Tikk: 37 - Befrielse

Första kapitlet på avslutningen. Enjoy!

37

Befrielse

Rekt gick med lätta steg tillbaka till tältet. Vrenit hade bett honom att hämta Leiga. Den gamle mannen hade aldrig litat tillräckligt mycket på Rekt för att ens fråga om något så simpelt. Var det Semastis varning som äntligen nått fram till honom?

Leiga sov fortfarande. Det hade redan börjat ljusna när hon återvänt från spaningen och trots att hon gått raka vägen till sängs hade hon inte fått sova någon längre stund. Rekt satte sig på knä och studerade flickans ansikte. Det var definitivt något speciellt med henne, Rekt hade alltid haft känslan av att hon dolde något. Han hade intalat sig att det var kärleken till honom hon höll hemlig men egentligen visste han att det inte var så, det var något djupare, något hon aldrig vågat visa.

Rekt sträckte sig fram och ruskade hennes axel försiktigt. ”Jag vet att du har varit uppe hela natten och så”, ursäktade han sig. ”Men Vrenit ville bestämt ha dig med under rapporteringen.”

Leiga öppnade ögonen och satte sig långsamt upp. Hon såg trött ut, men samtidigt pigg på något vis.

Är det där ett leende! insåg Rekt förbryllat. Leiga log aldrig, inte på riktigt i alla fall. Hon är glad på riktigt. Rekt fick ett infall och böjde sig fram och kysste henne. Det var ett vågat drag, så han var beredd på en motattack och hoppade kvickt upp på fötterna för att backa utom räckhåll.

Men det kom ingen motattack, Leiga bara suckade. Hon reste sig upp och plockade fram en klänning. ”Kan jag få byta om ifred?” frågade hon och blängde på Rekt.

Han log triumferande och vände ryggen mot henne vilket brukade räcka för att hon skulle känna sig ”ifred”. Hon accepterade kyssen! Hon tycker om mig!

”Varför gör du det här?” frågade Leiga plötsligt. Hennes tonfall var mjukt, inte alls hårt och känslokallt som det brukade vara.

”För att jag tycker om dig.” Rekt sträckte på ryggen.

”Nej, jag menar, varför följer du Kejsaren?” Leiga tog ett steg runt honom så att de stod öga mot öga.

”Jag har väl inget val.” Rekt ryckte på axlarna. ”Med dödshot och Sinnesvändning finns det väl inget annat jag kan göra?”

Leigas vackra, silverskimrande ögon smalnade av. ”Det finns ingen annan anledning då?”

”Behövs det någon annan anledning?” Rekt brukade inte vara den som lät sig påverkas av Leigas hårda blick, men nu kände han hur dess tyngd tryckte ner honom. Vad är hon ute efter egentligen? tänkte han förvirrat.

Leiga höll fast hans blick och lade händerna på hans axlar. ”Det finns alltid ett val”, sade hon.

Sedan kändes det som om någon slog honom i huvudet med en slägga, tankar virvlade runt i kaos och om inte Leiga hållit i honom skulle han nog ha ramlat omkull.

… Jag måste berätta för Gaben var de gömmer sig, det här är fel, vi borde följa Kejsaren istället… Om Kian berättar för Belt om truppförflyttningen måste jag döda henne… Varför skulle jag bry mig? Det är ju de som är förrädarna… När vi kommer fram ska jag rycka blodet ur dem… Eftersom han inte vill gå själv får jag väl hjälpa honom på traven lite…

Rekt spände käkmusklerna och slöt ögonen medan tankarna fortsatte forsa. Han hade tänkt många av tankarna för ganska länge sedan, men han mindes händelserna väl.

Nu förstod han att inga av dem hade varit hans egna, det hade varit Sinnesvändning.

*****

Tikk väntade i Kaptenstältet tillsammans med Tyrr. Vrenit påstod att han skickat någon för att hämta Leiga, men hon tog god tid på sig.

Tyrr småpratade med Kaptenen medan Drömtalaren och Spila stod böjda över kartan och diskuterade högljutt. Selvin stod lite i bakgrunden, precis som senast.

Tikk studerade Sinnesvändaren från bakom scannerglasögonen. Han fingrade fundersamt med sin svarta mustasch medan hans blick vandrade mellan de övriga personerna i tältet. Med jämna mellanrum skickade han falska tankar till Tikk som uppmuntrade henne att vara ärlig och detaljerad när tiden kom för att rapportera. Det tog en stor del av hennes koncentration att inte visa någon reaktion till mannens obehagliga tankar och känslor, men Tikk kände faktiskt att det blev lättare och lättare att ignorera honom.

Tyrr sneglade på Tikk och bet sig i läppen, han började bli orolig.

Tikk kände detsamma. Vart är Leiga? tänkte hon och tittade nervöst på klockan i överkanten på scannerglasögonen. Signalen kan komma när som helst. Hon försökte att inte tänka för mycket på vad det skulle innebära, men hon visste att det var nödvändigt att någon tog hand om Sinnesvändarflickan och Draken hade själv tagit på sig uppgiften.

Plötsligt ryckte Kaptenen, Spila och Vrenit till och tystnade mitt i sina diskussioner.

Tikk höll andan. Precis som Leiga förutspått kände hon själv inte av det, men hon visste vad som inträffat – någon av Sinnesvändarna hade dött och Tikk hoppades innerligt att det inte hänt Leiga något.

Selvins blick hade fastnat på Tikk och genom hans Sinnesvändning kunde hon känna hans fulla vrede över oförståelsen han kände. Sinnesvändaren var så fokuserad på henne att han inte märkte hur Vrenit tog upp en kniv från bordet och vände sig mot honom.

Tikk slöt ögonen.

*****

Ketopol stannade upp. Förvirring uppstod omkring honom på träningsområdet, ingen verkade förstå vad som hänt. Känslan var ny för dem, men inte för Ketopol, händelsen med Sinnesvändaren i Patornbergen var ett tydligt minne för honom, han skulle aldrig glömma hur han skadat Temmo.

Sedan de skiljts från Tikk och Sollex i Rekit hade Ketopol ständigt varit på sin vakt emot Sinnesvändare. Véma hade gett dem en sparsam varning när de först kommit till motståndsrörelsens läger och sedan dess hade Ketopol börjat överväga varenda tanke han tänkte, med Mo’riis hjälp.

Pildraken påverkades inte själv direkt av Sinnesvändning, men eftersom hennes tankar var sammankopplade med Ketopols fanns en indirekt påverkan. I vanliga fall litade Mo’rii blint på Ketopol och gjorde allt han sade utan att ifrågasätta något, men nu var det omvända roller. Ketopol gjorde ingenting utan att kolla med Mo’rii först och det var på så vis de upptäckt Sinnesvändningen. Ketopol hade accepterat att vad som kändes som hans egna tankar kunde vara någon annans, så han lyssnade när Mo’rii sade att något var fel. En plötslig tanke som bröt hans vanliga tankemönster antogs för Sinnesvändning och behandlades med varsamhet. Om Sinnesvändarna vetat om vad Ketopol gjorde hade de lätt kunnat stoppa honom med en tanke i rätt riktning, men de visste inte.

”Vad är det som händer?” frågade en man i närheten med förtvivlan i rösten.

Ketopol svalde. Han hade blivit förvånad när den första Sinnesvändningen släppte, men när den andra avslöjades förstod han att det inte var slumpen. Fritagandet hade känts som en seger, men de andra innevånarna i lägret kände bara paniken över att de nu visste att de varit fångar, om de ens förstod att det var Sinnesvändning det handlade om.

Dessutom var det något mer som störde Ketopol. Sinnesvändarna hade gett honom liknande tankar, det kunde han nu säga säkert, men det kändes också som om han själv hade tänkt samma saker, vilket sade honom att det fanns fler Sinnesvändare i lägret.

Var aktsam för lugnande tankar, tänkte Ketopol till Mo’rii och började gå i riktning mot tältet där Tikk bodde. Han var säker på att Tikk hade något att göra med händelsen, eftersom hon visat upp en naturlig förmåga att kunna urskilja Sinnesvändning från sina egna tankar, dessutom bodde hon nu tillsammans med två serter som borde vara helt opåverkade.

Den sista Sinnesvändningen släppte när Ketopol gått en stund. Han förstod att det var den sista eftersom han inte längre kunde erinra sig att han själv tänk några liknande tankar.

Mo’rii skuttade glatt omkring honom ett varv medan Sinnesvändningens alla tankar forsade genom hans huvud.

Tankarna var mest fokuserade kring tryggheten i lägret precis som de två andra gångerna, men när han trodde att det var över dök andra tankar upp, från längre tillbaka.

… Jag kan skatta mig lycklig som fick vara med på mötet, men det är bäst jag inte berättar för de andra vad som sades… Jag måste lugna mig så att de andra inte tror att jag är galen, det vore dumt att ställa till en scen… Men är verkligen min fars beslut en så dum idé?

Ketopol stannade tvärt. Tankarna var från innan de lämnat slätten, då en Sinnesvändare kommit för att rekrytera vrylvernas jaktlag till Kejsarens armé. Ketopol hade aldrig tänk på att han själv kunde ha blivit Sinnesvänd. Sinnesvändaren hade inte gjort någon större ansträngning för att ändra Ketopols attityd, men mannen hade inte ignorerat hans uppror helt. Mo’rii hade räddat honom genom att logiskt argumentera emot de tvivel han hade – på grund av Sinnesvändningen – och övertygat honom att han gjorde det rätta.

Ketopol tvingade sig själv att börja gå igen. Var det samma Sinnesvändare som kommit till Vrylvslätten som varit här i motståndsrörelsens läger?

”Vad betyder de här tankarna?” frågade en flicka bakom ett tält Ketopol passerade. Han såg henne bara hastigt, men han kände igen den ljushåriga flickan som en av sina före detta beundrare. Självklart såg hon honom också. ”Kepotol!” utbrast hon och skyndade efter honom med sina tre vänner i släptåg.

Ketopol svor inombords och tvingade sig själv att stanna, han hade tillräckligt att tänka på, men han kände paniken i flickans ord.

”Kände du vad som hände nyss?” frågade hon och klamrade sig fast i Ketopols arm. Alla fyra flickor var på gränsen till tårar. ”Vad ska vi göra? Är vi inte trygga nu längre?”

Ketopol fick stöd av Mo’rii. ”Ta det bara lugnt”, sade han och försökte sig på ett lugnande leende. ”Jag vet att det är förvirrande, men det här är faktiskt än bra sak. Det är nu vi är trygga.”

Fyra par ögon tittade storögt på Ketopol. Den första flickan släppte hans arm och slätade till sin klänning innan hon torkade tårarna från ögonen och sträckte på sig. ”Det var väl det jag trodde”, sade hon bestämt medan de andra tre upprepade hennes rörelser.

”Vill du att vi ska föra meddelandet vidare?” frågade flickan med flätorna och log mot Ketopol.

”Det skulle vara till stor gjälp att behålla lugnet i lägret”, svarade Ketopol. ”Det är en hälsning från Véma Kännare”, ljög han. Alla skulle inte vara lika lättövertygade som flickorna och en Kännares ord var i allmänhet lättare att lita på.

”Okej”, sade flickorna i kör. När de sedan skyndade iväg verkade de vara på sitt vanliga fnittriga humör.

Ketopol blev stående stirrandes efter dem. Han skulle nog aldrig förstå hur deras hjärnor fungerade.

”Ketopol.”

Han vände sig om och fann Véma ståendes alldeles bakom sig.

”Bra sagt”, sade Kännaren och nickade uppskattande. ”Så det är så här det känns att ha varit Sinnesvänd”, fortsatte hon. ”Den där sista har till stor del kontrollerat min Känning under vår tid i lägret. Hon är mycket skicklig.”

Ketopol förstod inte var Kännaren menade. Hon är?

*****

Nästa dag, när den värsta chocken över Sinnesvändningen lags sig, kallade Kapten Öken till möte. Alla var inbjudna, så istället för kaptenstältet samlades de vid träningsplatsen, hela området var packat med folk. Omot stod inklämd i första ledet tillsammans med Tikk och deras andra reskamrater, Draken satt bakom dem som en lydig hund.

”… varit under Sinnesvändares kontroll! Men nu…” Kaptenen talade högt och tydligt så att så många som möjligt skulle höra förklaring till gårdagens incident.

Själv hade Omot fått en noggrann redovisning för händelsen från både Tikk, Eyt, Véma och Ketopol, så han lyssnade inte så noga nu. Hans uppmärksamhet var riktad mot flickan som stod bredvid Tikk, och hennes underliga följeslagare med det flammiga håret. Trots att Tikk och Véma försäkrat Omot att de var vänner kunde han inte finna det i sig att lita på dem.

”… Kejsaren skickat en armé som kommer att vara här inom två veckor”, fortsatte Kaptenen sin redogörelse. ”Med tanke på vad som uppdagades igår har vi kommit överens om att bästa lösningen är att bryta upp lägret och ligga lågt ett tag.”

Omot gillade tanken att ligga lågt, men Eyt hade gett starka argument för att fortsätta färden till Huvudstaden, precis som de planerat innan de hamnat hos motståndsrörelsen. Véma var mer tveksam, hennes Känning var rätt så utmattad efter Sinnesvändningen, så hon kunde inte säkert säga vad de borde göra, men hon hävdade att de förr eller senare skulle hamna i Huvudstaden hur de än gjorde. Ketopol och Sollex påstod sig vara redo att ge sig av när som helst.

Tikk däremot, såg lite rädd ut, även om hon höll god min och visade god vilja att göra allt hon kunde för att hjälpa de andra. Omot var rädd för hennes skull, samtidigt som något gnagde i honom att de behövde henne.

Sinnesvändarflickan och hennes vän, som tydligen var Blodryckare hade klargjort att de gärna följde med och pratade med Kejsaren, Omot var bara glad att Draken och Mo’rii inte skulle klara av att bära dem också. De andra två som jobbat i motståndsrörelsen under Kejsaren order – och Sinnesvändning – hade bestämt sig för att följa Kapten Öken, en av dem hade ju redan agerat som hans rådgivare tillsammans med en av de döda Sinnesvändarna. Den andra skulle vara en kvinna, men Omot hade inte sett skymten av henne.

”… och det är så det ligger till”, avslutade Kaptenen sin redogörelse. ”Vi kommer att ta evakueringen i etapper och spridda grupper för att hindra fiendens möjligheter att följa efter, men vi återkommer med information om det här så snart vi har en färdig plan. Men som sagt finns det ingen anledning till oro, vi har allt under kontroll.” Med det bugade sig den store mannen och lämnade området.

Åskådarna tog god tid på sig att skingras efter att vilda diskussioner brutit ut bland vissa grupper. Omot såg på sitt sällskap, en lugn och målmedveten skara.

”Jag tror visst att vi har en del förberedelser att gå igenom”, sade Véma och suckade. ”Gör allt ni kan för att vara beredd på det värsta.”