Tikk: 20 - Bergen

Fortsättning!

Det var tänkt att det här kapitlet skulle bli längre, men jag tyckte att det höll på att bli lite för långt, så jag bestämde mig för att dela upp det istället. 

Jag jobbar vidare med nästa kapitel...


Har ändrat lite.

20

Bergen

Alla passade på att vila eftersom Eyt ändå sov. De hade ju varit uppe en stor del av natten vid det här laget.

Nibbo somnade med huvudet lutat mot Läjkers axel och han somnade med huvudet lutat mot hennes huvud. Tikk misstänkte att Ketopol och Temmo också somnat, men Sollex ögon glimmade till i skrots lykta då och då, så han var i alla fall vaken. Tikk själv hade hamnat i Omots famn och hade det ganska mysigt där, men ingen av dem sov.

Véma satt längst upp i tunneln bredvid Eyt och liksom vakade över de andra med en undersökande blick och eftertänksam uppsyn.

När Eyt äntligen vaknade var alla de andra redan vakna och hade letat fram något att äta.

”God morgon”, sade Eyt glatt och sträckte på sig så gått det gick i tunneln. Han verkade fullt återställd.

”Är det verkligen morgon?” mumlade Läjker.

”Det är klart det är morgon, det är det alltid när man vaknar”, sade Eyt.

”Det är faktiskt morgon, solen borde ha gått upp för ett bra tag sedan”, sade Tikk som såg att skrots klocka var 9.14. Hon hade inga problem med att allt ljus i tunneln kom från robotens lykta, det var ju i sådant ljus hela dagarna sett ut på rymdskeppet. Visst var det hemskt i den trånga tunneln, men Tikk var i alla fall inte beroende av solljus för att veta att det var morgon.

”Om du säger det så”, suckade Läjker och återgick till att stirra in i tunnelväggen.

”Om du bara ser till att äta något nu så kan vi fortsätta sen”, sade Véma och började rota i Eyts väska på jakt efter något ätbart.

Det var inte så mycket mer som blev sagt, och snart kunde de fortsätta färden.

Det tog ingen lång stund innan Tikks knän började ömma, men hon bet ihop och följde tätt efter Omot, i vad som kändes som många, många timmar. De gjorde ofta pausar, men det kändes ändå som en oändlighet.

”Vi borde inte ha så långt kvar”, sade Sollex när ungefär halva dagen passerat.

”Hur långt är inte så långt då?” frågade Omot matt.

”Jag vet ju inte exakt var vi är någonstans, det är bara en gissning”, svarade Sollex irriterat. ”Det är inte som att jag har krupit igenom här förut bara för kuls skull.”

De var alla på dåligt humör vid det här laget.

”Om vi bara kunde komma ut någon gång”, muttrade Läjker.

”Vi skulle verkligen behöva lie frisk luft”, suckade Nibbo.

”Då är det väl bäst vi fortsätter. Om det här är den värsta delen av resan så kan det ju bara bli bättre”, sade Eyt glatt. Han var den enda som faktiskt inte var irriterad, det låg nog inte i hans natur.

”Jag är inte så säker på det”, mumlade Véma bakom dem.

”Tyst Véma!” sade Tikk upprört. Hur kunde Véma ens tänka tanken att säga sådär? Hur kunde hon vara så raka motsatsen till Eyt? Han levde på hoppet och var positiv, medan hon visste vad som kunde hända och accepterade nederlag. ”Om du nu bestämt måste säga något om framtiden så kan du väl i alla fall säga något positivt?” tyckte Tikk.

”Allt jag säger handlar inte om något jag Känt”, sade Véma och suckade djupt. ”Ni vet väl lika väl som jag att vrylverna inte kommer låta oss komma undan så här lätt. Det är klart att de kommer flyga över bergen natt som dag för att leta efter oss.”

Sedan blev det tyst. Alla visste de att Véma hade rätt, men de ville ju ändå ut ur tunneln så fort som möjligt.

Efter ytterligare några timmar kom ett plötsligt utrop från Ketopol, som var först.

”Vad är det?” frågade de andra förväntansfullt i munnen på varandra.

Det visade sig att de kommit fram till en naturlig grotta som var mycket större än tunneln. Där kunde de äntligen sträcka på sig ordentligt.

Skrot klättrade upp på en stor sten och släckte sin lampa. Då upptäckte Tikk att i grottans bortre sida fanns en spricka som släppte in lite solljus.

”Vi är uhte!” sade Ketopol med ett brett leende.

En kort stund var de bara så lyckliga.

Sedan bröts förtrollningen.

”Vi måste ge oss av så fort det blir tillräckligt mörkt”, sade Véma. ”Nu när vi kan använda kistan räcker det om vi bär kanske två väskor med mat och akuta förnödenheter. Vi borde också ha vapen redo. Läjker och Nibbo, ni tar allt ni behöver.”

”Mo’rii kåmär”, sade Ketopol.

”Nu?” frågade Eyt.

Ketopol nickade och gick fram till sprickan för att titta ut.

Eyt, Sollex och Tikk följde nyfiket efter.

Direkt utanför grottan växte några träd som tycktes vara början på ett skogsområde, annars syntes bara berg omkring dem. På himlen utmärkte sig en liten prick som verkade bli större och större. Tikk ryckte till av rädsla och duckade in i grottan igen.

Vrylverna har redan hittat oss, och resan genom tunneln har varit förgäves…

Ketopol skrattar, han har så klart lurat oss…

Sedan kastade sig en pildrake smidigt in genom den trånga sprickan och knuffade omkull Ketopol, men den snurrade snabbt runt och fångade upp honom igen. Det var en lite mindre pildrake som var ungefär lika lång som Ketopol när den satt ner. Den hade en varm brun färg på fjäll och fjädrar men var ljusare på bröstet.

Tikk förstod genast hur dumt hon hade tänkt. Ketopol hade inte alls lurat dem, han hade ju sagt att hans drake skulle komma, och det hade inget med de andra vrylverna att göra.

”Hur i all världen kunde draken veta att vi är här?” mumlade Läjker chockerat.

”Det skulle jag också vilja veta, jag har länge undrat hur det där fungerar”, sade Eyt fundersamt.

*****

Ketopol var så lycklig över att få se Mo’rii igen att han för en kort stund glömde bort de andra som var där, och att ett farligt krig hotade utanför grottan.

Han mindes första gången han såg draken. Då hade Ketopol varit ett barn och Mo’rii en nykläckt unge som tittat nyfiket på honom med sina stora, mörkgröna ögon. De hade alltid varit tillsammans sedan dess, ända tills Ketopol vågat säga emot krigsrådets beslut.

Nu hade allt förändrats. Mo’riis ögon speglade hans oro och hon skakade på vingarna så att en ensam fjäder lossnade.

Ketopol tog motvilligt upp fjädern och satte sig ner på grottans golv. Mo’rii lade sig snabbt bakom honom som ryggstöd.

 Med vana fingrar knöt Ketopol fast fjädern i sitt hår. Det var en gammal konst som han tränat mycket på när han var liten, den fick det att se ut som om det växte fjädrar i håret på vrylverna. Det var en jaktförberedelse som var menad att föra tur med sig, men Ketopol hade tappat tron på effekten.

”Hur gjorde du det där?” frågade Tikk och satte sig ner en bit ifrån honom.

Mo’rii väste åt henne och satte upp vingen för att skydda Ketopol.

Med en suck förklarade Ketopol för draken att de här människorna var hans vänner.

Hon drog motvilligt åt sig vingen igen.

Tikk hade skrämt ryggat undan och både Omot och Sollex hade tagit ett steg framåt för att beskydda henne från en eventuell attack.

”Usjsäkhta”, mumlade Ketopol och reste sig upp igen. Han ville prata allmänspråket, men eftersom han visste hur dåligt uttalet blev, lät han ändå helst bli.

”Han verkar lite arg den där draken”, sade Tikk skärrat.

Då tog Mo’rii ett steg närmare Tikk och visade tänderna.

”Hån”, sade Ketopol och lugnade draken.

”Va?” frågade Tikk osäkert.

”Hon”, rättade Eyt Ketopols uttal. ”Mo’rii är en hona.”

”Jaha. Förlåt Mo’rii”, ursäktade sig Tikk vänd direkt mot draken.

Mo’rii drog sig tillbaka bakom Ketopol.

”Lugna ner dig!” sade han åt henne på sitt eget språk.

”Kom hit så fixar vi packningen”, sade Véma då, utan att låtsas om Mo’rii. Det drog dem tillbaka till verkligheten. Även om Mo’rii var där nu, så hade inte läget förändrats.

Det började delas ut vapen, svärd och knivar spändes fast i bälten och pilbågar med koger träddes över ryggar.

Ketopols enda vapen dittills hade alltid varit Mo’rii och hennes klor och tänder, men nu blev också han tilldelad ett enkelt svärd.

Så fort det började skymma skulle Mo’rii ut igen och spana efter förföljare. Innan hon flög iväg vände hon sig till Ketopol med den där blicken som kunde koppla samman deras sinnen. Den här gången kunde han acceptera kontakten, men när han blivit tillfångatagen för sitt svek hade han inte klarat det.

Egentligen ville Ketopol följa med Mo’rii, men han behövde kunna berätta för de andra om det fanns några andra pildrakar i närheten.

”Ska hon lämna oss igen?” frågade Tikk. Hon verkade väldigt nyfiken på draken.

”Sjska sjspana”, förklarade Ketopol.

”Så hon kommer tillbaka?” frågade Tikk.

”Nägi”, svarade Ketopol.

”Hur ska vi då veta om hon ser något?” frågade Sollex.

”Giag väht”, sade Ketopol med en suck. Varför måste ljuden i det där språket vara annorlunda vrylviskan egentligen?

Eyt och Véma såg fundersamma ut och de andra såg frågande ut.

Kopplingen mellan en vrylve och hans drake var något som ingen utomstående fick veta hur det fungerade, så Ketopol kunde inte säga något mer.

Han följde Mo’riis bana över himlen och när det var mörkt nog för dem att ge sig av kunde Ketopol säkert säga att det inte fanns några vaktpatruller i närheten.

”Däht är sjsäkärht aht giä sägi av”, sade han och lyckades i alla fall få till grammatiken. Egentligen så visste han precis hur det skulle vara, men han brukade ändå hoppa över jobbiga ord, och då var det lätt att falla tillbaka i vrylviskans grammatik.

Han hade i alla fall bestämt sig att inte ta den enkla vägen och låta Eyt översätta allt.

När gruppen lämnade grottan bakom sig var det dags för Läjker och Nibbo att söka sig en väg söderut, medan de andra skulle gå mot nordost.

”Lyka htil”, sade Ketopol.

”Hej då”, sade Tikk och kramade om de båda bågskyttarna.

”Tack för allt, nu är det bara resten kvar”, sade Eyt och klappade Läjker på axeln.

”Vi ses igen”, sade Véma och log i mörkret.

Sollex tog dem lite avsides för att säga något som de andra inte fick höra.

”Okej vi lovar”, hörde Ketopol Nibbo säga när de var på väg tillbaka. Hon och Läjker såg annars oförstående ut.

Sedan skiljdes de åt och Ketopol och de andra letade sig en väg i riktning mot Jerilirs bergsgräns. De behövde också ha någonstans att ta skydd ifall några andra vrylver kom och letade efter dem, så de höll sig nära träd och klippor.

Ketopol hade inga större problem med vandringen, men i mörkret var det ändå lätt att snubbla i den ovana terrängen. Tikk blev snabbt trött och Omot och Temmo måste ha gått väldigt mycket på envishet.

Mo’rii flög högt och i en bred cirkel kring vandrarna. Hon varnade flera gånger för vaktpatruller så att de kunde gömma sig, men eftersom det var mörkt blev det inga problem.

Så fort solen började lysa upp himlen ovanför bergstopparna letade de efter någonstans att spendera dagen eftersom det skulle vara alltför riskabelt att färdas då när pildrakarna hade som lättast att upptäcka dem.

Det var svårt för gruppen att säga hur lång tid det skulle ta innan de kom fram till gränsen. Ketopol gissade att om de fortsatte i samma takt så skulle det ta två nätter till.

De hade hittat en skreva under ett utsprång där de kunde krypa ner. Där tog de en matbit och försökte hämta krafterna.

Ketopol lade sig på rygg och fick ett infall att träna på allmänspråkets uttal, men han var samtidigt högt uppe bland molnen och flög med Mo’rii.

”Sjssssss… Sjss. Sjs…” Det var svårare än man kunde tro att få bort det där extra sj-ljudet som alltid fanns i vrylviskan före S. ”SjsssssSssss…” Han försökte tänka ljudet i huvudet och sedan hoppa in, men det var inte heller lätt.

”Vad gör du Ketopol?” frågade Tikk och drog bort hans blick från Mo’riis moln och ner till sina egna ögon igen.

”Htränar uhtal”, svarade Ketopol.

”Låter som du har problem med S”, sade Tikk och log mot honom.

”Ja”, sade Ketopol och suckade.

”Försök slappna av lite mer i käken”, föreslog Tikk.

”Hss…” Lite bättre.

Ketopol satte sig plötsligt upp. Mo’rii hade fått syn på någonting. Någonting dåligt.

”Vi måsjte fårhtsjäta!” utbrast Ketopol och hoppade upp på fötterna och ryckte åt sig sin packning igen.

”Nej, snälla! Mina ben värker”, klagade Tikk.

”Sjssåldahtär å hträsjsskman på väg hiht”, sade Ketopol och försökte få upp de andra på benen igen.

”Hur då? Vart kommer de ifrån?” frågade Eyt och spanade ut från deras gömställe.

”Htil häsjsht från Karqål”, svarade Ketopol och följde Mo’riis blick när hon spanade på himlen efter andra pildrakar. Ingen fiende syntes till förutom den lilla grupp på marken som närmade sig från andra sidan en bergskam.

”Vi måste få vila”, sade Temmo bestämt.

”Du skulle väl ha stannat i Moluvar då”, sade Sollex irriterat.

Temmo stirrade envist på honom, tog sin packning och reste sig upp igen.

”Vi har väl inget val”, sade Eyt.

”Vi måste fortsätta nu i alla fall, men vi får leta efter ett bättre gömställe så att vi kan få lite sömn innan kvällen”, sade Véma. ”Visa vägen du bara”, bad hon Ketopol.

Ketopol kollade med Mo’rii och ledde sedan sina vänner på en lång omväg för att komma undan soldaterna.

Det blev en jobbig etapp. Alla var trötta, men oron för att stöta på fiender gjorde att de var tvungna att färdas så snabbt som möjligt. Turligt nog så lyckades Véma hitta en grotta där de tryggt kunde få sova lite.

”Plöhtsjlight krylar bärgiän av sjssoldahtär från Karqål”, muttrade Ketopol oroligt.

”Vad är det som har hänt? Har de besegrat gränspatrullerna?” undrade Sollex.

”Jag tror att de har smugit sig emellan utposterna”, mumlade Eyt, mest för sig själv.

”I så fall måste vi ta oss till gränsen och prata med gränsvakterna så fort som möjligt”, suckade Temmo.

Tikk hade redan somnat i Omots famn, och Véma låg med slutna ögon.

Ketopol skulle inte kunna somna, han och Mo’rii måste hålla koll på fienden.

”Aj!”

Ketopol satte sig plötsligt upp. Han hade visst somnat ändå.

”Vad är det?” frågade Véma och var snabbt uppe på fötterna.

”Ingenting”, svarade Sollex, men han grimaserade illa när han knöt högerhanden.

”Får jag se”, sade Véma och gick fram till Sollex.

”Nej, rör mig inte!” skrek Sollex och ryggade tillbaka. Han verkade plötsligt panikslagen.

”Låt mig se”, sade Véma bestämt.

”Nej”, sade Sollex och höll sin knutna hand bakom ryggen utom räckhåll för Véma.

Hon tittade misstänksamt på honom.

”Vad är det som händer här egentligen?” frågade Eyt men en förvirrad uppsyn. Han hade nog också sovit.

”Jag satte handen på en vass sten”, mumlade Sollex nervöst. ”Men det är inget”, tillade han snabbt.

”Då förstår jag inte problemet”, gäspade Eyt. ”Du måste väl inte undersöka varenda liten skråma någon ådrar sig Véma, ta det lugnt.”

Ketopol tyckte att Sollex reaktion var högst märklig, men han höll ändå med Eyt om att Véma verkade lite överbeskyddande.

”Ser ut som om vi borde fortsätta snart”, sade Eyt sedan, som om inget konstigt hade hänt.

När Ketopol såg sig om upptäckte också han att nästan hela dagen hade passerat. Men tänk om fienden hade kommit medan han sov och inte kunde varna de andra.

En känsla från Mo’rii talade om för honom att hon hade väckt honom vid minsta fara.

”Vi äter lite, sen ger vi oss av”, sade Temmo och letade igenom sin packning.

”Är vi inte framme snart”, muttrade Tikk.

”Ge inte upp nu, bara vi kan ta oss till gränsen så ska du se att det går lättare sen”, sade Omot uppmuntrande.

Ketopol önskade att han haft samma bra kontakt med sin far, men han hade i alla fall Mo’rii.

Det gick lite lättare på en gång när de fortsatte eftersom alla fått vila lite, men eftersom Véma var orolig och tvingade dem hålla ett jobbigt tempo hela natten var de alldeles slutkörda när de till slut slog läger i en liten skog.

Ketopol var alldeles stum i benen och såg hur Tikks händer skakade när hon skulle försöka dricka lite vatten.

”Vi är inte vana vid det här livet”, muttrade Omot och hjälpte henne.

”Tror du någon av oss andra är det då?” frågade Temmo upprört.

Sollex suckade djupt. Någonting sade Ketopol att han faktiskt var van vid sådana kraftansträngningar som de nu utsattes för.

Annars var Eyt den som verkade helt oberörd av nattens slit. Ketopol hade frågat honom på vrylviska hur han kunde vara så pigg och spänstig hela tiden. Svaret var att Eyt som kraftbärare kunde ta hjälp av energierna i omgivningen för att hålla sig själv igång.

Véma såg väldigt sliten ut, hennes drivkraft den natten hade definitivt varit rädsla. Hon såg sig om hela tiden, som om någon ondska plötsligt skulle kunna hoppa på dem när som helst.

Ketopol fick kraft av Mo’rii, men han var inte heller van att vandra på det här viset. Han brukade ju alltid flyga tillsammans med sin drake.

Som om det inte vore nog ändå, så närmade sig också en storm från väst. Vinden hade tilltagit och det vara bara en tidsfråga innan regnet skulle börja falla. Gruppen kunde också höra åskmuller på avstånd.

Efter en sista spaningsrunda kom Mo’rii och lade sig beskyddande intill Ketopol. Hon behövde också vila och eftersom sannolikheten att andra vrylver gav sig ut i stormen var väldigt liten, var det här ett perfekt tillfälle.

Det var så skönt att ha henne hos sig igen att Ketopol kunde slappna av och somnade nästan på en gång.