Tikk: 42 - Palatset

42

Palatset

Omot tryckte sig mot väggen och försökte göra sig så osynlig som möjligt trots att han visste att det var lönlöst, hans ljudliga andhämtning skulle ändå avslöja honom.

De försiktiga fotstegen som ekade genom sidkorridoren kom närmare och närmare. Omot tog ett fastare tag om Terilth och rättade till skannerglasögonen, om det inte varit för de båda föremålen hade han varit ett lätt byte för den osynlige mannen. Omot hade inte varit alltför engagerad när de andra berättade om olika typer av magiutövare, men han förstod att det var en Skuggvandrare han hade att göra med här. Mannen var osynlig för blotta ögat, men det gjorde ingen skillnad för Omot som kunde se honom ändå, problemet var att han också var så fruktansvärt snabb. Det var knappt Terilth hunnit parera de våldsamma knivhuggen och därefter var det ett under att Omot lyckats fly från den första konfrontationen, men hur fort han än sprang kom Skuggvandraren snart ikapp honom.

Nya fotsteg hördes från gången till höger om Omot, de var hårda och närmade sig snabbt.

”Den här vägen Sollimrek!” rösten var utan tvekan Jelleros.

Stegen stannade tvärt. ”Jag behöver ingen barnvakt Jell. Vad min högt ärade far än tror så borde du veta att jag klarar mig själv.”

Omot kikade runt hörnet, Sollex och Jellero stod bara några meter därifrån, båda verkade oskadda. Omot hoppades att Ketopol, Leiga och Rekt också klarat sig lika bra på egen hand. Gruppen hade splittrats strax efter att de lämnat tunnlarna då de, trots Jelleros vägledning, vandrat rakt in i en vaktpatrull. Vakterna hade inte stannat för att slåss utan hade flytt i olika riktningar för att slå larm, så att Omot och de andra tvingats dela på sig för att kunna stoppa dem.

Omot svor högt när hans svärdsarm, utan hans direktiv, höjdes för att slå undan en attackerare bakifrån. Jellero och Sollex hade distraherat honom från Skuggvandraren.

”Omot?” Sollex var snabbt bredvid Omot.

”Skuggvandrare!” varnade han och knuffade undan pojken så att fiendens kniv inte skar något annat än luft. Det var precis vad Omot behövde. När Skuggvandraren bara varit fokuserad på honom hade han inte kunnat göra annat än att försvara sig, men nu hade mannen gjort misstaget att attackera Sollex, vilket gav Omot en öppning för motattack. Terilth svepte runt mot Skuggvandraren av sig själv och fällde honom till golvet med ett smärtfyllt skrik.

Sollex satt lutad mot väggen mittemot Omot och stirrade på den döende mannen.

”Hur vågar ni?!” Jellero stormade fram till Omot och knuffade honom i bröstet med pekfingret. ”Ingen knuffar Mäster Sollimrek ostraffat!”

Det tycktes väcka Sollex från chocken, för han for kvickt upp på fötter igen och grep tag i Jelleros arm. ”Omot räddade just mitt liv”, sade han med respektingivande skarphet och såg på Kännaren.

Jellero sänkte genast sin hand och böjde ner huvudet. ”Jag är hemskt ledsen herr Omot, jag agerade på en djupt rotad impuls som är i allra högsta grad felaktig i det här fallet. Jag är mycket tacksam för att ni assisterade Sollimrek i denna farliga situation.” Mannen var definitivt skicklig med fina ord, men just den egenskapen gjorde honom ingen nytta här.

Sollex vände ryggen mot honom och gick ut i hallen Omot kommit ifrån. ”Sluta tänka på mig och fokusera på din Känning istället Jell. Vart hittar vi Kejsaren?”

”Självklart Sollimrek.” Jellero tog ett djupt andetag och började gå i den riktning Skuggvandraren kommit ifrån. Omot som var van vid Vémas säkerhet tyckte inte det kändes speciellt bra när Kännaren tvekade, men han följde likväl efter honom.

Sollex suckade.

****

Ketopol mötte Sinnesvändarens förvirrade blick med ett leende. Tankarna på att ta livet av sig var alltför extrema för att Ketopol skulle låta sig luras. Mo’rii tyckte inte alls om dem och kastade sig direkt över mannen med sina vassa klor och tänder, sedan fortsatte de leta igenom de andra rummen längs korridoren. Alla var tomma så Ketopol återvände till hallen där Leiga och Rekt väntade.

”Hittade du något?” frågade Leiga.

”En ensam Sinnesvändare. Ni då?”

Rekt ryckte på axlarna. ”Inget av värde, ett par ilskna soldater bara.”

”Vi kollar nästa våning.” Leiga tog ett steg uppför trappan de stod bredvid, sedan hejdade hon sig. ”Faktiskt borde vi gå ner en våning och leta i norra flygeln.”

Ketopol hade fått förklarat för sig att Leiga kunde läsa de andra Sinnesvändarnas tankar, så hon lyssnade hela tiden efter ledtrådar om var Kejsaren fanns.

”Norra flygeln?” Rekt rynkade pannan. ”Är det inte där tjänarna bor? Varför skulle Kejsaren vara där?”

”Jag vet inte, men det känns som om något konstigt har hänt här.” Leiga ledde dem nedför trappan och vidare genom ett flertal korridorer.

Palatset var som en labyrint med avdelningar, våningar och torn i ett för Ketopol obegripligt system. Innan de kommit in i själva byggnaden hade de först fått dras med flera nivåer av tunnlar som passerade många olika källare och kopplade samman hela den övre staden, under markytan. Leiga verkade dock inte ha några problem med att orientera sig, och inte Rekt heller om han nu visste att tjänarna bodde i norra flygeln. Ketopol ödslade ingen tid på att fråga varför, både Sinnesvändaren och Blodryckaren hade ju varit i Kejsarens tjänst fram tills alldeles nyligen, så det vore inte alls konstigt om de besökt palatset tidigare.

”Det var värst vad många vakter som satts ut här.” Rekt fällde ännu en man med sin Blodryckning. ”Till skillnad från alla tjänare som fanns här förr.”

”Det har hänt en del.” Leiga såg bekymrad ut.

De kom till en smal trappa där de hörde höjda röster uppifrån.

”Jag vet att vi är under attack! Jag vet att de har sätt att ta sig förbi både Skuggvandrare, Sinnesvändare och Blodryckare! Vad jag vill veta är vad de är ute efter!”

Rekt log och tog ett par steg upp för trappan. ”Jag tar hand om det här.”

”Jag tar hand om eventuella Sinnesvändare.” Leiga stannade vid foten av trappan och tecknade åt Ketopol att följa efter Rekt. ”Se upp för Skuggvandrare.”

De rusade uppför trappan och fann fem män samlade framför en dörr.

Rekt stannade tvärt när han fick syn på dem och de reagerade på ett liknande sätt när de såg honom.

”Rekt?” En av männen tog ett steg, förvirring syntes tydligt i hans ansikte. ”Vad gör du här? Ska inte du vara i motståndsrörelsens huvudläger?”

Ketopol tyckte sig se förtvivlan i Rekts blick när han sneglade åt hans håll. Det var först då Ketopol lade märke till utseendet hos mannen som talat – om man bortsåg från det bruna ögat och de blonda slingorna såg mannen precis ut som en äldre upplaga av Rekt. De andra fyra hade också liknande drag och Ketopol insåg med fasa att om de var släkt så betydde det att alla fem också var Blodryckare och det faktum att ingen av dem var beväpnad förstärkte teorin.

Rekt höll upp sina händer och mötte deras blickar. ”Det lägret finns inte längre.”

Mannen som Ketopol gissade var Rekts far skrattade högt. ”Försöker du få mig att tro att du undanröjt motståndsrörelsen? Du, som mår illa efter minsta lilla ryckning?”

Rekt fnös. ”Du om någon borde ju veta varför jag mår så dåligt.” Han såg åt Ketopols håll och böjde ett finger. ”Förlåt.”

Ketopols sinne fylldes av panik – Rekt ryckte Mo’riis blod.

Samtidigt som Pildraken kastades över dem, emot de andra Blodryckarna, kände Ketopol hur någon grep tag i hans eget blod. Han snodde runt mot Rekt och höjde sitt svärd, men längre kom han inte förrän Rekt tog över kontrollen och vände honom mot fienden. Mo’rii hade slagit ner två av dem och sänkt tänderna i en tredje. Ketopol högg svärdet genom bröstet på den fjärde som livlös sjönk till marken, sedan backade han undan och ställde sig åter bredvid Rekt. Mo’rii kom och satte sig bredvid honom.

Kvar stående framför dem var nu bara mannen Ketopol trodde var Rekts far. Mannens kropp hängde en decimeter över golvet och hans ansikte var förvridet av smärta. ”Hur?” Det var en tydlig ansträngning för honom att tala. ”Inte nog med att du kan hålla både en drake och en man emot fem andra ryckare, du kan faktiskt rycka en annan ryckare också?”

Rekt släppte Ketopol och Mo’rii och sänkte ner mannen till golvet. ”Var det inte så att du försökte rycka en stormdrake en gång?”

”Ha! Det var ett hopplöst åtagande, de är omöjliga att kontrollera!”

”Jag flög en hit, tre dagar i sträck, och jag hade inga problem med kontrollen. När vi landade kunde jag inte ens stå på benen, men det kanske inte är så konstigt att min egen kropp påverkas av så stark ryckning.”

Mannen log och stoppade händerna i fickorna, sedan trängde han sig förbi Ketopol och Mo’rii och började gå ner för trappan bakom dem. ”Lycka till!”

När mannen försvunnit kom Leiga upp till dem. Hon tog en snabb titt runt hallen och klev fram till dörren Blodryckarna vaktat. Den var låst.

Ketopol var fortfarande skakad efter blodryckningen, men Mo’rii gick genast till attack så att Leiga tvingades ta ett steg tillbaka. Pildraken kastade sig mot dörren och slog upp den med en smäll. Genom hennes ögon kunde Ketopol se att den enda personen i rummet var en gråhårig man som satt fastbunden vid en stol i ett hörn.

”Kejsaren!” Leiga skyndade sig fram för att skära loss honom.

”Vad?” frågade Ketopol och Rekt i kör och följde efter henne.

Mannen ryckte till och stirrade på dem. ”Vilka är ni?”

”Varför är du här?” Rekt såg tvivlande ut. ”Varför är du fastbunden?”

”Främlingarna ville ha mig ur vägen, de behövde kontroll över mina trupper.” Kejsaren reste sig upp och sträckte på sig.

Ketopol förstod ingenting. ”Vilka främlingar?”

****

Omot svor inombords och kände hur tankarna ofrivilligt gick till Tikk. Länken mellan dem hade brutits i stort sätt så fort de skiljts åt, men Omot hade haft fullt upp med sina egna problem så att han aldrig hunnit stanna upp och tänka på saken. Det hade han egentligen inte tid med nu heller.”Vi är omringade!” viskade han vid Jelleros öra.

”Sade inte du att den här vägen skulle vara säker?” Sollex stod fastklämd bakom Omot i den lilla skrubben där de gömt sig.

”Den var säker”, väste Jellero och rörde sig så att Omot fick en armbåge i bröstet.

Han var nära att skrika högt, men fick nöja sig med en viskad svordom. ”Vi kan inte stanna här.”

”Dödar de oss om vi kommer ut nu?” frågade Sollex.

”Det är risk för det.”

”Hur kunde jag tro att alla Kännare är lika säkra som Véma?” Omot vred sig lite och lyckades lirka fram sin nya uppfinning. ”Jag har fem hologramgeneratorer som vi skulle kunna använda för att distrahera dem.”

Sollex tryckte mot Omots rygg i respons mot hans rörelse. ”Du inser väl att vi inte har någon aning om vad du pratar om?”

”De…” Omot hejdade sig, vad var ett hologram egentligen? ”… skapar illusioner.”

”Vadå för sorts illusioner?”

”Kopior av oss till exempel.”

Sollex klappade honom på axeln. ”Det är faktiskt ingen dum idé. Jell, kan du leda oss till Kejsarens svit?”

”Jag skall göra mitt bästa, Sollimrek.”

”Vi sticker efter att nästa patrull passerat, Omot, ge signalen.”

Med skannerglasögonen följde Omot livsformerna som cirkulerade korridorerna i närheten av skrubben. När den närmsta gruppen vek runt hörnet i slutet av korridoren utanför dem knackade han Jellero i ryggen. ”Nu skyndar vi oss.”

Det gjorde de också. Jellero ledde dem förbi en hall, rakt igenom ett stort rum med en maffig soffa längs ena väggen och draperier täckande väggen mittemot, och sedan längs en lång korridor och upp för ännu en trappa. Vilken våning kunde de vara på nu? Tio? Omot släppte loss den första av sina fjärrstyrda hologramenheter ner för en trappa de passerade till våningen under innan de gick upp. Sollex visslade imponerat när de exakta kopiorna av dem rusade iväg.

De sprang genom nya korridorer och rum i det gigantiska palatset och tvingades använda ett par hologramgeneratorer för att lura iväg stora grupper stationära vakter innan Jellero meddelade att nästa dörr ledde in till Kejsarens svit.

Omot läste av tre livsformer i det första rummet och ytterligare två i rummet innanför, kunde någon av dem vara Kejsaren? Och hans fru kanske? Omot skickade in en hologramenhet först för att läsa av situationen.

Hologrammen möttes först av en vacker kvinna med midjelångt svart hår som var iklädd en blågrå klänning som matchade hennes smala bleka ögon på pricken, Omot gissade att hon var Sinnesvändaren som snärjt Kejsaren. Bakom henne stod en man med långt stripigt hår och skägg, han var obeväpnad men höll upp händerna som en Blodryckare. Platsen där den tredje personen skulle stått var tom – en Skuggvandrare. Ingen rörde sig eller sade något.

Omot suckade där han stod lutad mot väggen utanför rummet. ”Jag tror inte det är så lätt att lura de här. Skuggvandraren skulle inte vara så farlig, men vad kan vi göra emot en Sinnesvändare och Blodryckare?”

”Jag tar hand om Blodryckaren.”

Omot undrade om han hört rätt och såg på Sollex. ”Hur då?”

”De kan inte rycka mitt blod. Jag är Svartblod.” Pojken log och trots att Omot inte hade någon aning om vad Svartblod betydde, så litade han på Sollex.

”Det är Sinnesvändaren som är det största problemet.” Jellero drog handen över sitt täta skägg.

”Jag skulle ha tagit med mig en riktig robot, de är immuna mot både Sinnesvändning och Blodryckning…”

”Rör dem inte!”

Omot skiftade till hologramsyn igen och såg hur två personer kom in genom dörren i andra änden av rummet, en man och en kvinna. Omot skulle precis till att berätta för de andra när den nyanlände mannens ansikte blev synligt i den dämpade belysningen. Orden fastnade i halsen och hjärtat sjönk i bröstet – Omot hade träffat mannen förut. Det gick inte att ta miste på det svarta hålet där vänsterögat skulle ha suttit, eller de välbekanta dragen mannen delade med sin äldre syster.

”Deazi.”

”Omot?” hörde han Sollex säga bredvid sig. Pojken lät osäker. ”Vad är det?”

Deazi kände igen Omot samtidigt som han kände igen Deazi och han såg lika förvånad ut som Omot kände sig. ”Omot Drakjägare?”

Bredvid sig kände Omot hur både Sollex och Jellero ryckte till vid nämnandet av hans namn. Omot minimerade hologramsynen och såg sig om i korridoren där de stod. ”Vi måste härifrån.”

Varken Sollex eller Jellero ifrågasatte påståendet, utan att tveka satte de av i den riktning de kommit ifrån.

Omot satte en hand på Sollex axel och fortsatte springa samtidigt som han fokuserade på hologrammen.

”Vad gör du här? Är Milia med dig?” Deazis öga glödde hoppfullt.

Kvinnan som gjorde honom sällskap log på ett sätt som gränsade till galenskap. ”Känner du den här mannen?”

”Det var han som tog vår syster ifrån oss.” Deazi tog ett steg närmare hologrammen.

Omot försökte hålla sig lugn, men han förstod vad de skulle göra med honom om de fick veta att Milia var död, trots att det var de som hade dödat henne. Vad som än hände måste Tikks existens förbli en hemlighet för dem.

Systerns ansikte förvreds av ilska. ”Får jag döda honom?”

”Inte förrän vi har Karnan och kan använda Eilirana från Andravärlden.” Deazi klappade sin syster på huvudet och strosade nonchalant fram till bilden av Omot som trotsigt höjde svärdet framför sig.

Omot vad glad att hologrammet inte visade hans riktiga känslor, för egentligen kändes det som om hans blod frusit till is. Han insåg med fasa vad det egentligen var Jerilir och motståndsrörelsen kämpade emot, Sinnesvändarna, Blodryckarna och Skuggvandrarna var ingenting, deras magi bleknade i jämförelse med vad Milias familj skulle kunna vara kapabla till. De hade inte skrämt Omot förut, men nu när han visste att magi fanns på riktigt hade han inte längre några tvivel över vidden av deras makt.

Plötsligt skar en kniv igenom Sollex hologrambild och Skuggvandraren visade sig. Deazi lät höra ett ilsket vrål. ”HUR VÅGAR DE LURA MIG?!”

Omot bröt kontakten och återvände till Sollex och Jellero som också hört vrålet. De var nu på väg nerför en andra trappa från våningen där Deazi befann sig.

”Vad var det där?” frågade Sollex och såg sig över axeln.

Omot gjorde en snabb avläsning med skannerglasögonen för att försäkra sig om att inga fiender var i närheten. Han svalde. ”Tikks morbror.”

Sollex var nära att tappa balansen. ”Tikks morbror?!”

”De måste ha kommit med rymdskepp, precis som vi.”

Jellero stannade till. ”Vad har då hänt med Kejsaren?”

Sollex knuffade honom i ryggen. ”Det borde du kunna tala om för oss! Men det spelar ingen roll just nu, hitta oss bara ett bra gömställe där vi kan tänka över det här.”

”Jag ber om ursäkt. Som ni önskar, Sollimrek.”