Tikk: 43 - Själasmederna

43

Själasmederna

Tikk var inte säker på hur hon skadat sig, Eyts reaktion var hennes enda indikator över hur allvarligt det varit. Själv hade hon varit så förskräckt över att hon dödat en människa att hon inte ens hunnit känna någon smärta innan Tyrr helat henne. Nu satt hon på golvet vid öppningen mot tornet och kände sig alldeles tom.

Tyrr och Eyt hade gått upp i tornet för att se till Yrim medan Véma satt kvar bredvid Tikk. Kännaren var ännu mer uppskakad än henne, hon knöt händerna för att hindra dem från att skaka och kämpade för att samla sig.

”Vad hände?” Tikk kände knappt igen sin egen röst, den lät precis som hon kände sig – tom.

Véma tog ett djupt andetag. ”Jag Kände Skuggvandraren döda Eyt, precis som om det vore på riktigt, men på något vis lyckades du stoppa honom.” Hon darrade en aning på rösten.

Tikk var inte säker på hur hon skulle tolka Kännarens ord så hon bara nickade.

Snart hörde de steg komma ner för trapporna och med skannerglasögonen kunde Tikk se hur tre personer långsamt närmade sig, ändå hann hon inte tänka något mer innan de nådde botten av tornet.

Yrim var inte som Tikk föreställt sig. Kvinnan var längre än de båda männen och trots att hon fortfarande såg lite sjuk ut hade Tikk inte svårt att föreställa sig henne som en mäktig krigare. Hennes stripiga hår var lika skrikigt grönt som hennes neonlysande ögon, Tyrr såg nästan gråhårig ut i jämförelse.

Så fort hon fick syn på Tikk började Yrim skrika och backa uppför trappan. ”Nej! Inte en Själasmed! Jag tänker inte hjälpa dem! De kommer förstöra världsbalansen! Eyt hur kunde du?!” Hon tystnade när hon såg på sin bror.

Tikk som redan varit i chock visste inte hur hon skulle tolka situationen, det var väl henne Yrim tittat på? Betydde det att hon sett något hemskt i Tikks själ?

Bredvid henne satt Véma som förstenad och bara stirrade på Själaskådaren.

Eyt lade handen på sin systers axel. ”Lugna dig Yrim! Det här är våra vänner, de skulle aldrig skada oss. Vi är alla här för att rädda världsbalansen. Och dig.”

Yrim tog ett djupt andetag och såg på Tikk som verkligen kände hur de gröna ögonen trängde sin ända in i själen på henne. Det var som om en dörr öppnats och Tikk blev plötsligt väldigt medveten om sin egen själ – och om barriären som skyddade den. Bilden av hennes mor blixtrade förbi genom hennes sinne och Tikk kände Milias kärlek stråla från skyddsbarriären.

Yrims ögon tårades och hon var tvungen att titta bort.

Tikks upplevelser bleknade, men hon kunde fortfarande känna sin egen och sin mors själ inom sig. Det var som om dörren stängts igen, men den var inte längre låst.

Yrim kom och satte sig på golvet framför Tikk och Véma. ”Fårlåt”, viskade hon och torkade tårarna på sin smutsiga klänningsärm. Hon tog några djupa andetag och samlade sig medan Eyt och Tyrr satte sig bredvid henne. ”Jag ska berätta för er vad det egentligen är som pågår.”

”Du får skynda dig, våra vänner är i fara.” Véma slöt ögonen och lutade sig tillbaka.

Yrim rynkade pannan åt henne, men började i alla fall att berätta. ”Det brukar sägas att all ondska kommer från Andravärlden – i form av demoner eller andra hemskheter – men detta stämmer inte. Andravärlden är förevigt sammankopplad med den levande världen eftersom det är där alla levande själar existerar – min själ, era själar…” Yrim hejdade sig och tittade på Véma, sedan ruskade hon på huvudet och fortsatte. ”… alla andra människors och djurs själar och till och med en del växtsjälar vistas där. Deras energi är vad vi kallar Eilirana och för det mesta finns den bara där tills vi dör och går vidare till Eftervärlden, men det finns undantag och det är de som skapat all ondska där. Själar som får slut på Eilirana kan inte komma vidare till Eftervärlden, de är fångar i Andravärlden och det är ifrån dem legenderna om demoner kommer. Utan Eilirana tappar vi många väsentliga egenskaper, så vilsna själar saknar helt förnuft och känslor. Främlingarna som nu har kontrollen i Karqol är…”

Eyt avbröt sin syster. ”Så det är inte Kejsaren som styr längre?”

”Nej, han är en fånge i sitt eget palats. De som bestämmer nu kom hit bara för att hitta en Själaskådare, men när jag nämnde att Karnan fanns i Jerilir bestämde de sig för att ta över hela planeten.”

”Vänta lite.” Tyrr höll upp en hand. ”Exakt vad är Karnan egentligen?”

Yrim var tyst en stund innan hon svarade. ”Den har benämnts som en nyckel, men i själva verket är det bara en vanlig själ som existerar här i den levande världen istället för i Andravärlden. Som Själaskådare kan jag se vad som händer i Andravärlden, jag känner dess vägar och förhållanden, men jag kan inte ta mig dit. Karnan har Eilirana – energin som krävs för att träda in i Andravärlden – men är blind för vad som inträffar där. Det är därför de behöver mig.”

”Så, kära syster, vad ska de till Andravärlden att göra?”

”De börjar få slut på Eilirana, om de inte slutar missbruka sin förmåga kommer de sluta som vilsna själar, men om de hade fri tillgång till Andravärlden skulle de inte behöva tära på sin egen själ.”

Tikk förstod precis vad hon menade, hon kunde se det nu, hennes mor visade henne. Det Yrim pratade om var samma förmåga som Milia använt för att skydda Tikk och Omot, samma förmåga som hennes familj hade använt för att hindra henne från att göra vad hon ville med sitt liv. Milia hade dött efter att ha offrat sin egen själ för att skydda Tikk och nu var hon fången i Andravärlden.

”Finns det inget sätt att ge tillbaka energin till de vilsna själarna? Så att de kan gå vidare till Eftervärlden?”

De tre serterna tittade förvånat på henne. Eyt och Tyrr såg helt oförstående ut, men Yrim fick något skrämmande i blicken. ”En Själasmed med fri tillgång till Andravärlden skulle kunna göra allt han ville! Han skulle kunna ändra hela världsordningen och vända allt upp och ner, jag kommer aldrig hjälpa någon med det!”

Véma rätade på ryggen och slog upp ögonen. ”Rekts far har skickat Skuggvandrare efter honom, Leiga och Ketopol, om vi inte gör något kommer de att dö.” Hon mötte Yrims blick. ”Och Tikk, din galna morbror och moster jagar efter Omot, Sollex och Jellero.”

Tikk ryckte till, hade hon en morbror och moster?

”Ja, och det är därför du är här.” Det var Milias röst. ”Deazi har alltid oroat sig för Kelra och när jag stack förbrukade hon nästan hela sin själ i ett svep. Allt Deazi vill är att ge tillbaka det Kelra förlorade, men om han tillåts lyckas kommer hela världen hamna i kaos.”

Véma tog Tikks hand i sin. ”Du kan göra det Tikk, det känner jag.” Sedan tog hon Yrims hand i sin andra. ”Jag vet att det är jag som har Karnan.”

Tikk stirrade på Kännaren. Vad Deazi och Kelra sökt efter hela tiden på Elejona hade vandrat rakt in i Karqols huvudstad utan att någon hade någon aning om det, och nu erbjöd hon Tikk sina tjänster.

Yrim såg missnöjd ut, men efter att ha slagit Eyt hårt i huvudet verkade hon lugna sig. ”Vi ses i stora salen.” Hon tog Tikks andra hand med sin lediga, sedan lämnade de den levande världen.

****

Ketopol bara stirrade på Kejsaren.

”Från en annan planet?” upprepade Rekt och höjde ett ögonbryn.

”Jag förstår om mitt folk ville samarbeta med dem från början, men när Imiga blev din fru och fick kontroll över tronen borde hon ha vänt deras sinnen efter sina egna behag!” Leiga var tydligt upprörd över hur Sinnesvändarna dansat till främlingarnas pipa.

Kejsaren gick fram och tillbaka över golvet i rummet de funnit honom i. ”Sinnesvändning fungerar tydligen inte på dem, de såg rakt igenom Imiga och var nära att avrätta henne för förräderi.

Ketopol mötte Leigas skrämda blick. ”Som Tikk?”

”Är det här något alla som inte är födda på Elejona känner av?” Rekt suckade och kliade sig i huvudet.

”Nej, Omot är fullt mottaglig.”

”Vad ska vi göra?” Ketopol tyckte inte om platsen de nu befann sig på, Mo’rii var ivrig att komma därifrån. ”Det är nog ingen bra idé att stanna här utifall någon kommer och letar efter oss.”

”Vi borde leta efter de andra. Men jag har ingen aning om var de är, jag har inte känt av några tankevågor på länge nu och vi har tappat bort bägge Kännarna.”

Ketopol öppnade munnen för att säga något, men just då hände något – Luften skimrade till och plötsligt stod Tikk framför honom.

Hon snubblade till och grep tag i Ketopol för att hålla balansen. ”Ni måste”, började hon och ruskade på huvudet. Sedan tog hon av sig sina glasögon och slängde dem till Rekt. ”Din far hämtade förstärkning, ett tiotal Skuggvandrare. De där ska vara inställda så att du kan se dem. Kom till stora salen sen. Lycka till.”

Innan de hunnit fråga Tikk vad som stod på var hon borta igen.

Leiga blängde på Rekt. ”Din far? Då är det ju inte mer än rätt att du tar hand om det här. Ketopol, vi håller oss tillbaka och skyddar Kejsaren.”

Rekt suckade och tog på sig de mörka glasögonen, sedan visslade han imponerat. ”Svartblod! Det här äger ju!” Han flinade åt Leiga och Ketopol och sträckte på fingrarna. ”Det här fixar jag, inga problem!”

Nästa ögonblick föll en man till golvet från ingenstans.

****

Omot önskade att han bara kunnat sjunka genom golvet.

”Och du kallar dig Kännare!” Sollex höll sitt svärd hotfullt nära Jelleros hals. ”Kan du förklara för mig varför du lett oss rakt in i en återvändsgränd?”

Jellero stammade något för Omot ohörbart.

Sollex ögon smalnade än mer. ”Om det var Sinnesvändning borde du ha Känt det, eller hur?” väste han med kyla i rösten. Sedan suckade han och sänkte svärdet för att istället vända sig till Omot och ignorera den värdelösa Kännaren. ”Vad gör vi nu då?”

Omot följde korridoren de kommit ifrån med blicken. De hade inte haft något stort försprång, så det fanns inte ens chans att de skulle hinna tillbaka. Med skannerglasögonen kunde han se Deazis livsform närma sig korridoren tätt följd av systern och tre andras. Omot svalde och tänkte på Milia. Och på Tikk. ”Det här är inte bra.”

”Kan du inte prata med dem?” Sollex såg sammanbiten ut. ”Om de nu är släktingar med Tikk kanske de…”

”Nej!”

Sollex tog ett steg tillbaka. ”Du får säga vad du vill, men vi kommer inte ha någon chans om de börjar slåss och de bryr sig garanterat inte om mitt eller Jelleros liv.”

Omot nickade. Sollex hade rätt – Deazi hade inte gett sig på Omot tidigare eftersom han satt inne på kunskap om Milia, medan hologram-Sollex hade attackerats utan fördröjning. ”Akta er för Skuggvandraren. Jag tror inte Deazi eller Kelra skulle bry sig om, om någon av de andra dog, men Sinnesvändaren skulle bli farlig om det ledde till strid.”

Sollex nickade och backade tills han stod med ryggen mot väggen. Jellero ställde sig bredvid honom.

”Omot!” Deazis enögda ansikte blev synligt i den mörka korridoren. ”Var är Milia?”

”Inte här.” Omot försökte låta trotsig, men det var omöjligt att hålla skräcken borta från rösten så det lät mest ynkligt.

Det är nog bäst att jag berättar sanningen för dem.

”Hon dog...” Omots röst svek honom och ögonen tårades när han påmindes om synen av Milias livlösa kropp.

”Det är Sinnesvändning Omot! Säg inget mer!”

Sollex ord ekade mellan väggarna, men det var för sent. ”Så hon är död!” Deazi morrade ilsket och sträckte ut armarna. ”Då antar jag att det finns ett barn någonstans.”

Kelra var inte lika sansad som sin bror. Hon skrek och slog ihop händerna med en smäll.

Omot hann registrera hur Deazis ansikte skiftade från ilska till panik – oro. Sedan föll Kelra ihop på golvet samtidigt som väggar och golv började skaka hejdlöst. Omots skannerglasögon gled av och studsade iväg längs golvet och han var tvungen att gå ner på knä för att inte tappa balansen. Sinnesvändaren och Blodryckaren flydde i den riktning de kommit ifrån och Sollex och Jellero kurade vid väggen medan Deazi kastade sig ner bredvid sin medvetslösa syster med ryggen mot Omot och de andra.