Tikk: 40 - Huvudstaden

40

Huvudstaden

Omot gick igenom kontrollen på sin senaste uppfinning en sista gång innan han spände fast den i bältet tillsammans med Terilth, det magiska svärdet var nu en välbekant tyngd på höften. Sedan tog han på sig sina skannerglasögon, Tikk hade hjälpt honom att uppdatera programvaran så att de skulle matcha det par hon hade. Nu skulle de obehindrat kunna dela information med varandra.

”Är du klar?” frågade Véma och kom ut från tältet. Hon hade satt upp sitt vita hår i en tajt svans i nacken och för att hålla de fria testarna borta från ansiktet hade hon ett tvinnat läderband över pannan. Istället för klänning, som hon verkade föredra, hade hon en mörkgrön skjorta med ärmarna uppvikta över armbågarna, och ett par svarta byxor. Det enda vapen hon bar var svärdet hon haft med sig från Moluvar, det som egentligen tillhörde kvinnan Omot och Eyt träffat i fängelset där.

Omot log åt synen. Vémas violetta ögon glödde på ett sätt han aldrig sett förut och hennes leende var mer levande än han trott var möjligt. Trots det absurda i situationen kändes det helt rätt. ”Nu nitar vi den där Kejsaren!” Sedan satte de kurs mot träningsområdet där resten av deras lilla grupp väntade.

Vart Omot än vände blicken fanns tomrum mellan träden där det tidigare stått stora grupper av tält, nu fanns bara några enstaka kvar och de var vitt utspridda. Det var beundransvärt hur stor del av lägret de lyckats evakuera på knappt en vecka. Den antågande fiendearmén var ytterligare en vecka bort, så innan de kom fram skulle hela motståndsrörelsen vara försvunnen.

Innan de kom fram till träningsplatsen stannade Véma plötsligt. ”Vad i hela…!”

”Vad är det?” Omot försökte se vad hon tittade på, men allt han såg var träd så han drog slutsatsen att hon måste ha Känt något.

”Verkar som att vi blir ett större sällskap än planerat.” Véma lät nästan arg, och Omot lade märke till att glöden i hennes ögon var borta när hon började gå igen.

Typiskt, tänkte Omot och suckade för Kännarens skull. Vem ska följa med oss nu då?

När de klev ut på träningsområdet var det Omots tur att stanna till. Istället för bara Draken och Mo’rii fanns där också en tredje drake, en jätte med näbb och två par vingar. Den såg ut att sova djupt medan Sinnesvändarflickan och grabben med det flammiga håret som alltid hängde efter henne, spände fast väskor på dess rygg. Tyrr var också där med en väska slängd över axeln, till synes talande med Draken och den gamla Skogsviskaren, Gena. Tikk stod med Ketopol, Sollex och en man som Omot inte sett tidigare. Véma drog honom med sig mot gruppen.

”… vore oklokt att ta den risken. Snälla Sollimrek, lyssna på mig nu!” Den okände mannen talade till Sollex, men pojken stod bortvänd och tittade upp i himlen.

”Jellero.” Véma hade en sylvass kyla i rösten som fick det att krypa i skinnet på Omot.

Främlingen tycktes inte märka det, han vände sig mot henne med ett skäggigt leende och bugade kort. ”Véma.”

”Jag flyger med Ketopol och Mo’rii och du flyger med Rekt på stormdraken. Punkt.” Sollex blängde på mannen.

Omot kom på sig själv med att omedvetet sträcka på ryggen, vilket påminde honom om hans tidiga mekanikerutbildning, instruktören hade utstrålat samma auktoritet som Sollex gjorde nu.

”Om jag var du skulle jag göra som han sade.” Véma hade samma blick som Sollex.

Jellero böjde på huvudet och backade undan, han drog sig mot den sovande draken.

Omot tittade på Tikk. Hon log mot honom och ryckte på axlarna.

”Han dök upp igår med en del besvärande nyheter”, berättade Sollex. ”Det var därför vi ville ge oss av redan idag, men jag förstod hur du skulle reagera, så vi sade inget om Jell.”

Véma hade spenderat hela gårdagen med att hjälpa Omot justera sin nya kreation. Hennes Känning hade kommit väl till pass för ändamålet, så hon hade inte kunnat ägna någon uppmärksamhet till vad som annars hände i lägret, om det inte vore för det hade Véma lätt kunnat se igenom deras hemligheter. Omot brydde sig inte om att han också lämnats utanför.

Véma slöt ögonen och såg ut att slappna av. ”Yrim alltså, jag förstår.” När hon tittade upp igen slängde hon en giftig blick i Jelleros riktning.

Tikk ställde sig bredvid Omot och han lade armen runt hennes axlar, det kändes bra att ha henne där med sig. ”Ska alla följa med?” frågade han.

”Inte Gena, hon vill inte lämna skogen.”

”Kom igen, nu sticker vi!” Draken skuttade fram och knuffade Omot i ryggen. ”Ommo, har du Elwario?” Det var något som var annorlunda med Eyt, trots att han gav intrycket av att vara ivrig att komma iväg på nästa äventyr anade Omot en annan anledning för brådskan. Det kändes nästan som om Kraftbäraren var orolig.

”Tikk har den.” Omot klappade sin dotter på huvudet, hon hade faktiskt det mesta av deras packning.

På några minuter var gruppen redo för avfärd. Som tidigare avgjort flög Sollex och Ketopol med Mo’rii. Tikk, Omot och Véma satt bakom varsin ryggtagg på Draken medan de resterande fyra tog den stora nya draken, stormdraken.

Skogsviskaren vinkade glatt när de tre drakarna lyfte från marken. Hon hade insisterat på att de skulle avlägga en detaljerad rapport till henne över allt som hände på resan nästa gång de sågs.

Det skulle ta tre till fyra dagar innan de nådde Huvudstaden, tre till fyra dagar fast på en drakes rygg med bara ett fåtal pauser. Spänningen för det stora äventyret dog ut ganska snabbt när de en efter en insåg plågan av att inte kunna göra något på hela dagarna. Kroppen skrek av att bara sitta still och vinddraget gjorde inte saken bättre, det gick inte att hålla några längre konversationer utan att överröstas av dess eviga vinande. Ketopol, Mo’rii och Draken var de enda som alltid var på gott humör.

Men Omot kunde inte klaga, för i jämförelse med Rekt levde han i lyx. Blodryckaren var ett vrak, han mådde illa på dagarna och led av feberfrossa hela nätterna, men ändå vaknade han varje morgon frisk som en nötkärna och ivrig att komma iväg igen. Omot var tvungen att ändra sin uppfattning om den unge mannen, för även om han ofta betedde sig som om han stod över alla bekymmer i världen, så gav han verkligen sitt allt för att hjälpa Omot och de andra till Huvudstaden. De behövde all hjälp de kunde få och utan Rekts kontroll över stormdraken hade varken Tyrr, Sinnesvändarflickan eller den där andra Kännaren kunnat följa med på resan.

På eftermiddagen den tredje dagen fick de äntligen syn på Huvudstaden. Den var byggd på en kulle omgiven av odlingsmark. Själva kullen var omringad av en maffig stadsmur och ytterligare en mur sträckte sig i en stor ring kring alla de närliggande bondgårdarna.

Genom att zooma in med skannerglasögonen kunde Omot se att murarna kryllade av soldater, samtidigt som himlen över staden var fylld av drakar i alla olika storlekar. Hur de skulle ta sig in där kunde han verkligen inte förstå.

De landade på tryggt avstånd i skogen utanför den yttre muren.

”Passa på att vila er nu allihop, så fort solen gått ner tar vi oss in.” Draken lade sig ner och blundade medan de andra plockade fram mat och började äta.

Omot lade märke till att Tyrr satte sig bredvid Rekt. ”Du behöver nog äta lite du också”, sade Kärnhelaren och lade en hand på den darrande Blodryckarens axel.

Rekts skakningar stillnade och han stirrade storögt på Tyrr, de olikfärgade ögonen gjorde som alltid Omot illa till mods.

”Så hur gör vi det här?” Véma stod fortfarande vid Draken.

”Högsta prioritet är att frita Yrim.” Sollex såg bestämd ut. ”Men vi kan bli tvungna att dela på oss och i så fall borde en grupp försöka ta sig in i palatset. Om vi blir tillfångatagna där borde de föra oss direkt till Kejsaren.”

Draken förblev orörlig även när han talade. ”Jag och Tyrr måste hitta Yrim.” Omot hörde definitivt oro i hans röst nu, även om Eyt återigen maskerade den väl.”

Sollex fortsatte. ”Om vi måste dela på oss bör vi se till at ha en Kännare i varje grupp som kan leda oss i rätt riktning. Dessutom har Tikk och Omot möjlighet för direktkommunikation, om jag förstår rätt?”

Omot nickade. ”Det stämmer.” Tikk skickade en bilddelning mellan skannerglasögonen så att Omot för ett ögonblick kunde se vad hon såg, det blev väldigt konstigt eftersom hon tittade på honom så att han såg sig själv.

”Hur kommer vi in?” frågade Ketopol. ”Ri’qals försvar sägs vara ogenomträngligt, även om vi har drakar.”

Sollex vände sig mot Sinnesvändarflickan. ”Leiga?”

”När vi kommer tillräckligt nära kan jag slå ut all Sinnesvändning, vilket borde orsaka tillräckligt mycket kaos för att vi ska kunna ta oss in. Men vi måste se upp för drakar som inte direkt kontrolleras av ryttare och andra Sinnesvändare.”

”Kom ihåg att vara uppmärksam på era tankar, om de inte stämmer överens med era känslor, glöm dem och hitta på något annat istället.” Ketopol hade rätt, det var möjligt för en vanlig människa att identifiera Sinnesvändning bara man var medveten om det. De hade alla fått testa principen emot Leigas konstruerade tankar.

”Om vi träffar på Kejsaren pratar vi med honom, det är mycket möjligt att han agerar under Sinnesvändning. Vad vi behöver veta är varför de vill ha tag i den här ’nyckeln till Andravälden’.” Sollex var definitivt född till ledare.

Resten av tiden innan det blev mörkt försökte alla sova en stund och konstigt nog lyckades de flesta. Omot låg vaken och iakttog de slumrande gestalterna, de var som en hastigt hopsatt specialelitstyrka, skapad för att infiltrera en fiendebas de knappt visste något om. Han hade en känsla av att många i Karqols huvudstad skulle dö inatt.

*****

Leiga väcktes av ett djupt morrande och när hon satte sig upp möttes hon av en lilaglödande drakblick.

”Är du redo Leiga?” frågade drakens mänskliga röst i hennes huvud.

Leiga nickade och kom snabbt på fötter. Om de bara lyckades ta sig in i Huvudstaden skulle hon äntligen få se människan bakom rösten.

Det var mörkt nu och endast en otydlig måne syntes genom de annars svarta molnen. Huvudstaden lystes upp av ett varmt fackelsken och det var lätt att urskilja vakterna som patrullerade murarna, men drakväktarna därovan smälte in i natten.

”Jag kommer ju inte kunna se någonting!” klagade Rekt.

”Följ bara stadsljuset så håller vi koll på vad som händer i luften. Leiga, du får flyga med Ketopol och Mo’rii den här gången.”

Rekt stönade högt, han ville så klart rida med Leiga.

Hon stod emot impulsen att slå till Blodryckaren och vände sig istället mot vrylven. ”Vi tar oss så nära centrum som möjligt.”

Ketopol nickade och höll ut en hand för att hjälpa henne upp på pildraken.

Kort därefter hade de passerat den yttre muren och närmade sig snabbt Huvudstaden genom den friska kvällsluften, på bara ett par minuter hade sällskapet korsat odlingsmarkerna. Leiga började känna av tankevågor. De var svaga och svåra att läsa på avstånd men det fanns inga tvivel om att Sinnesvändarna i Huvudstaden var många. Och så snart jag skickat iväg brytningsvågen kommer de alla veta att jag är här, tänkte Leiga och slöt ögonen. Hon skulle inte kunna vila igen förrän alla hennes vänner var trygga, all information Sinnesvändarna spillde skulle hon suga upp och använda emot dem.

”Vi har sällskap.” Ketopol lutade sig fram över Mo’riis nacke, sedan slog pildraken hårt med vingarna så att de plötsligt steg. Under dem hördes ett plågat drakskrik blandat med en mans svordomar, Leiga tyckte sig se rymddrakens lilaglödande vingar skifta förbi.

De tvingades göra många liknande undanmanövrar innan Leiga var inom räckhåll för hela Huvudsvaden, skrik och vrål från både drakar och människor ekade över den och hon kände hur Sinnesvändningen där nere ökade när den skrämda befolkningen behövde lugnas.

Leiga tog ett djupt andetag innan hon släppte lös brytningsvåg på brytningsvåg i jämna intervaller för att hindra de andra Sinnesvändarna från att återfå greppet. Hon gav det tillräckligt med tid för att den första chocken skulle släppa, sedan sådde hon fröet till eget motstånd som Ketopol upptäckt.

Sinnesvändning är avvikande tankar som inte stämmer överens med våra känslor, så om vi bara är uppmärksamma kan vi själva upptäcka den.

Det skulle bli intressant att se hur många som verkligen lyckades följa instruktionen.

”Kan vi landa?” frågade Ketopol. De stod nu stilla i luften utan att bli attackerade, vilket betydde att de fientliga drakryttarna inte visste vad de skulle göra efter Leigas Sinnesvändning.

”Nu gör vi det här.” Leigas distraktion skulle hålla en stor del av fienden upptagna med sig själva, vilket gav gruppen en lucka in i staden. Det största potentiella problemet var Sinnesvändarna som följde spåren efter Leigas tankevågor, därför såg hon till att inte skicka några nya när de dök ner på en bakgata i Huvudstadens högre delar. Vid nedgången kunde Leiga se att hela staden var full av liv, ilskna stadsbor hade tagit till vapen mot de disciplinerade soldaterna som med våld försökte hålla ordning.

Sedan var ögonblicket där, rymddraken tog ett steg tillbaka och försvann i en ljusblixt. Istället för den mäktiga varelsen stod där nu en lång och gänglig man med lila hår och ett brett leende. Eyt tog emot staven Omot slängde honom och vägde den i sin hand.

”Så.” Kraftbäraren satte ner staven i marken med en smäll. Vapnet började glöda på samma sätt som drakögonen gjort, fast staven hade en dunkel blå nyans istället för samma lila som mannens hår. ”Skulle du kunna leda vägen till fängelset Véma?”

Det kändes konstigt att höra den välbekanta rösten från någon som till utseendet var en främling. Eyt var inte alls som Leiga föreställt sig, hon hade absolut trott att den kraftfulla draken var förvandlingen av en muskulös krigare.

”Svartblod, vad häftigt!” Rekt bet sig i läppen. ”Nu sticker vi, så att jag kan släppa lös stormdraken.” Leiga lade märke till hur Sollex, Jellero och Tyrr reagerade konstigt på Blodryckarens ord.

”Följ mig, det är vakter på väg hitåt.” Véma korsade med bestämda steg gatan och försvann in mellan två höga hus.

De andra skyndade efter. Stormdrakens skri tvingade dem att hålla för öronen medan höga smällar fick marken att skaka under dem. Fotsteg och skrik hördes från gatan framför dem och de som hade ett drog sina svärd. Leiga gjorde sig redo för Sinnesvändning.

Allt gick väldigt fort. Gatan var fylld med stadsbor som tappert kämpade emot en grupp soldater som hänsynslöst högg ner motståndet.

”Vi måste försöka ta oss ner i tunnlarna under palatset.” Véma tvekade inte, men den här gången var det inte lika lätt att följa henne.

I tummultet splittrades gruppen och Leiga kände någon dra med henne i fel riktning. Hon var för kort för att se vad som pågick.

”Leiga!” ropade någon.

Hon snurrade runt och fick syn på Sollex som väntade vid en sidgata tillsammans med några av de andra. Leiga banade sig väg dit med hjälp av Sinnesvändning, en serie svaga känslovågor särade på folkmassan utan att någon ens lade märke till henne.

Omot, Jellero, Ketopol och Mo’rii var där med Sollex, och Rekt kom snubblandes efter Leiga. Det betydde att de saknade fyra personer.

Jellero harklade sig. ”Tikkipe och serterna är med Véma på väg till fängelset för att frita Eyts syster.” Mannen var ju Kännare, precis som Véma.

”Vilket betyder att vår uppgift är att försöka ta oss in i palatset.” Sollex tittade på Kännaren. ”Hur kommer vi ner i tunnlarna?”

”Följ mig bara, Sollimrek.” Jelleros bugning kändes verkligen inte passande för situationen, men han visste vad han talade om. Efter några gator till och ett par konfrontationer med enstaka soldater nådde de en tornbyggnad. Endast en soldat satt vakt där inne, hans kompanjoner måste ha gett sig ut för att hjälpa till att återfå ordningen i staden, i vilket fall som helst levde han inte länge till, med en fingerryckning tystade Rekt mannen innan han hann slå larm. Bakom några lådor fanns en fallucka till källaren.

Mo’rii klämde sig ner först, trots Jelleros varningar om att tunnlarna var väldigt trånga vägrade pildraken att lämna Ketopols sida.

”Ser ut som om ingen varit här nere på länge”, sade Ketopol och följde efter draken ner i mörkret. Leiga antog att det var Mo’rii som berättat det för honom, för när hon själv följde efter kunde hon inte se någonting, ljuset från tornrummet ovan lyste bara upp en liten ruta på golvet.

”Och hur är det tänkt att vi ska se något här nere?” Rekt var självklart den första att klaga. Men han hade rätt, när Sollex stängde luckan efter dem blev allt svart.

Omot suckade högt, sedan hördes ett klickande ljud och plötsligt badade rummet i ljus. ”Jag kanske inte har någon robot som Tikk, men en ficklampa har jag.” I sin hand höll han en lite stav ifrån vilkens ände ett starkt ljussken strålade.

”Omot, du får gå först med Jellero.” Sollex nickade mot männen.

Kännaren tog dem genom källaren och ner genom ytterligare en dold fallucka innan de kom till tunnlarna. De hade fyra olika vägar att välja mellan och Jellero förklarade att en av dem ledde till ett annat vakttorn i staden, en tunnel gick under stadsmuren till en bondgård långt därifrån, en väg gick till fängelset och den sista var en hemlig ingång till palatset, ett sätt för Kejsaren att röra sig genom staden utan att synas.

”Om vi tar oss in i palatset måste vi alla vara beredda på att slåss, eftersom Kejsaren håller sina mest skickliga och trogna tjänare så nära sig som möjligt. Precis som ni borde ha gjort Sollimrek.”

Sollex slog Jellero hårt i axeln med knytnäven.