra ledare. Men någon måste ta oss ur det här.”

”Jovisst, och jag lovade ju faktiskt att jag skulle få ett slut på det här eviga kriget nu när jag verkligen är tillbaka”, sade Eyt med en suck.

”Det var ett ambitiöst löfte”, mumlade Flehn. ”Men för all del, få slut på kriget!”

”Eyt är Kraftbärare, du har ingen aning om vad han kan göra”, sade Omot och skakade på huvudet åt sig själv. Han trodde ju inte själv på allt Eyt kunde göra.

”Det är inte många som vet det här i världen”, mumlade Eyt och jonglerade lite med en ensamt fladdrande eldslåga.

Flehn tittade på den med storögd förundran.