Tikk: 39 - Skellura

39

Skellura

Det var en sval och stjärnklar natt. Ketopol och Mo’rii hade inte varit ute och flugit tillsammans sedan den stora striden mot Kejsarens armé, så pildraken var extremt lycklig över att få sträcka på vingarna igen. Vinden fläktade skönt i Ketopols ansikte när de svävade fram över den mörka skogen, han var glad över att det var han och Mo’rii som fått uppgiften att ta Rekt till Skellura, trots att Eyt hade klarat resan på mycket kortare tid.

Blodryckaren gäspade ljudligt i nacken på Ketopol. De hade flugit i nästan två timmar så det var inte konstigt om han var trött.

Snart nog kunde de se klippelaren som tornade upp sig flera hundra meter över trädtopparna. Högt där uppe, dränkta i blekt månljus, cirkulerade stormdrakarna. De var legendariska varelser som Ketopol sett på bilder i många olika skepnader, enligt en gammal profetia skulle nämligen gudarna belöna den som lyckades tämja en stormdrake med oändliga rikedomar och evigt liv. Många hade försökt, men ingen hade lyckats, av de tappra äventyrare som besteg Skellura var det ytterst få som tagit sig ner igen med livet i behåll och ingen av dem hade fått med sig varken drake eller ägg. Stormdrakarna levde hela sina liv på klippan, så det fanns ingen möjlighet att fånga dem på marken.

När de kom närmare kunde Ketopol säga att ingen av bilderna han sett gjorde drakarna någon rättvisa. De såg inte ut som något han sett tidigare, stormdrakarna påminde om stora rovfåglar, med dubbla vingpar och lång svans. Mo’riis instinkter sade henne att det vore en bra idé att hålla sig så långt borta från de vildsinta bestarna som möjligt, men Ketopol lyckades lugna henne med löfte om att de snart skulle flyga tillbaka till lägret.

”Då är det bara att hoppas att ingen får för sig att äta oss”, sade Rekt och släppte sitt tajta grepp om Ketopol för att sträcka ut sin högerhand framför dem. ”Försök att komma lite närmare den där stora, sen när jag fångat den dyker vi.”

Mo’rii ryggade tillbaka vid hans ord, men följde sedan lydigt instruktionen och gled ljudlöst närmare den stora draken.

Rekt drog ihop fingrarna. ”Dyk!”

När Mo’rii fällde in vingarna och började falla mot marken kunde Ketopol se hur stormdraken en bit bort gjorde detsamma. Som tur var verkade ingen av de andra drakarna lägga märke till dem.

När de närmade sig skogen under dem sträckte Rekt fram vänsterhanden också. ”Sakta ner lite så att jag kan lista ut hur man landar den här saken.”

Pildraken bredde ut vingarna och vinklade upp samtidigt som stormdraken började slå med sina dubbla vingar. Den sjönk långsamt ner mot marken där den tog emot sig med sina kraftiga bakben, de krokformade klorna borrade sig djupt ner i den mosstäckta jorden och hjälpte den att hålla balansen. Mo’rii följde efter och nosade försiktigt på den större draken medan Rekt klev av hennes rygg.

Stormdraken var större än Eyt, men ändå betydligt mindre än de allra största av sitt slag. Dess huvud bestod av en gigantisk långsmal näbb och två stora, klotrunda ögon vars kolsvarta färg gav känslan av tomma hål. Den hade en lång krokig hals och stod någorlunda upprätt på bakbenen, vars kraftiga klor troligtvis var ett hjälpmedel att hålla tag i klipporna högt där uppe med, frambenen var lite mindre och hade spindellika klor. De dubbla vingarna överlappade på ett sätt som borde ha gjort det omöjligt för draken att flyga, men vad Ketopol sett var de extremt skickliga flygare, eftersom de lätt klarade av att manövrera i de hårda och oberäkneliga vindarna kring Skellura. Mo’rii hade fått kämpa för att hålla sig på rätt kurs.

Rekt klättrade utan problem upp på stormdrakens rygg. ”Då flyger vi tillbaka till lägret”, sade han och sträckte på fingrarna.

Ketopol kände en rysning längs ryggraden. ”Vad händer om du tappar kontrollen?” Han kunde föreställa sig all den skada en vild stormdrake skulle kunna orsaka i lägret.

”Den blir vild igen”, svarade Rekt och log retsamt. ”Men jag kan göra den medvetslös så att den inte skadar någon, som att den sover.”

Stormdraken sträckte ut sin långa hals och lät höra ett gällt skri som skar i öronen på Ketopol. Sedan stampade den så att marken skakade, innan den vecklade ut vingarna. Eftersom stormdraken inte var van att lyfta från marken var det med viss möda de kom iväg.

Under tillbakaresan höll sig Mo’rii på tryggt avstånd från den andra draken, vilket Ketopol inte hade något emot. De njöt av friheten tillsammans och tyckte båda att färden var över alldeles för fort.

När de kom fram till lägret letade de upp träningsområdet där de skulle landa. Så fort stormdraken tagit i marken verkade den somna, precis som Rekt sagt.

Blodryckaren själv snubblade darrandes ner från drakens rygg och kräktes. ”Svartblod!” muttrade han och hostade några gånger.

Ketopol skyndade fram till honom. ”Hur är det?”

Rekt bara skakade på huvudet. ”Jag vet inte om jag nämnde det.”Han log ett blekt leende och hostade igen. ”Men mitt eget blod mår inte så bra av min Blodryckning, speciellt inte om det blir långdraget.”