Tikk: 25 - Lögn

Äntligen är den spännande fortsättningen här!

Fast egentligen har det här kapitlet varit klart jättelänge, jag har till och med gjort om nästan hela en gång, men jag har helt enkelt haft en inspirationssvacka och tyckte ett tag att hela berättelsen var fullkomligt värdelös...

Men nu är jag tillbaka och har jag gått igenom det sista, så nu borde det väl vara bra.

Skrev en hel del på nästa kapitel också, men har ändrat mig och kommer skriva om det, så får vi se när det blir klart.

25

Lögn

”Så… en Kännare från Moluvar?” upprepade mannen och lutade sig närmare Tikk över bordet. Han såg inte ut att tro på henne, men han måste tro på henne. ”Ni var sex stycken?”

Jag måste berätta sanningen. ”Ja, Lopotek Vrylve, Im Tolk, Alja Kännare, Jopp Svärdsherre, Bogg Hästskötare och Milia Jägardotter.”, sade Tikk. Hon gjorde sitt bästa för att bete sig som vanligt och låtsas acceptera de främmande tankarna som sina egna, men det var inte lätt.

”Är det något mer du kan berätta?” frågade mannen än en gång.

”Nej”, svarade Tikk med blicken nedsänkt som Eyt instruerat henne. ”Jag är bara en tjänare.”

Mannen drog en djup suck och gick bort till dörren för att växla några ord med en annan man, sedan återvände han till bordet med ett hemskt leende. ”Du kan gå nu”, sade han.

Tikk reste sig snabbt upp och neg artigt innan hon skyndade sig ut därifrån till den livliga gatan utanför. Hon kände sig så väldigt liten, en simpel tjänare som likt ett lydigt barn sprang ärenden åt ädlare människor. Men det var ju egentligen inte sant, hon var fri att göra vad hon själv ville och nu skulle hon gå tillbaka till värdshuset där de andra väntade på henne. Av rädsla för att någon skulle följa efter henne lät hon bli att räta på ryggen och höll kvar blicken i marken för att utstråla lägre status och obetydlighet.

När den värsta rädslan lagt sig insåg Tikk att hon var vilse, hon hade varit alldeles för stressad för att ha kunnat lägga vägen på minnet tidigare. Hon såg sig om efter någon att fråga om vägen, men förstod genast att hon inte skulle kunna lita på stadens innevånare.

Just då kände hon en hand på sin axel och vände sig förskräckt om.

Det var bara Sollex, men han såg inte speciellt glad ut. ”De andra har gett sig av”, viskade han.

”Va!?” Tikk kunde inte hjälpa att hon nästan skrek, han kunde inte mena allvar.

”Vakterna kom och erbjöd sällskapet nya tjänare. De kunde inte tacka nej”, berättade Sollex och drog med sig Tikk mot en nästintill tom sidogata.

”Men vi då?” Hur kunde de göra så!?

”Annars hade vi blivit avslöjade”, svarade Sollex och sänkte blicken. ”Jag fick i alla fall med mig alla våra grejer och dessutom lite lön för vårt arbete.”

”Här riskerar vi livet för att följa med dem hit till Karqol och sen lämnar de oss bara här!” utbrast Tikk. Det hade varit en dum idé att tro att de skulle kunna stoppa kriget på det här sättet. Tikk kände sig så korkad, hon var riktigt arg på sig själv.

”Lugna ner dig”, sade Sollex lugnt och lade handen på hennes axel igen.

Tikk ville inte ta det lugnt, hon hade varit livrädd när hon talade med vakterna och det här var droppen. Utan att tänka slog hon till Sollex, rakt på näsan.

”Aj!”

I en sekund stod tiden stilla. Sedan kom blodet.

”Varför gjorde du sådär?!” skrek Sollex, så högt att Tikk trodde hela Rekit skulle höra, och vreden i hans röst slog emot Tikk med mycket större styrka än ett fysiskt slag hade kunnat ha. Han slog händerna för ansiktet och tog ett steg bakåt så att han krockade med en husvägg, sedan sjönk han ner med ryggen mot väggen. En strid ström av blod droppade ner från hakan på honom.

 Tikk stod som förlamad. Hon hade inte mycket mer än petat till honom, och ändå orsakat så stor skada.

”Förlåt”, mumlade Sollex med slutna ögon. ”Det är bara det att…”

Ett högt skrik avbröt honom, sedan var det någon annan som utbrast:

”Gudarna hjälpe oss! så mycket blod!”

Plötsligt var där en massa skräckslagna men nyfikna människor som blockerade gatan från båda håll. ”Hon har dödat honom”, sade någon. ”Nej han har gjort det själv”, trodde någon annan.”Vad ska vi göra?” undrade ytterligare en.

”Jag är inte död”, muttrade Sollex irriterat. Vilket orsakade nya utrop.

Tikk visste inte vad hon skulle göra. Vad kunde hon göra? Hon kom ihåg hur illa det hade varit när Sollex skurit sig i handen under flykten genom bergen. Skulle det bli lika illa nu?

”Släpp fram mig!” ropade en mörk kvinnoröst och snart trängde sig en stadig kvinna med buskigt vinrött hår ut från folkhopen. Hon slängde en hastig blick på Tikk, sedan böjde hon sig ner för att titta på Sollex.

”Låt bli”, mumlade han när kvinnan sträckte fram händerna mot honom.

”Seså, låt mig titta på den där näsan, jag vet vad jag gör”, sade kvinnan lugnt.

Sollex tog motvilligt bort händerna och bet ihop när kvinnan försiktigt kände på hans näsa.

Åskådarna drog efter andan när de fick se hur blodig han var i ansiktet.

”Det här ser ut som ett helt vanligt näsblod”, konstaterade kvinnan.

Folkhopen andades ut och började genast skingras, näsblod var ju inte alls lika spännande som mord.

”Tack för den”, muttrade Sollex.

”Kom så går vi hem till en vän till mig”, sade kvinnan och drog upp Sollex på fötter. Sedan tryckte hon en näsduk i ansiktet på honom.

Han var lite ostadig på fötterna så han fick stödja sig på Tikk, kvinnan själv gick med bestämda steg framför dem. När de väl kom till huset några gator bort var näsduken så blodröd som den någonsin skulle kunna bli.

”Här har du ett litet näsblod att fixa, Tyrr”, sade kvinnan när hon föst in dem genom dörren.

”Kom inte till mig med sådana småsaker Uvigi.” Fån ett närliggande rum kom en stiligt klädd man med snyggt kammat mörkgrönt hår. Tyrrs blick var fäst i en bok han läste och av någon konstig anledning kom Tikk att tänka på Eyt.

”De här två reste med Kännaren”, sade kvinnan som tydligen hette Uvigi. Det fick Tyrr att genast titta upp från sin bok.

Tikk stelnade till och kände Sollex göra likadant.

”Är du säker på det?” frågade mannen skeptiskt.

”Jag hörde flickan tala med vaktkaptenen”, svarade Uvigi.

Tikks hjärta sjönk i bröstet på henne och Sollex grepp om hennes axel hårdnade.

”Det här är alltså Milia Jägardotter och Bogg Hästskötare”, fortsatte kvinnan.

”Om vi ska kunna prata med dem är det väl bäst att jag fixar den där småsaken då”, sade Tyrr. Han lade ifrån sig boken och log. Men han grimaserade när han fick han syn på blodpölen som redan bildats på golvet där Sollex stod. ”Det här var ju ingen vanlig småsak”, sade han förundrat och lade sin hand på Sollex huvud.

Pojken flämtade till och när Tyrr tog näsduken ifrån honom hade det slutat blöda.

”Nu är ju frågan om du har något blod kvar att leva på”, undrade mannen högt.

”Jag klarar mig”, mumlade Sollex skärrat.

”Nu ska vi prata om viktigare saker”, sade Tyrr och efter en kort tankepaus hämtade han två stolar från rummet intill så att ungdomarna fick plats vid det lilla bordet.

Sollex såg väldigt blek ut efter blodsförlusten och måste ha varit väldigt trött, så han spelade rollen av den där blyga pojken han varit när Tikk först träffade honom.

”Så, det finns en Kännare som har förrått Jerilir, stämmer det?” började Uvigi fråga.

Sollex satt tyst och Tikk undrade vad som skulle hända om sanningen kom fram.

”Vilka är ni?” frågade hon.

”Jag är Tyrr och det här är Uvigi”, svarade Tyrr och skrattade kort. ”Men det var kanske inte det du menade?”

”Nej”, svarade Tikk. Hon tyckte att hon borde känna sig hotad av mannens beteende, men det gjorde hon inte.

Tyrr lutade sig framåt över bordet och tittade på Tikk. ”Jag kan väl avslöja att jag är Kärnhelare som ni ju fått ett smakprov på och Uvigi är lyssnare.”

”Jag tror jag blir tokig på er serter”, sade Uvigi och suckade. ”Du ska alltid säga lite för mycket, är det inte så?”

”Serter?” Det lät bekant i Tikks öron.

”Vi som kommer från Pulturg Serti kallas serter”, svarade Tyrr utan att bry sig om Uvigis ilskna blick.

”Pulturg Serti!” utbrast Tikk utan att tänka sig för. Sollex tittade upp.

”Så ni känner till mitt hemland”, svarade Tyrr med ett brett leende.

”Jo, alltså…” började Tikk. Hur skulle hon kunna få reda på mer utan att avslöja sig själv? ”Känner du till någon som kallas Eyt?” frågade hon trevande. Hon behövde ju inte säga vad hon visste om Eyt.

Tyrr föll tillbaka i stolen med ett förvånat ansiktsuttryck. Efter ett ögonblicks tystnad kastade han sig upp på fötterna och pekade dramatiskt på Tikk, sedan gjorde han en konstpaus. ”Menar du Ryns bror? Draken? Eller Kraftbäraren, som det heter?” frågade han kvickt.

”Känner du honom?” frågade Tikk och höll tillbaka ett leende. Hon var lättad, men inte förvånad över svaret.

”Ryn pratar ju nästan alltid om honom! men han gav sig väl av igen för åtminstone tjugo år sedan”, berättade Tyrr och såg ut att tänka efter. ”Han kan väl inte vara tillbaka igen redan?”

Där var det där om Eyt igen! Han gav sig av igen för åtminstone tjugo år sedan! Och han var tillbaka igen redan! De här människorna pratade om år som om de vore veckor eller något åt det hållet!

”Är du en vän till Eyt?” frågade Sollex och himlade med ögonen. Tikk imponerades över hur han kunde låta så ointresserad av sin egen fråga.

”Jag har faktiskt inte träffat honom själv”, svarade Tyrr och lade armarna i kors som för att understryka hur överlägsen Sollex han var. ”Men det förhindrar inte det faktum att han är morbror till min dotter.”

Sollex rörde inte en min, men Tikk kunde inte hjälpa en ljudlig inandning. Nu mindes hon; Ryn var en av Eyts systrar!

”Nu håller du tyst Tyrr!” utbrast Uvigi och slog näven i bordet. ”Det är meningen att vi ska få information ur dem, inte tvärtom!” Hon såg ut att vara redo att drämma till mannen.

”Lugna dig Uvigi!” Tyrr tog ett steg bort från kvinnan. ”Ibland är bästa sättet att införskaffa information att dela med sig lite av sin egen.” Han lät precis som Eyt.

”Kunde du inte ha skickat hit din kvinna istället för att komma själv?” morrade Ugivi. ”Då hade vi definitivt kunnat säga när de ljuger.”

”Det blir inte bättre av att vi bråkar”, sade Tyrr och fnös åt Uvigi. ”Säg mig nu: Vad vet ni om Eyt?” frågade han ungdomarna.

Det kunde väl inte skada att säga att Eyt faktiskt var tillbaka på Elejona, tänkte Tikk och öppnade munnen. Sollex hann före:

”Säg inget mer Tikk”, sade han, men insåg direkt sitt misstag.

”Tikk?” upprepade Tyrr och Uvigi i kör.

Sollex tittade ner i golvet.

”Heter du Tikk?” frågade Tyrr, och förvirringen lyste om honom.

”Men Sinnesvändaren såg till att hon inte ljög för vakterna!” påpekade Uvigi. ”Så hon måste heta Milia.”

”Så, ett smeknamn kanske?” föreslog Tyrr.

”Men varför reagerade de i så fall sådär?!” envisades kvinnan, i konflikt med sig själv. ”Ingen kan ljuga för Sinnesvändning!”

”Jag kan ju”, sade Tyrr och log mot henne.

”Men om hon vore sert skulle Sinnesvändaren ha märkt det!” sade Uvigi, och hennes blick borrade sig djupt in i Tikk.

”Men jag ljög och de märkte ingenting”, erkände Tikk trotsigt. Vad hon och Sollex än sade skulle de inte kunna ta sig ur den här situationen. Så länge Véma och de andra inte skulle råka illa ut kände Tikk att hon kunde säga vad som helst, och Uvigis ilska smittade av sig på henne.

”Vad tänkte ni göra nu när era före detta reskamrater inte behöver er längre?” frågade Tyrr oberörd av den senaste ordväxlingen.

”Återvända hem”, sade Tikk bestämt och reste sig upp för att gå raka vägen ut genom dörren. Någonstans fanns det väl ett hem för henne, men inte var det rymdskeppet där hon växt upp, dit tänkte hon inte återvända.

”Tikk”, sade Sollex och sträckte sig efter hennes arm.

Reflexmässigt slog Tikk bort hans hand, ganska hårt den här gången, och lika plötsligt som när hon slagit honom på näsan, blossade ilskan upp i Sollex ögon.

”Kan du sluta med det där!” skrek han så där läskigt högt igen.

Tiden stod stilla och Tikk glömde helt bort var de befann sig och att Tyrr och Uvigi var där. Vad var det som hände med Sollex egentligen?

Han tog ett djupt andetag och backade ett steg. ”Jag skulle aldrig ha följt med hit”, sade han lugnt och sjönk ner på golvet. Sedan helt utan förvarning drog han sin kniv, och bet ihop när han snabbt skar ett ytligt snitt över handryggen.

Tikk stod som förlamad, men Tyrr satte sig på golvet bredvid pojken.

”Vänta”, sade Sollex matt och drog sig tillbaka från mannen.

Då såg Tikk att blodet från Sollex hand till en början inte var rött utan svart, även om det snart övergick till den vanliga färgen.

”Svartblod är Gyllenblod”, sade Tyrr, som om han citerade något. Sedan tog han Sollex hand och på ett ögonblick läkte såret ihop.

”Sollex”, viskade Tikk.

”Tack”, mumlade Sollex, sedan svimmade han.

”Förlåt, men vi trodde verkligen att ni var förrädare”, ursäktade sig Tyrr och lyfte upp Sollex från golvet.

”Vi tillhör en motståndsrörelse mot kejsaren och kriget”, berättade Uvigi. ”Vi kan aldrig vara försiktiga nog”

”Jo”, höll Tikk med henne, men hon hörde inte riktigt vad kvinnan sade.

”Ni heter alltså Tikk och Sollex”, sade Tyrr med ett leende och gick in i det närliggande rummet.

”Det stämmer”, sade Tikk och följde efter honom.