Tikk: 41 - Fritagning

41

Fritagning

Tikk följde tätt efter Véma, Eyt och Tyrr genom den trånga passagen som lystes upp av ett svagt sken från Skrots lampa tillsammans med den blå glöden från Eyts stav, Elwario. Tikk lyssnade hela tiden efter ljud av förföljare, hon var säker på att vakterna fått syn på dem innan de kommit till fängelsebyggnaden, men det enda som hördes var deras egna fotsteg som ekade mellan tunnelns stenväggar.

”Vi kommer till trapporna snart”, sade Véma och stannade. Hon ledde dem med hjälp av sin Känning. ”Det står två vakter vid botten av tornet, en skicklig svärdkämpe och en Sinnesvändare. Fem till väntar i ett närliggande rum, två av dem är Blodryckare, en Skuggvandrare. Tre sitter vid landningen till andra våningen beväpnade med armborst. Ytterligare fem stycken vaktar dörren på tredje våningen. Dessutom finns det två inne i rummet med henne, en Skuggvandrare och en Helare.”

Det tog ett ögonblick för de andra att smälta vad Kännaren just berättat, hennes ord bekräftades av att skannerglasögonen mycket riktigt registrerade arton främmande personer i närheten.

”Varför i Pulturgs namn måste de ha så många vakter!” morrade Tyrr och slog näven i väggen, han hade varit på ovanligt dåligt humör ända sedan de kommit in i staden.

Eyt ryckte på axlarna. ”Antagligen för att Yrim är mycket värdefull för dem.” Han verkade inte alls bekymrad.

”Vad ska vi göra?” Tikk såg på de andra. Fyra mot sjutton lät inget vidare, och Eyt var inte i sin drakform längre.

De stod tysta en stund.

Véma tog kommandot. ”Vi måste börja med att undanröja Sinnesvändaren så att han inte vänder mig emot er. Och om vi blockerar dörren till vaktrummet behöver vi inte handskas med de som sitter där.”

”Vi skulle ha tagit med oss Uvigi.” Tyrr slog hårt i väggen igen. ”Då hade vi kunnat ta hand om en grupp i taget utan att de andra skulle höra att vi var där.”

Eyt vände sig till Véma. ”Vore det möjligt för Tikk att skjuta ner de två första från håll innan de upptäcker oss?”

”Nej!” utbrast Tikk skräcklaget. Varför i all världen följde jag med på det här? tänkte hon förtvivlat. Hon var bara en börda för de andra, hon hade inget att bidra med. Jag kunde inte ens döda en ohjälpligt ond person, så vad får dem att tro att jag nu skulle kunna skjuta två möjligtvis helt oskyldiga främlingar?

”De står runt ett hörn så den planen fungerar inte”, svarade Véma Eyt, utan att så mycket som titta åt Tikks håll.

”Men om vi kan blockera dörren som du föreslog och snabbt slå ut de två första vakterna har vi bara tio stycken kvar att handskas med. Dem klarar vi lätt av.”

Varken Tikk eller Tyrr var en del av konversationen. Tikk hade inget att bidra med och Tyrr verkade vara alldeles för frustrerad för att kunna komma med några vettiga idéer.

”Kom ihåg att så fort vi gör något med dem där nere kommer de på andra våningen att börja skjuta på oss”, påminde Véma.

”Vi kanske kan lura dem och prata oss förbi alla vakter?” Eyt log ett av sina kluriga leenden.

Véma himlade med ögonen, hon behövde inte ens säga hur dumdristigt det vore.

Eyt suckade och skakade på huvudet, men leendet satt kvar. ”Var är dörren till vaktrummet?”

”Rummet ligger alldeles bortom tornbasen, dörren öppnas in i tunneln.”

Eyt knackade sig själv fundersamt på hakan. ”Vi har ett problem här”, sade han. ”Jag kan inte göra flera saker samtidigt.”

”Du Draken.” Tyrr lutade sig mot väggen och korsade armarna över bröstet. Lite av hans irritation verkade ha gått över. ”Du behöver inte göra flera saker samtidigt eftersom vi är här med dig.”

Tikk föreställde sig att hon gick igenom en korridor ombord på YGV7259. En obetydlig transportsträcka, en nödvändighet för att ta sig från en plats till en annan. Hon gick i ett vardagligt tempo genom den dunkla tunneln utan att bry sig om fackelskenet från sidgången mot tornet där Yrim hölls fånge. Det var inte dit Tikk skulle, hon passerade bara och slängde obekymrat ett öga åt det hållet.

Jag borde berätta för de där vakterna vad jag gör här. – Vad gör en obeväpnad liten flicka här nere egentligen? Det är meningen att den här avdelningen ska vara avstängd! Det är bäst att hon har en bra anledning, för annars kommer någon att råka illa ut...

Precis som de gissat hade Sinnesvändaren lagt märke till Tikk och hon läste av hans tankar och känslor så gott hon kunde, det hjälpte att Leiga tidigare förklarat för henne hur hon gjorde när hon läste tankevågor. Den här Sinnesvändaren var i grunden irriterad, men när han upptäckt Tikk blev han glad på ett obehagligt sätt, möjligheten att få göra henne illa gjorde honom upprymd.

Tikk rös. Hon stannade utom synhåll från tornbasen och plockade fram packasken. Sedan placerade hon den lilla lådan framför dörren till vaktrummet och tog några steg tillbaka innan hon förstorade den. Den fullstora lådan tog upp i stort sett hela tunnelns bredd och skulle definitivt hindra vakterna från att komma ut ur rummet. Tikk hade väntat sig att de skulle alarmeras av lådans skrapljud, men allt hon kunde höra från andra sidan dörren var skratt, det lät som om de spelade något spel där inne. Tikk andades ut, den första delen av planen hade gått utan problem.

Jag måste vända tillbaka nu. – Varför kommer hon inte? Jag märker ju att hon fortfarande är kvar i tunneln!

Sinnesvändaren började bli orolig.

Tikk kröp ihop mot tunnelväggen och tittade tillbaka mot öppningen till tornet, på andra sidan väntade Eyt, Tyrr och Véma. Eyt stod längst fram och höll Elwario som ett slagträ redo för sving, Véma stod bakom med en hand på hans axel, i den andra greppade hon Flehns svärd, Tyrr hade en lite kortare stav som han vant snurrade runt handleden. Tikk hade aldrig sett Kärnhelaren slåss förut, han var ju helare så hon hade inte föreställt sig honom vara med och strida, men han såg mer bestämd ut än någonsin.

Tikk slöt ögonen och stålsatte sig mot Sinnesvändarens allt mer frustrerande tankar. Till slut bad han sin kompanjon att gå och kolla vad som hänt med henne. Tikk knep ihop ögonen ännu hårdare när vaktens fotsteg närmade sig tunneln, men det hindrade henne inte från att höra Elwario svischa genom luften och slå i mannen med en dov duns.

Sinnesvändaren skrek. ”INKRÄKTARE!”

Fler fotsteg skyndade sig nedför trapporna och Tikk kunde höra skrammel och höjda röster inifrån vaktrummet, men hennes förminskningsbara låda stod orubblig och hindrade dem från att få upp dörren.

Tikk tvingade sig att titta upp. Hon undvek att se på den livlösa mannen på golvet och mötte istället Eyts blick. Kraftbäraren flinade och tog ett långt steg framåt. Samtidigt som han klev ut framför öppningen mot tornet hördes armborstarnas spända bågsträngar avlossas. Eyt gjorde en snabb sidsving med Elwario och skapade en Kraftvåg som slog undan projektilerna som kom farande emot honom, de knäckte till och skramlade i golvet utan att träffa sitt mål.

Förskräckta utrop undslapp männen på andra sidan och Eyt tvekade inte en sekund, han tog tillfället i akt för att kasta sig framåt med Elwario redo för strid. Tikk inbillade sig att draken som klamrade sig fast vid stavens topp nu hade sträckt på sig och visade tänderna. Omöjligt, tänkte hon instinktivt men påminde sig genast att det var Eyt det handlade om, med honom verkade allt vara möjligt. Funderingen hjälpte Tikk att filtrera bort de hemska ljuden som följde.

Véma och Tyrr försvann in efter Eyt, vilket betydde att han måste ha tagit hand om Sinnesvändaren. ”De andra väntar där uppe.” Vémas röst hördes tydligt ut till tunneln.

Tikk riktade blicken upp mot taket och kunde med skannerglasögonens hjälp se de fem männen som väntade två våningar upp, samt Skuggvandraren – Tikk gissade att det var han – som stod en bit på sidan av, medan Helaren hukade sig bredvid den liggande figuren som måste vara Yrim. Tre människor tog sig långsamt upp för trapporna.

Det var ett underligt skådespel att se, skannerglasögenens sensorer var inte anpassade för att kunna se genom tjocka stenmurar, det enda de för tillfället klarade av att läsa från tornet var livsformer, på ett långt ifrån optimalt sätt. Tikk såg dem som ljusskepnader vars rörelser mest blev en suddig röra. De metalliska ljuden från svärd och sköldar, skrik och slag ekade ner genom tornet när de suddiga ljusvarelserna föll en efter en.

Ett annat ljud fick Tikks nackhår att resa sig, ett skrapande ljud alldeles bakom henne. Hon snurrade runt och hann precis se hur den fullstora packasken gled åt sidan när dörren till vaktrummet öppnades. Hon skrek och försökte springa efter de andra, men skriket fastnade i halsen på henne och hon fann sig helt oförmögen att röra sig.

”Trodde ni verkligen att ni skulle komma undan med det här?” Mannen som kom ut från rummet hade en hes röst som i normala fall hade fått skinnet att krypa på Tikk och hans förvridna leende gjorde inte saken bättre, men de kloliknande fingrarna han höll upp framför sig hindrade Tikk från att så mycket som blinka. Hon kände igen hållningen, även om mannens rörelser inte alls hade samma elegans som Rekts.

Blodryckning kändes inte alls som Tikk hade tänkt sig, hon hade aldrig kunnat föreställa sig känslan när hela kroppen stannades upp. För ett ögonblick slutade till och med hennes hjärta att slå, men med en minimal ryckning av vänster lillfinger släppte mannen på Tikks blodflöde igen och tillät henne att röra på ögonen. Han skulle lätt kunna döda henne med en lika minimal rörelse.

Skyndsamma steg hördes komma nedför trapporna. ”Tikk?” Självklart var det Eyt som var snabbast.

Blodryckarens leende breddades och hans fyra kompanjoner som nu också trängt sig ut i tunneln såg alla förväntansfulla ut. Tikk kom ihåg att Véma sagt att det var två Blodryckare och en Skuggvandrare där inne, men det spelade ingen roll, en Blodryckare var mer än nog för att döda fyra inkräktare. Tikk önskade att Sollex varit där med sitt oryckbara blod och dödat dem – något hon aldrig trott att hon skulle kunna tänka – eller att Leiga kunnat Sinnesvända dem.

Eyts lätta steg dök in bakom Tikk sedan stelnade han till på samma sätt som hon gjort, fångad i fällan. Varken Tyrr eller Véma hördes komma efter honom, så de måste ha stannat uppe i tornet med Yrim.

”Var är den andra?” Blodryckaren med den hesa rösten tog ett steg närmare Tikk. ”Jag tyckte bestämt att jag hörde en kvinnoröst.”

”Vad tror du?” Eyt hade tydligen frihet nog att kunna prata och hans humör lät sig inte rubbas, av hans tonfall kunde Tikk föreställa sig hur han himlade med ögonen, om han nu tilläts göra det.

Blodryckarens ögon smalnade av och han ryckte i lillfingret igen. Eftersom Tikk inte kände någon skillnad blev hon genast rädd att mannen gjort något mot Eyt, men vad det i så fall skulle vara visste hon inte eftersom hon inte såg vad som pågick bakom henne.

”Keran, gå upp och kolla i tornet.”

En av de fyra andra männen trängde sig förbi dem, Tikk gissade att det var den andra Blodryckaren. Hon lyssnade med bävan till hans långsamma fotsteg uppför trapporna. Det kändes som om tiden stod stilla.

”Det här måste ändå vara min största svaghet.” Eyt lät som vanligt, fortfarande obekymrad över den, enligt Tikk, hopplösa situationen. ”Kraft behöver rörelse! Om du b…”

Där var det där lillfingret igen, Eyt tystades precis som Tikk.

De långsamma fotstegen kom tillbaka ned för trapporna tillsammans med två par andra, det var i alla fall så Tikk tolkade ljuden som ekade mellan stenväggarna.

”De har rensat hela vägen, det är bara fången och Helaren kvar vid liv där uppe.”

”Och det var de här fyra som gjorde det”, muttrade Blodryckaren framför Tikk. Hon önskade att hon kunnat se vad som pågick bakom henne, var Véma och Tyrr alltså också fast nu? Tikk kunde inte komma på en enda möjlig väg ur det här.

Någonting rörde sig i hennes väska och hon kände hur små robotben klättrade upp för hennes höft. Skrot!

Tikk hade helt glömt bort roboten och turligt nog hade hon fortfarande på sig skannerglasögonen. Om hon varit Blodryckaren skulle hon ha tagit av dem så att han kunnat se hennes ögon, men det hade han inte gjort och eftersom Tikk annars var oförmögen att visa någon reaktion kunde mannen inte ana vad som höll på att hända. Med en ögonrörelse kopplade Tikk upp sig till Skrots kamera.

Roboten kikade försiktigt upp över väskkanten på dem som stod bakom henne. Eyts mun var fångad mitt i ett ord, men han såg annars lugn ut och en diskret sidblick lät Tikk veta att han sett Skrot. Kraftbäraren höll ut Elwario framför sig och Tikk kunde nu se att dess drake definitivt visade tänderna. Bakom honom i öppningen stod Véma och Tyrr med den andra Blodryckaren mellan sig.

Tikk visste inte vad hon skulle göra med informationen, men Skrot verkade ha en plan. Han hoppade målmedvetet upp på Tikks huvud och i glasögonen fick hon information att han fällde ut två starka lampor. De riktades rakt i Blodryckarnas ögon och Tikk kände genast den hesa mannen tappa sitt grepp om henne.

Hon tryckte sig kvickt mot tunnelväggen så att Eyt kunde skicka en Kraftvåg för att slå ut Blodryckaren och de två männen med svärd som stod bakom honom. Eyt snurrade runt samtidigt som Tyrr körde in sin stav i ansiktet på den andra Blodryckaren. Tikk vände sig bort och kände hjärtat skutta upp i halsen på henne när skannerglasögonen registrerade en livsform alldeles bakom Eyt – de hade glömt bort Skuggvandraren.

Instinktivt kastade sig Tikk emot den osynlige mannen. Han föll till golvet och Tikk landade uppe på honom. Hon var på väg att resa sig igen när hon insåg att han varit beväpnad. Skaftet till en kniv stack upp ur mannens bröst och Tikk förstod panikslaget att han var död. Hon såg med skräck hur blodet droppade ner på hans skjorta och färgade den röd.

Alldeles bakom henne ropade Eyt efter Tyrr. Tikk fann det underligt att höra Kraftbäraren låta så förskräckt och det tog ytterligare ett ögonblick innan hon registrerade anledningen till att han ropat – blodet Tikk stirrade på, var hennes eget.