Evia: 1 - Genom skogen

Här kommer ett smakprov på en ny berättelse.

Genom skogen

”Lova mig att när jag dör ger du dig av och skaffar ett nytt liv. I den här staden har det aldrig funnits något för dig. Packa en väska med dina viktigaste ägodelar och förnödenheter och ta alla pengar vi sparat. Sedan går du till tågstationen och hittar ett tåg du kan åka med och ta dig så långt härifrån du kan. Det är viktigt att ingen ser dig. Slå dig ner i en ny stad och skaffa ett jobb, men framförallt vänner. Jag ville aldrig att du skulle bli ensam, men du är ung och om du inte behöver ta hand om mig kan du fortfarande få ett bra liv.

Du är både läs-och skrivkunnig. Det är mycket ovanliga kunskaper för en flicka, speciellt en som inte är uppväxt i en rikemansfamilj. Det kan vara dig till stor nytta.

Jag är hemskt ledsen att det blev som det blev med din mor, och trots att jag älskar henne för att hon är min dotter, så vet jag att du aldrig kommer att bli lika dumdristig som hon är...”

Evia bara gjorde det.

När hon smög sig ombord på tåget som stod inne på den näst intill öde stationen var allt hon kunde tänka på sin morfar och hans sista ord.

Den gamle mannen hade alltid funnits där för Evia, ända sedan hennes mor lämnat sitt nyfödda barn med honom för att dra iväg med en rik affärsman. Efter en lång tid av sjukdom hade morfadern nu till slut lämnat henne. Evia hade gjort sitt bästa för att förbereda sig, men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hålet efter honom skulle göra så ont.

Hon var femton år gammal och kunde ta hand om sig själv, men kunde hon verkligen lämna oäktingsstämpeln bakom sig?

Tåget började röra sig och Evia såg sig om i vagnen på de andra passagerarna.

Längst bak till höger satt en man i hög hatt med nedsänkt huvud, han såg ut att läsa något, men Evia kunde inte se vad. Några säten alldeles bakom henne satt en äldre kvinna som trots sin slitna kappa utstrålade en stolthet som skrämde Evia. När deras blickar möttes vände flickan sig genast om och såg istället de sista två passagerarna. På andra sidan gången till höger om henne satt ett ungt par. Den unge mannen hade en arm om den unga kvinnan som med ett drömskt leende kramade om sin stora mage. De väntade barn och kunde inte ha varit lyckligare.

Evia fick en klump i halsen och tittade snabbt ut genom fönstret. Hon var inte det minsta lycklig och hade aldrig haft någon lycklig familj. Hon hade blivit övergiven av sin mor och visste ingenting om vem hennes far var, den enda hon haft var sin morfar.

Tåget körde in i en tunnel och Evias spegelbild blev synlig i fönsterrutan. Hennes mörkblå ögon var allseles rödgråtna, och det mörkt brunröda håret som hon så omsorgsfullt flätat på morgonen var nu bara ett enda trassel. Hon försökte reda ut det, men tårarna trängde sig på igen. Skulle hon verkligen kunna klara det här? Ensam.

”Ursäkta. Vi är framme nu.”

Evia vaknade med ett ryck och det tog ett tag innan hon kom ihåg var hon var någonstans. Mannen i hatten stod med en hand på hennes axel.

”Oj… tack”, fick hon fram och försökte le artigt mot honom.

Han log tillbaka och lyfte på hatten innan han tog sin väska och lämnade tåget.

Evia satt kvar en liten stund och samlade sig. Det var mörkt ute så hon kunde inte se något genom fönstret, men det fanns ingen återvändo. Efter ett djupt andetag reste hon sig och gick ut på perrongen.

Inget var som Evia väntat sig; det fanns inga byggnader inom synhåll inte ens ett stationshus, allt som fanns var en stor skog. De andra passagerarna hade redan gett sig av, så Evia började gå längs den ensamma vägen som ledde in i den mörka skogen. Om det inte varit för månen, som var full i natt, hade Evia inte kunnat se var hon gick.

Efter ungefär en timme utan mista antydan till att skogen skulle ta slut bestämde sig Evia för att stanna under en stor gran och vänta in morgonen.

”Jag tyckte jag såg något!”

Evia satte sig plötsligt upp. Vid flera platser runt omkring henne i den svarta skogen kunde hon se fackelsken. Bara några meter bort gick mannen som hade ropat. Det flackande ljuset från facklan i hans vänsterhand speglades i svärdet han höll redo i högerhanden. Av hans rustning att döma förstod Evia att han var soldat.

När soldaten vände sig åt Evias håll höll hon andan och satt blickstilla. Mannens ansikte speglade ilska och frustration. Efter några skälvande sekunder gick han vidare, men efter bara ett par steg stannade han igen och utbrast: ”Där!”

Evia förstod genast att det var henne han sett, och när han höjde svärdet för att gå till attack tvekade hon inte en sekund. Hon samlade ihop kjolen i sin famn och började springa, fortare än hon någonsin gjort. Hon hörde soldaten ropa något mer, samtidigt som hon i ögonvrån såg fler fackelsken som närmade sig.

Med kjolen uppdragen hade Evia mycket lättare att röra sig i skogen än soldaterna i sina rustningar, men å andra sidan såg hon inte vart hon sprang eftersom tjocka moln nu skymde månen och stjärnorna. På något vis lyckades hon ändå väja undan alla träd och stenar som blockerade hennes väg, så att avståndet till soldaterna ökade.

Snart fick hennes flykt ändå ett abrupt slut när något hårt slog emot Evias högra skuldra. Det brände till och luften gick ur henne. Förtvivlat undrade hon om soldaterna ändå lyckats komma ikapp henne, men när hon föll framåt skymtade hon en skugga som försvann till höger om henne.

”Däråt! Det svänger av österut!” hörde hon soldaten ropa innan hon slog i marken och förlorade medvetandet.

Evia vaknade till liv igen när solen kikade fram över trädtopparna. Hon var öm i hela kroppen och satte sig skakigt upp för att undersöka sina skråmor.

Grenar hon sprungit förbi hade rivit hål i både hennes kläder och hud under jakten med soldaterna, och huvudet ömmade efter att hon slagit i en sten när hon föll, men stenen var täckt av tjock mossa så det var inget allvarligt. Hon hade också ramlat över en grov rot som slagit henne tvärs över låren, men värst av allt var axeln där hon blivit knuffad; det sved och brände som om hon blivit riven med något hett och såret skickade chockvågor av smärta som fick hela hennes kropp att skaka.

Evia vred på huvudet för att se hur såret såg ut, men skjortan var hel, där fanns inget riv-eller brännsår som hon hade trott, bara tyg. Hon tog några skälvande andetag för att lugna ner sig innan hon drog av sig skjortan för att se hur huden såg ut under. Allt som syntes var en svag antydan till ett blåmärke. Evia sträckte sig genast för att känna på punkten, och märkte plötsligt att det inte gjorde ont längre.

Hon hade nog inbillat sig alltihop. Kanske var det bulan i huvudet som spelade henne ett spratt. Men obehagskänslan stanna kvar hos henne när hon stålsatte sig smärtan i låren och ställde sig upp för att börja leta sig tillbaka till granen där hennes väska blivit kvarlämnad.

Det tog väl en halvtimme att hitta, trots att hon inte sprungit speciellt långt under natten, men det var svårt att avgöra riktningen och spåren efter all soldater förvirrade henne.

Så snart hon hittat väskan satte sig Evia ner och letade fram en bit bröd som hon tagit med sig, hon behövde verkligen fylla på med lite ny energi innan hon fortsatte. Sedan tvättade hon sina småsår med en våt trasa, tog på sig en ren klänning utan hål och flätade det långa håret innan hon gick ut på vägen igen, hon ville se respektabel ut om hon träffade någon.

Efter en timme var Evia helt ute ur skogen och blickade ut över ett öppet landskap där bondgårdar var spridda med jämna mellanrum. Alldeles vid vägen på en åker jobbade tre män med att bända loss en stor sten ur jorden. När Evia närmade sig hejdade de sig i sitt arbete.

”Ursäkta mig, men kan ni säga vart den här vägen leder?” frågade hon.

”Det tog väl ett par timmar fot så kom man till Evia”, svarade en man med buskigt brunt skägg. Hans sätt att tala var nytt för Evia men det sista ordet var alltför välbekant.

”Evia?”

”Ja, den staden hette så”, sade mannen, och med en nickning från honom fortsatte männen sitt arbete med stenen.

Evia ville inte störa dem mer, så hon fortsatte förbryllat sin vandring. Vad hon förstod skulle hon om ett par timmar komma till en stad som hette Evia, precis som hon själv.