Jag kan inte fatta att jag har skrivit ett kapitel om dagen nu... men det är ju så spännande och jag kommer på nya saker hela tiden ^^
Hoppas ingen blir besviken!
3
Ett annat slags skepp
Tikk väcktes av solen, som tur var hade hon fortfarande skannerglasögonen på sig så att hon inte bländades helt. Det var en underbar morgon med den blå himlen fläckad av små fluffiga moln som svävade omkring här och där.
Tikk reste sig upp, lite stel efter den konstiga sovställningen och underlaget. Hon sträckte på sig och tittade bort mot Ceron.
Skytteln var borta.
Paniken var snabbt där och satte klorna i Tikk, som en skicklig jägare som legat på lur hela natten, kanske var det inte en så underbar morgon ändå.
Trots allt tvingade hon sig själv att andas lugnt och tänka klart. Om hon skyndade sig tillbaka till Ceron fanns det kanske någon som hade ett skepp som kunde ta henne till YGV7259.
Hon hoppade snabbt på svävarbrädan och satte full fart mot rymdhamnstaden. Det tog inte lång tid innan hon frontalkrockade med ett stort träd.
Det var egentligen ingen allvarlig krock, brädan fick bara färgen bortnött längst fram.Skrot låg turligt nog i Tikks väska så han klarade sig. Tikk själv däremot föll baklänges. Hon landade hårt på marken bredvid en stor sten och på stenen låg en orm och solade sig. Den var svartvitrandig som Tikks skjorta, med gröna ögon och hemska gifttänder.
Tikk hann inte tänka innan ormen attackerat. Dess tänder bet djupt in i Tikks vänsterarm, rakt igenom handsken. Hon skrek och i nästa sekund slingrade ormen iväg in bland buskarna.
Tikk drog skrämt av sig handsken och tittade stumt på de två punkterna som ormen lämnat efter sig strax ovanför hennes handled. Det sved, men hon tog på sig handsken igen.
Försiktigt reste sig Tikk och klev upp på svävarbrädan igen. Den här gången tog hon det lugnare. Varje träd var ett potentiellt hot. Hon insåg att jakten på ett sätt att ta sig hem fick vänta, eftersom hälsan var viktigare.
När Tikk nådde fram till Ceron hade hennes arm börjat dunka. Hon lade undan svävarbrädan och började sin jakt på en läkare.
Det var inte många människor uppe såhär tidigt, men marknadsplatsen var ändå ganska livad. Tikk passerade många stånd där lukten av mat fick det att kännas väldigt tomt i magen, men eftersom hon inte hade pengar så fortsatte hon raskt förbi dem.
Snart fick Tikk syn på ett stånd där en man sålde ormskinnssaker. Hon kände igen det svartvitrandiga mönstret på en handväska. Här kunde hon nog ta reda på vad det var för slags orm som bitit henne, i alla fall.
”Vad kommer den här ifrån för orm?” frågade hon intresserat och pekade på väskan.
”Det där är en Svart Gepte”, svarade mannen kunnigt och log mot Tikk.
”Svart Gepte?” frågade Tikk osäkert. Namnet sade henne ingenting alls.
”Det är en giftorm som finns i två olika varianter”, förklarade mannen. ”Den med gula ögon är ganska harmlösa, men om den har gröna ögon så skulle jag hålla mig borta.”
Tikk kände hur hennes blod isade sig. ”Vad händer om man blir biten av den grönögda då?” Hon gjorde sitt bästa för att bara låta vardagligt intresserad.
”Tja, det är ett långsamt gift, så man borde hinna söka hjälp, men annars skulle man vara stendöd på några dagar.” Mannen gjorde en paus, som för att fråga om han skulle fortsätta och Tikk nickade. ”I början ska det inte vara så farligt, själva hugget gör ju såklart ont, men annars svider det bara lite. Sedan beror det ju vart man blivit biten, oftast är det i benet och efter ungefär en dag kan man inte gå på det. Sedan får man feber och till slut så…” Mannen gjorde en rörelse med handen över sin hals som bara kunde betyda en sak.
”Hur vet du det så noga?” frågade Tikk. Hennes händer skakade och hon hade börjat svettas.
”Det är mitt jobb att kunna mycket om ormar och jag blev själv biten av en grönögd Svart Gepte en gång. Jag har också sett andra som inte kunnat ta sig till en helare i tid”, berättade mannen och skakade sorgset på huvudet.
”Finns det inga läkare här?” frågade Tikk oroligt. Hon antog att en helare var samma sak som en läkare.
”Klart det finns läkare här, men de kan inte göra något mot Geptegiftet. Om man ska överleva det, måste man ta sig till en riktig helare, alltså till Avéda som ligger tvärs över havet.”
Tikk stod tyst och stirrade ner i marken. Hon ville inte dö.
”Vill du köpa väskan eller?” frågade mannen hoppfullt.
”Nej, jag…” försökte Tikk, men hon darrade så mycket på rösten att hon inte kunde fortsätta. Hon tittade fortfarande ner i marken. Det hade kanske gått en timme sedan hon blivit biten. Hur lång tid tog det att korsa havet?
”Mår du bra?” frågade mannen bekymrat.
”Hur tar jag mig till Avéda?” frågade Tikk osäkert. Hennes röst var fortfarande skakig.
”Du får väl fråga i båthamnen om någon vill ta med dig dit”, svarade mannen lättsamt.
”Måste jag ha pengar till det?” Tikk kämpade mot känslorna av hopplöshet och intalade sig själv att allt skulle gå bra. Hon tittade upp på mannen igen.
”Vad är du ute efter här?” frågade han misstänksamt.
Tikk bara stirrade på honom. Det var tydligt hur han till slut lade ihop två och två, och insåg vad Tikk var ute efter.
”Du har blivit biten”, konstaterade han. Förståelse speglades i hans ögon.
Tikk nickade tyst.
”När?” frågade mannen beslutsamt.
”En timme sedan kanske”, mumlade Tikk.
”Det är bra, inte speciellt länge alltså.”
”Okej.” Tikk försökte le lite.
Mannen vände sig om och ropade till en pojke som satt på en sten i närheten och visslade. ”Bogg! Ta över här, jag måste iväg på ett ärende.”
Pojken suckade, men skyndade sig fram till ståndet där han tog över mannens plats som försäljare.
Mannen tog tag i Tikks högerarm och ledde iväg henne från marknaden.
”Vart är vi på väg?” frågade Tikk osäkert.
”Till båthamnen”, svarade mannen och försökte le åt henne. ”Jag känner en kapten som är här med sitt skepp, men de skulle ge sig av idag, så jag hoppas att de inte åkt än.”
”Okej.” Tikk förstod inte riktigt vad han menade, men hon höll modet uppe.
När de plötsligt kom ut på hamngatan och kunde se hela hamnen, stirrade Tikk med stora ögon. Hon hade aldrig sett en riktig båt förut och här fanns massor, i alla storlekar.
”Där är min väns skepp”, sade mannen och pekade. ”Med draken i fören.”
Det var som taget ur sagorna: Ett stort och vackert segelfartyg. På riktigt!
Ormmannen drog med sig Tikk och gick med bestämda steg mot skeppet. Det blev bara större och större i Tikks ögon, som YGV7259s skyttel, fast i trä.
”Vad för dig hit Velm?” ropade en man från båten, precis när Tikk och ormmannen steg uppför landgången.
”Jag tänkte be om en tjänst. Tur att ni inte kastat loss än”, ropade ormmannen tillbaka. Det var nog han som hette Velm.
”Som alltid”, skrattade mannen på båten. Han hade mustasch och en sådan där hatt som båtkaptenerna brukade ha i Tikks gamla sagoböcker.
När hon och Velm kommit ombord drabbades Tikk av en stark overklighetskänsla. Jag kanske drömmer, tänkte hon, men dunkandet i vänsterarmen fick henne att tvivla.
När Tikk vandrade med blicken uppför den högsta masten, blev hon förvånad över att se ett par människor som klättrade där uppe. Över hela båten sprang människor omkring och jobbade, precis som på rymdskeppet faktiskt.
”Den här flickan behöver lift till Avéda, omgående”, sade Velm bestämt.
Tikk riktade in sin uppmärksamhet på männen igen.
”Det ska vi nog kunna ordna”, muttrade kaptenen. Han korsade armarna över bröstet och granskade Tikk.
”Ge henne bara vägbeskrivningar till helaren Véma när ni kommer fram”, bad Velm. ”Jag måste tillbaka till marknadsplatsen innan Bogg har sabbat alla mina grejer.”
”Det fixar jag”, sade kaptenen och lyfte på hatten.
”Vi ses nästa gång ni kommer till Ceron”, sade Velm till sin vän innan han vände sig till Tikk. ”Lycka till.” Han gick ned för landgången och höjde handen i farväl innan han skyndade tillbaka till sitt marknadsstånd.
Tikk stod kvar, ensam som alltid.
Kaptenen harklade sig. ”Vad är det du heter, tös?”
”Tikkipe”, svarade Tikk. Hon använde alltid sitt fullständiga namn när hon pressenterade sig. ”Tikk.”
”Ja, det går väl att heta så också”, mumlade kaptenen. ”Kom så ska jag visa dig en hytt där du kan bo.”
Tikk följde efter kaptenen ner under däck. Där fanns ett antal dörrar längs sidoväggarna och en dörr längst fram i korridoren. Allt var av trä.
”Här kan du sova”, sade kaptenen och öppnade en dörr på vänstersidan. ”Det tar lite över ett dygn att ta sig till Avéda, du får väl sysselsätta dig själv.”
”Man skulle inte kunna få något att äta?” frågade Tikk och tittade in i hytten. Det var ett litet rum, med en säng som enda möbel. Det fanns också ett litet fönster man kunde se det svallande havet igenom. Tikk tyckte att det såg mysigt ut.
”Jaha, ja… Jag visar dig väl köket också då”, log kaptenen och ledde Tikk genom dörren längst bort i korridoren. Där fanns köket.
Det var ett stort rum och mittemot dörren som Tikk och kaptenen kom in igenom, fanns ännu en dörr.
”Hej, Im. Ge Tikk något att äta”, beordrade kaptenen.
Då fick Tikk syn på kocken. Han var en liten man, med rött lockigt hår, blå ögon och ett varmt leende.
”Visst, visst, ta lite bröd från frukosten”, sade kocken glatt och pekade på en stor korg med bröd. Han verkade själv vara upptagen med att diska.
”Jag måste gå och se till så att vi kommer iväg”, sade kaptenen och lämnade Tikk med kocken.
”Har ni ingen diskmaskin?” frågade Tikk innan hon hungrigt högg in på ett av bröden. Det var ohyggligt gott!
”Varför skulle vi ha det? Det går ju lika bra att diska för hand”, skrattade kocken. ”Jag heter Im föresten, kock ombord på Midnattsstorm”, pressenterade han sig hastigt.
”Midnattsstorm?” frågade Tikk med munnen full av bröd. Hon skyndade sig att svälja. ”Ursäkta.”
”Det är lugnt. Jo det är Midnattsstorm skeppet heter”, förklarade Im. Han verkade vara en väldigt bekymmerslös person.
”Vilket vackert namn. Rymdskeppet jag bor på heter YGV7259”, berättade Tikk.
”Det må jag säga. Men vad gör du här egentligen?”
”Jag blev biten av en orm”, erkände Tikk med en suck.
”De där djuren ska man allt passa sig för, jag är glad att det inte finns några ormar till på havet.”
Tikk tyckte Im var en väldigt trevlig person, och han diskade väldigt skickligt och effektivt. Han var säkert lika skicklig när det gällde att laga mat också.
”Vad sysslar du med annars då?” frågade kocken artigt, han verkade ha svårt för tystnader.
”Jag är mekaniker”, svarade Tikk tvekande. Inte skulle väl Im bry sig om hon verkligen hade tilldelats någon mekanikertitel? Hon hade ju full kompetens.
”Verkligen? Jag trodde inte att kvinnor kunde bli något ombord på de där rymdskeppen”, sade kocken förvånat.
”Nej, jag jobbar inte officiellt som mekaniker på rymdskeppet, jag hjälper bara till när jag känner för det.” Tikk log osäkert mot Im som vänt sig om för att titta på henne. Hon ljög ju faktiskt inte när hon sade sådär, det var ju åtminstone nästan sant.
Plötsligt slogs dörren upp och en robust kvinna i manskläder kom in i köket. Hon hade sitt ljusa hår i en tjock fläta.
”Im, har du sett Kapten?” frågade kvinna. Sedan fick hon syn på Tikk och hejdade sig med en förvånad min.
”Hej”, hälsade Tikk försiktigt.
”Det här är Yula och hon jobbar i masterna. Du förstår Tikk, här på Elejona är det nämligen mycket lättare för kvinnor att få jobb än det är uppe i rymden”, berättade Im stolt och nickade en hälsning till Yula.
”Kapten gick ju nyss härifrån”, sade Tikk som svar på kvinnans fråga.
”Okej”, mumlade Yula och tittade från Im till Tikk.
”Är det inte männen som styr allt?” fortsatte Tikk konversationen med kocken.
”Du får se när vi kommer till Avéda”, skrattade Im. ”Ta nu och följ med Yula upp på däck så att du får se när de hissar seglen.”
Yula himlade med ögonen och log, sedan vände hon sig om och gick.
Tikk lämnade kocken med disken, och följde efter kvinnan upp på däck. Där klättrades det, drogs i rep och så vidare. Alla var i rörelse utom kaptenen som stilla iakttog arbetet och gav order om saker här och där.
Tikk satte sig ned vid kanten, där hon inte var i vägen för någon. Skrot tittade fram ur hennes väska och gjorde ett imponerat läte när seglen hissades.
”Visst är det häftigt?” viskade Tikk till honom. ”Och det är allt manuellt, inte automatmekaniskt, som vi är vana vid.”
Det var en häftig känsla när skeppet började få upp fart, och hamnen i Ceron avlägsnade sig allt snabbare. Nu var Tikk på väg ännu länge hemifrån än hon varit vid rymdhamnen, men det var viktigare att överleva än att komma hem. När hon kände de friska havsvindarna som blåste håret i ögonen på henne, kände sig Tikk sådär fri igen. Det fanns inga sådana här vindar i rymden.
”Vad har du där?” frågade plötsligt en yngre man och pekade på Skrot.
”Det är bara min lilla hjälprobot”, sade Tikk vardagligt och lyfte upp Skrot så att mannen skulle kunna se honom bättre.
”Hur hade du råd med den?” frågade mannen imponerat. ”Jag har hört att det är jättedyrt med robotar.”
”Det har du helt rätt i, men gamalt skrot kostar ingenting. Jag byggde honom själv”, berättade Tikk vant.
”Har du byggt den själv!? Då måste du vara otroligt skicklig!” Mannen nästan gapade, han var verkligen imponerad.
”Tack”, svarade Tikk förvånat. Hon var så van vid att folk inte brydde sig, att hon knappt kunde tro det.
När mannen gått vidare gick det verkligen upp för Tikk att människorna som bodde på den här planeten faktiskt inte alls betedde sig lika som de som bodde på rymdskeppet. Im hade berättat att kvinnorna hade det mycket bättre här, och farkosten som Tikk nu befann sig på var helt byggd av trä. Folk verkade också bry sig mer om sina medmänniskor.
”Vad sitter du här och ler åt?” frågade en ung kvinna som kom förbi. Hon påminde lite till utseendet om Tikk själv, med sitt korta mörka hår.
”Jag kände bara hur härligt ni har det här”, svarade Tikk ärligt.
”Det var ju roligt att höra”, skrattade kvinnan och gick vidare.
Glada människors skratt var den bästa musiken i världen, men på rymdskeppet hördes den inte ofta. Här fanns en konstant melodi av lycka.
Tikk satt kvar vid kanten nästan hela dagen och bara kände sig lycklig. Det var många som stannade till och växlade några ord med henne innan de fortsatte sitt arbete. Im var upp med en skål stuvning till Tikk när det var matdags och gjorde henne sällskap medan hon åt.
Det enda som förstörde stämningen var vänsterarmen som började göra mer och mer ont. När det började mörkna var Tikk tvungen att ta av sig handsken eftersom armen börjat ömma något fruktansvärt.
Så fort stjärnorna syntes på himlen gick Tikk ner till sin hytt och lade sig på sängen. Först trodde hon aldrig att hon skulle somna, men till slut var hon ändå för trött för att låta smärtan i armen hålla henne vaken.
Havet lyckades gunga henne till söms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar