Tikk: 38 - Jellero

38

Jellero

Tikk satt med Mo’rii och Rekt och tittade på när Leiga och Ketopol tränade svärdsteknik med Sollex. Vrylven och Sinnesvändaren var ganska jämna när de mötte varandra, men inte ens när de samarbetade kunde de slå Sollex. Kvicksvärd var en riktigt passande titel på honom.

”Som att det där skulle vara något speciellt!” utbrast Rekt. Han var svartsjuk, och Tikk kunde inte hjälpa att tycka lite synd om honom, hans känslor för Leiga var ju uppenbarligen inte besvarade.

”De vill bara kunna försvara sig.” Tikk suckade. Hon borde vara med och träna hon också, men tanken på att delta i en riktigt strid skrämde henne alltför mycket.

”Leiga behöver ju bara Sinnesvända sina fiender så att de tar livet av sig eller liknande.”

Tikk ryste av tanken, men hon visste att det inte var så enkelt. ”Men vad gör hon om hon möter en annan Sinnesvändare? Eller någon som mig, eller Ketopol som faktiskt också lyckades identifiera Sinnesvändningen? För att inte tala om serterna!”

Rekt fnös. ”Det finns ingen Sinnesvändare som är så skicklig som Leiga, och vi är ju på samma sida som serterna.” Han blinkade åt Tikk med sitt gröna öga. ”Om inte annat kommer ju jag att vara där och skydda henne.”

”Du måste väl också ha svagheter.” Det var mer en förhoppning än något annat, det fanns ju fler Blodryckare – som inte stod på deras sida.

Rekt skakade på huvudet. ”Inget som jag har stött på i alla fall.” Sedan satte han händerna bakom huvudet och lutade sig mot förvaringslådan bakom sig. ”Men Svartblod sägs vara oryckbart.”

”Svartblod?” upprepade Tikk, det var väl det Tyrr kallat Sollex för när de först träffades i Rekit? ”Svartblod är Gyllenblod”, hade Kärnhelaren sagt.

”Ja, det är liksom ett fult ord bland oss Blodryckare.”

Tikk tittade bort mot Sollex och de andra. Betydde det att Sollex var immun mot Blodryckning?

”Och det är klart, man skulle väl kunna säga att Sinnesvändning är en ganska stor svaghet.” Rekt log drömskt i Leigas riktning.

Tikk lutade sig tillbaka hon också och tittade upp mot de suddiga vita molnen som svävade fram över himlen. Mo’rii kurrade mjukt vid hennes sida. Sinnesvändning var i alla fall en av få saker som inte var något problem för Tikk.

Snart avslutades träningspasset och kämparna kom och förenade sig med åskådarna.

”Var har du lärt dig allt det där egentligen Sollex?” Leiga fullkomligt ignorerade Rekts inbjudan och satte sig istället bredvid Ketopol och Mo’rii. Hon var alldeles röd i ansiktet efter ansträngningen.

”Lång historia.” Sollex grimaserade, precis som Rekt efter Leigas avvisande. Han ville inte prata om sitt förflutna. Det fick Tikk att tänka på det där med Svartblod igen, hon ville fråga om det men vågade inte, i alla fall inte när de andra var med.

”Mäster Sollimrek?” Det stod plötsligt en man framför dem.

Tikk ryckte till när Sollex for upp som ett skott. ”Vad gör du här!” krävde han att få veta.

Hela främlingens uppenbarelse skrek av formalitet. Hans kläder var lite för släta för vad som verkade rimligt i miljön de nu befann sig i och hans hållning var stelare än en pinnes. Mannens ansikte doldes av ett mörkt skägg som också det såg extremt välskött ut. Det enda som talade emot att han i själva verket var en robot, var de alerta guldbruna ögonen. Mannen bugade lätt innan han talade. ”Jag kommer med bud från Jerilir och är här för att försäkra er säkerhet.”

Sollex lade armarna i kors och blängde på mannen med mörker i blicken, de kände uppenbarligen varandra sedan tidigare.

Mäster Sollimrek? tänkte Tikk, alla frågor hon hade om Sollex fick ny kraft. Vem är han egentligen? Varför är han så bra på att slåss? Hur kommer det sig att den här stela gubben kallar honom för ”mäster”? Och vad betyder Svartblod?

”Jag tänker inte följa med dig tillbaka, Jell.” Det lät nästan inte som Sollex, han var som en helt annan person, full av auktoritet och förakt. Sollimrek, insåg Tikk, var inte samma person som Sollex.

Mannen, Jell, log och nickade artigt, något han alltid verkade göra innan han talade. ”Jag är här för att följa er, vart ni än går Mäster Sollimrek, jag…”

Han blev abrupt avbruten. ”Kalla mig inte för det.” Sollex höjde aldrig rösten, men han hade en obestridligt befallande ton som Tikk aldrig kunnat föreställa sig. ”Och titta inte på mig på det där viset.”

Jell slöt ögonen och böjde på huvudet. ”Ni får ursäkta mig… Sollimrek, jag borde veta bättre.” Han var nära att säga ”mäster” igen.

Sollex suckade. ”Varför var du tvungen att komma till Karqol? Véma är ju här.” Han lät mer som sig själv nu.

”För att konungen beordrade det”, svarade Jell. ”Jag har nämligen talat med två Pilbågsmästare som sade sig ha undkommit Moluvar tillsammans med er.”

”Läjker och Nibbo!” Tikk hoppade ivrigt upp på fötterna, hon hade ofta undrat hur det gått för bågskyttarna. ”Så de tog sig oskadda från bergen?”

”Sannerligen. De lyckades dessutom införskaffa en hel del information om fienden innan de nådde Izya.” Mannen log vänligt mot Tikk. ”Du måste vara fröken Tikkipe.”

”Vadå för information?” frågade Sollex.

”Den jag är menad att dela med er.” Jell mötte Sollex blick.

Pojken suckade igen och satte sig ner. ”Berätta.”

Mannen slog sig ner bredvid Sollex och pressenterade sig som ”Jellero Kännare”. Han berättade om hur Läjker och Nibbo stött på en fiendetrupp utanför Patorn av vilka de bland annat fått tag i en väska med brev angående Karqolernas ärenden i Jerilir. Orsaken för invasionen var tydligen sökandet efter ”nyckeln till Andravärlden”.

”… och anledningen till att Pilbågsmästarna var så angelägna att få den här informationen till er var att Kejsaren håller en till synes väldigt viktig fånge i Huvudstaden. Det verkar nämligen vara nödvändigt att ha tillgång till en Själaskådare för att använda den så kallade ”nyckeln”.”

Själaskådare lät bekant i Tikks öron.

Jell fortsatte. ”Denna Själaskådare, som äger namnet Yrim, har tydligen drabbats av sjukdom under vilken hon tappat sin förmåga, och hon yrar om någon vid namn Eyt.”

Nu mindes Tikk att Yrim var en av Eyts systrar som Tyrr berättat om, Själaskådaren kunde lära sig allt om en människa bara genom att titta på hans eller hennes själ.

”Ytterligare en anledning att resa direkt till huvudstaden.” Sollex sneglade på Tikk och de andra. ”Motståndsrörelsen behöver ju inte direkt vår hjälp för att evakuera, de flesta har ju redan gett sig av.”

Leiga nickade. ”Jag kanske inte har varit med er från Jerilir, men mina åsikter om Kejsaren skiljer sig inte från era och om ni ska ta er in i Huvudstaden kommer ni behöva min hjälp med all Sinnesvändning där.”

Rekt ryckte obekymrat på axlarna. ”Instämmer med föregående talare.”

Tikk slöt ögonen och tog ett djupt andetag, nu var de där igen. Från början hade resan varit ett spännande äventyr och hon måste erkänna för sig själv att det fortfarande var spännande, men nu var det också blodigt allvar.

Någon lade en hand på hennes axel, det var Sollex. ”Vi behöver dig Tikk.” Han hade den där bestämda tonen igen, den som var omöjligt att ifrågasätta. Tikk fann sig själv beundra honom för det.

”Kommer du ihåg vad Eyt sade?” frågade Leiga. ”Att du för tur med dig?”

Tikk stod emot impulsen att himla med ögonen. ”Jag vet. Véma har faktiskt sagt detsamma.” Men Tikk trodde inte ett ögonblick på någon av dem.

”Hur kommer vi till Ri’qal?” Ketopol tänkte praktiskt.

”Det snabbaste och bästa sättet vore att flyga. Vi har ju Draken och Mo’rii, men de kan inte bära oss alla.” Sollex räknade på fingrarna. ”Omot, Véma… och Tyrr måste med om Yrim nu är sjuk.”

”Eh… Ri’qal?” Rekt såg oförstående ut. Varken han eller Leiga, eller Jell med för den delen, hade hört vrylvernas benämning för Karqols huvudstad tidigare.

”Huvudstaden”, förklarade Ketopol.

”Ah!” Blodryckaren lyste upp av förståelse. ”I så fall ligger Skellura inte så långt bort, vi skulle ju kunna ta en stormdrake därifrån.”

Jell, som suttit tyst sedan han framfört sitt meddelande lade sig i diskussionen igen. ”Ta en stormdrake?”

”De är de enda drakarna som finns inom en lämplig radie härifrån.” Rekt rörde sina slanka fingrar i ett elegant mönster genom luften framför sig. ”De lär vara komplicerade varelser, men så länge de har blod borde jag kunna rycka dem.”

Tikk bara stirrade på Blodryckaren. Han skulle ”rycka” drakarna? Betydde det att han kunde kontrollera dem med hjälp av Blodryckning?

”Vi borde kanske diskutera det här med de andra?” föreslog Leiga.

”Det har du rätt i.” Sollex reste sig upp. ”Vi måste berätta om Yrim.”

Jell ställde sig också upp och bugade mot Sollex. ”Vad som än händer kommer jag inte att lämna er sida, Sollimrek.”

Det gjorde inte Sollex glad.