35
Infiltratörerna
Leiga
gick med bestämda steg genom lägret. Skogsviskarens ord ekade i hennes huvud.
”Var och en ansvarar vi
för våra egna handlingar. Illix valde att följa Kejsarens order, alltså valde han att döda Tamot. Han kunde ha vägrat.”
Det
var vad kvinnan sagt, men hon hade fel – Illix kunde inte ha vägrat. Leiga visste att han hade fallit offer för
Sinnesvändning, och då fanns inte det där ”valet” Skogsviskaren talat om. Berövandet
av den egna viljan var just varför Leiga hatade Sinnesvändning, och det var därför
hon hatade sig själv.
Leiga
var nämligen en av de skickligaste Sinnesvändarna i Södra Träsken. Hon var en
känslokall skönhet, förmögen att vända andra Sinnesvändares sinnen trots att
ingen av dem var mottaglig för faktisk Sinnesvändning, dessutom var hon så ung –
hon hade alldeles nyligen fyllt arton.
Ingen
visste vem Leiga egentligen var.
”Leiga!
Där är du ju!” ropade någon.
När
Leiga vände sig om kunde hon se hur Melira, Bitty, Kebrina och Hedalli skyndade
sig efter henne på stigen. Alla fyra flickorna visade upp brillianta leenden.
”Du
kan inte tro vad Torge just berättade!” utbrast Kebrina.
”Du
vet vrylven, Kepotol eller vad det nu var han hette”, sade Bitty uppspelt. Hon
hade så bråttom att säga det att hon nästan snubblade på orden.
”Ketopol”,
rättade Leiga henne och undrade vad i all världen det nu var Torge hittat på.
Man behövde långt ifrån vara Sinnesvändare för att lura de här fyra, och
Berättaren hade för vana att överdriva saker.
”Ja”,
fortsatte Bitty, sedan sänkte hon rösten. ”Han är tydligen prins”, viskade hon
och fnittrade finstämt tillsammans med de andra flickorna.
Leiga
suckade men kunde inte låta bli att le lite åt deras upprymdhet.
”Vrylverna
har inga prinsar”, förklarade hon. ”De väljer vem som ska bli Hövding baserat
på kunskap, styrka och erfarenhet – så även om han är Hövdingens son betyder
inte det att Ketopol själv kommer bli Hövding.”
Om
de haft lite mer vett kanske flickorna hade blivit besvikna, men som det nu var
brydde de sig inte om detaljerna.
”Om
han är ledarens son så är han prins”, sade Hedalli och nickade bestämt.
”I
alla fall så måste vi vidare nu”, sade Melira och gav Leiga en lätt kram. De
andra tre följde hennes exempel, sedan försvann alla fyra kvickt bort genom
lägret samma väg de kommit. Deras tajta gemenskap påminde alltid Leiga om hur
ensam hon själv kände sig.
Samtidigt
var Leiga väl medveten om att hon inte var den enda Sinnesvändaren i lägret – Helo
och Selvins Sinnesvändning sköljde över lägret i vågor vars intensitet fick det
att krypa i skinnet på Leiga.
Alla
Sinnesvändare kunde känna av tankevågorna, men de flesta uppfattade dem bara
som små rubbningar i luften, lätt misstagna för naturliga vindpustar. Leiga
däremot, var en mästare på att läsa tankevågor. Hon kunde mer på området än
någon annan, bland annat kunde hon direkt säga vilken Sinnesvändare som skickat
tankarna och hon visste precis vad personen tänkte och kände när han eller hon
skickade dem. Det fanns mer information i vågorna än någon kunde ana.
Om de bara visste hur
fel de använder sina förmågor, tänkte Leiga och
fortsatte sin vandring genom lägret.
Innan
hon fyllt tretton hade Leiga inte utövat någon Sinnesvändning alls. Det hade
kommit som en chock för hela klanen att hon visade sig vara Sinnesvändare – för
det mesta upptäcktes det tidigt när ett barn var Sinnesvändare eftersom de
instinktivt använde sina förmågor för att underlätta för sig själv. Leigas
instinkter hade lett henne att lyssna på andra Sinnesvändares tankevågor, och att
på så sätt utforska de många hemligheter som doldes i vågornas mönster.
När
hon väl började använda sin egen Sinnesvändning visste Leiga precis hur hon på
bästa sätt kunde styra vågorna, trots att hon aldrig fått någon praktisk
träning. Nyckeln till hennes framgång var simpelt nog förståelse, förståelse
för att Sinnesvändning inte bara handlade om tankar – som de flesta trodde –
utan framförallt om känslor.
Leiga stannade tvärt när en av Selvins
tankevågor passerade rakt igenom henne. I vanliga fall hade hon ignorerat
honom, men den här gången kunde Leiga inte hejda sig. Hon knöt näven och slog med
all sin kraft mot stammen på ett gamalt träd hon just skulle till att passera.
Den skrovliga barken rev mot hennes knogar och stöten skakade hennes arm.
Smärtan dämpade hennes ilska. Men hatet bara växte.
Alla
Sinnesvändare älskade att leka med ”svaga sinnen” och eftersom lägret var fullt
av sådana hade Helo och Selvin aldrig tråkigt. Sinnesvändarna själva hade
”starka sinnen” och serterna hade ”blinda sinnen”, som – trots att de kunde stå
emot Sinnesvändningen – värderades ännu
lägre än svaga sinnen.
Leiga hade alltid avundats serterna.
Hon drog ett djupt andetag och samlade sig, sedan
fortsatte hon mot tältet hon delade med de fem andra infiltratörerna. När hon
var tillsammans med dem visade hon aldrig några känslor, hon var kylig och
hotfull, det hade hon alltid varit. På
utsidan. Förhoppningsvis var det ingen i tältet just nu.
Genom deras tankevågor visste Leiga att de
andra Sinnesvändarna var på annat håll – Helo befann sig på andra sidan lägret
och Selvin var i Kaptenens tält. Vrenit var säkert också med Kaptenen eftersom
han hade ett så starkt kontrollbehov när det gällde serter, och Skogsviskaren
hade ju sagt att Tyrr var på möte med Kaptenen. De enda som kunde vara i tältet
var alltså Semasti och Rekt…
”Hej där, Leiga.”
Det var Rekt Blodsryckare. Han var ett par år
äldre än Leiga och kunde aldrig lämna henne ifred.
”Du ser strålande ut idag”, sade han med ett
charmigt leende. Han smet in bredvid Leiga på stigen och försökte lägga armen
om henne.
Hon tog ett steg åt sidan för att undvika
honom.
”När tänker du släppa in mig egentligen?”
frågade Rekt och skakade på huvudet, alltjämt leende.
Eftersom Leiga inte använde Sinnesvändning
för att bli av med honom antog Rekt att hon trots sina avvisanden ändå var
intresserad av honom. Det var hon inte, men han var den enda i deras lilla
grupp – förutom Leiga själv – som inte missbrukade sina förmågor, så han
förtjänade respekt.
”Har du inget bättre för dig?” frågade Leiga istället
för att svara på hans fråga.
”Nej, det här stället är dödstråkigt”,
svarade Rekt och drog en hand genom sitt flammiga hår. Det var mörkt rött, med några
naturliga guldblonda slingor, vilket såg lite konstig ut, speciellt i
kombination med de olikfärgade ögonen – ett brunt och ett grönt. Leiga tyckte
dock att hans udda utseende gav honom en unik charm, som ingen kunde ta ifrån
honom.
”Det kanske vore roligare om du gjorde något
annat än att följa efter mig”, sade hon och ökade på stegen.
”Jag har gjort annat!” utbrast Rekt och
skyndade för att komma upp jämsides med Leiga. Först trodde hon att han skulle försöka
lägga armen om henne igen, men han böjde sig istället fram för att viska i
hennes öra. ”Ni har ju hjärntvättat alla människor här, så de är inte alls
roliga.”
Leiga knuffade bort honom. Ordet ”hjärntvätt”
fick henne att må illa. Vi skulle ju
egentligen inte prata högt om det här, tänkte hon irriterat. ”Bara för att
alla känner sig trygga gör det dem inte tråkiga”, sade hon och fick äntligen
syn på deras tält.
”Om du säger det, så”, sade Rekt och följde
efter Leiga in i det tomma tältet. ”Men varför har ni inte gett mig några sådana tankar?”
”För att du inte behöver dem”, svarade Leiga.
Men hon hörde hur hjärtlöst det lät, som att Rekt inte behövde känna sig trygg i lägret. Hans ord antydde ju faktiskt att
han inte gjorde det, även om han inte visade den känslan. Blodsryckaren hade
nästan lika bra kontroll över sina känslor som Leiga, så det förvånade henne
inte om han dolde något.
”Om du säger det, så”, sade han och satte sig
vid bordet i mitten av det stora tältet. Han log mot Leiga som han alltid
gjorde, men han glömde dra ut en pall åt henne som han brukade.
Rekt trivs inte heller här, tänkte Leiga sorgset. Och jag gör det
inte lättare för honom…
”Hur känns det att styra folks tankar?”
frågade Rekt och gäspade stort.
Leiga satte sig mittemot honom. ”Det är fruktansvärt!” ville hon svara,
men det kunde hon ju inte säga. ”Hur känns det att rycka blod?” frågade hon
istället.
”Jag skulle mycket hellre vara
Sinnesvändare”, viskade han, och undvek ämnet precis som Leiga – Blodsryckning
kunde inte heller vara kul. Sedan sträckte Rekt sig över bordet för att ta
Leigas händer i sina.
Hon drog sig undan och suckade åt hans envishet.
Han skrattade och innan de hann säga något
mer kom Semasti infarande i tältet. Hennes svarta kjolar fladdrade omkring
henne när hon for runt och placerade ut och plockade åt sig diverse saker från
hyllorna längs den bakre tältväggen. Den energiska Skuggvandraren stannade
aldrig upp, det var ett mysterium hur hon lyckades hålla sig i nästan konstant rörelse.
”Är ni hungriga?” frågade kvinnan, men hon
väntade inte på något svar. Vare sig de ville ha eller inte var bordet snart
nog fyllt med mat.
Rekt tog genast för sig och Leiga insåg hur
hungrig hon var.
Efter att hon dukat färdigt gjorde Semasti
dem sällskap vid bordet också.
De hade nästan ätit färdigt när Vrenit
äntrade tältet med ett illavarslande leende. ”Leiga”, sade han. ”Jag har ett
uppdrag åt dig.”
”Vad menar du?” frågade Rekt och rätade på
ryggen. Han var alltid först att reagerade när något gällde Leiga. ”Vi är ju
redan på uppdrag.”
Leiga bara spände blicken i Vrenit – det var
hennes farligaste vapen, mycket enklare än Sinnesvändning och långt
effektivare.
Den gamle mannen krympte inför hennes iskalla
blick och hans leende bleknade genast bort. ”Jo, det är så här”, mumlade han. ”Kärnhelaren
och den där Mekaniker-flickan ska ut på spaning igen i natt och du ska följa
med dem.”
Leiga rörde inte en min. Hon upprepade
mannens ord flera gånger i sitt huvud för att vara säker på att hon hört rätt, sedan
jublade hon inombords. Tanken på att undkomma lägret – om än bara för en natt –
var överväldigande. Jag ska få följa med
Tikk och Tyrr! Och rida på rymddraken!
”De ska söderöver och jag sade att du känner
till området”, fortsatte Vrenit. ”Jag vill veta exakt vad den där serten har
för sig.”
”Selvin har koll ju på flickan”, sade Leiga
och sneglade på Rekt. Blodsryckaren såg som väntat avundsjuk ut.
”Jag litar inte på henne, det är något lurt
med de där apparaterna hon använder sig av”, muttrade Vrenit. Han satte sig ner
och tog för sig av maten som stod på bordet.
”Du litar ju inte på någon”, sade Semasti och
lutade sig tillbaka i sin stol. ”Det förvånar mig att du inte följer med dem
själv.”
”Det skulle jag om jag kunde, men jag är för
gammal för att smyga runt i skogen och leka jägare”, sade Vrenit, tuggandes på
en bit torkat kött.
”Jag tror knappast det är det spaningen går
ut på”, sade Leiga och suckade uttråkat. ”Men jag får väl följa med dem då.”
”Kunde inte jag ha fått åka?” frågade Rekt
och lade armarna i kors.
Vrenit ryckte på axlarna. ”Jag litar inte på
dig heller.”
”Men du litar på Leiga?”
”Det är klart jag inte gör”, sade Vrenit och
skrattade hest. ”Men hon har bra mycket bättre omdöme än vad du har. Det spelar
ingen roll vad du gör Rekt, på ett eller annat sätt skulle du klanta till det
och avslöja oss för serten.”
Rekt blängde ilsket på Vrenit.
De hade levt tillsammans i nästan ett år nu,
och den gamle mannen anade fortfarande inte hur skicklig Rekt egentligen var.
Vrenit var helt klart den minst kompetenta i gruppen, enda anledningen till att
han i huvud taget befann sig i lägret var för att han var Drömtalare, och de andra
behövde en Drömtalare för att kunna rapportera in och ta emot nya instruktioner
från Kejsaren. Vrenits generalposition var direkt beroende av Selvins
Sinnesvändning.
Semasti fnös högljutt. ”Serterna är i alla
fall inte immuna mot Blodsryckning”, sade hon och reste sig upp för att börja
plocka av bordet. ”Även om Rekt klantade till det skulle Kärnhelaren inte få
någon chans att berätta för de andra.”
Vrenit stelnade till mitt i en tugga, han
hade uppenbarligen inte tänkt på att Rekt var Blodsryckare. Typiskt gubben att glömma något sådant.
Rekt log mot Semasti och sträckte på
fingrarna precis som han gjorde när han ryckte blod.
Drömtalaren svalde och vände sig mot Leiga. ”När
det börjar mörkna ska du vänta utanför deras tält”, sade han kort.
Så snart solen började gå ner skyndade sig
Leiga genom lägret för att möta Tikk och Kärnhelaren. För första gången på flera
månader bar hon ingen klänning, utan hade i stället på sig en enkel skjorta och
ett par åtsittande byxor, det besvärliga håret hade hon satt upp i en stadig
knut i nacken. I hennes bälte hängde ett kort svärd och fastspänd på ryggen
hade hon sin jaktbåge med tillhörande koger och pilar – vapen som hennes
medinfiltratörer tyckte var väldigt onödiga för en så skicklig Sinnesvändare
som Leiga. De hade dock alldeles för stor respekt för henne för att ifrågasätta
hennes handlingar vidare.
Leiga var stolt över sina vapen. Hon hade
lärt sig svärdskonsten där i lägret, instruerad av motståndsrörelsens skickligaste
Svärdsmästare. Leiga var inte speciellt begåvad, men hon hade trivts med träningen
och den hade gjort hennes kropp mycket starkare och uthålligare än tidigare.
Pilbågsskytte däremot, var något hon lärt sig när hon var liten.
Innan någon visste att Leiga var
Sinnesvändare hade hon setts som en skam för sin familj. Hon var tystlåten och
rädd av sig, vilket var ett beteende som inte var acceptabelt i de Södra
Träsken. Därför hade hennes föräldrar skickat henne till sin morbror som var
jägare i Spindelskogen – ett gigantiskt, grått och dystert myrmarksområde täckt
med förvridna träd och spretig växtlighet. Leiga hade inte trivts där. Hennes
morbror var ingen trevlig man, han slog henne vid flera tillfällen så att hon
trodde hon skulle dö, men ändå ville hon inte använda Sinnesvändning emot
honom.
Det hade varit en hemsk tid, men Leiga var
glad över de tre år hon spenderat hos morbrodern. Hon hade lärt sig mycket där,
bland annat att skjuta med pilbåge, och det var det enda hon någonsin fått
beröm för, innan Sinnesvändningen.
Leiga närmade sig Tikk och Tyrrs tält. Den
magnifika rymddraken låg utanför och väntade, han tittade upp när Leiga kom. De
lilaglödande ögonen var som djupa brunnar med en kraft som Leiga aldrig skulle
kunna förstå.
”Där har vi ju vår kompanjon”, sade den
grönhåriga Kärnhelaren och gick med bestämda steg från tältet till draken. Tikk
följde tätt efter honom, hon hade sina svarta glasögon på sig.
Leiga såg direkt att något var fel.
De vill inte ha mig med sig, insåg hon besviket. Men hon log likväl, åtminstone glad över chansen
att få komma ifrån lägret en stund. ”Jag hoppas jag inte blir till besvär”,
sade hon och gick fram till rymddraken.
”Nejdå”, svarade Tyrr och hjälpte Leiga upp
bakom en av drakens ryggtaggar, framför Tikk. ”Det känns lite onödigt bara, jag
hittar ju egentligen själv.”
”Det tvivlar jag inte på”, mumlade Leiga när
serten tog plats framför henne. Hon blev lite nervös när hon kände hur drakens
muskler rörde sig under henne när han reste sig upp.
Leiga hade ridit på drakar förut, men när
rymddraken skuttade upp i luften och fällde ut sina vingar, gjorde hennes
hjärta en volt i bröstet på henne. Hon försökte slappna av, men kunde inte
släppa den sprudlande friheten hon kände.
”Visst är det härligt?” frågade Tikk bakom
henne.
Leiga fann inga ord, så hon bara nickade.
Rymddraken var så smidig att det knappt kändes att den rörde sig. Hans fjäll
blänkte eldröda av den nedgående solens strålar och skogen forsade fram som ett
flammande hav under dem. En stark känsla av tillhörighet med
världen sänkte sig över Leiga
Hon
hade upplevt samma känsla en gång tidigare i sitt liv insåg honom. Det var ett
minne från hennes barndom som hon helt förträngt.
Leiga
hade spårat ett jaktbyte djupt inne i Spindelskogen då hon plötsligt känt något. Det hade nästan varit som en
Sinnesvändares tankevågor, fast det här var något mycket djupare, något
fullkomligt obegripligt för Leiga.
Källan
till känslan var ett uråldrigt träd. Dess stam måste ha varit uppemot hundra
meter i omkrets, men ändå var det inte mycket högre än de andra träden i skogen.
De spretande grenarna var sammanvävda till ett gigantiskt tak som sträckte sig
säkert femtio meter ut från stammen. Eftersom trädet inte hade några löv såg det
väldigt mycket ut som ett spindelnät, vilket var passande eftersom det växte i
Spindelskogen där det också fanns många spindlar.
När
Leiga hade lagt handen mot den skrovliga, svarta barken hade hon för första
gången i sitt liv känt att hon hörde hemma. Världen behövde henne, precis som
den behövde alla människor.
Efteråt
berättade Leiga om trädet för sin morbror som konstaterade att det var
Spindel-Espen hon stött på. Senare fick hon höra i byn att Esparna symboliserade
universums eget medvetande.
Något
Leiga hört tidigare på dagen återvände till henne.
”Jag valde att lämna
mitt eget folk för att följa Esparnas varningar”,
hade Skogsviskaren sagt.
Esparnas
varningar.
Hur
kunde Leiga ha varit så blind? Hur kunde hon ha glömt sitt möte med
Spindel-Espen?
”Vi
landar här och fortsätter till fots”, sade Kärnhelaren plötsligt. ”Om vi flyger
närmare finns det en risk att de får syn på oss genom trädkronorna.”
Leiga
tittade upp och såg sig förvirrat omkring. Hon hade varit så uppslukad av sina
tankar att hon helt tappat kontrollen över verkligheten. Solen hade sjunkit
under horisonten utan att Leiga lagt märke till det och det hade hunnit bli
riktigt mörkt.
Rymddraken
dök och Leiga förberedde sig för nedslaget, men det gick så smidig att det
knappt märktes när de tog i marken.
”Om
vi räknat rätt borde truppen vi ska spana på befinna sig rakt söder om oss nu”,
sade Tyrr och hoppade ner på marken.
Leiga
klättrade försiktigt ner efter honom.
”Jag
går före och kollar läget”, sade Tikk och gled ner bredvid Leiga, sedan traskade
hon iväg och försvann in i den mörka skogen. Tyrr såg efter henne.
Leiga
blev stående med ryggen lutad mot rymddraken. Hon var så uppskakad av sin
insikt att det kändes som om benen skulle vika sig under henne.
”Det
var Leiga du hette, va?” sade Tyrr och vände sig mot Leiga igen. ”Du ser lite
blek ut, blev då åksjuk av flygturen?”
Leiga
skakade avvärjande på huvudet. ”Nej, jag bara…” började hon. Sedan stelnade hon
till när en tankevåg slog emot henne och Tyrr, som så klart inte märkte något.
Trodde
de verkligen inte att vi skulle ha spanare ute? Vilken tur att det var jag som
upptäckte dem, det var länge sedan jag fick se två vänner döda varandra. Jag
undrar vem som klarar sig bäst, han ser starkare ut, men hon är den som har
vapen. Om jag har tur kanske draken lägger sig i…
Leiga
hade ingen möjlighet att uppfatta de ”lagda” tankarna, men den främmande Sinnesvändarens
egna tankar kunde hon lätt läsa och det var allt hon behövde – det var
uppenbart att han försökte få henne och Tyrr att börja slåss mot varandra.
Leiga
kunde inte låta bli att le åt mannens dumhet, hon skulle aldrig försöka använda
Sinnesvändning på någon hon inte först tagit reda på mer om. Som det var nu
studsade tankevågen bara tillbaka från den oberörda serten och dissekerades av Leiga
som grävde fram all information hon kunde från deras attackerare – gruppen
utgjordes av ett dussin personer, han var ensam att patrullera området och
resten av dem hade mycket riktigt slagit läger i den riktning Tikk försvunnit.
”Du
bara vadå?” frågade Tyrr, helt ovetandes om Sinnesvändningen. ”Varför ser du så
glad ut nu plötsligt?”
”Det
finns Sinnesvändare här”, viskade Leiga, utan att tänka sig för vem hon pratade
med.
Kärnhelarens
ögon spärrades upp i chock, men Leiga kände att det var något med hans reaktion
som inte stämde.
Han vet redan att de
finns Sinnesvändare i motståndsrörelsen, insåg hon med
förskräckelse. Hur hade han fått reda på det? Hade han upptäckt att folk betedde
sig konstigt i lägret?
”Hur
vet du det?” frågade Tyrr och grep tag i Leigas arm.
Leiga
kände hur Sinnesvändaren som gömde sig i skogen trodde att de skulle börja
slåss nu. Han måste vara bland de värsta Leiga stött på, han skickade tankevåg
på tankevåg och märkte ändå inte att Tyrr var sert, mannen tycktes inte ens förstå
att de inte lydde honom.
”Jag…”
började Leiga svara på Tyrrs fråga, men hon hejdade sig. Vad höll hon på att
göra egentligen? Det är nu det gäller,
tänkte hon. Antingen måste jag döda Tyrr,
eller så förråder jag hela min klan…
Hon
visste ju vad hon ville göra, vad hon
alltid velat göra, men aldrig vågat. Hon skulle inte ha vågat nu heller, men
minnet av Spindel-Espen gav henne nytt mod.
Leiga
sträckte på ryggen och sänkte rösten så att fienden inte skulle höra. ”Därför
att jag själv är Sinnesvändare”, sade hon bestämt och mötte Tyrrs blick. ”Men
jag vill hjälpa er.”
Det
är väl bäst att jag meddelar de andra om situationen, det här tar för lång tid.
Den
fientliga Sinnesvändaren skickade uppgivet en tankevåg mot truppens läger.
Om du vill komma åt
dina vänner måste du gå genom mig först, tänkte Leiga och
skickade snabbt iväg en högfrekvensvåg som tillintetgjorde mannens tankevåg
innan den nått sitt mål.
Ett
förvånat utrop hördes i närheten när Sinnesvändaren kände av Leigas våg – högfrekvensvågor
var omöjliga att missa.
Rymddraken
tog ett par steg i den riktning ropet kommit ifrån och morrade djupt.
”Vad
var det där?” frågade Tyrr och släppte Leigas arm för att ställa sig bredvid
draken och spana ut i den mörka skogen.
Leiga
tog bågen från ryggen och förberedde en pil. Det fanns bara en sak att göra om
de ville kunna återvända till motståndsrörelsen utan att orsaka misstankar. Hon
skickade först iväg en paralyserande känslovåg (en tankevåg utan tankar) sedan
släppte hon iväg pilen i samma riktning som vågen.
Mannen
hade ingen chans att undvika den, han föll till marken utan att ge ifrån sig ett
ljud.
Tyrr
och rymddraken stirrade på Leiga.
”Vi
måste ta hand om resten av truppen också”, sade hon och började springa efter
Tikk. Hon hörde de båda andra bakom sig.
”Det
här skulle vara ett spaningsuppdrag!” sade Tyrr, och Leiga kände hur någon
tacklade henne i ryggen så att hon föll omkull. ”Vad är det som pågår här
egentligen? Du säger att du är Sinnesvändare men att du vill hjälpa oss, sedan
börjar du hejdlöst döda folk!”
”Han
var Sinnesvändare”, förklarade Leiga. Hon försökte resa sig, men en fot tryckte
ner henne igen. ”Om vi inte vill att Selvin och de andra ska misstänka något är
det bäst att vi inte lämnar några överlevande som kan rapportera om det här.”
”Selvin?”
Kärnhelaren lät osäker. ”Är han också Sinnesvändare?”
”Ja,
och Vrenit är Drömtalare”, slängde Leiga ur sig. Hon måste få serten att lita
på henne om hon skulle kunna hjälpa dem.
”Vad
gör ni?” Tikk var tillbaka.
Nu
var det upp till Tyrr…
”Ändrade planer”,
sade en ny röst, den hördes inuti Leigas huvud. Hon visste inte vad hon skulle
tro, men plötsligt lyftes hon upp på fötterna igen.
”Vad
menar du?” frågade Tikk. Hon såg alldeles förskräckt ut.
När
Leiga vände sig om insåg hon att det var rymddraken Tikk talade till.
”Jag tycker vi litar på
Leiga och fäller hela truppen i lägret där borta”, sade
rösten. ”Sen kan vi förklara för varandra
vad som pågår.”
Leiga
visste inte hur hon skulle reagera, var det verkligen draken som talade?
”Fäller?”
Tikk såg extremt förvirrad ut och det med all rätt.
”Dödar”,
sade Tyrr och suckade djupt.
Tikk
bleknade avsevärt, hon var rädd för att döda.
Leiga
var inte rädd, hon var uppvuxen i Södra Träsken. Hon hade härdat sina känslor
under hela sin uppväxt och efter att hon avslöjat sin förmåga hade hon precis
som alla andra Sinnesvändare tvingats svära sin trohet till Klanrådet, som
sedan kunde använda henne hur helst de ville. Hon var ett av rådets skarpaste
vapen som de skickade ut på de svåraste uppdragen. Inte sällan involverade det någons
död, även om Leiga själv aldrig höll i kniven. Sinnesvändare som inte följde
order avrättades offentligt, men det hände nästan aldrig eftersom de flesta faktiskt
uppskattade sina uppdrag.
Leigas
enda mål i livet hade varit att överleva och det hade hon gjort, men nu hade
hon nya mål.
”Jag
kan ta hand om det här själv”, sade Leiga och vände sig mot lägret.
”Leiga,
nej!” utbrast Tikk och lade en hand på hennes axel. ”De är för många!”
”Jag
klarar mig, Tikk.” Leiga föste bort hennes hand och skyndade sig iväg mot
lägret.
Elva personer,
tänkte hon. Ingen sert eller
Sinnesvändare – det här blir lätt.
Jättebra! Kapitlen blir bara bättre och bättre!
SvaraRaderaJag hade rätt om Leiga, (intressant karaktär förresten, och jag gillade Rekt!) men nu börjar jag ana att Tikk kanske är sinnesvändare? Eftersom hon han uppfatta andras sinnesvågor?
Hoppas det inte dröjer till nästa!