Eijrah

Jag tar och lägger upp det här på prov, det var tänkt som början till ett rollspel jag hade med min syster, men vi kom inte längre än såhär.



”Idag ska vi fokusera på att sälja varor”, berättade Kobran för gruppen. Självklart visste alla redan det, men som gruppens ledare ville Kobran som vanligt förtydliga uppgiften en sista gång innan de gick in i staden.
Eijrah lyssnade bara halvt när detaljerna än en gång gicks igenom. Han hade redan hört planen alltför många gånger, och dessutom var det nästintill samma plan som de alltid hade när de skulle vara försäljare. Det skulle bli precis som vanligt, inga konstigheter.
Gruppen tillhörde Ormarna, en kringresande tjuvliga som jobbade i små grupper för att så effektivt som möjligt tjäna pengar i stad efter stad. Nu var de på väg till en ökenstad.
Rånargruppen hade dragit förbi där dagen innan och förhoppningsvis hade de stulit något som skulle behöva ersättas. Det var ett bra sätt att få mycket sålt.
Få visste om Ormarnas existens, och de som hört ryktena menade att det bara var en gammal legend som någon tok hittat på för att skrämmas.
”Här har du din andel att sälja, Snoken”, sa Kobran och räckte Eijrah en säck med småprylar. Vid närmare undersökning var det mest smycken. Det var alltid lätt att sälja, även om man inte fick så mycket pengar för det. Det var lite det som var nyckeln till Ormarnas framgång i att inte bli upptäckta; folk trodde aldrig att tjuvar skulle bry sig om det som inte var värt mycket pengar.
När de kommit in i staden spred gruppen ut sig på marknaden. De äldre ställde upp stånd och sålde bland annat kläder och tyger, medan de yngre sprang omkring och prackade på folk småsaker. De var inte tjuvar längre, de hade förvandlast till helt vanliga köpmän. Nu gällde det bara att sälja.
Eijrah hade en bra morgon. Det var väldigt många som var intresserade av det han hade att sälja, och även om inte alla köpte något så gjorde han många bra affärer.
”Kom hit så får jag se om du har något fint”, sa plötsligt en gumma som satt utanför ett hus. Hon vinkade försiktigt till sig Eijrah som plockade upp några saker ur säcken för att visa henne.
”Hur mycket ska du ha för den där broschen?” frågade gumman och pekade på en sliten silverros.
”Två silvermynt”, svarade Eijrah och hoppades att hon skulle nappa. Broschen var en av de finare sakerna han hade.
”Du får ett silver och sju kopparmynt”, log gumman och började leta efter mynt i sina fickor.
”Tack så hemskt mycket.” Eijrah hade varit nöjd om han fått sälja broschen för bara ett silvermynt, men de sju kopparmynten var en lyckosam bonus.
”Vänta lite”, sa gumman när hon inte tycktes hitta några mynt och reste sig upp. ”Jag är snart tillbaka.” Hon försvann in i huset och kom tillbaka ut efter en liten stund med mynten hon lovat.
Eijrah räckte henne broschen och tog emot pengarna, men när hon tagit broschen bleknade plötsligt gumman.
”Hjälp”, viskade hon med svag röst när hon sjönk ner på marken.
”Hjälp!” ropade Eijrah och såg sig omkring. Ingen tycktes höra honom. Gumman pekade med en darrande hand mot dörren. Eijrah sprang in i huset och ropade än en gång.
”Vad är det om?” frågade en kvinna som kom skyndande nedför trappan.
”Hon kan knappt andas”, haspade Eijrah ur sig.
”Vad är det som har hänt?” frågade kvinnan gumman efter att hon hjälpt henne sitta upp.
Gumman pekade på Eijrah och försökte säga något, men inga ord kom.
”Vad har du gjort med henne!” frågade kvinnan upprört och vinkade till sig ett par vakter som var på väg åt deras håll.
”Hon bara…” försökte Eijrah förklara sig, men han blev snabbt avbruten.
”Du”, sa kvinnan till en av vakterna. ”Ta pojken till tunnelcellen. Vi måste ta henne till helaren.” Hon hjälpte den andra vakten att lyfta upp gumman.
Den första vakten tog ett fast tag om Eijrahs arm och ledde iväg honom mot en vaktbyggnad innan han hann säga ett ord till. Paniken började tränga fram, vad skulle han nu göra? Han kunde ju inte ställa till med någon stor uppståndelse för något han inte gjort. De andra Ormarna visste ju inte vart han var någonstans. Det var bara att hoppas att allt skulle lösa sig så fort som möjligt.
I vakttornet fanns en trappa som ledde ner under golvet. Dit ner fördes Eijrah. Vakten sköt upp den tunga dörren och knuffade in Eijrah, sen stängde han den.
Eijrah såg ingenting, det var alldeles svart där nere. Skräcken satte in; vad mer kunde finnas där? Något stort och farligt människoätande djur? Eller, tänk om de glömde bort att de satt honom där… han kanske skulle svälta ihjäl innan någon hittade honom igen…
”Vänta!! Hjälp!” ropade han panikslaget och bankade så hårt på dörren som han kunde. ”Skulle jag inte kunna få en liten lampa?! Ett Ljus?” Den välsansade tjuven i honom var som bortblåst. ”Jag är väldigt mörkrädd! Och jag har en fruktansvärd cellskräck!”
Eijrah blev snart så hes att han inte kunde skrika längre, och han orkade inte heller banka mer. Han bara satt ner och försökte andas och tänka lugnt. Det var en omöjlig uppgift. Det enda som hördes var hans egna tunga andetag.
Plötsligt hördes ett litet prassel; men i den tryckande tystnaden kunde det lita gärna ha varit en jordbävning.
Eijrah hoppade skräckslaget upp på fötterna och såg sig omkring i svartheten. Då såg han något; det var något som lyste. I sin förvirring upptäckte han att det var ormtatueringen som slingrade sig alldeles ovanför handleden runt hans högerarm. Det var ett kännetecken alla Ormar hade. Sen såg han ingenting igen, fast den här gången var allting vitt, också kändes det som om öronen exploderade.

Eijrah svävade i en otydlig och konstig dröm. Han hade svårt att greppa minsta lilla sak, förvirringen var total. Plötsligt kunde han höra röster.
”… kunde inte veta.”
”Jag vet, jag vet, men han rörde mig ju faktiskt inte.”
”Förlåt, jag överreagerade. Hur skulle en pojke ha kunnat orsaka något sådant där?”
”Jag vet, men å andra sidan så orsakade han ju…”
Eijrah kunde urskilja att det var två kvinnor som talade, den ena äldre.
”Jag kände nog undermedvetet på mig det.”
”Jo, jag anade också någonting”, sa den äldre.
”Han kan skatta sig lycklig som överlevde.”
”Minst sagt, även den starkaste hade kunnat krossas under de där massorna.”
”Det var fel att skicka honom dit, det hade räckt att låta vakterna hålla koll på honom.”
”Klandra nu inte dig själv min vän”, sa den gamla sorgset. ”Vad jag mest undrar över är vad det här är för något.”
Eijrah kände hur det stack till i armen, det gjorde riktigt ont. Reflexmässigt så drog han sig undan. Då insåg han att han verkligen var där och hur öm han var i hela kroppen.
Han hade också chockerat slagit upp ögonen, men synen var inte som den skulle. Den äldre kvinnan som satt bredvid hans säng var inbäddad i en brett utspridd mossgrön aura, det var i alla fall den bästa benämning han kunde tänka sig på fenomenet. I dörröppning stod en kvinna med en ljust blå aura som trängde ihop sig i hennes bröst. Alla döda ting i rummet hade olika nyanser av svart, och ljuset som stod på bordet glittrade i en lilablå nyans. Samtidigt som det var så, så skymtade också verkligheten med de vanliga färgerna och mönstren. Eijrah slöt förskräckt ögonen igen.
”Är du vaken?” frågade kvinnan i dörren förvånat, men ändå förskräckt.
”Hur känner du dig?” frågade den äldre kvinnan, hon lät orolig.
Eijrah öppnade försiktigt ögonen igen och andades lättat ut när världen såg ut som vanligt.
”Vad hände?” var det första han kom på att säga.
”Golvet i vakttornet rasade in”, svarade den äldre kvinnan. Då kom Eijrah ihåg.
”Köpmännen! Den där stora gruppen som var här, är de kvar?!” frågade han förtvivlat. Kvinnan såg plötsligt bekymrad ut. ”Det är de inte…” Eijrah bara visste det. Slutsatsen ledde honom till en annan fråga. ”När… Hur länge…? En hel vecka!?” Han suckade och försökte tänka på något annat. ”Var är jag? och vilka är ni?”
”Jag heter Méa och vi befinner oss under öknen i ett urgammalt grottsystem. Det är få som vet om att de finns…” berättade den äldre kvinnan.
”Vi var tvungna att ta dig hit så att du skulle kunna helas”, sa den andra. ”Jag kallas Triv. Vad heter du?”
”Eijrah…” svarade Eijrah osäkert, men han kunde ju inte uppge något falskt namn. Ormarna hade dragit vidare för länge sedan och han insåg att hans liv som tjuv troligtvis var över. Nu skulle något nytt börja och han hade ingen aning om vad, men de här vänliga människorna som tagit hand om honom var de enda han hade just då.
”Det var ett underligt namn”, kommenterade Triv som fortfarande stod i dörröppningen. Hon utstrålade en viss motvilja mot Eijrah.
”Vart kommer du ifrån?” frågade Méa istället. Eijrah bara ryckte på axlarna, vad skulle han säga? ”Du måste vara hungrig, vi hämtar lite mat”, sa Triv ointresserat och vinkade till sig Méa. Sen lämnade kvinnorna Eijrah alldeles ensam i rummet.
Han kände sig vilsen, trött och öm. Han somnade.

När Eijrah vaknade igen var det för att hans arm var i brand. Han försökte förtvivlat släcka smärtan med vänsterhanden, men utan framgång. Sen kom han på att öppna ögonen. Nu var allt sådär konstigt igen, färgerna var fel. Ormen lyste gulröd mot hans vita hud och det fick honom att stanna upp. Vad var det egentligen som hände med honom?
Då öppnades dörren och när Eijrah vände på huvudet blev synen återigen normal.
”Har du ont i armen?” frågade Triv och skyndade sig ställa ner brickan med Eijrahs mat så att hon kunde titta på hans arm.
”Ja, men…” började han när han insåg att det gått över. Triv brydde sig inte om vad han sa utan tog hans arm och vred och vände på den.
”Det kanske döljer sig ett blåmärke under den här tatueringen”, mumlade hon misstroget och tog några steg tillbaka.
”Det är ingen fara”, försäkrade Eijrah och suckade trött. Sen tog han en brödbit från brickan och knaprade på. ”Vad gör ni här nere?” frågade han kvinnan.
”Det har inte du något med att göra”, svarade Triv bestämt. Sen lämnade hon Eijrah ensam i rummet igen.