Sumdir: Prolog - Dimma

Nu har jag läst ut Arvtagaren: Hade den konstiga känslan - fast jag vet att jag absolut inte läst boken förr och inte kunde mer än gissa mig till vad som skulle hända innan det hände - att jag redan läst den. Vissa av bilderna som jag fick i huvudet när jag läste kändes bara alltför välbekanta, som om jag - trots allt - sett dem förut... Det gjorde iaf att sista delen av boken kändes såå mycket sorgligare...det högg i hjärtat liksom...

Hur som helst så fick jag ett ryck och tog och såg över mitt berättelsearkiv i datorn och snubblade över en riktigt genomtänkt värld och historia som jag senast jobbade med i början på 2009. Det är den enda berättelse där jag faktiskt har hittat på ett eget språk (mest bara en massa olika ord dock). Den är inspirerad av en massa olika böcker jag läst och  pakten med drakarna påminner definitivt om den i Eragon trots att den är en helt annan.

Jag lägger ut ett smakprov i form av prologen, som jag är väldigt nöjd med i koppling till resten av berättelsen. 
Sumdir är landet där berättelsen utspelar sig och det betyder "drömvärlden" på språket som talas där, iaf av alverna men jag är inte säker på hur det är med resten av folken. Kommentera gärna om ni vill läsa mer så kanske jag lägger upp något kapitel.

Jag har också fått en del inspiration från den här berättelsen till den om Tikk: 
Pulturg Serti (där Eyt kommer ifrån i berättelsen om Tikk) är bergen där drakarna bor i Sumdir. Pulturg serti betyder "andarnas käftar".
Det magiska svärdet Terilth som Omot fick av Eyt är inspirerat av dimsvärd Oshva - Dimma.

Prolog

Dimma

Det var fullkomlig stiltje och ett underligt ljus vilade över den knäpptysta skogen. De höga tallarna stod kusligt stilla och en tjock dimma slingrade sig över den mosstäckta marken.

Mitt i skogen fanns en liten glänta. I gläntan stod tio personer i ring. Deras hud var näst intill vit, med undantag för läpparna med sina mörka nyanser. Ögonen var som fönster rakt in i själen, de lyste med ett klart vitt ljus som nästan gick åt det blå hållet och varken irisar eller pupiller var synliga. Håret och resten av ansiktet var dolt i skuggan av huvorna på deras mörka mantlar.

”Vi måste göra det här”, sade en av de tio och såg på den elfte personen i gläntan – en kvinna som stod i ringens mitt.

”Vi kan inte längre stanna i den här världen, men det är ännu inte tid för Folket att ge sig av”, sade en annan.

”Du måste varna den andra världen för det kommande hotet, men också förbereda världen för vår ankomst”, sade ytterligare en.

”Vägled dem så att de kan förbereda sig för vad som komma skall och hjälp de utvalda att resa sig i styrka”, sade den förste som talat.

 Kvinnan rörde på sina mörkröda läppar som om hon sade någonting, men inga ord hördes. Det svarta håret räckte långt ner på hennes rygg, men över pannan slutade det i en rak linje precis ovanför de djupglödande ögonen. Hon knyckte med huvudet så att håret fladdrade till och avslöjade spetsen på ett av hennes känsliga alvöron.

De tio alverna i ringen tog varandras händer och slöt sina ögon.

Ett öronbedövande muller spred sig genom skogen och tallarna närmast gläntan torkade ihop och dog, som om de plötsligt berövats all sin livskraft. Sedan nåddes alvernas öron av en klar och hög stämma som fick marken att skaka. Det var en vacker kvinnoröst som talade om snötäckta berg och gröna skogar. Efter en lång ramsa med vackra ord brast rösten ut i en sorgesam sång om stora vidunder med blanka fjäll, sköra vingar och vassa tänder och klor, vars själar egentligen hörde hemma i denna värld. Alverna visste dock att vidundren skulle behövas i den andra världen om de skulle ha någon chans att slå tillbaka hotet som närmade sig.

Kvinnan i cirkelns mitt slätade ut ett veck på sin blodröda ärmlösa klänning och lade handen på fästet till sitt svärd innan även hon slöt ögonen. Hon fokuserade sina tankar på uppgiften.

När sången övergick i klagande tjut började en pelare av dimman växa upp kring kvinnan och dölja henne från världen. När hon inte längre syntes skar ett gällt skri genom luften och skingrade dimman. De tio alverna i ringen öppnade åter sina ögon och såg att deras kamrat nu var försvunnen.

”Må andarna följa och skydda dig, och må du aldrig glömma ditt uppdrag.”