Tikk: 44 - Sollimrek

Jag kan ha tagit en del genvägar för att slippa gå in för djupt i vissa detaljer, men jag har hoppas jag inte missat något viktigt...

Efter det här kapitlet är det bara ett kvar + en kortare prolog!

44

Sollimrek

Det slutade skaka lika plötsligt som det börjat, men allt Sollex kunde se var Jelleros vilda uppsyn. ”Är du okej, Mäster Sollimrek?”

Han knuffade Kännaren åt sidan utan att säga något, men stannade upp när han fick se vem som nu satt tillsammans med främlingarna på golvet.

Tikks ögon var slutna och hennes läppar krökta i ett leende, och trotts att luften stillnat fladdrade hennes svarta lockar som av en stilla vind. Ljus flödade från hennes utsträckta händer ner över kvinnan på golvet. ”Ni kommer aldrig mer kunna använda Eilirana.”

Mannen som Omot kallat Deazi svarade. ”Tänker ni bara låta oss gå? Efter vad vi gjorde mot Milia?”

”Har man ingen själ tänker man inte klart, jag hoppas ni kan se vad som är rätt nu. Dessutom har jag återställt alla vilsna själar så att de kan gå vidare till Eftervärlden, Milia kommer att vänta där.”

”Tikk, hur...?” Omot reste sig långsamt.

Sollex kände sig lika förvirrad som Omot såg ut.

”Vi berättar senare, kom till stora salen.” Ljuset slocknade och Tikk såg på dem, sedan skimrade luften till och i nästa ögonblick var hon borta.

”Din far kommer aldrig att tro på det här, Mäster Sollimrek.”

Sollex körde armbågen i bröstet på Jellero. ”Jag vill inte höra någonting mer om min far, och skulle inte du sluta kalla mig för ’mäster’?”

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, Sollimrek”, ursäktade Kännaren sig och log.

Sollex vände sig bort, tog ett djupt andetag och fokuserade sina tankar på att försöka reda ut vad som just inträffat med främlingarna och Tikk – Hon hade pratat om själar och om Andravärlden, det måste ju betyda att de hittat Själaskådaren…

”Så, vet ni var stora salen är?” Omot talade med främlingarna.

”Självklart”, svarade mannen och lyfte upp kvinnan från golvet. Han började gå tillbaka längs korridoren.

Omot plockade upp sina glasögon från golvet och tittade på Sollex. ”Ska vi?”

”Ja, vi kan väl inte lita på att Jell ska hitta vägen?”

Omot skrattade matt och ruskade på huvudet. Sollex gav Kännaren en giftig blick när de började gå, men mannen var orubblig, han bara log tillbaka.

Det visade sig att Deazi var ungefär lika pålitlig som Jellero när det gällde orienteringen i palatset – Efter en timme när solen börjat gå upp utanför fönstren kändes det nästan som om de var tillbaka där de börjat, men Sollex visste att de gått ner ett flertal våningar, så de kunde inte vara på samma plats. Det här palatset är så mycket större än slottet i Hedáre, tänkte han uppgivet och undrade om de andra börjat leta efter dem ännu. Véma skulle definitivt kunna hitta dem med sin Känning.

Plötsligt rörde sig luften till höger om Sollex och han tog instinktivt ett steg åt vänster. Han slog i något osynligt och kände hur hans arm mötte något vasst.

Jellero visade att han inte var helt värdelös när det gällde Känning och reagerade snabbare än någon vanlig människa kunnat. Kännaren drog Sollex baklänges och höjde sitt svärd mot den osynlige attackeraren. ”Skuggvandrare!”

Omot svor och vände sig om med det mystiska svärdet redo i sin hand. ”Fem stycken! Var kom de ifrån?” Deazi tog tillfället i akt och flydde fältet med sin sovande syster.

Sollex snubblade och satte sig hårt på golvet, bedövad av smärta. Han såg på sin skadade arm. I normala fall skulle det bara varit en skråma, inget att bry sig om, men det svarta blodet som färgade Sollex skjortärm speglade den hemska sanningen – det var aldrig bara en skråma för honom. Blodet brände. Det kändes som hela armen stod i brand. Och det blev värre.

Sollex tappade alla begrepp om vad som hände runt omkring honom och fokuserade uteslutande på att hålla sig lugn. Han rensade tankarna och koncentrerade sig på att ta djupa andetag och att försökte sitta så stilla som möjligt. När han var liten hade han drabbats av panik, skrikit och kastat sig av och an, men sådant gjorde bara situationen värre. Ett minne från den tiden steg till ytan…

Sollex låg fastspänd på en säng i slottets källare och önskade att han skulle brinna upp på riktigt. Han kämpade förgäves mot bindningarna och försökte låta bli att titta på slangen som ledde det svarta blodet från hans arm till behållaren på golvet. En bit bort stod hans far och talade med den kungliga apotekaren. Sollex kunde inte höra vad de sade, men han hatade dem båda…

En hand på hans axel förde Sollex tillbaka till verkligheten. Han kände sig genast mycket bättre och visste att det var Tyrr.

”Svartblod!” utbrast någon. Sollex kände igen Rekts röst.

Han tittade upp och insåg att alla var där: Véma, Tikk, Leiga, Rekt, Tyrr, Ketopol, Mo’rii och en kvinna med grönt hår stod fastklamrad i Eyts arm – hon måste vara Själaskådaren. Rekt klev fram och sträckte på fingrarna.

Det gick en rysning genom Sollex kropp och han kände ett visst obehag, men inget mer hände.

Blodryckaren flinade brett. ”Häftigt! Det funkar!”

Jellero räckte Sollex sin hand och hjälpte honom upp. ”Jag är hemskt ledsen, Mäster Sollimrek! Jag borde ha Känt dem komma!” Kännaren bugade sig djupt.

Sollex ignorerade hans ursäkt och böjde prövande på vänsterarmen, det kändes som vanligt igen. Han vände sig mot Kärnhelaren. ”Tack, Tyrr.”

De gamla minnena flimrade förbi igen och Sollex vinglade ofrivilligt till. När han återhämtat sig fann han den grönhåriga kvinnan stirra på honom med en förskräckt uppsyn. ”Är du prins?”

Alla i rummet hajade till, och deras blickar riktades mot Sollex…

Han hade just stormat ut från fäktningsträning med Töjgen i sin privata träningssal när han hörde sin mors upprörda röst från ett närliggande rum. ”… han är bara en pojke Tii!”

”En sjuk pojke som behöver min hjälp”, sade den kungliga apotekaren lugnt.

”Nej, Tii! Han är bara ett experiment för dig! Du har aldrig ens försökt att hjälpa honom! Allt du gör är använder hans blod för din egen vinning!”

Det blev tyst en stund innan apotekaren svarade. ”Och vad tänker du göra åt det? Vi vet båda två att kungen stöder mina experiment, riket har tjänat väldigt mycket på svartblodet jag mjölkat från er son…”

”Sollex?”

Töjgen hade hittat honom…

Sollex ruskade på huvudet och försökte samla sina tankar…

Dörren till hans rum rycktes upp med en smäll och Sollex satte sig skrämt upp i sängen.

”Packa en väska och skynda dig!” Det var Töjgen. ”NU!”

Sollex snubblade upp på fötter och började klä på sig. ”Vad står på? Vad ska jag med en väska till om jag ändå inte får lämna slottsområdet?”

Töjgen log brett och tryckte ner slumpartade klädesplagg i väskan han haft med sig. ”Kungen var tvungen att resa till Izya tidigare ikväll för att hjälpa till med kriget. Det betyder att det nu är Drottningen som bestämmer här. Kommer du ihåg Drakmästaren som kom imorse för att rapportera från Moluvar?”

Sollex nickade. Självklart kom han ihåg, hennes Drake hade ju väntat på borggården utanför hans fönster hela dagen.

”Hon ska precis till att återvända och Drottningen har bestämt att du ska följa med henne!”

Sollex kunde inte tro sina öron. Han skulle lämna Hedáre, och han skulle lämna Tii. Han hoppades med hela sitt hjärta att han aldrig skulle behöva se apotekaren igen…

Någon tryckte ner honom på golvet igen. ”Sollex?”

Han blinkade och möttes av en klar violett blick. ”Vad hände?” lyckades han fråga, men det lät inte riktigt som hans egen röst.

”Yrim skådade din själ”, svarade Véma och backade undan lite så att de andra blev synliga bakom henne. Sollex insåg att han satt med ryggen mot väggen.

Den grönhåriga kvinnan log. ”Det brukar ge en del oväntade insikter.”

Véma fick något busigt i blicken som nästan påminde om Eyt. ”Vill du prata om det… Prins Sollimrek?”

Sollex var fortfarande förvirrad, så det tog ett ögonblick för honom ta in vad Kännaren sagt. Han visste att han borde blivit arg – han hatade ju kungligheter – men ilskan fanns bara inte där. ”Sluta med det där är du snäll”, mumlade han och tittade upp i taket.  Det var ljusblått med vita fält som liknade moln.

”Mäster Sollimrek! Du beter dig konstigt, mår du bra?!”

Där var den, den välbekanta ilskan. Sollex spände käken, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. ”Så vad var det som hände förut egentligen, med de där främlingarna och Tikk?”

De satte sig ner och berättade allt som hänt sedan gruppen splittrats – hur Ketopol, Leiga och Rekt hittat Kejsaren, hur Sollex, Jellero och Omot stött på Tikks morbror Deazi, och hur Eyt, Tyrr, Véma och Tikk räddat Yrim från fängelset. Sedan turades Véma, Yrim och Tikk om att berätta om deras vistelse i Andravärlden. Yrim hade varit deras guide medan Véma dirigerat dem och Tikk hade använt sin själ för att omforma all energi i Andravärlden. De förklarade hur Kelra skakat upp hela Elejona genom att använda sin själsenergi på samma sätt, men att hon skulle dött om inte Tikk gett henne ny energi. Tikk hade stabiliserat planeten och tagit ifrån både Deazi och Kelra deras själsliga förmåga.

Sedan hade de samlats i stora salen. Eyt och Tyrr hade lyckats tagit sig dit först efter att Kraftbäraren raserat ett antal väggar som stod i deras väg. Kejsaren, Leiga och Rekt hade inte haft några problem att hitta dit med Ketopol och Mo’rii i släptåg, och Tikk, Véma och Yrim hade helt enkelt klivit ur Andravärlden där. De hade inte väntat länge förrän Véma insett att Deazi ledde Sollex, Omot och Jellero åt fel håll, och bestämde sig för att komma till dem istället. De hade skyndat sig så fort de kunde när de upptäckt Skuggvandrarna. Kejsaren hade stannat i salen och jobbade med att återta kontrollen i palatset.

Véma avslutade redogörelsen. ”Kejsaren hälsar och tackar för vår hjälp, han har redan skickat meddelanden över hela Karqol för att berätta vad som hänt och gett order till alla trupper att dra sig tillbaka. Han har begärt ett möte med Kapten Öken och motståndsrörelsen och skickar ett personligt meddelande till Jerilirs Kung.”

Alla var glada att det var över.

”Betyder det att vi alla kommer återvända till Jerilir?” Sollex kände sig konstigt tom.

Leiga skakade på huvudet. ”Jag och Rekt kommer att stanna här och hjälpa Kejsaren reda ut saker med de andra Sinnesvändarna och Blodryckarna.”

”Jag ska prata med motståndsrörelsen”, meddelade Tyrr.

Eyt lyfte på en osynlig hatt och gjorde en sittbugning. ”Det har varit en ära, men det ser inte bättre ut än att vår grupp nu måste splittras. Själv följer jag med Yrim till Pulturg Serti. Men ni kan räkna med ett besök i framtiden!”

”Vi reser till Moluvar och tar med mitt folk hem till Vrylvslätten.” Ketopol klappade Mo’rii kärleksfullt på huvudet.

”Ni skulle inte kunna plocka upp Temmo? Så att han kommer hem någon gång också”, frågade Véma, och Ketopol nickade.

Även om Sollex själv aldrig ville se sitt hem igen, var det kul att höra att de andra nu kunde återvända. Hans blick fastnade på Tikk och Omot. ”Vad ska ni göra?”

****

Tikk fick en klump i magen när Sollex frågade. Hon såg på sin far och kände Skrot klättra upp på sin axel. Vad skulle de göra?

”Ni är mer än välkomna att följa med Prinsen till Hedáre och…” Jellero hann inte avsluta mening förrän han fick en fot i sitt skäggiga ansikte, flög baklänges och slog i golvet med en duns.

Tikk stirrade på Sollex. Det var tydligt att han inte hade någon bra relation till Jellero, men hade han inte gått lite för långt den här gången?

Omot såg road ut. ”Betyder det är vi inte är välkomna i slottet?” Tikk kunde fortfarande inte tro att Sollex var prins. Visst, det var Yrim som först tagit upp det när hon såg hans själ och hon skulle inte ljuga, men hon hade sagt det mer som en fråga än ett konstaterande. Sollex hade inte sagt emot Véma när hon kallat honom prins, han hade bara bett henne sluta, och Kännaren hade inte låtit speciellt allvarlig när hon sade det heller. Jellero hade alltid behandlat Sollex som en prins, men Sollex hatade det…

”Det är jag säker på att ni är, vad jag än skulle ha att säga om saken.” Han lade armarna i kors och blängde på den omtöcknade Kännaren.

Det där är ju ännu mer kryptiskt!

”Så, hur är det i jämförelse med det här stället?” Omot blinkade diskret åt Tikk.

Sollex rörde inte en min. ”Litet.”

”Kom igen!” Rekt slog näven i golvet. ”Är du prins på riktigt, eller driver du bara med oss?!” Leiga, Eyt, Ketopol och Tyrr såg också ut att vara nyfikna på svaret.

Sollex satt tyst ett ögonblick, sedan suckade han och fiskade upp en kedja med en ring han hade kring halsen och drog den över huvudet. Han slängde den till Rekt som förvånat tog emot den.

”Uhm…” Blodryckaren vred på smycket med en förbryllad min. ”Jerilirs kungliga sigill?”

Det blev en väldig röra när alla ville se, men Tikk förstod inte hur en liten ring kunde orsaka så mycket uppståndelse, i hennes ögon var det inget speciellt med den.

”Det är väl bäst att gå hem nu då”, sade Sollex uppgivet och reste sig upp. ”Ni får göra som ni vill.”