Tikk: 26 - Förrädare

Ja, nu är man tillbaka i ett flyt igen. Att man kan få så mycket inspiration genom att läsa om sina gamla idéer, eller till och med att skriva på något helt annat, är ju helt fantastiskt!

Det här kapitlet gick snabbare än jag trott, plötsligt hade jag liksom skrivit fyra A4-sidor. Hoppas det uppskattas, men om något inte känns bra så vill jag gärna höra vad problemet är.

26

Förrädare

Omot blängde på pojken genom kvällsmörkret. Sollex var inte ens någon riktig hästskötare, men han var minst tio gånger bättre på hästar än den här pojken någonsin skulle kunna bli.

Trots att de fått en tjänare som faktiskt inte skulle göra något annat än att ta hand om djuren, så var det Omot och Eyt som skötte i stort sett allt det arbetet.

Flickan de fått med sig skötte sig bättre än pojken, men även om hon gjorde allt Véma krävde så var hon klumpig och tog god tid på sig.

”Jopp och Im, kom och ät”, sade Véma och slängde en mörk blick på pojken som skamset tog över hästarna. Flickan skyndade sig för att hjälpa honom.

”Någon måste ju ta hand om de stackarna”, muttrade Omot och gick tillsammans med Eyt bort till lägerelden för att sätta sig bredvid Kännaren.

Det hade gått en vecka sedan de lämnat Rekit och som Eyt förutspått hade de kommit ungefär halvvägs. Det hade varit en riktig utmaning eftersom ingen av dem hade kunnat vara sig själv. Innan Rekitvakterna kommit med tjänare hade Véma varnat dem; de måste bli och leva som dem Tikk berättat för vaktkaptenen om. Inte ens när tjänarna sov fick de så mycket som viska om sitt egentliga uppdrag.

Eyt var ”Im”, och som tolk visade han en mer förstående sida av sig själv. Im var den enda i gruppen som hade en lugn personlighet och verkade bry sig om tjänarna.

Véma var som ”Alja” extremt hård och kall och till skillnad från sin vanliga kyla utstrålade hon nu ett sådant hat till allt och alla att Omot gärna undvek att möta hennes blick trots att han visste att det bara var skådespeleri. Hon var oförutsägbar och trots att hon aldrig höjde rösten över normal samtalston satte hon enorm skräck i de karqolska tjänarna.

Ketopol var den som förvånade mest. ”Lopotek” var nämligen en stolt och auktoritär person som tog sitt uppdrag på fullaste allvar. Ketopols svårigheter med språket var inte längre något problem eftersom den självsäkerhet han uppvisade hindrade honom från att tveka, eller bry sig om sina misstag. Men för det mesta talade han rätt ut på vrylviska och lät Eyt översätta, eftersom han inte gärna tog ”det lägre språket” i sin mun.

Omot själv, eller ”Jopp Svärdsherre” som han nu utgav sig för att vara, var en lättirriterad och ilsken man. Terilth fanns alltid vid hans sida och det hade hänt upprepade gånger att han dragit svärdet i frustration över hästpojkens okunnighet och hotat med att hugga handen av honom, eller något ännu värre. Omot hade helt uppslukats i rollen av Jopp och det var han glad över, för det gav honom ingen tid att oroa sig över Tikk. Dock hade det fått honom att undra vad mekanikern Jopp gjorde på rymdskeppet nu och hur allt sköttes där utan Omot som chefsmekaniker.

Resenärerna hade passerat förbi ett antal andra städer sedan Rekit, men de hade valt att gå runt och skickat in de båda tjänarna för att fylla på proviantlagret. Även i sina nuvarande roller ville de ju inte väcka någon uppmärksamhet.

Efter som de kom allt närmare sitt mål började Omot undra hur de skulle göra när de kom fram. Det bästa vore om de kunde göra sig av med tjänarna innan de nådde huvudstaden, men han kunde ju inte fråga hur de andra tänkte utan att riskera att avslöja vilka de egentligen var och vad de planerade att göra.

”Jag står inte ut med de där två längre”, sade Véma som svar på hans tankar. ”De är precis lika värdelösa som när vi fick dem. Pojken kan ingenting om hästar, och flickan springer omkring som en skrämd höna innan hon lyckas göra det hon ska.”

Omot såg hur flickan tittade åt deras håll. Hennes ansikte speglade oro och hon viskade något till pojken. De förstod vad Véma talade om.

”De är definitivt värdelösa”, höll Omot med, med hög röst så att det verkligen skulle höras ända till andra sidan lägret där tjänarna stod tillsammans med de bundna hästarna.

Ketopol hade precis landat med Mo’rii för att ansluta sig till måltiden, men han ställde sig istället med armarna i kors och såg bort mot tjänarna.

”Vi sjkule kåma fram fårtarä uthan dåm”, sade vrylven bestämt och spände blicken i Eyt. Det var uppenbart varför han inte talat vrylviska; Im skulle inte hålla med.

”Det vore respektlöst mot kaptenen som tilldelade oss dem”, protesterade Eyt som väntat.

”Jag har ingen respekt för den mannen”, sade Véma och stirrade in i brasan. ”Det är inte för hans skull vi är här.”

”Där har du helt rätt”, sade Omot och blängde på marken vid sina fötter. ”Det enda de där värdelösa ungarna gör är att sinka oss.”

”Dä skulä gå fortharä åm vi gjårde alt själva”, muttrade Ketopol och satte sig ned.

”Utan tvekan!” instämde Omot.

Jopp var en drivande kraft i deras beslutsfattning, om han inte drev på de andra skulle det aldrig bli någon diskussion och därmed ingen förändring. Lopotek lade bara ut sin åsikt utan att kommentera de andras. Im hade i egenskap av tolk egentligen ingen egen talan, men han argumenterade väl för det han tyckte var rätt att göra. I slutändan var det i vilket fall som helst Alja som fattade besluten.

”Men om vi lämnar dem här, vad ska de då ta sig till?” ifrågasatte Eyt.

”Vi lämnar dem i närmsta stad”, svarade Véma utan att ta blicken från eldens lågor. ”Precis som vi gjorde med de andra.”

”Det var fel”, sade Eyt med sorg i blicken. Sedan suckade han tungt och uppgivet. ”Men om vi kommer fram snabbare, så är det väl kanske bäst så.”

”Så gör vi”, avslutade Véma konversationen.

Efter en stunds tystnad reste sig Eyt upp. ”Jag ser till så att de inte skadar djuren”, mumlade han.

Han hann knappt ta ett halvt steg innan Véma grep tag i hans arm. ”De skickar soldater på oss i natt”, väste hon och hennes ögon smalnade av.

”Vad?” Eyt stannade upp och stirrade på Véma, han såg förvirrad ut.

Omot såg hur flickan slog händerna för munnen och pojken svajade till där han stod.

”Förädarä”, muttrade Ketopol. Han såg inte förvånad ut.

”Själv då?!” utbrast flickan och gick med bestämda steg fram till Véma. ”Jag är i alla fall inte förrädare till mitt eget land!” Hon talade till Kännaren trots att det var Ketopol som tagit upp ämnet.

Véma mötte flickans blick och höll kvar den utan att säga ett ord.

”Kan vi inte lösa det här på ett fredligt sätt?” föreslog Eyt när flickan oroligt började skruva på sig.

”Ta en häst och ge er av”, sade Véma och reste sig långsamt upp utan att släppa flickan med blicken. Kännarens hotfulla lugn fick håret att resa sig i nacken på Omot.

”Men…” försökte Eyt, men Véma avbröt honom.

”Det är ingen idé att ni skickar soldater efter oss, för de kommer aldrig att hitta oss. Men om de hittar oss, så kommer vi att döda dem, förstår du det?” Hon drog ut på orden så att ingen skulle kunna undgå meningen i det hon sade.

Flickan fnös, men sade inget.

”Vi skulle kunna döda er också”, viskade Véma, och då vacklade flickan och såg bort mot pojken.

Omot drog Terilth. Det metalliska ljudet bröt spänningen och väckte den förstenade pojken till liv igen, han slängde upp en sadel på den närmsta hästen och fumlade med repet som band den vid trädet.

”Ge er iväg”, röt Omot och svingade svärdet mot flickan.

Hon gav upp et gällt skri och sprang bort till pojken.

Ett ögonblick senare såg Omot deras skugga försvinna i mörkret när hästen galopperade iväg. Han sänkte svärdet och andades ut.

”Soldaterna kommer att vara här innan natten är över”, sade Véma och drog händerna igenom sitt silvervita hår.

Skådespelet var över.

”Kommer vi undan om vi ger oss av nu på en gång?” frågade Eyt och började effektivt plocka ihop deras saker.

”Inte med hästarna”, suckade Véma.

”Sjå vi måsjstä sjlås?” frågade Ketopol med bävan i rösten. Omot kände modet sjunka.

”De är många, men vi kan ta dem”, svarade Véma.

”Så det är bättre att vi väntar här på dem?” frågade Eyt och hejdade sig i sitt plockande.

”Jag vet inte.” Ett oroväckande svar när det kom från Véma, men nu när hon var sig själv såg hon väldigt trött ut.

Omot svalde, han mindes karqolerna de mött i bergen. Då hade Sollex varit den som tog initiativ med oklanderlig svärdsskicklighet, men nu var han inte där. Terilth slogs för Omot och Véma var ju Kännare så att hon kunde förutspå sina motståndares rörelser. Ketopol skulle ha Mo’rii med sig den här gången, men tänk om soldaterna hade Sinnesvändare med sig nu också! Eyt skulle inte påverkas och som Kraftbärare kanske han skulle kunna skydda de andra. Vad var det Eyt hade berättat att han kunde göra som Kraftbärare egentligen? Han kunde använda kraften inom sig till att…

”Draken!” utbrast Omot.

De andra tittade frågande på honom, Mo’rii också.

”Menar du mig?” frågade Eyt och höjde på ett ögonbryn.

”Om vi flyger härifrån kan de inte följa efter, eller hur?” frågade Omot uppspelt.

”Mo’rii kan inhtä bära ås ala trä”, sade Ketopol och skakade på huvudet. Mo’rii knuffade honom i ryggen med nosen och han log kort mot henne.

”Jag förstår”, mumlade Eyt och kliade sig i nacken. ”Men jag vet inte.”

”Vad menar du? Kan du inte?” frågade Omot och avslutade med en besviken suck, det hade varit en så bra idé.

”Jag är ledsen Omot, men det är så att energierna i Jerilir är speciell och gör det lättare att kanalisera Kraften”, förklarade Eyt.

”Vad pratar ni om?” frågade Véma och slog ut med händerna.

”Kan inte du Känna det?” Omot hade ju börjat tro att Véma kunde Känna allt.

”Det är väldigt påfrestande att Känna saker hela tiden förstår du. Jag orkar inte hålla fokus nu”, sade Véma och för ovanlighetens skull log hon vänligt mot honom.

”Okej”, sade Eyt och harklade sig. ”Jag ska förvandla mig till drake så att vi kan ta oss härifrån snabbt och obemärkt, men det kommer att krävas mycket Kraft så jag kommer inte kunna förvandla mig tillbaka igen så snart.”

Ketopol spärrade misstroget upp ögonen och Mo’rii morrade och visade tänderna för Eyt. Ett förvånat skratt undslapp Véma och hon klappade Eyt på axeln.

”Hur lång tid måste du vänta då?” frågade Omot, men han var glad över att de skulle kunna komma långt därifrån innan natten var över.

”Några dagar”, svarade Eyt och ryckte på axlarna.

Omot skulle nog inte säga att några dagar var så snart, men Eyt hade alltid haft ett konstigt tidsperspektiv.

”Gör det”, sade Véma. ”Vi får släppa lös hästarna.”

De stannade och vilade en stund innan de skulle ge sig av, sedan tog de farväl av hästarna de rest med hela vägen från Patornbergen och Eyt gjorde sig redo för förvandlingen.

Precis som i Avéda verkade det först som om Eyt bara försvann, men sedan dök han upp igen i form av den stora svarta draken. Omot tyckte den såg mer imponerande ut nu än tidigare. Véma log, medan Ketopol stod med öppen mun och bara stirrade.

Eyt tog ett lekfullt kattlikt skutt mot vrylven och petade försiktigt på honom med svanstippen. Trots sin storlek var Draken otroligt smidig och Omot visste att det inte spelade någon roll om han befann sig på marken eller i luften, han rörde sig lika lätt i båda lägen. När han föreställde hur någon av bergsdrakarna i Moluvar skulle ha klarat av samma manöver förstod Omot att den säkert skulle snubbla och i vilket fall som helst orsaka en smärre jordbävning när den slog i marken.

Ketopol mumlade något på vrylviska när Eyt betraktade honom med ett smalt, bleklilalysande öga.

”Det tror jag inte”, sade Eyts röst i Omots huvud.

Véma gick långsamt fram till Draken, hon var ungefär lika lång som hans framben. När hon drog med handen över de nattsvarta fjällen lade Eyt sig ner.

”Ska vi ge oss av då?” frågade han och vände huvudet mot Omot.

”Så gör vi”, svarade Omot. Han och Véma hjälptes åt att spänna fast sadelväskorna vid en av Eyts ryggtaggar innan de själva satte sig till rätta vid varsin tagg.

”Skulle ha haft en sadel, inte sant?” skrattade Eyt i deras huvuden. ”Håll i er så kör vi!” Sedan kastade han sig upp i luften och vecklade ut de fantastiska vingarna som fortfarande tycktes vara av en annan värld. Det var nästan som om de hade en svag neonaktig glöd som lämnade ett svagt lilaaktigt spår, likt ett norrsken som följde efter dem. Omot förundrades återigen av Drakens skönhet.

”Det här är perfekt”, sade Véma framför honom. I det svaga ljuset från stjärnorna kunde Omot se hennes silvervita hår fladdra i det förhållandevis svaga vinddraget.

”Vadå?” frågade Eyt och cirklade runt lägerplatsen för att vinna höjd.

”Du flyger ljudlöst”, svarade Véma.

Eyt skrattade ett djupt drakmuller. ”Flyg före ni, Ketopol.”