Tikk : 27 - Svart natt

Ledsen att behöva göra dig besviken Olivia, men du får allt vänta lite till om du vill veta hur det går för Tikk och Sollex. Förhoppningsvis är det här kapitlet inte så dåligt ändå.

27

Svart natt

Omot slog i marken och kände hur han stötte i axeln, men han verkade inte ha tagit någon större skada från fallet. Han försökte se var Véma landat, men sedan himlen täckts av moln hade natten blivit obehagligt svart. Omot hade aldrig upplevt ett tätare mörker tidigare, det var som en kolsvart dimma i vilken man inte ens kunde se handen framför sig.

”Véma!?” ropade han och började springa i den riktning han tyckte drakarnas rytanden kom ifrån. Är det så här det känns att vara blind? undrade han.

”Ducka!” skrek Véma alldeles bakom honom, och Omot kände hur hon slängde sig över honom bakifrån så att han återigen hamnade på marken.

Ovanför deras huvud hördes svischande ljud och Omot insåg att soldaterna måste ha bågskyttar med sig.

”Vi skulle ha dödat de där ungarna!” fräste Véma och rullade av honom.

Sedan de lämnat lägret hade det inte dröjt länge innan molnen kommit och spridit ut sig som en svart slöja över himlen och när de inte såg någonting hade anfallet kommit.

”Vi är omringade”, hade Véma sagt, och till Omots förskräckelse hade Eyt meddelat att luften kryllade av drakar.

Ketopol och Mo’rii hade snabbt gett sig in i striden, och med tanke på alla rytanden och skrik trodde Omot att de hade slagit ut ett flertal fiendedrakar redan innan någon hunnit ge sig på Eyt. Omot hade tyckt att tiden gick extra långsamt och allt han och Véma kunnat göra var att försöka hålla sig kvar på Drakens rygg medan han for runt i luften och slog omkring sig med vassa klor och tänder.

Det hade kunnat pågå i evigheter men till slut kom en fiendedrake nära nog att bita Eyt i vänstra frambenet. Han hade svurit i sinnet, sänkt tänderna i den mindre drakens nacke och med en kraftfull knyck kastat iväg den. Sedan hade Eyt fällt ihop vingarna och dykt. Han hade vinklat upp precis i tid för att plöja igenom en grupp soldater på marken. De hade fallit som käglor för Drakens utfällda vingar. När Eyt sedan vände för att stiga uppåt igen hade han rullat runt i luften och kastat av sina ryttare, så nu befann sig Omot och Véma någonstans på marken.

”Vem skickar en hel armé efter fyra personer?” frågade Omot och följde efter Véma som tagit ett hårt grepp om hans hand och börjat springa.

”Inte ens om en av dem är Kännare, en annan Svärdsherre och den tredje har en pildrake, skulle det vara nödvändigt”, sade Véma och ökade farten.

”De kan väl inte ha haft någon aning om att Eyt är Kraftbärare?”

”De kan ju ha fått reda på att han är sert och därigenom anat att vi ljuger, men som sagt: En hel armé?” Véma ändrade plötsligt riktning och saktade in. ”Svärd, rygg mot rygg”, sade hon och stannade.

Omot hörde Véma dra sitt svärd och drog Terilth. Han hoppades att svärdets magi skulle se igenom mörkret när han inte gjorde det.

Sedan kom de, soldater från alla håll. Omot kunde omöjligt säga hur många de var eller hur många han dödade, men han svingade svärdet och parerade och högg gång på gång, och bakom sin rygg hörde han Véma göra detsamma.

”Pilregn”, sade Véma plötsligt och drog med sig Omot några steg åt sidan. Skrik hördes när pilarna träffade fel mål.

”Hur kan de se?” undrade Omot högt och drog efter andan. Han insåg att han nog inte skulle orka mycket längre.

”Det gör de inte”, viskade Véma alldeles vid hans öra.

*****

En ny omgång pilar skickades upp i luften och en av ökendrakarna vrålade av smärta och föll hjälplöst mot marken. Dess ryttare likaså.

Högre upp slogs Eyt mot en horndrake utan ryttare. Den vita bjässen försökte haka fast sina vassa krokklor i Drakens fjäll, så att den skulle kunna spetsa honom på sina taggiga horn.

Mo’rii såg sig snabbt omkring; de kvarvarande ökendrakarna verkade ha gett upp, den enda som fortfarande slogs var horndraken. Mo’rii flaxade med vingarna och steg för att hjälpa sin vän.

”Hugg mot svansroten”, viskade Ketopol i pildrakens öra. Han önskade att han kunnat hjälpa henne med mer än vägledning, men mörkret var så tjockt att hans människoögon inte såg någonting alls, så det fanns inget annat han kunde göra än att försöka stärka Mo’rii.

Horndraken såg dem komma och flög runt Eyt utom räckhåll för Mo’rii. När hon försökte följa efter rev den henne på nosen med en svansspik.

”Eyt!” ropade Ketopol och försökte genom Mo’riis ögon se om Kraftbäraren var skadad. ”Behöver du hjälp?”

”Det kan väl diskuteras”, svarade Eyt och väjde undan för horndrakens vinge där ännu fler spikar stack ut. ”Men den är väldigt taggig den här.”

Ketopol drog en lättnadens suck och lät Mo’rii stiga ännu högre, utom räckhåll för horndrakens framfart. Så länge Eyt betedde sig som sig själv kunde han inte vara allvarligt skadad.

Horndraken morrade metalliskt och högg med klorna efter Eyts vinge. Krokklon skulle ha fastnat, men Eyt hann precis fälla ihop vingen och kontrade genom att slå med svansen mot horndrakens bakben. Den väste ilsket och gick till nytt angrepp. Då var det Mo’riis tur att anfalla, hon gick ner i en brant dykning för att få upp farten, sedan grep hon med klorna mot horndrakens nacke.

Ett gällt skrik skar igenom den tunga luften och Ketopols blod frös till is. För ett kort ögonblick glömde han bort att andas. Det var Véma som skrikit, och strax därefter tjöt också Omot.

I förvirringen kunde horndraken lätt komma undan Mo’riis nackgrepp och följa upp med en svansrapp mot pildrakens vinge.

Ketopol kände Mo’riis smärta när fjädrarna revs sönder av spikarna. I blint raseri drog han sitt svärd och högg mot horndraken. Han kände hur köttet gjorde motstånd när klingan sjönk in, men det var inte tillräckligt för att hindra dess framfart.

Horndrakens klagoskri var värre än något annat Ketopol upplevt, det ekade igenom vartenda ben i kroppen. Han släppte svärdet för att slå händerna för öronen och skymtade hur en stor del av horndrakens svans föll mot marken.

”Nu räcker det!” sade Eyt och morrade högt. Han slog en gång hårt med vingarna så att en svagt lilaaktig chockvåg störtade mot horndraken. En hög smäll hördes när de kolliderade och horndraken fick inte ens en chans att skrika när den sedan föll som bedövad mot marken. ”Landa på mig så att ni inte faller.”

Mo’rii kämpade med den skadade vingen, men lyckades klamra sig fast över Eyts rygg, och trots att hon var väl stor för honom verkade han inte det minsta nertyngd av pildraken.

Ketopol klättrade över till Eyt och satte sig vid Mo’riis sida. Han strök med handen över de tilltufsade fjädrarna.

”Nu plockar vi upp de andra och sticker härifrån”, sade Eyt och cirklade lugnt ner mot marken.

”Hörde du hur de skrek?” frågade Ketopol oroligt.

”Det är klart jag gjorde”, svarade Eyt och fnös.”Men det är ingen fara med dem”, tillade han lugnt. Ketopol andades lättat ut.

Soldaterna på marken var utspridda i en oorganiserad röra och de flesta verkade ha tagit till flykten. Eyt landade på en kulle där många döda soldater låg.

”De måste ha kämpat på riktigt hårt för att åstadkomma det här”, sade Draken och började plocka bland de döda kropparna, letande efter något. Ketopol mådde illa, han blundade och kände tårar rinna nedför kinderna.

”Här borta ditt blindstyre!” ropade Véma plötsligt, och när Mo’rii tittade upp kunde Ketopol se Kännaren komma gående uppför kullen med Omot efter sig.

”Vi sticker härifrån innan solen går upp”, sade Eyt och lade sig ner så att de skulle kunna klättra upp på hans rygg.

”Varför sjkräk ni?” frågade Ketopol med oron tillbaka i rösten, Mo’rii gnällde till när Eyt råkade knuffa till henne lite med vingen.

”Är ni också här?” utbrast Omot förvånat. ”Jag ser inte ett dugg”, muttrade han.

”Jag ser inte heller, så sluta klaga”, fräste Véma åt mannen och klämde in sig framför Ketopol och Mo’rii på Eyts rygg. ”Skriken var för att distrahera soldaterna. Vi hade ganska många över oss, men de blev livrädda när vi genomförde vårt lilla trick”, förklarade hon.

”Hur är det med er?”, frågade Omot och letade sig en sittplats närmare Eyts svans, bakom Ketopol.

Ketopol hade gärna velat veta var deras ”lilla trick” gick ut på, men orkade inte fråga. ”Mo’rii har sjadaht vingän”, berättade han istället.

”Det kan vi ju fixa i alla fall”, sade Véma och andades ut.

”Nu vill jag så långt härifrån som möjligt.” Eyt gäspade stort innan han skuttade upp i luften igen.

Snart hade de lämnat fälten med soldaterna bakom sig och flög över en gles lövskog. När skogen blev tätare landade de bredvid en livlig bäck vars porlande var en uppiggande melodi för de trötta resenärerna. Då hade mörkerdimman släppt, så trots att det fortfarande var svart kunde Ketopol se med sina egna ögon, utan att behöva ta hjälp av Mo’riis.

”Hur är det med dig Eyt, är du mycket skadad?” frågade Véma så snart hon och de andra tagit sig ner från drakens rygg.

Ketopol kunde nätt och jämt se att Drakens svarta fjäll fläckvis var täckta av mörkt blod som tycktes ha en svag självlysande glöd. Det påminde Ketopol lite om en aktiv vulkan.

Eyt vred på huvudet och studerade sitt rivna framben. ”Nej, det tycker jag inte”, svarade han och gick bort till bäcken. ”Det läker ihop av sig själv om jag får sova.”

”Verkligen?” mumlade Omot och följde efter Draken.

Sedan var det tyst ett tag medan de alla drack av det friskt rinnande vattnet och tvättade av sig blod och smuts från ansikte och händer.

När han var klar gick Eyt och lade sig till rätta bredvid ett stort träd. ”Hur är det med er då?” frågade han och slöt ögonen.

”Jag är alldeles slut och full av småsår”, svarade Omot och gäspade. ”Men det är det väl ingen fara med.”

”Samma här”, sade Véma och tittade på Ketopol. ”Du då?”

”Mo’rii sslågs, inhtä giag”, svarade han och kliade pildraken i nacken. Hennes vänstra vinge hängde ner vid sidan, och det plågade honom att se.

”Det är bäst vi ser till den där vingen i alla fall, men sedan måste jag sova”, mumlade Kännaren och skred till verket. Omot fick assistera henne medan Ketopol lugnade Mo’rii.

”Någon måste sitta vakt”, sade Eyt när Véma knutit fast ett trasligt bandage runt pildrakens vinge, hon kunde inte göra något bättre i mörkret.

”Giag kan”, erbjöd sig Ketopol. De andra var mycket tröttare än honom så det vore fel att låta någon av dem stanna uppe.

”Varför skickade de en hel armé”, muttrade Omot och lade sig tillrätta med en filt på marken.

”En mycket bra fråga”, sade Eyt.

Ketopol mindes vad ökendrakryttarna skrikit till varandra under striden:

…

”Hur många är de?”

”De kan vara hur många som helst!”

”Jag har bara sett en pildrake och den där stora svarta, men det måste vara fler! Hur ser det ut på marken?”

”Det låter som om det är mycket som händer, men jag kan inte gissa på antal i det här mörkret.”

”Vad jag fick höra skulle det vara ungefär ett hundratal män, många av dem är visst desertörer.”

…

Men de hade ju bara varit två drakar i luften och två personer på marken, hur hade någon kunnat missta dem för att vara hundra stycken?

”Dä kan inhtä ha variht mänaht för ås”, berättade Ketopol för de andra. ”Ryhtarna prahtadä åm än styrka på hundra män, bland anat dässsärtörär.”

Eyt tittade upp och Omot och Véma utbytte förstående blickar.

”Nu sover vi”, sade Kännaren och tog ett djupt andetag.

Ketopol tittade bort mot bäcken och försökte rensa tankarna, men han kunde inte få de hemska scenerna från nattens strid att försvinna från näthinnan.