Tikk: 35 - Infiltratörerna

35

Infiltratörerna

Leiga gick med bestämda steg genom lägret. Skogsviskarens ord ekade i hennes huvud.

”Var och en ansvarar vi för våra egna handlingar. Illix valde att följa Kejsarens order, alltså valde han att döda Tamot. Han kunde ha vägrat.”

Det var vad kvinnan sagt, men hon hade fel – Illix kunde inte ha vägrat. Leiga visste att han hade fallit offer för Sinnesvändning, och då fanns inte det där ”valet” Skogsviskaren talat om. Berövandet av den egna viljan var just varför Leiga hatade Sinnesvändning, och det var därför hon hatade sig själv.

Leiga var nämligen en av de skickligaste Sinnesvändarna i Södra Träsken. Hon var en känslokall skönhet, förmögen att vända andra Sinnesvändares sinnen trots att ingen av dem var mottaglig för faktisk Sinnesvändning, dessutom var hon så ung – hon hade alldeles nyligen fyllt arton.

Ingen visste vem Leiga egentligen var.

”Leiga! Där är du ju!” ropade någon.

När Leiga vände sig om kunde hon se hur Melira, Bitty, Kebrina och Hedalli skyndade sig efter henne på stigen. Alla fyra flickorna visade upp brillianta leenden.

”Du kan inte tro vad Torge just berättade!” utbrast Kebrina.

”Du vet vrylven, Kepotol eller vad det nu var han hette”, sade Bitty uppspelt. Hon hade så bråttom att säga det att hon nästan snubblade på orden.

”Ketopol”, rättade Leiga henne och undrade vad i all världen det nu var Torge hittat på. Man behövde långt ifrån vara Sinnesvändare för att lura de här fyra, och Berättaren hade för vana att överdriva saker.

”Ja”, fortsatte Bitty, sedan sänkte hon rösten. ”Han är tydligen prins”, viskade hon och fnittrade finstämt tillsammans med de andra flickorna.

Leiga suckade men kunde inte låta bli att le lite åt deras upprymdhet.

”Vrylverna har inga prinsar”, förklarade hon. ”De väljer vem som ska bli Hövding baserat på kunskap, styrka och erfarenhet – så även om han är Hövdingens son betyder inte det att Ketopol själv kommer bli Hövding.”

Om de haft lite mer vett kanske flickorna hade blivit besvikna, men som det nu var brydde de sig inte om detaljerna.

”Om han är ledarens son så är han prins”, sade Hedalli och nickade bestämt.

”I alla fall så måste vi vidare nu”, sade Melira och gav Leiga en lätt kram. De andra tre följde hennes exempel, sedan försvann alla fyra kvickt bort genom lägret samma väg de kommit. Deras tajta gemenskap påminde alltid Leiga om hur ensam hon själv kände sig.

Samtidigt var Leiga väl medveten om att hon inte var den enda Sinnesvändaren i lägret – Helo och Selvins Sinnesvändning sköljde över lägret i vågor vars intensitet fick det att krypa i skinnet på Leiga.

Alla Sinnesvändare kunde känna av tankevågorna, men de flesta uppfattade dem bara som små rubbningar i luften, lätt misstagna för naturliga vindpustar. Leiga däremot, var en mästare på att läsa tankevågor. Hon kunde mer på området än någon annan, bland annat kunde hon direkt säga vilken Sinnesvändare som skickat tankarna och hon visste precis vad personen tänkte och kände när han eller hon skickade dem. Det fanns mer information i vågorna än någon kunde ana.

Om de bara visste hur fel de använder sina förmågor, tänkte Leiga och fortsatte sin vandring genom lägret.

Innan hon fyllt tretton hade Leiga inte utövat någon Sinnesvändning alls. Det hade kommit som en chock för hela klanen att hon visade sig vara Sinnesvändare – för det mesta upptäcktes det tidigt när ett barn var Sinnesvändare eftersom de instinktivt använde sina förmågor för att underlätta för sig själv. Leigas instinkter hade lett henne att lyssna på andra Sinnesvändares tankevågor, och att på så sätt utforska de många hemligheter som doldes i vågornas mönster.

När hon väl började använda sin egen Sinnesvändning visste Leiga precis hur hon på bästa sätt kunde styra vågorna, trots att hon aldrig fått någon praktisk träning. Nyckeln till hennes framgång var simpelt nog förståelse, förståelse för att Sinnesvändning inte bara handlade om tankar – som de flesta trodde – utan framförallt om känslor.

Leiga stannade tvärt när en av Selvins tankevågor passerade rakt igenom henne. I vanliga fall hade hon ignorerat honom, men den här gången kunde Leiga inte hejda sig. Hon knöt näven och slog med all sin kraft mot stammen på ett gamalt träd hon just skulle till att passera. Den skrovliga barken rev mot hennes knogar och stöten skakade hennes arm. Smärtan dämpade hennes ilska. Men hatet bara växte.

Alla Sinnesvändare älskade att leka med ”svaga sinnen” och eftersom lägret var fullt av sådana hade Helo och Selvin aldrig tråkigt. Sinnesvändarna själva hade ”starka sinnen” och serterna hade ”blinda sinnen”, som – trots att de kunde stå emot Sinnesvändningen – värderades ännu lägre än svaga sinnen.

Leiga hade alltid avundats serterna.

Hon drog ett djupt andetag och samlade sig, sedan fortsatte hon mot tältet hon delade med de fem andra infiltratörerna. När hon var tillsammans med dem visade hon aldrig några känslor, hon var kylig och hotfull, det hade hon alltid varit. På utsidan. Förhoppningsvis var det ingen i tältet just nu.

Genom deras tankevågor visste Leiga att de andra Sinnesvändarna var på annat håll – Helo befann sig på andra sidan lägret och Selvin var i Kaptenens tält. Vrenit var säkert också med Kaptenen eftersom han hade ett så starkt kontrollbehov när det gällde serter, och Skogsviskaren hade ju sagt att Tyrr var på möte med Kaptenen. De enda som kunde vara i tältet var alltså Semasti och Rekt…

”Hej där, Leiga.”

Det var Rekt Blodsryckare. Han var ett par år äldre än Leiga och kunde aldrig lämna henne ifred.

”Du ser strålande ut idag”, sade han med ett charmigt leende. Han smet in bredvid Leiga på stigen och försökte lägga armen om henne.

Hon tog ett steg åt sidan för att undvika honom.

”När tänker du släppa in mig egentligen?” frågade Rekt och skakade på huvudet, alltjämt leende.

Eftersom Leiga inte använde Sinnesvändning för att bli av med honom antog Rekt att hon trots sina avvisanden ändå var intresserad av honom. Det var hon inte, men han var den enda i deras lilla grupp – förutom Leiga själv – som inte missbrukade sina förmågor, så han förtjänade respekt.

”Har du inget bättre för dig?” frågade Leiga istället för att svara på hans fråga.

”Nej, det här stället är dödstråkigt”, svarade Rekt och drog en hand genom sitt flammiga hår. Det var mörkt rött, med några naturliga guldblonda slingor, vilket såg lite konstig ut, speciellt i kombination med de olikfärgade ögonen – ett brunt och ett grönt. Leiga tyckte dock att hans udda utseende gav honom en unik charm, som ingen kunde ta ifrån honom.

”Det kanske vore roligare om du gjorde något annat än att följa efter mig”, sade hon och ökade på stegen.

”Jag har gjort annat!” utbrast Rekt och skyndade för att komma upp jämsides med Leiga. Först trodde hon att han skulle försöka lägga armen om henne igen, men han böjde sig istället fram för att viska i hennes öra. ”Ni har ju hjärntvättat alla människor här, så de är inte alls roliga.”

Leiga knuffade bort honom. Ordet ”hjärntvätt” fick henne att må illa. Vi skulle ju egentligen inte prata högt om det här, tänkte hon irriterat. ”Bara för att alla känner sig trygga gör det dem inte tråkiga”, sade hon och fick äntligen syn på deras tält.

”Om du säger det, så”, sade Rekt och följde efter Leiga in i det tomma tältet. ”Men varför har ni inte gett mig några sådana tankar?”

”För att du inte behöver dem”, svarade Leiga. Men hon hörde hur hjärtlöst det lät, som att Rekt inte behövde känna sig trygg i lägret. Hans ord antydde ju faktiskt att han inte gjorde det, även om han inte visade den känslan. Blodsryckaren hade nästan lika bra kontroll över sina känslor som Leiga, så det förvånade henne inte om han dolde något.

”Om du säger det, så”, sade han och satte sig vid bordet i mitten av det stora tältet. Han log mot Leiga som han alltid gjorde, men han glömde dra ut en pall åt henne som han brukade.

Rekt trivs inte heller här, tänkte Leiga sorgset. Och jag gör det inte lättare för honom…

”Hur känns det att styra folks tankar?” frågade Rekt och gäspade stort.

Leiga satte sig mittemot honom. ”Det är fruktansvärt!” ville hon svara, men det kunde hon ju inte säga. ”Hur känns det att rycka blod?” frågade hon istället.

”Jag skulle mycket hellre vara Sinnesvändare”, viskade han, och undvek ämnet precis som Leiga – Blodsryckning kunde inte heller vara kul. Sedan sträckte Rekt sig över bordet för att ta Leigas händer i sina.

Hon drog sig undan och suckade åt hans envishet.

Han skrattade och innan de hann säga något mer kom Semasti infarande i tältet. Hennes svarta kjolar fladdrade omkring henne när hon for runt och placerade ut och plockade åt sig diverse saker från hyllorna längs den bakre tältväggen. Den energiska Skuggvandraren stannade aldrig upp, det var ett mysterium hur hon lyckades hålla sig i nästan konstant rörelse.

”Är ni hungriga?” frågade kvinnan, men hon väntade inte på något svar. Vare sig de ville ha eller inte var bordet snart nog fyllt med mat.

Rekt tog genast för sig och Leiga insåg hur hungrig hon var.

Efter att hon dukat färdigt gjorde Semasti dem sällskap vid bordet också.

De hade nästan ätit färdigt när Vrenit äntrade tältet med ett illavarslande leende. ”Leiga”, sade han. ”Jag har ett uppdrag åt dig.”

”Vad menar du?” frågade Rekt och rätade på ryggen. Han var alltid först att reagerade när något gällde Leiga. ”Vi är ju redan på uppdrag.”

Leiga bara spände blicken i Vrenit – det var hennes farligaste vapen, mycket enklare än Sinnesvändning och långt effektivare.

Den gamle mannen krympte inför hennes iskalla blick och hans leende bleknade genast bort. ”Jo, det är så här”, mumlade han. ”Kärnhelaren och den där Mekaniker-flickan ska ut på spaning igen i natt och du ska följa med dem.”

Leiga rörde inte en min. Hon upprepade mannens ord flera gånger i sitt huvud för att vara säker på att hon hört rätt, sedan jublade hon inombords. Tanken på att undkomma lägret – om än bara för en natt – var överväldigande. Jag ska få följa med Tikk och Tyrr! Och rida på rymddraken!

”De ska söderöver och jag sade att du känner till området”, fortsatte Vrenit. ”Jag vill veta exakt vad den där serten har för sig.”

”Selvin har koll ju på flickan”, sade Leiga och sneglade på Rekt. Blodsryckaren såg som väntat avundsjuk ut.

”Jag litar inte på henne, det är något lurt med de där apparaterna hon använder sig av”, muttrade Vrenit. Han satte sig ner och tog för sig av maten som stod på bordet.

”Du litar ju inte på någon”, sade Semasti och lutade sig tillbaka i sin stol. ”Det förvånar mig att du inte följer med dem själv.”

”Det skulle jag om jag kunde, men jag är för gammal för att smyga runt i skogen och leka jägare”, sade Vrenit, tuggandes på en bit torkat kött.

”Jag tror knappast det är det spaningen går ut på”, sade Leiga och suckade uttråkat. ”Men jag får väl följa med dem då.”

”Kunde inte jag ha fått åka?” frågade Rekt och lade armarna i kors.

Vrenit ryckte på axlarna. ”Jag litar inte på dig heller.”

”Men du litar på Leiga?”

”Det är klart jag inte gör”, sade Vrenit och skrattade hest. ”Men hon har bra mycket bättre omdöme än vad du har. Det spelar ingen roll vad du gör Rekt, på ett eller annat sätt skulle du klanta till det och avslöja oss för serten.”

Rekt blängde ilsket på Vrenit.

De hade levt tillsammans i nästan ett år nu, och den gamle mannen anade fortfarande inte hur skicklig Rekt egentligen var. Vrenit var helt klart den minst kompetenta i gruppen, enda anledningen till att han i huvud taget befann sig i lägret var för att han var Drömtalare, och de andra behövde en Drömtalare för att kunna rapportera in och ta emot nya instruktioner från Kejsaren. Vrenits generalposition var direkt beroende av Selvins Sinnesvändning.

Semasti fnös högljutt. ”Serterna är i alla fall inte immuna mot Blodsryckning”, sade hon och reste sig upp för att börja plocka av bordet. ”Även om Rekt klantade till det skulle Kärnhelaren inte få någon chans att berätta för de andra.”

Vrenit stelnade till mitt i en tugga, han hade uppenbarligen inte tänkt på att Rekt var Blodsryckare. Typiskt gubben att glömma något sådant.

Rekt log mot Semasti och sträckte på fingrarna precis som han gjorde när han ryckte blod.

Drömtalaren svalde och vände sig mot Leiga. ”När det börjar mörkna ska du vänta utanför deras tält”, sade han kort.

Så snart solen började gå ner skyndade sig Leiga genom lägret för att möta Tikk och Kärnhelaren. För första gången på flera månader bar hon ingen klänning, utan hade i stället på sig en enkel skjorta och ett par åtsittande byxor, det besvärliga håret hade hon satt upp i en stadig knut i nacken. I hennes bälte hängde ett kort svärd och fastspänd på ryggen hade hon sin jaktbåge med tillhörande koger och pilar – vapen som hennes medinfiltratörer tyckte var väldigt onödiga för en så skicklig Sinnesvändare som Leiga. De hade dock alldeles för stor respekt för henne för att ifrågasätta hennes handlingar vidare.

Leiga var stolt över sina vapen. Hon hade lärt sig svärdskonsten där i lägret, instruerad av motståndsrörelsens skickligaste Svärdsmästare. Leiga var inte speciellt begåvad, men hon hade trivts med träningen och den hade gjort hennes kropp mycket starkare och uthålligare än tidigare. Pilbågsskytte däremot, var något hon lärt sig när hon var liten.

Innan någon visste att Leiga var Sinnesvändare hade hon setts som en skam för sin familj. Hon var tystlåten och rädd av sig, vilket var ett beteende som inte var acceptabelt i de Södra Träsken. Därför hade hennes föräldrar skickat henne till sin morbror som var jägare i Spindelskogen – ett gigantiskt, grått och dystert myrmarksområde täckt med förvridna träd och spretig växtlighet. Leiga hade inte trivts där. Hennes morbror var ingen trevlig man, han slog henne vid flera tillfällen så att hon trodde hon skulle dö, men ändå ville hon inte använda Sinnesvändning emot honom.

Det hade varit en hemsk tid, men Leiga var glad över de tre år hon spenderat hos morbrodern. Hon hade lärt sig mycket där, bland annat att skjuta med pilbåge, och det var det enda hon någonsin fått beröm för, innan Sinnesvändningen.

Leiga närmade sig Tikk och Tyrrs tält. Den magnifika rymddraken låg utanför och väntade, han tittade upp när Leiga kom. De lilaglödande ögonen var som djupa brunnar med en kraft som Leiga aldrig skulle kunna förstå.

”Där har vi ju vår kompanjon”, sade den grönhåriga Kärnhelaren och gick med bestämda steg från tältet till draken. Tikk följde tätt efter honom, hon hade sina svarta glasögon på sig.

Leiga såg direkt att något var fel.

De vill inte ha mig med sig, insåg hon besviket. Men hon log likväl, åtminstone glad över chansen att få komma ifrån lägret en stund. ”Jag hoppas jag inte blir till besvär”, sade hon och gick fram till rymddraken.

”Nejdå”, svarade Tyrr och hjälpte Leiga upp bakom en av drakens ryggtaggar, framför Tikk. ”Det känns lite onödigt bara, jag hittar ju egentligen själv.”

”Det tvivlar jag inte på”, mumlade Leiga när serten tog plats framför henne. Hon blev lite nervös när hon kände hur drakens muskler rörde sig under henne när han reste sig upp.

Leiga hade ridit på drakar förut, men när rymddraken skuttade upp i luften och fällde ut sina vingar, gjorde hennes hjärta en volt i bröstet på henne. Hon försökte slappna av, men kunde inte släppa den sprudlande friheten hon kände.

”Visst är det härligt?” frågade Tikk bakom henne.

Leiga fann inga ord, så hon bara nickade. Rymddraken var så smidig att det knappt kändes att den rörde sig. Hans fjäll blänkte eldröda av den nedgående solens strålar och skogen forsade fram som ett flammande hav under dem. En stark känsla av tillhörighet med världen sänkte sig över Leiga

Hon hade upplevt samma känsla en gång tidigare i sitt liv insåg honom. Det var ett minne från hennes barndom som hon helt förträngt.

Leiga hade spårat ett jaktbyte djupt inne i Spindelskogen då hon plötsligt känt något. Det hade nästan varit som en Sinnesvändares tankevågor, fast det här var något mycket djupare, något fullkomligt obegripligt för Leiga.

Källan till känslan var ett uråldrigt träd. Dess stam måste ha varit uppemot hundra meter i omkrets, men ändå var det inte mycket högre än de andra träden i skogen. De spretande grenarna var sammanvävda till ett gigantiskt tak som sträckte sig säkert femtio meter ut från stammen. Eftersom trädet inte hade några löv såg det väldigt mycket ut som ett spindelnät, vilket var passande eftersom det växte i Spindelskogen där det också fanns många spindlar.

När Leiga hade lagt handen mot den skrovliga, svarta barken hade hon för första gången i sitt liv känt att hon hörde hemma. Världen behövde henne, precis som den behövde alla människor.

Efteråt berättade Leiga om trädet för sin morbror som konstaterade att det var Spindel-Espen hon stött på. Senare fick hon höra i byn att Esparna symboliserade universums eget medvetande.

Något Leiga hört tidigare på dagen återvände till henne.

”Jag valde att lämna mitt eget folk för att följa Esparnas varningar”, hade Skogsviskaren sagt.

Esparnas varningar.

Hur kunde Leiga ha varit så blind? Hur kunde hon ha glömt sitt möte med Spindel-Espen?

”Vi landar här och fortsätter till fots”, sade Kärnhelaren plötsligt. ”Om vi flyger närmare finns det en risk att de får syn på oss genom trädkronorna.”

Leiga tittade upp och såg sig förvirrat omkring. Hon hade varit så uppslukad av sina tankar att hon helt tappat kontrollen över verkligheten. Solen hade sjunkit under horisonten utan att Leiga lagt märke till det och det hade hunnit bli riktigt mörkt.

Rymddraken dök och Leiga förberedde sig för nedslaget, men det gick så smidig att det knappt märktes när de tog i marken.

”Om vi räknat rätt borde truppen vi ska spana på befinna sig rakt söder om oss nu”, sade Tyrr och hoppade ner på marken.

Leiga klättrade försiktigt ner efter honom.

”Jag går före och kollar läget”, sade Tikk och gled ner bredvid Leiga, sedan traskade hon iväg och försvann in i den mörka skogen. Tyrr såg efter henne.

Leiga blev stående med ryggen lutad mot rymddraken. Hon var så uppskakad av sin insikt att det kändes som om benen skulle vika sig under henne.

”Det var Leiga du hette, va?” sade Tyrr och vände sig mot Leiga igen. ”Du ser lite blek ut, blev då åksjuk av flygturen?”

Leiga skakade avvärjande på huvudet. ”Nej, jag bara…” började hon. Sedan stelnade hon till när en tankevåg slog emot henne och Tyrr, som så klart inte märkte något.

Trodde de verkligen inte att vi skulle ha spanare ute? Vilken tur att det var jag som upptäckte dem, det var länge sedan jag fick se två vänner döda varandra. Jag undrar vem som klarar sig bäst, han ser starkare ut, men hon är den som har vapen. Om jag har tur kanske draken lägger sig i…

Leiga hade ingen möjlighet att uppfatta de ”lagda” tankarna, men den främmande Sinnesvändarens egna tankar kunde hon lätt läsa och det var allt hon behövde – det var uppenbart att han försökte få henne och Tyrr att börja slåss mot varandra.

Leiga kunde inte låta bli att le åt mannens dumhet, hon skulle aldrig försöka använda Sinnesvändning på någon hon inte först tagit reda på mer om. Som det var nu studsade tankevågen bara tillbaka från den oberörda serten och dissekerades av Leiga som grävde fram all information hon kunde från deras attackerare – gruppen utgjordes av ett dussin personer, han var ensam att patrullera området och resten av dem hade mycket riktigt slagit läger i den riktning Tikk försvunnit.

”Du bara vadå?” frågade Tyrr, helt ovetandes om Sinnesvändningen. ”Varför ser du så glad ut nu plötsligt?”

”Det finns Sinnesvändare här”, viskade Leiga, utan att tänka sig för vem hon pratade med.

Kärnhelarens ögon spärrades upp i chock, men Leiga kände att det var något med hans reaktion som inte stämde.

Han vet redan att de finns Sinnesvändare i motståndsrörelsen, insåg hon med förskräckelse. Hur hade han fått reda på det? Hade han upptäckt att folk betedde sig konstigt i lägret?

”Hur vet du det?” frågade Tyrr och grep tag i Leigas arm.

Leiga kände hur Sinnesvändaren som gömde sig i skogen trodde att de skulle börja slåss nu. Han måste vara bland de värsta Leiga stött på, han skickade tankevåg på tankevåg och märkte ändå inte att Tyrr var sert, mannen tycktes inte ens förstå att de inte lydde honom.

”Jag…” började Leiga svara på Tyrrs fråga, men hon hejdade sig. Vad höll hon på att göra egentligen? Det är nu det gäller, tänkte hon. Antingen måste jag döda Tyrr, eller så förråder jag hela min klan…

Hon visste ju vad hon ville göra, vad hon alltid velat göra, men aldrig vågat. Hon skulle inte ha vågat nu heller, men minnet av Spindel-Espen gav henne nytt mod.

Leiga sträckte på ryggen och sänkte rösten så att fienden inte skulle höra. ”Därför att jag själv är Sinnesvändare”, sade hon bestämt och mötte Tyrrs blick. ”Men jag vill hjälpa er.”

Det är väl bäst att jag meddelar de andra om situationen, det här tar för lång tid.

Den fientliga Sinnesvändaren skickade uppgivet en tankevåg mot truppens läger.

Om du vill komma åt dina vänner måste du gå genom mig först, tänkte Leiga och skickade snabbt iväg en högfrekvensvåg som tillintetgjorde mannens tankevåg innan den nått sitt mål.

Ett förvånat utrop hördes i närheten när Sinnesvändaren kände av Leigas våg – högfrekvensvågor var omöjliga att missa.

Rymddraken tog ett par steg i den riktning ropet kommit ifrån och morrade djupt.

”Vad var det där?” frågade Tyrr och släppte Leigas arm för att ställa sig bredvid draken och spana ut i den mörka skogen.

Leiga tog bågen från ryggen och förberedde en pil. Det fanns bara en sak att göra om de ville kunna återvända till motståndsrörelsen utan att orsaka misstankar. Hon skickade först iväg en paralyserande känslovåg (en tankevåg utan tankar) sedan släppte hon iväg pilen i samma riktning som vågen.

Mannen hade ingen chans att undvika den, han föll till marken utan att ge ifrån sig ett ljud.

Tyrr och rymddraken stirrade på Leiga.

”Vi måste ta hand om resten av truppen också”, sade hon och började springa efter Tikk. Hon hörde de båda andra bakom sig.

”Det här skulle vara ett spaningsuppdrag!” sade Tyrr, och Leiga kände hur någon tacklade henne i ryggen så att hon föll omkull. ”Vad är det som pågår här egentligen? Du säger att du är Sinnesvändare men att du vill hjälpa oss, sedan börjar du hejdlöst döda folk!”

”Han var Sinnesvändare”, förklarade Leiga. Hon försökte resa sig, men en fot tryckte ner henne igen. ”Om vi inte vill att Selvin och de andra ska misstänka något är det bäst att vi inte lämnar några överlevande som kan rapportera om det här.”

”Selvin?” Kärnhelaren lät osäker. ”Är han också Sinnesvändare?”

”Ja, och Vrenit är Drömtalare”, slängde Leiga ur sig. Hon måste få serten att lita på henne om hon skulle kunna hjälpa dem.

”Vad gör ni?” Tikk var tillbaka.

Nu var det upp till Tyrr…

”Ändrade planer”, sade en ny röst, den hördes inuti Leigas huvud. Hon visste inte vad hon skulle tro, men plötsligt lyftes hon upp på fötterna igen.

”Vad menar du?” frågade Tikk. Hon såg alldeles förskräckt ut.

När Leiga vände sig om insåg hon att det var rymddraken Tikk talade till.

”Jag tycker vi litar på Leiga och fäller hela truppen i lägret där borta”, sade rösten. ”Sen kan vi förklara för varandra vad som pågår.”

Leiga visste inte hur hon skulle reagera, var det verkligen draken som talade?

”Fäller?” Tikk såg extremt förvirrad ut och det med all rätt.

”Dödar”, sade Tyrr och suckade djupt.

Tikk bleknade avsevärt, hon var rädd för att döda.

Leiga var inte rädd, hon var uppvuxen i Södra Träsken. Hon hade härdat sina känslor under hela sin uppväxt och efter att hon avslöjat sin förmåga hade hon precis som alla andra Sinnesvändare tvingats svära sin trohet till Klanrådet, som sedan kunde använda henne hur helst de ville. Hon var ett av rådets skarpaste vapen som de skickade ut på de svåraste uppdragen. Inte sällan involverade det någons död, även om Leiga själv aldrig höll i kniven. Sinnesvändare som inte följde order avrättades offentligt, men det hände nästan aldrig eftersom de flesta faktiskt uppskattade sina uppdrag.

Leigas enda mål i livet hade varit att överleva och det hade hon gjort, men nu hade hon nya mål.

”Jag kan ta hand om det här själv”, sade Leiga och vände sig mot lägret.

”Leiga, nej!” utbrast Tikk och lade en hand på hennes axel. ”De är för många!”

”Jag klarar mig, Tikk.” Leiga föste bort hennes hand och skyndade sig iväg mot lägret.

Elva personer, tänkte hon. Ingen sert eller Sinnesvändare – det här blir lätt.