Tikk: 33 - Sinnesvändarna

33

Sinnesvändarna

Trots att hon varit vaken en stor del av natten kunde Tikk inte sova mycket mer än en timme. Hon vaknade långt innan de andra och hade inte ro nog att ligga kvar och försöka somna om. Utanför tältet låg Draken och snarkade – precis som människan Eyt. Tikk log för sig själv när hon lämnade honom och de andra för att utforska resten av lägret.

Solen hade inte gått upp än så det var fortfarande mörkt och det var inte många som var vakna, men här och där stötte Tikk ihop med någon som var ute på en hastig morgonpromenad eller gäspande hämtat vatten från ån. Kelaån var ett medelstort vattendrag som delade lägret i två delar, den doldes väl från luften av träden längs stranden. För att underlätta för alla människor i lägret hade det byggts många broar över vattnet, somliga var stadigare än andra, men man behövde aldrig gå speciellt långt för att komma till nästa.

Tikk stannade på en av de större broarna och lutade sig mot räcket, sedan plockade hon fram scannerglasögonen och kopplade upp sig till Skrots kamera. Innan hon, Tyrr och Eyt återvänt till lägret efter nattens uppdrag, hade Tikk skickat iväg den lilla roboten att spana från luften över området utanför lägret, och med hjälp av scannerglasögonen kunde Tikk hålla utkik från hans kamera. Det gick ju inte att lita på att någon av lägrets spanare skulle rapportera om det, vem som än kunde tänkas närma sig. Om fiender skymtades skulle Tikk bli tvungen att meddela Kaptenen själv. I ett sådant läge skulle han bli tvungen att agera, och som en säkerhetsåtgärd skulle Tikk berätta för Tyrr först eftersom Sinnesvändarna inte kunde påverka serter, som han. Det var i alla fall det som var planen.

Om det var vänner som närmade sig hade Skrot möjlighet att spela upp en meddelande som Tyrr spelat in där han berättade om Sinnesvändarna i lägret, men bara de som Tyrr säkert kunde lita på skulle få höra det. Det var så klart ingen lätt uppgift för Tikk att avgöra vilka det var, men Tyrr hade förberett ett antal kontrollfrågor som Tikk kunde ställa genom Skrot. De hyste dock inga större förhoppningar om någon förstärkning utifrån.

”Vilka konstiga glasögon du har.”

Tikk väcktes plötsligt ur sina funderingar och kopplade snabbt bort Skrots kameravy. Bredvid henne på bron stod en liten flicka med stort, svart rufsigt hår och iskalla ögon som fick Tikk att rysa av obehag. Hon såg ut att vara fem-sex år gammal.

”Varför är de så mörka?” frågade flickan.

Det tog ett ögonblick för Tikk att förstå vad hon menade. ”Det är för att jag inte ska bländas av solen”, svarade hon som om det vore vanliga solglasögon.

”Men det är ju ingen sol nu. Det är mörkt”, sade flickan. Hon slog ut med armarna och snurrade runt ett varv på stället. I annat fall hade Tikk tolkat gesten som om flickan roats av hennes ord, men i flickans uttryck fanns inget som hade med glädje att göra. Det var något med henne som gjorde Tikk illa till mods.

”Nej, det har du rätt i”, svarade Tikk osäkert.

”Kan jag få prova dem?” frågade flickan och stäckte fram händerna efter scannerglasögonen.

Tikk tog ett steg tillbaka. Om flickan varit längre hade hon säkert bara slitit glasögonen av Tikk utan att ens fråga, men som tur var nådde hon inte. Scannerglasögonen var alldeles för värdefulla för att låna ut till vem som helst, men…

Jag kanske borde ge henne dem. Ett nyfiket litet barn, inte kan väl det skada?

Tikks blod frös till is och hon önskade att hon kunnat sjunka genom marken, eller bara springa därifrån. Det var verkligen tur att hon hade scannerglasögonen på sig, annars hade ögonen garanterat avslöjat henne. Flickan var Sinnesvändare!

”Snälla, kan jag inte det?” frågade hon igen.

Mot sin vilja lyfte Tikk handen – om hon lät bli skulle flickan bara försöka sinnesvända henne igen och om hon sade ifrån skulle flickan förstå att något inte stod rätt till. I samma rörelse som hon tog av sig dem drog Tikk ur scannerstiftet ur glasögonen så att alla teknologiska funktioner stängdes av.

”Men du får vara försiktig, jag ser inte så bra utan dem”, sade Tikk eftersom hon var rädd att flickan skulle vilja behålla glasögonen.

”Varför hade du dem inte på dig igår då?” frågade flickan när hon tog solglasögonen från Tikks hand och satte på sig dem.

Tikk kände sig väldigt blottad nu när flickan kunde se hennes ögon, men hon tänkte inte låta sig provoceras av flickans kommentarer. Tikk hade ju redan förstått att sinnesvändarna spanat in henne och de andra, eftersom de var nykomlingar i lägret.

”Jag behöver dem när jag jobbar”, sade Tikk bestämt. Hon lade armarna i kors och iakttog flickan som såg sig omkring med solglasögonen.

Flickan lyfte på dem och sänkte dem några gånger innan hon tog av sig dem och räckte tillbaka glasögonen till Tikk. ”Vad dumt”, sade hon och himlade med ögonen. Sedan skuttade flickan vidare över bron och genom lägret. ”Vi ses”, ropade hon till Tikk innan hon försvann bland träden och tälten.

Vilken lustig figur. Hur som helst, inget speciellt med det…

Tikk stod kvar en bra stund och begrundade vad som just inträffat. Flickan hade inte varit det minsta lusig, och det hade visst varit något speciellt med mötet, i alla fall från Tikks sida. Nu visste hon vem en av sinnesvändarna var. Bara två kvar att identifiera.

Angående flickan hade Tikk delade känslor. Det var en omöjlig tanke att de skulle behöva döda ett barn, men det här var inget vanligt barn – genom flickans tankar hade Tikk känt hennes illvilja och skadeglädje över hur lätt hon kunde manipulera andra människor. Det vände sig i magen på Tikk när hon tänkte på det. Hon försökte låta bli.

Efter att ha stoppat tillbaka scannerstiftet i glasögonen kunde Tikk se Skrots överblick över skogsområdet som dolde hela lägret under sig, även om hon visste att det låg där kunde hon inte se någon del av lägret däruppifrån utan att koppla på scannersensorn. Allt såg lugn ut, så Tikk skickade roboten att patrullera en bra bit utanför lägret. Samtidigt som solen började lysa upp himlen över skogen letade hon sig tillbaka till tältet där Draken låg utanför och sov.

Han låg precis som när Tikk lämnat honom, men han snarkade inte längre – alltså var han var vaken. När Tikk slog sig ner bredvid honom flyttade Draken svansen så att den blev som ett ryggstöd för henne, sedan förblev han orörlig och tyst. För att hindra sig själv från att tänka på Sinnesvändarflickan plockade Tikk fram en bok som Tyrr lånat henne. Det var en sagobok med gamla legender från Västra Karqol, det vill säga länderna väster om Huvudstaden fram till gränsen mot Jerilir.

Tikk fann stort nöje i de små berättelserna, bland andra fanns där: ”Den döva Lyssnaren”, ”Skogsviskaren och Skogshuggarna” och ”Vattensvärdet”. Alla hade de kluriga intriger och smarta avslut som läsaren kunde lära sig något av. Det var ett trevligt sätt att passera tiden på tills de andra vaknade.

Gena var först upp och trots hennes höga ålder var hon hur pigg som helst, till skillnad från Uvigi som hasade efter henne och gäspade stort.

”Jag behöver sova mer än så här!” snäste Lyssnaren och började tjurigt plocka fram frukosten. ”Nu när vi är i säkerhet kunde jag väl få göra det!”

Tikk tittade roat på, men de verkade inte ha lagt märke till henne. Det var en klassisk scen som utspelade sig – Uvigi var alltid sur på morgonarna och Gena verkade alltid vara pigg. Men trots den alldagliga stämningen blev Tikk illa till mods när Uvigi påstod att de var ”i säkerhet”.

”God morgon”, hälsade Tikk och lade undan boken för att göra dem sällskap till frukosten.

Både Uvigi och Gena ryckte till och såg förvånat på henne.

”Jag kunde inte sova”, förklarade Tikk.

”Där ser man”, skrattade Gena, sedan dunkade hon Uvigi hårt i ryggen. ”Du kanske skulle ge bort lite av din trötthet till Tikk, för själv behöver du den verkligen inte.”

Inte långt där efter vaknade Sollex och gjorde dem sällskap. Han verkade vara på gott humör, även om han var lite tystlåten. När han ätit klart gick han och hämtade sitt svärd och sin pilbåge.

”Hänger du med och tränar Tikk?” frågade han sedan.

Tikk följde gärna med, det var ett utmärkt tillfälle att träffa nya människor, och ju fler hon kände i lägret, desto större chans var det att hon skulle hitta Sinnesvändarna.

Träningsområdet låg på andra sidan ån och trots att det fortfarande var ganska tidigt, var där mycket folk. Tikk ställde sig lite på sidan och tittade på när Sollex fäktades. Trots Sinnesvändarnas lovord om trygghet vågade tydligen inte Sollex visa sina egentliga färdigheter och tog emot onödigt många träffar som han lätt kunnat parera, det var tur att de inte använde riktiga svärd.

”Och honom kallar de Kvicksvärd!” sade en spydig mansröst, vilket följdes av ett hejdlöst fnitter.

Tikk vände sig om och fick se en grupp tonårsflickor sitta på rad ett omkullvällt träd. De var lite äldre, men synen framkallade minnen av flickorna ombord på YGV7259, som hatat Tikk. Bredvid raden med flickor stod en ung man i stiliga kläder, det var han som talat.

Tikk fick ett infall och gick fram till dem. ”Och vem är det han slåss mot?” frågade hon och försökte låta intresserad. Kanske kunde hon lära sig något mer om läget i lägret från ungdomarna.

”Bodan är mycket skicklig med svärdet, men i själva verket är han Smed”, svarade den unge mannen utan att ta blicken från träningsduellen. Först efter att ha avslutat sin mening vände han sig mot Tikk. ”Själv heter jag Torge Berättare”, pressenterade han sig och bugade djupt. ”Inte bara är jag skicklig i den muntliga berättarkonsten, jag är dessutom läs- och skrivkunnig.” Vid det sista brast flickorna ut i applåder och prisande utrop.

Tikk fick anstränga sig för att inte visa sin irritation. Istället försökte hon visa sig från sin mest trevliga sida. ”Jag heter Tikk”, sade hon och log vänligt.

För ett ögonblick såg Torge osäker ut, sedan lade han på ett charmigt leende igen. ”Skulle du vilja att jag läste upp något för dig?” frågade han högtidligt, vilket fick beundrarskaran att dra ljudligt efter andan.

”Nej tack, jag klarar mig”, svarade Tikk och tittade bort mot Sollex igen. Han lät fortfarande Bodan vara i överläge, men trots Torges beröm var smeden inte alls speciellt skicklig, bara stark. Det kunde Tikk se.

”Skulle du vilja se hur ditt namn ser ut i skrift?” envisades Torge, återigen med sitt charmiga leende. Det var först då Tikk förstod hur det stod till – han använde sin skrivkunnighet till att imponera på flickorna. Antagligen var det för dem mer sällsynt med någon som kunde läsa och skriva än med någon som var bra på att slåss.

Tikk skrattade till. ”Åh, jag tvivlar på att du skulle stava rätt”, svarade hon.

Detta fick både Torge och hans beundrare att se förvirrade ut.

”Jag kan själv läsa och skriva förstår du”, förklarade Tikk och klappade Torge på axeln. ”Men det vore trevligt om ni kunde berätta mer om de andra kämparna här”, fortsatte hon och slog sig ner på stocken bredvid de andra flickorna.

”Jaha.” Torge såg besviken ut.

Flickorna däremot såg imponerade ut och vände sig nyfiket mot Tikk.

”Har du sett vrylven?” frågade en av dem, hon hade ljust hår och stora gröna ögon. ”Kepotol heter han och han har en sådan kraftfull hållning! Och pildraken.” Hon log drömskt. ”Han är den sötaste drake jag någonsin sett!” De andra nickade medhållande.

Tikk var förstummad. Hon hade anat i vilken riktning diskussionen skulle ta vägen, men aldrig hade hon kunnat gissa vilket namn som skulle komma upp först!

”Ketopol?” Tikk hade aldrig sett på honom på det viset, men det gjorde hon förvisso inte med några pojkar.

”Ja! Så var det nog! Ketopol!” bekräftade den grönögda flickan.

”Känner du honom?” frågade en annan med rött hårband.

”Ja…” Situationen var tämligen obekväm för Tikk. ”Han är vän till en vän kan man väl säga.”

”Då vet du möjligtvis inte vad hans drake heter?” frågade en flicka med skinande svarta lockar. Hon tittade bort mot skjutbanan och verkade inte lika intresserad som de andra. Tikk fick känslan av att hon egentligen inte var som resten av gänget, men spelade med ändå.

”Han är bara såå söt!” återtog den grönögda flickan.

Tikk tvekade en aning, här gällde det att inte gå in för djupt. ”Jag kommer inte ihåg vad hon heter, men jag vet i alla fall att det är en hona.”

Ett klassiskt ”Ååååh” i kör följde från flickorna.

”Då är det avgjort! Du är definitivt en av oss Tikk!” sade den grönögda. ”Jag heter Melira”, pressenterade hon sig. ”Det här är Bitty…” Hon visade på flickan med det röda hårbandet. ”… Kebrina…” En flicka med gyllene flätor. ”… Hedalli...” En flicka med mörkare hy än de andra. ”… och Leiga.” Hon med de svarta lockarna.

”En av er?” Trots sitt väl dolda förakt mot flickornas beteende och att det bara var för att hon hade en koppling till Ketopol, blev Tikk glad på riktigt över att de accepterat henne.

”Absolut!” sade Melira och log.

”Så vad tycker du om Ketopol?” frågade Kebrina och gick runt och satte sig på andra sidan Tikk.

”Han är väl… trevlig”, svarade Tikk och försökte leva sig in i deras tankesätt.

”Lägg av! Hon har väl ihop det med Kvicksvärd där borta”, sade Hedalli och log ett bländande leende mot Tikk. Sedan började flickorna fnittra.

Tikk kände hur det hettade i kinderna. Hon och Sollex?

”Varför ger han bara inte upp?” Leiga avbröt de andras fnitter. ”Det kan väl inte räknas som träning att bli slagen hela tiden?”

Tikk stelnade till. Hon mindes plötsligt Sollex reaktion när hon slagit till honom i frustration när de blivit lämnade i Rekit, eller när han själv av misstag gjort illa handen när de färdades genom bergen. Han hade blivit arg och förtvivlad, det hade inte slutat blöda och en del av blodet hade varit svart…

”Det kanske är det han tränar på?” föreslog Bitty. ”Att ta emot slag.”

”Han verkar vara en riktig klenis i alla fall”, fnös Kebrina. Sedan vände hon sig till Tikk. ”Inget illa menat med det. Jag menar Torge...” Hon fnittrade lite och såg drömskt mot Berättaren som gått och ställt sig en bit bort tillsammans med en annan ung man i stiliga kläder.

Tikk tog det personligt. Genom att kritisera Sollex nedvärderade flickorna Tikk och det kunde hon inte tåla.

”Sollex!” ropade Tikk så att de andra flickorna skrämt hoppade till.”Sluta larva dig!”

Fäktandet avbröts när både Sollex och Bodan vände sig om för att se efter vem som ropat.

”Gör det själv!” ropade Sollex tillbaka efter ett ögonblicks tystnad. Han lät trött och irriterad, men Tikk uppfattade en utmanande glimt i hans tonfall. Sedan fortsatte duellen.

”Jag tycker inte att han larvar sig”, kommenterade Hedalli och gav Tikk ett uppmuntrande leende.

”Han är säkert jättetrevlig!” sade Melira uppmuntrande.

”Kan han läsa?” frågade Kebrina. Sedan brast de ut i skratt igen.

Ja, det kan han faktiskt, ville Tikk säga, men hon lät bli.

Leiga avbröt skrattandet. ”Nu larvar han sig inte längre”, sade hon roat.

De andra hann precis se när Bodan slog i marken. Besegrad. Sollex vände sig mot flickorna och svingade träningssvärdet kvickt genom luften innan han bugade graciöst. Sedan tackade han Bodan och hämtade sina saker.

”Han kommer hitåt”, viskade Bitty. De andra tycktes ha tappat talförmågan, förutom Leiga. Hon fick ögonkontakt med Tikk och himlade med ögonen åt de fyra andra flickorna. Tikk skrattade.

”Ja, det var ju roligt”, sade Sollex och gav Tikk en irriterad blick. ”Ska vi skjuta lite prick innan vi går tillbaka?”

”Visst.” Tikk reste sig upp och tog fram sin pilbåge.

”Får man vara med?” frågade Leiga och reste sig upp hon också.

”Ska ni tävla?” Melira och resten av gänget följde efter dem till skjutbanan där de satte sig på några stora lådor staplade vid ett träd vid banan.

”Då tror jag Leiga vinner”, sade Bitty, Käbrina trodde detsamma. Hedalli hejade på Sollex, och Melira höll på Tikk.

Leiga började. Hon träffade tavlan med alla sina fem pilar, men de var väldigt spridda och ingen var riktigt i närheten av mitten.

Sedan var det Tikks tur. Hon tog på sig scannerglasögonen och lade an en pil, siktade och släppte iväg. Åskådarna applåderade när pilen träffade alldeles bredvid mittpunkten. Tikk tog upp en ny pil och siktade.

Det var värst vad det blåser från vänster!

Tikk stelnade till och sänkte bågen. Sinnesvändning. Men det var inte den lilla flickans tankar den här gången. Bakom scannerglasögonen sneglade Tikk på flickorna som satt vid sidan av banan och tittade på när de sköt. Var det någon av dem som var Sinnesvändare?

Det kunde väl inte vara Melira, för hon hoppades ju att Tikk skulle vinna, men varken hon eller någon av de andra tre passade in på signalementet Eyt gett av träskfolket.

Tikk tvingade blicken tillbaka till piltavlan. Även om det hade blåst mycket från vänster skulle hennes utrustning ha tagit med det i beräkningarna så att träffpunkten ändå stämde. Men Sinnesvändaren visste inte hur hennes utrustning fungerade…

Tikk bestämde sig för att lita på teknologin, trots risken att Sinnesvändaren skulle bli misstänksam, då skulle han eller hon kanske avslöja sig själv.

Åskådarna applåderade igen när Tikk träffade nära mitten den här gången också.

Jag måste sikta mer uppåt.

Tikk log för sig själv när hon vinklade pilbågen för att följa instruktionen. Genom att ändra bågens spänning lyckades hon med hjälp av scannerglasögonen träffa nära måltavlans mitt också med den tredje pilen.

Jag måste ge Sollex en chans att vinna.

Tikk tog ett djupt andetag. Sinnesvändningen hon upplevde nu var så annorlunda från den hon upplevt från den lilla flickan att Tikk nästan undrade om det verkligen var Sinnesvändning hon utsattes för. Känslorna hon uppfattade från den här Sinnesvändaren hade ingen som helst ondska eller illvilja i sig, där fanns bara en genuin nyfikenhet och en utmanande gnista. Tikk ville gärna ta den utmaningen.

Sollex hade ju en chans att vinna, han behövde inte ens någon extrautrustning för att vara bättre än Tikk.

Hon sköt sina sista två pilar snabbt i följd. Liksom hennes första tre fastnade de inte långt ifrån mitten och orsakade ett högljutt jublande från åskådarna – ett flertal andra människor hade nu anslutit sig till flickskaran på lådorna. Tikk försökte förgäves identifiera Sinnesvändaren ibland dem.

När Sollex gjorde sig redo att skjuta undrade Tikk om han också blev Sinnesvänd, men det var omöjligt att säga. I vilket fall som helst sköt han fem snabba pilar mitt i prick.

Tikk kände stor lättnad över att han bevisat att hon inte satt sig emot den sista Sinnesvändningen.

”Nu går vi”, sade Sollex och drog med sig Tikk därifrån. Han brydde sig verkligen inte om den jublande publiken. Han såg sammanbiten ut.

”Mår du bra?” frågade Tikk och kände sin oro blossa upp på nytt.

”Jag klarar mig”, svarade Sollex och såg på henne. Hans blick vittnade om stor smärta, som han dolde väl. Tikk tröstade sig med att han i alla fall inte ljugit för henne.

När de kom tillbaka till sitt tält sjönk Sollex ned bredvid Draken och slöt ögonen, utan att säga något. Tyrr pratade med Gena och lade inte märke till att Sollex verkade må dåligt.

”Tyrr”, sade Tikk bestämt.

De avbröt sig hastigt och tittade upp på Tikk.

”Du som verkar förstå vad det handlar om, kan du prata med honom?” frågade hon Kärnhelaren och suckade tungt.

Allas blickar vändes mot Sollex som skakade matt på huvudet. ”Jag behöver bara vila lite”, mumlade han.

”Struntprat!” Tyrr reste sig och drog upp Sollex på fötter, sedan ledde han in honom i tältet.

Gena tittade frågande på Tikk som satte sig hos Draken. Han morrade lite och öppnade ena ögat för att se på Tikk. Hon höll upp ett finger för att visa honom att hon visste vem en av Sinnesvändarna var, ett tecken de kommit fram till kvällen innan.

Tyrr kom ut igen och ställde sig framför Gena. ”Se till att han stannar här”, sade han och pekade mot tältet.

”Om du säger det så”, svarade Skogsviskaren och kliade sig frånvarande på hakan.

Tyrr suckade och vinkade med sig Tikk. ”Kom så går vi och lämnar vår rapport.”

När de kom till hans tält stod Kaptenen böjd över en stor karta och var inbiten i en vild diskussion med tre av sina generaler.

”… det är för riskabelt. Om vi slår till mot transporterna här, kommer vi att vara fullt blottade för bakhåll, både från skogen och från fälten på andra sidan floden”, sade en kvinna med guldbrunt hår och pekade på kartan.

En äldre man med kritvitt hår och blekblå ögon höll inte med henne. ”Men detsamma gäller för dem. Om vi anfaller dem där kommer de inte att ha någon annan flyktväg…”

”Spila, Vrenit, nu räcker det!” röt Kaptenen och slog näven i bordet. Sedan tog han ett djupt andetag och vände sig mot mannen som stod lite bakom. ”Vad tror du Selvin?”

Han hade rakat huvud och en mäktig kolsvart mustasch. ”Jag tror du har besök”, svarade han och nickade mot Tikk och Tyrr.

”Vi tänkte rapportera om nattens spaning”, sade Tyrr och bugade lätt.

Kapten Öken såg förvånad ut.

”Vill du att vi ska lämna er ifred?” frågade kvinnan.

Kapten vände sig mot Kärnhelaren. ”Tyrr?”

”Stanna ni. Tyvärr fann vi inte den information vi sökte efter”, svarade Tyrr och suckade. Sedan berättade han, väldigt detaljerat, om uppdraget de egentligen aldrig utfört.

Om det är något han undanhåller måste jag fylla i.

Tikk ryckte ofrivilligt till och kände ett sting av illamående. Sinnesvändning igen. Den här Sinnesvändaren var ännu värre än den lilla flickan, det Tikk förnam i tanken var ren och skär ondska. Hon bet ihop och försökte verka lugn, både Vrenit och Selvin passade utseendemässigt in i beskrivningen av träskfolket, så Sinnesvändaren måste vara någon av dem, men vem?

”… Vi följde dem några kilometer västerut, men där slog de läger, så det var lika bra för oss att återvända hit”, avslutade Tyrr rapporten.

”Ja, det var ju en chansning”, sade Kaptenen och suckade. ”Men tack i alla fall. Om inte Tikk har något att tillägga så kan ni gå.”

Tikk skakade på huvudet som svar. Sedan vinkade Kaptenen iväg henne och Tyrr.