Tikk: 34 - Leiga

34

Leiga

Nästa dag började uselt. Tikk trodde hon hade vant sig vid den harmlösa trygghetssinnesvändningen. Men nu när hon träffat Sinnesvändarna fanns det inga spår av harmlöshet längre.

Vilken trevlig dag det är idag! – Hela lägret är under min kontroll, synd att jag inte får göra som jag vill med dem, för då skulle jag… – Allt är lugnt och tryggt här.

Samtidigt som hon hörde orden den lilla flickan skickade ut, kände Tikk också flickans egna tankar, dem som låg bakom de falska trygghetsorden.

Flickans tankar var dock ingenting i jämförelse med generalens – vare sig det var Vrenit eller Selvin – som fick Tikk att känna som om hon drabbats av riktigt hög feber. Det varade bara i ett par sekunder, men det fick henne att helt tappa fattningen. Den tredje Sinnesvändaren hade inte skickat Tikk några tankar alls sedan händelsen vid skjutbanan dagen innan.

Tikk hade svårt att koncentrera sig på vad hon gjorde och fick nedlåtande kommentarer från Uvigi när hon försökte hjälpa till, Sollex var inte heller mycket till hjälp, han satt utanför tältet och såg bitter ut.

”Tikk?”

Tikk tittade förvånat upp. Det var Leiga, flickan Tikk och Sollex tävlat med på skjutbanan. Tikk kom osökt att tänka på Véma när hon såg henne – iklädd en enkel ljusgrå klänning som matchade hennes silverskimrande ögon och med sina glänsande svarta lockar liggande i en elegant fläta över axeln besatt Leiga samma simpla skönhet som Kännaren. Flickan stod och betraktade Draken som låg bredvid Tikk, han roade sig med att försöka kittla henne med svanstippen.

”Leiga! Vad gör du här?” utbrast Tikk och satte sig upp.

”Jag står inte ut med Melira och de andra längre. Nu pratar de inte om något annat är Sollex”, sade Leiga och kastade ett öga på Sollex, men han rörde inte en min.

”Det måste vara en lättnad för Ketopol”, skrattade Gena. Hon satt och pysslade med några gamla kvistar och löv.

”Så du känner vrylven ändå”, sade Leiga och kom och satte sig bredvid Tikk, utan att släppa Draken med blicken.

”Som jag sade, en vän till en vän”, bekräftade Tikk och slog bort Drakens lekande svans.

Leiga ryggade undan för rörelsen.

”Han kommer inte göra dig illa”, skrattade Tikk. ”Han är en god vän till mig.”

Draken lyfte på huvudet och buffade Tikk i ryggen med nosen, sedan sniffade han försiktigt på Leiga.

”Det här är Leiga”, pressenterade Tikk flickan. ”Och det här är rymddraken Lewo.”

Leiga satt tyst och tittade upp i de lilaglödande ögonen. ”Han är så vacker”, viskade hon till slut.

Draken gäspade stort innan han lade sig till rätta igen. När hans vassa tänder blev synliga grep Leiga kvickt tag i Tikks arm, som om det gav henne trygghet.

”Fast det är klart”, sade Gena och tittade upp från sitt pyssel. ”Om du på något vis skulle skada Tikk, då kommer han att göra dig illa.”

Draken morrade och Leigas grepp om Tikks arm hårdnade, men Tikk förstod att det var Genas uttalande Eyt ogillade, inte Leiga.

”Passa dig du så att han inte gör dig illa”, varnade Tikk Skogsviskaren.

”Inte en chans”, sade Gena och riktade åter uppmärksamheten mot sina kvistar. Hon var så säker när det gällde Eyt. Tikk undrade över Skogsviskarens relation till Kraftbäraren. Hur känner de varandra egentligen?

Leigas grepp om hennes arm tillät inte Tikk att grubbla vidare över frågan. ”Så”, sade hon istället och vände sig mot Leiga igen, letande efter något säga. ”Hur hamnade du i motståndsrörelsen?” frågade hon. Tikk hade känslan av att Leiga inte var någon flykting som kommit till lägret bara för att söka skydd från Kejsaren. Hon var en bra skytt och verkade helt enkelt för smart för att inte vilja slå tillbaka.

Leigas släppte genast Tikks arm. ”Jag vill inte prata om det”, sade hon och vände sig bort.

Tikk kände sig genast dum, hur kunde hon fråga något som hon själv inte skulle kunna svara ärligt på? ”Förlåt.”

Leiga suckade. ”Det är inte ditt fel”, sade hon. Sedan tittade hon plötsligt upp.

Tikk kände den lilla flickans sinnesvändning igen:

Vilken trevlig dag det är idag! – Jag tror jag tar en promenad och ser om jag hittar någon dum vekling att leka med… – Allt är lugnt och tryggt här.

”Huvudsaken är väl att vi är trygga här i alla fall”, sade Leiga som svar på sinnesvändningen. Men hon lät inte som om hon menade det.

De kan manipulera tankar, men inte direkt påverka känslor, tänkte Tikk och såg på Sollex. Han fortsatte stirra tomt i marken som om inget hänt.

”Jag är trygg så länge det finns träd omkring mig”, sade Gena och klappade en trädrot på marken bredvid sig. Den gamla Skogsviskarens känsla var definitivt äkta. Tikk förstod att om det hände något i skogen utanför lägret skulle Gena göra något åt det vare sig hon var Sinnesvänd eller inte, för hon litade mer på träden än på sina egna tankar.

”Du är Skogsviskare, va?” frågade Leiga.

”Det ser du väl”, svarade Gena och pekade med tummen på sin kind med det tatuerade trädet.

”Vad jag hörde har ingen sett några Skogsviskare sedan Kejsaren försökte rekrytera er”, sade Leiga. Hon saknade helt den respekt de flesta visade Skogsviskarna, flickan lät nästan hotfull.

”Vi är bra på att gömma oss”, sade Gena kort.

”Men, blev inte er ledare dödad av en av Kejsarens män? Jag trodde ni skulle vilja gå med i motståndsrörelsen för att hämnas.”

Tikk imponerades av Leigas kunskap, men förstod inte hennes plötsliga intresse.

”Vi har redan fått vår hämnd”, sade Gena och skrattade.

Leiga såg oförstående ut. ”Men Kejsaren…”

Gena avbröt henne. ”Det var inte Kejsaren som dödade Tamot. Det var Illix, och honom tog de hand om – ” Den gamla Skogsviskaren pekade på Tikk och Sollex med en av sina kvistar. ”- och det duger gott för oss.”

Tamot måste ha varit Skogsviskarnas ledare och då var det hans bror som Tikk träffat i Rekit när hon skulle skjuta Skuggvandraren – Illix.

”Men Illix följde ju bara Kejsarens order”, sade Leiga. Det förvånade Tikk att flickan tycktes veta precis vem Illix var.

”Lilla vän”, sade Gena. Hon lade ner sitt pyssel och spände blicken i Leiga. ”Var och en ansvarar vi för våra egna handlingar. Illix valde att följa Kejsarens order, alltså valde han att döda Tamot. Han kunde ha vägrat.”

”Men då hade Illix själv blivit dödad.”

”Må så vara, men om det vore jag så skulle jag hellre dött än låtit mig styras av någon på det viset.” Gena höll kvar Leiga med sin bestämda blick.

Tikk var glad att det inte var henne Skogsviskaren talade till. Leiga såg en aning besvärad ut.

”Jag valde att lämna mitt eget folk för att följa Esparnas varningar”, fortsatte Gena. ”Det var mitt val. Förstår du?”

Leiga nickade.

Gena log belåtet och plockade upp sina kvistar igen. ”Man kan aldrig skylla på någon annan för något man själv gjort”, sade hon och slängde ett öga förbi flickorna, på Draken. Tikk undrade vad Eyt hade gjort för att förtjäna den blicken, men hon kunde mycket väl tänka sig att han var en man som inte gärna tog på sig skulden för något.

Draken fnös.

”Ibland har man inget val”, sade Sollex och tittade upp. Det var det första Tikk hört honom säga sedan efter träningspasset dagen innan.

”Det har du rätt i”, sade Gena. ”Ödet är ofta grymt, och då måste man kämpa för att göra det som är rätt”. Hon gjorde en paus och mötte Sollex blick. ”Kämpa för att inse vad som är rätt.”

Sollex tittade ner igen. Tikk önskade att hon visste mer om hans bakgrund, han verkade inte ha haft det lätt.

Men hur lätt hade Tikk haft det då, vad hade hon gjort för val i livet? Hon hade valt att landa på Elejona. Hon hade inte valt att missa skytteln tillbaka till YGV7259 eller att bli biten av den där ormen, men efter att det hänt hade hon valt att stanna med Véma och Temmo, och att sedan följa med dem till Moluvar. Där hade hon valt att rymma tillsammans med de andra och tagit sig in i Karqol. Hon och Sollex hade inte valt att skiljas från de andra i Rekit, men de hade valt att samarbeta med Tyrr och Uvigi, och att följa med dem till motståndsrörelsen…

”Är Tyr här?”

Tikk vände sig förvånat om, det var Ketopols röst. Han stod med armarna i kors och tittade på Leiga med en ogillande min. Mo’rii hade satt sig ner bredvid honom.

Leiga tittade bestämt tillbaka.

”Det här är Leiga”, pressenterade Tikk sin nya vän för vrylven.

Han stod bestämt kvar, som om han inte hört henne. ”Är Tyr här?” upprepade han.

Nu när Tikk hade Ketopol där framför sig kunde hon förstå varför Melira och de andra flickorna fastnat för just honom; den unge mannen som stod framför dem var inte alls samma osäkra pojke som Tikk träffat i Moluvar. Han verkade så säker där han nu stod, rakryggad och rakt på sak. Hans mörka hud och fjäderprydda hår fick honom att stå ut från mängden, och den ståtliga pildraken vid hans sida gav intrycket att han hade stor makt. Uppenbarelsen påminde Tikk om att Ketopol faktiskt var son till vrylvernas Hövding.

Gena skrattade till och allas uppmärksamhet riktades istället mot henne. ”Nej, Tyrr är på möte med Kapten”, svarade hon på Ketopols fråga.

Ketopol gjorde en ansats att bara gå därifrån, men Mo’rii höll upp en vinge och stoppade honom. Då sprack illusionen för Tikk och i hans vädjande mumlande på vrylviska såg hon den riktiga Ketopol, han hon lärt känna under deras resa tillsammans från Moluvar.

”Vad heter hon?” frågade Leiga helt oväntat. ”Draken alltså.”

Ketopol suckade. ”Mo’rii”, svarade han.

Leiga log åt draken, men sedan blev hon allvarlig igen. ”Jag trodde alla vrylver jobbade för Kejsaren”, sade hon och såg på Ketopol. Hennes röst hade samma antydan till hotfullhet som när hon talat med Gena om Skogsviskarnas situation i kriget.

”Intä giag”, sade Ketopol bestämt.

Gena skrattade igen. ”Kommer du ihåg vad jag sade tidigare?” frågade hon vänd mot Leiga. ”Ketopol gjorde sitt val, och han gjorde det han tyckte var rätt trots att det stod emot vad alla andra vrylver sade.”

Leiga reste sig upp.

”Vad pratar ni åm?” frågade Ketopol osäkert, med blicken flackande mellan Gena och Leiga.

”Jag måste gå”, sade Leiga. ”Det var trevligt att träffa er allesammans. Vi ses, Tikk.” Med några långa kliv var hon utom synhåll innan Tikk hunnit säga hejdå.

”Vad ville du Tyrr?” frågade Gena utan att låtsas om Leigas avsked.

”Väma vilä tala mä hånåm”, svarade Ketopol.

Tikk såg efter Leiga. Hon var svår att läsa, så Tikk kunde inte avgöra om det var Genas ord som var anledningen till att hon gått eller inte. Tikk visste ju praktiskt taget ingenting om sin nya vän, men Leiga påminde Tikk om Sollex. Hade Leiga ett förflutet som liknade hans?

”Vi får väl se om han vill tala med henne”, sade Gena och vinkade åt Ketopol. ”Iväg med dig nu, så att jag kan få lite lugn och ro.”

Vrylven suckade och skakade på huvudet. ”Vi sjäsj”, mumlade han och gick därifrån.

Mo’rii stod kvar och betraktade Tikk och de andra en stund innan hon sänkte huvudet och följde efter Ketopol.

Tikk slöt ögonen och kände frustrationen över Sinnesvändarna återvända. Vid det här laget kände hon två av Sinnesvändarna väl – den lilla flickans och generalens hemska tankar var redan alltför välbekanta – men Tikk visste fortfarande inte mycket om den tredje Sinnesvändaren. Hon kunde inte ens säkert säga om det var en kvinna eller man längre, trots att hon tidigare trott att det var en kvinna.

”Tikk?”

Tikk tänkte först att det var Leiga som var tillbaka, men när hon tittade upp insåg hon att det var Tyrr som stod bredvid henne. Han såg bekymrad ut.

”Vi ska ut på spaning ikväll igen”, berättade han och drog en hand genom sitt gröna hår. Sedan sneglande han på Draken. ”Han kan bära tre personer, va?”

”Tre?” upprepade Tikk och kände en kall kåre längs ryggraden. Med en tredje person skulle de inte kunna diskutera Sinnesvändarna – inte konstigt att Tyrr såg bekymrad ut.

”De envisades med att vi skulle ta med någon som känner till området”, förklarade Kärnhelaren och satte sig ner.

”Vem då?” frågade Tikk, men hon visste att det inte spelade någon roll – det fanns ingen i lägret de kunde lita på.

”Någon flicka därifrån”, svarade Tyrr. ”Leiga heter hon.”