Tikk: 19 - Flykt

Här har vi alltså nästa kapitel, ojoj!

Ja det var egentligen klart mycket tidigare och jag är mitt inne i nästa kapitel redan, har bara fixat med lite ändringar.

Enjoy :)

19

Flykt

Det blev bestämt att de skulle ge sig av samma kväll och ta sig så snabbt som möjligt igenom tunnlarna. Men hur de skulle göra när de kom till bergets fot kunde de inte avgöra förrän de kommit dit och såg hur där såg ut. De som stannade kvar skulle göra sitt bästa för att uppehålla illusionen av att ingen alls lämnat Moluvar och se till att huset inte plötsligt bara stod tomt.

”Jag och Sollex ska ge oss ut och skaffa fram lite extra förnödenheter”, sade Véma efter att de viktiga besluten avgjorts.

”Ska vi?” frågade Sollex med en något ogillande min.

”Jag antar att du vet vart allt förvaras här i Moluvar”, svarade Véma och knackade Eyt på axeln. ”Kan jag få låna den där lådan du hade så att vi slipper gå och släpa öppet på en massa grejer?” frågade hon.

”Visst, Sollex vet kanske vart de har allt, men varför du?” frågade Eyt henne och plockade fram förminskningskistan, som Tikk kallade den.

”Därför att jag är Kännare”, svarade Véma och snodde kvickt åt sig kistan från Eyts hand.

Eyt såg ut som om han ville säga något, men lät bli.

Sollex bara skakade på huvudet och följde efter Véma ut genom dörren.

Tikk skrattade åt Eyts min när de försvunnit. Véma hade goda avsikter med allt hon gjorde, även om hon inte visade det. Tikk visste att det alltid var så. Eyt visste väl inte hur Véma fungerade.

”Vad gör vi nu?” frågade Omot. Han såg ut att just nu inte orka bry sig riktigt om vad som hände runtomkring. Han hade nog sovigt dåligt.

”Ja, jag vet inte hur länge de kommer att vara borta”, svarade Eyt och ryckte på axlarna.

Tikk kunde bara inte förstå hur hon hamnat där hon nu var. Det här var så långt ifrån de tråkiga dagarna på rymdskeppet som det gick att komma. Då hade hon varit en obetydlig skugga som oftast bara hängde efter chefsmekanikern på rymdskeppet YGV7259. Nu satt hon i ett litet hus i en stad ockuperad av folk ridande på drakar, på en planet full av magi, i ett allvarligt krig mellan två länder där de slogs med svärd. Till storleken var Moluvar så fruktansvärt mycket mindre än rymdskeppet men här hände ändå så fruktansvärt mycket mer än det gjorde där. Tiden på Elejona hade varit mycket mer händelserik än ett helt år på rymdskeppet. Rentav flera år.

”Vad är det vi ska göra i Karqol egentligen?” frågade Omot.

”Ta reda på mer om det här träskmarksfolket och vad de har för planer”, svarade Eyt.

”Vart är det tänkt att vi ska bege oss till att börja med?” frågade Temmo.

”Jag tänker mig att vi ska besöka huvudstaden”, svarade Eyt och kliade sig i huvudet.

”Hur ska det gå till då?” frågade Tikk. Hur långt var det egentligen till Karqols huvudstad och hur lång tid skulle det ta att gå dit? Fast det Tikk undrade mest var ju hur de skulle kunna ta sig in där utan att bli avslöjade.

”Vi kommer nog på något efter vägen”, sade Eyt. Han var ju i alla fall optimist.

”Hur långt är det till huvudstaden?” frågade Tikk. Alla tittade på Eyt eftersom han troligtvis var den enda av dem som faktiskt varit i Karqol.

”Det tar väl några dagar”, svarade Eyt.

”Några dagar? Borde det inte kunna ta några dagar bara att ta sig till gränsen?” frågade Temmo. ”Till fots i den här terrängen?”

”Jag är inte så bra på avstånd”, sade Eyt och slog ut med armarna.

”Jag trodde du var bra på allt”, sade Nibbo ironiskt.

”Det har jag aldrig sagt!” försvarade sig Eyt och log oskyldigt.

”Nej, men du har en otrolig ingenting-är-omöjligt anda”, påpekade Omot.

”Jag har lärt mig det förstår ni, att någonting som verkar omöjligt just nu kanske är en självklarhet någon gång i framtiden och att man har en väldigt mycket större chans att lyckas när man i alla fall försöker än när man bara ger upp”, förklarade Eyt. ”Det finns inga misslyckanden, bara mindre önskade utgångar.”

”Det har du visserligen rätt i, men det skulle faktiskt kunna sluta riktigt oönskat och vi blir dödade allihop”, sade Nibbo och suckade tungt med en fjärran blick.

”Det är många som har fått sätta livet till i det här kriget”, sade Läjker och hängde med huvudet. ”Vi måste göra vad vi kan för att få ett slut på eländet. Försöka är det minsta vi kan göra.”

”Det här kriget har varat så länge, man glömmer lätt bort hur hemskt det faktiskt är”, mumlade Eyt.

”De krig jag sett har inte involverat svärd och pilbågar”, sade Omot. ”Där kunde motståndarna inte ens se varandra. De har sina maskiner på de planeterna.”

”Och krigen i sagorna slutar ju alltid lyckligt”, sade Tikk. Hon önskade verkligen att det här skulle vara som i en saga.

”Duma hträsjskmän”, muttrade Ketopol med sin underliga brytning. Han var ändå ganska bra på allmänspråket.

”Jag önskar det vore lika fredligt här som det var i Pulturg Serti när jag växte upp, det enda vi hade där var harmlösa syskonkrig”, sade Eyt och log. Han återupplevde gamla minnen förstod Tikk. ”Det är alltför många år sedan jag var där senast. Undrar hur de har det där nu.”

Sedan satt de tysta en lång stund.

”Vi kanske ska gå och packa lite”, sade Nibbo plötsligt och drog med sig Läjker upp på övervåningen.

”Jag har packat färdigt”, mumlade Tikk.

”Det har vi med”, sade Eyt och menade antagligen Omot och Ketopol förutom sig själv.

”Jag har inte så mycket att packa”, suckade Temmo. ”Inte Véma heller.”

”Hur ska vi göra när ni gett er av?” frågade en av kännarlärlingarna.

I brist på annat att göra startades en diskussion om hur tre personer skulle kunna få det att se ut som om det bodde åtta personer i huset. De skulle med jämna mellanrum föra ljudliga konversationer och vara ute mer och träffa andra i Moluvar men aldrig lämna huset obevakat. Om någon frågade om de andra skulle de säga att de var ute. Det var i alla fall några av förslagen som lades fram.

Tiden gick, och precis när de började undra över Véma och Sollex så knackade det på dörren och de var tillbaka.

”Du känner inte mig!”, sade Sollex till Véma. Det verkade vara fortsättningen på en redan påbörjad diskussion.

”Nej, jag vet inte vem du egentligen är”, höll Véma med. ”Men du spelar en viktig roll för Jerilirs framtid.”

”Gör vi inte alla det i så fall?” suckade Sollex och sjönk ner på en stol. Han såg väldigt matt ut.

Véma tittade på honom med en outgrundlig min.

”Så vad har ni med er tillbaka?” frågade Eyt. Tikk hade hellre velat veta vad de pratat om, men det var kanske inte rätt tillfälle.

Véma tog fram förminskningskistan och visade upp dess innehåll. Där fanns nu en hel del nya saker och alla Eyts grejer var prydligt hoppackade så att de tog mindre plats än de gjort förut.

”Här har vi nu mat, vapen, kläder och lite annat som kan komma till användning”, berättade Véma.

Tikk tittade ut genom fönstret och förstod att det inte var alltför lång tid tills det skulle börja skymma.

De gjorde i ordning en ordentlig sista måltid innan resan, men Tikk åt inte mycket. Hon var rädd. Hon hade inte tänkt på det förut, men de skulle lätt kunna bli dödade i Karqol om något gick snett. Tikk hade varit rädd förut men det här var speciellt. Nu var hon lyckligare än någonsin, så det kändes hemskt att lämna den trygghet som de, trots vrylverna, hade i Moluvar. Hon försökte verkligen intala sig själv att det skulle bli ett spännande äventyr men obehaget hängde envist kvar.

”Hur är det med dig Tikk?” frågade Omot när de äntligen skulle ge sig av.

”Det är bra”, mumlade Tikk till svar och drog ett djupt andetag.

De hade bytt om till Elejonska reskläder och alla hade fått varsin väska med förnödenheter för resan genom tunneln, där de inte skulle kunna utnyttja förminskningskistan eftersom den var för stor. Véma var väldigt olik sig utan klänning och med ett segervisst leende. Hon utstrålade känslan av att uppdraget skulle lyckas men det var föga lugnande för Tikks egna känslor.

”Då går vi”, sade Sollex och öppnade dörren.

Temmo tog farväl av sina vänner som skulle stanna kvar, med ett sorgset leende. Sedan stängdes dörren efter dem.

Ett tjockt mörker lade sig så fort solen försvann ner bakom de högre bergstopparna och stjärnorna visade sig på himlen, men lyckligtvis syntes inte månen till.

”Vilken vacker kväll”, sade Eyt och andades in den friska kvällsluften.

”Så här ser det ju ut i rymden hela tiden”, sade Omot.

”I rymden finns inte den här luften”, sade Eyt och log brett.

Omot och slöt ögonen och drog några djupa andetag. ”Nej, det har du rätt i”, sade han.

”Rymdän?” sade Ketopol frågande med sitt konstiga uttal och tittade på Eyt.

”Rii”, viskade Eyt. ”Jag berättar senare.”

De mötte nämligen en vaktpatrull som tittade ogillande på dem. Ketopol gömde sig lite bakom de andra i gruppen.

Efter det började Eyt prata med Läjker, som för att försöka förhindra vakterna från att misstänka att gruppen faktiskt tänkte rymma från deras fångenskap. Ketopol såg trött ut, i alla fall trött på att försöka förstå vad det var de andra pratade om.

Tikk funderade på vrylviskan. Det verkade som om rii betydde rymden, och Ketopol hade väl sagt mo’rii om sin drake? Hette hans drake då någonting med rymd? eller var det så att vrylvernas översättning på drake hade med rymden att göra?

När de var framme vid den gömda trädgården kunde de andas ut, nu skulle färden fortsätta utom synhåll för några vakter.

”Jag går ner först och ser till att alla kommer in i tunneln”, sade Sollex och klättrade ner i brunnen.

Temmo var först att följa efter, utan att någon sade något. Men när Läjker klättrade ner i brunnen och åstadkom ett högljutt plask, fick Ketopol panik. Han väste en lång harang vrylviska och Eyt var tvungen att hålla fast honom för att han inte skulle springa därifrån.

Eyt gjorde sitt bästa för att lugna honom men Ketopol var verkligen förtvivlad. De hade ju pratat om att tunneln gick igenom en vattenfylld brunn, men han hade nog inte förstått det.

”Kommer ni?” frågade Sollex nerifrån brunnen.

”Vi måste fortsätta”, sade Eyt uppgivet och lämnade Ketopol sittande på marken med nedsänkt huvud.

När Nibbo suckade och klättrade ner till Sollex, gick Tikk och satte sig bredvid Ketopol.

”Det är inte så farligt”, viskade hon och lade en hand på hans arm. Han skakade.

”Vahtän…” mumlade han och tittade upp på henne.

Tikk läste rädslan i hans ögon. ”Jag är också rädd”, sade hon. Fast hon var inte rädd för vatten och hade ju tagit sig igenom tunneln förut.

Då suckade Ketopol och reste sig upp.

Eyt klappade honom på axeln och sade något på vrylviska. Sedan hjälpte han Ketopol ner i brunnen.

Färden genom tunneln gick liksom tidigare ganska snabbt. När de väl stod i Algalyns undre källare var de alla på bättre humör. Nu var det bara resan genom den andra tunneln kvar innan de var ute på öppen mark.

”Det där gick ju bra”, sade Sollex och stängde den lilla dörren efter dem. Precis när han gjort det kunde de höra röster uppifrån. Alla stelnade till och det enda som hördes var vattnet som droppade från deras blöta kläder.

Då var det någon som rörde sig i källaren ovanför och viskade något till sina kamrater, vartefter de stampade i golvet och måste ha förstått att det fanns ett rum där under.

Sollex smög försiktigt tvärs över källaren och sköt upp en lucka i golvet.

När en av männen ovanför plötsligt ropade något som orsakade stort tumult, skyndade sig Tikk och de andra efter Sollex.

”Vad ska vi göra?” frågade Temmo förtvivlat.

”Om de hittar tunneln är det ute med oss”, sade Sollex.

I samma ögonblick välte en hylla i källaren ovanför. Tikk gissade att det var den hylla som gömde luckan till det undre källarrummet.

”Gå!” ropade Eyt och knuffade ner Ketopol i nästa tunnel. Efter vrylven följde Temmo och Sollex.

När andra vrylver försiktigt började ta sig nerför källartrappan klappade Véma Eyt på axeln och kröp ner i tunneln hon också. Nibbo och Läjker följde efter henne innan Omot drog med sig Tikk.

Det sista Tikk såg av källaren var hur Eyt med en elegant handrörelse fick vrylverna i trappan att ramla omkull som om någon knuffat till dem. Sedan var Tikk nere i den mörka tunneln, snabbt krypande efter sin far utan att kunna se någonting.

Efter en plågsam minut, som kändes som en evighet där hon kröp genom den svarta tunneln, tog sig skrot ut ur Tikks väska och lyste upp mörkret. Omot blev synlig framför henne och framför honom kunde hon skymta Läjker.

”Fortsätt framåt Ketopol”, hördes Temmo röst längre fram i tunneln.

”Är alla med?” ropade Sollex.

Tikk vred på huvudet och såg bakåt i tunneln. Eyt syntes inte till.

”Inte än”, svarade Véma. Trots att hon kröp alldeles bakom Sollex i mitten av truppen, så visste hon.

Tikk tittade ner på sina jordiga händer och kände hur knäna ömmade. När hon såg hur tunneln sluttade nedåt framför sig, kände hon sig illamående. Hon slöt ögonen och stannade. Det kändes som om de var på väg långt ner under marken, utan någon väg ut och utan att kunna vända om. Fångad i ett hål.

”Tikk?”

Förvånat öppnade Tikk ögonen igen och såg sig om.

”Har de andra krupit ifrån dig?” frågade Eyt bakom henne. En liten blå ljusboll svävande i luften framför honom och lyste upp mörkret.

”Va?” Tikk vände sig framåt och tittade nedåt tunneln. Omot och de andra var utom synhåll. Inte ens skrot fanns där.

”Ingen fara, det är omöjligt att gå vilse i en tunnel utan sidogångar”, log Eyt och kliade sig i pannan.

Tikk såg då att han hade ett litet skärsår där och omedvetet smetade han ut blod över hela pannan. Tikk stelnade till. Vad hade hänt när Eyt mötte vrylverna i källaren egentligen?

”Aj då”, muttrade Eyt när han insåg vad han gjort. Han satte handen mot pannan igen och grimaserade. I samma stund slocknade den lilla ljusbollen.

”Är du okej?” frågade Tikk. Hon darrade.

”Ingen fara”, mumlade Eyt efter några djupa andetag. ”Vi måste fortsätta… så att vi kommer ikapp de andra.”

”Kan du ta dig förbi mig?” frågade Tikk osäkert.

”Okej”, mumlade Eyt och trängde sig förbi henne.

Tikk försökte göra sig så liten som möjligt för att undvika problem. När Eyt var förbi följde hon efter honom i jakten på de andra.

Det gick långsamt för Eyt men när Tikk frågade honom om de kanske skulle stanna och vila en stund så svarade han som om det inte alls vore några problem. Han sade ingenting om vad som hänt i källaren.

Även om Eyt verkade vara sitt vanliga outtröttliga jag så förstod Tikk hur trött han egentligen var. I den mörka tystnaden var det omöjligt för Tikk att undgå hans tunga andetag. Något sade henne också att om Eyt bara hade haft orken, så skulle han hållit kvar den lilla ljusbollen utan minsta problem. Tikk hoppades att han bara var trött och att det bara var hans egen magiutövning som tömt honom på krafterna.

”De andra måste väl stanna och vänta någon gång!” väste Eyt till slut och stannade. Det var tydligt att han var trött och irriterad.

”Hallå!” ropade Tikk så högt hon vågade. Det följdes av en stunds total tystnad.

”VÄNTA!!!” vrålade Eyt för full hals när inget svar kom.

Tikk slog händerna för öronen och höll andan.

”Vem där?” ropade Eyt lite lugnare.

Tikk tittade förvånat upp och framför Eyt kunde hon faktiskt se ett ljussken närma sig längre ner i tunneln.

Det var skrot som kom springande på sina små spindelben, med en stor lampa riktad rakt emot dem. Han pep triumferande.

Eyt satte sig lutad mot tunnelns vägg och andades ut. Nu när Tikk kunde se honom fick hon en klump i magen. Han såg inte alls pigg ut och blodet i pannan gjorde inte saken bättre, även om det inte alls verkade vara något allvarligt sår.

”Tack skrot”, sade Tikk och klappade sin lilla robot. ”Väntar de andra?” frågade hon.

Skrot nickade ivrigt och signalerade att de skulle fortsätta.

”En sekund bara”, mumlade Eyt och tog några djupa andetag. ”Okej”, sade han sedan och började krypa igen.

Tikk följde efter med ett bekymrat leende.

Efter inte alltför lång tid kom de äntligen ikapp de andra.

”Eyt!” utbrast Omot bestört när de kom inom synhåll.

”Det är bara ett litet skärsår”, suckade Eyt och kämpade sig fram och satte sig bredvid Omot.

Tikk satte sig bredvid honom lutad mot väggen mittemot.

”Låt mig ta en titt”, sade Véma bestämt och trängde sig förbi Nibbo, Läjker och Omot. Hon vinkade till sig skrot för att få bra ljus, sedan böjde hon sig fram och undersökte Eyts panna. ”Hur fick du det där?”

”Aj!” klagade Eyt. ”Det var väl en… jaktkniv?”

”Självklart”, suckade Véma och satte sig bredvid Tikk. ”Men det ser okej ut, och vi kan inte göra något åt det här nere i alla fall.”

”Det vet jag väl”, mumlade Eyt och gav Véma ett blekt leende.

”Men du ser faktiskt sjuk ut”, sade Véma med oro i rösten.

”Jag gjorde en liten felbedömning, men det blir bra om jag får sova lite”, sade Eyt och gäspade stort.

”Vad var det som hände egentligen?” frågade Läjker som satt på andra sidan Omot.

”Jag säkrade källaren så att de inte kan komma efter men de vet att vi är på väg ut och kommer patrullera de närliggande bergen noggrant”, berättade Eyt.

”Men vad gjorde du?” frågade Tikk.

”Jag gillrade en energifälla, så att det helt enkelt är omöjligt att komma ner i källaren utan att jag tar bort den”, svarade Eyt som om det var något helt naturligt han gjort.

”Hurdå?” frågade Omot.

”Jag laddade luften på ett sätt så att om något försöker ta sig dit blir det som att gå in i en bergvägg, men det råkade bli en lite större ansträngning än jag räknat med”, berättade Eyt och gäspade än en gång.

”Så mycket för att smita iväg oupptäckta”, suckade Véma.

Hur ska det nu gå att ta sig till gränsen?

En sekund senare började Eyt snarka högt.