Här är novellen nu.
Hoppas ni tycker om den!
Några saker att tänka på bara:
"X" i början av ett namn blir bara "S" och "th" uttalas bara "t"
”Xaxas, vakna!”
Xaxas kände hur någons händer greppade tag i hans axlar och ruskade honom vaken. Han blinkade trött och tog sig åt huvudet som dunkade oroväckande.
”Inte slog du väl huvudet så illa?” frågade Quti skeptiskt. Själv tålde hon ju allt.
”Det var bara en skråma”, sade Shash som satt och rotade i sin väska.
”Jag överlever”, muttrade Xaxas trots att de andra inte verkade vara intresserade. Han såg sig omkring och kom ihåg att de hade övernattat på ett höloft på en jättestor bondgård. Solen hade ännu inte gått upp, men bönder brukade ju vakna tidigt.
”Vi måste vidare innan någon upptäcker oss”, sade Shash bestämt.
”Varför gör vi det här?” suckade Xaxas. Han hade inte haft någon aning om att de skulle försöka varna krigsflyktingar, han hade bara varit på fel plats vid fel tillfälle och fått en smäll i huvudet. Det hade lett till att han i panik flytt tillsammans med Quti och Shash som senare berättat för honom om sin plan att varna flyktingarna i Stenberget. Nu hade Xaxas inget annat val än att följa med dem.
”Vi kan inte låta Hathgar döda alla människor i Stenberget! De har ju inte gjort något fel, bara tröttnat på kriget”, förklarade Quti för hundrade gången och blängde på Xaxas. Det var hon som fått vansinnesidén från början.
”Kom igen! Vi lånar varsin häst här från gården. Då blir det lätt”, sade Shash uppmuntrande.
Quti såg ut som att hon egentligen inte gillade tanken att stjäla hästar av de stackars bönderna, men hon nickade motvilligt.
De plockade ihop den lilla packning de fått med sig från lägret och smög iväg till hästhagen. Där hoppade Shash smidigt över stängslet för att ta en närmare titt på hästarna.
Shash var lång, bredaxlad och muskulös, därför passade han bra i armén, men det var inte därför han gått med. Hans familj var hästuppfödare och de hade fött upp hästar till armén i generationer. Shash hade blivit nyfiken på det äventyr som väntade hästarna och därför hade han själv gått med. Han var också en skicklig svärdsman, till skillnad från Xaxas.
”De här tre borde kunna ta oss till Stenberget på nolltid”, informerade Shash, som kom gående med tre färdigsadlade hästar.
Xaxas tittade förvånat på dem och förbannade sina egna tankar för att ha vandrat iväg. Han hade lika gärna kunnat sova när Shash gjorde i ordning hästarna, för han hade missat alltihop.
”Bönderna borde klara sig länge med de kvarvarande hästarna”, tillade Shash efter att ha sett Qutis missnöjda ansiktsuttryck.
Hon sa ingenting, utan tog bara tyglarna till en av hästarna och steg smidigt upp i sadeln.
Quti var en bestämd kvinna. Hon hade sitt ljusa hår konstant uppsatt i en hästsvans och hennes stålgrå ögon brann med en obeveklig vilja att göra det som enligt henne var rätt. Hon var smidig som en orm när det gällde att slåss och favoriserade sina två dolkar som vapen. Anledningen till att hon gått med i armén var att hennes bror var en av Merthas högsta generaler. Nu hade hon förrått honom. Hathgar och Quti hade aldrig varit speciellt goda vänner. ”Men nu måste han vara rasande på henne. Han måste vara rasande på oss alla tre!” tänkte Xaxas förtvivlat.
Han tog motvilligt emot tyglarna som Shash räckte honom och tog sig sedan med mycket möda upp i hästens sadel. Den gnäggade oroligt, men när Shash klappade den varsamt på mulen så lugnade djuret sig.
Xaxas var ingen hästmänniska. Det fanns faktiskt väldigt få saker i världen som han var bra på. Han var riktigt dålig på fysiska aktiviteter eftersom han var liten. Hans hår var kort och ostyrigt med en kopparröd färg som ingen kunde tycka om och som om inte det vore nog så hade han olikfärgade ögon, ett grönbrunt och ett blågrönt. Xaxas ansåg själv att han måste vara den mest otursförföljda personen i världen.
”Sluta sura Xaxas, det smittar av sig på hästen”, varnade Shash, som satt sig till rätta på den tredje hästen.
Då kunde de höra röster som spred sig i morgonmörkret, bondgårdens arbetare hade vaknat. Shash och Quti satte genast av i rask fart bort från gården. Xaxas suckade och följde efter så gott han kunde, hästen visste i alla fall vart den satte fötterna.
Den plötsliga flykten från lägret vid Cuneyt (en medelstor före detta Festinsk stad) hade tagit dem rakt österut till bondgården. Nu red de norrut för att senare svänga av västerut igen tills de nådde floden Lomin. Sedan skulle de följa floden norrut tills de korsade gränsen mellan Mertha och Festina. Därifrån kunde de fortsätta västerut mot Stenberget som låg tvärs över Festina.
”Tror ni Hathgar har börjat röra på sig ännu?” undrade Xaxas oroligt när han väl kom ikapp de andra. Då kunde han precis se solen kika fram bakom horisonten.
”Han är alldeles för lat för det”, sade Quti utan minsta spår av oro i rösten. ”Men han kan ha skickat iväg en liten trupp ryttare för att fånga in oss.” Hon skrattade till åt sitt sista påstående som om det vore fullkomligt orimligt att de skulle kunna fångas in. Men Xaxas såg sig skräckslaget över axeln och undrade om Quti någonsin skulle inse att hon inte var oövervinnerlig. Shash visslade glatt och brydde sig inte om tanken på soldaterna, han var väl lycklig så länge han satt på en häst.
”Hur kunde jag hamna i armén?” frågade Xaxas sig själv och hängde med huvudet. Han hade blivit indragen i kriget helt ofrivilligt.
Xaxas var magiker och magi var en av de få saker han var bra på. Tyvärr var alla kapabla magiker tvungna att hjälpa till i armén, med fjärrskådning och kommunikation mellan trupper. Så Xaxas hade hamnat där innan han ens fyllt femton år gammal. Han tyckte inte om att vara den som var tvungen att meddela för Hathgar hur det stod till med de andra trupperna runt om i Mertha. Framförallt hatade Xaxas att vara den som i första hand tog emot meddelanden om stora förluster. Han hade så svårt att hålla känslorna borta när han tänkte på alla människor som hade dött. Sju helvetiska månader omringad av soldater skulle kunna driva vilken magiker som helst till vansinne.
Då fick Xaxas en idé.
”Skulle vi kunna stanna ett tag så att jag kan kolla hur det står till med armén?” frågade han de andra två. Att han inte tänkt på fjärrskådning tidigare! Magin var ju hans liv.
”Självklart”, svarade Quti med ett leende. Hon var van vid magi.
Xaxas stannade sin häst och tittade upp mot himlen. De fluffiga molnen utgjorde ett perfekt element för fjärrskådning. Han fokuserade sina tankar på Hathgar och snart nog såg han generalen gå fram och tillbaka och prata med en av sina rådgivare. Hathgar var som en manlig, kraftigare version av Quti. Han såg arg ut och Xaxas önskade att han kunnat höra vad som sades, men fjärrskådning visade bara bilder.
Xaxas vidgade bilden så att han kunde se ett större område och konstaterade att armén var kvar vid lägret utanför Cuneyt. Det fanns inga tecken på att de skulle vara på väg därifrån heller, ingen höll på att packa ihop.
”De är kvar vid Cuneyt. Hathgar verkar upprörd, men de ser inte ut att vara på väg någonstans”, berättade Xaxas för Quti och Shash. ”Vem tror ni han kan ha skickat efter oss?” frågade han oroligt.
”Brixor kanske, troligtvis Luksor i alla fall eftersom han är förstespårare”, gissade Quti.
Xaxas fokuserade sina tankar på Luksor. Han visade sig snart bland molnen, ridande på sin häst. När Xaxas vidgade synen dök Brixor och några andra ryttare upp intill Luksor. De var åtta stycken. Snart kände Xaxas också igen att de närmade sig bondgården där han, Quti och Shash spenderat natten. Han bröt synen.
”De är vid bondgården!” utbrast han förtvivlat.
”Då är det bäst vi sätter fart”, skrattade Shash och manade på sin häst.
Xaxas suckade och följde efter. Shash älskade äventyr och det spelade ingen roll om det innebar att han hamnade i livsfara.
♦
Vinden blåste hårt så att fälten kring bondgården bugade sig i vackra mönster. Det var ett vackert landskap som Luksor ledde truppen igenom. De hade gett sig av någon gång mitt i natten efter att en vakt kommit springande med en blödande näsa och en bula i huvudet.
Vakten hade berättat hur han hört röster prata om att varna krigsflyktingarna i Stenberget. Han hade smugit efter dem och upptäckt att det var generalens syster och den där hästälskaren som talat. De hade upptäckt honom och hästmannen hade slagit till honom så att han snubblat och sen när han rest sig upp var magikern där, så han slog till honom med bredsidan av sitt svärd, sen hade det svartnat för hans ögon. När han vaknat hade han skyndat sig till generalen.
”Danathar, du pratar med bönderna”, beordrade Brixor när de nådde gården. ”Ni andra ser er omkring efter spår.”
Sex ryttare spred snabbt ut sig och red runt bondgården. Danathar red lugnt fram mot boningshuset. Han hade vaknat när vakten snubblade förbi mitt i natten och följt honom till Hathgars tält. Eftersom han ändå varit vaken så hade Danathar fått följa med spårartruppen ut på jakten efter förrädarna. Han följde självklart med eftersom det var hans plikt mot kungen och Merthas innevånare.
Han hoppade av sin häst och tog ett djupt andetag, sedan lade Danathar på det där oemotståndliga leendet som var hans hemliga vapen i världen. Han hade alltid haft utseendet med sig, han hade mörkt hår i eleganta lockar och svalkande blå ögon. Han var väldigt omtyckt bland flickorna. Han var också musiker och hade väldigt lätt att tala, vilket var vad han fick göra mest i armén.
”Hallå där! Vad är det som står på?” ropade en man som kom småhaltande emot Danathar. Han antog att det var bonden själv som såg så upprörd ut.
”Hej”, hälsade Danathar och log varmt mot den gamla mannen. ”Ni får ursäkta oss, men vi är på jakt efter tre förrädare som kan ha passerat här.”
Som väntat mjuknade mannens uppsyn genast och han såg snarare bekymrad ut än irriterad. ”Ja, du. Vi saknar faktiskt tre av våra hästar”, muttrade bonden surt och kliade sig på sin skäggiga haka.
”Då är det bäst att vi undersöker den saken. Så kanske ni kan få ersättning”, ljög Danathar. Han visste att armén inte skulle bry sig det minsta om de tre hästarna, men han kunde ju låtsas som att det fanns en chans för bondens skull. ”Ni kanske vill visa mig de andra hästarna?”
Den gamla mannen lyste upp som en sol vid utsikten av ersättningen. ”Självklart! Följ mig bara”, sade han välkomnande och satte av i riktning mot ett av fälten.
Danathar följde efter och vinkade till sig kaptenen, som i sin tur vinkade till sig förstespåraren som var i närheten.
”Han säger att tre hästar saknas”, berättade Danathar för de nytillkomna.
”Är det någon utrustning som saknas?” frågade Luksor.
”Ja. Först trodde vi att hästarna hade rymt, men sedan var det en av drängarna som upptäckte att det saknades sadlar och sådant också”, berättade bonden och skakade missmodigt på huvudet.
”De måste ha gett sig av tidigt”, gissade Brixor. ”Men inte alltför tidigt, för den där magikern är inte mycket att ha.”
”Men han är magiker, och han kan fjärrskåda”, suckade Luksor irriterat.
Danathar hade alltid fascinerats av magi och han var väldigt imponerad av Xaxas förmåga. Synd att han nu svikit sitt hemland.
”Här finns spår!” ropade plötsligt en av spårarna från ett fällt norr om stallet.
”Vi måste vidare”, meddelade Brixor bonden och satte av, tätt följd av Luksor.
Danathar tog det lugnt. Han var ju varken kapten eller spårare. ”Vi får tacka så mycket för er hjälp gode herre”, tackade han den gamla bonden artigt. Förhoppningsvis skulle bonden inte behöva gå och vara ledsen över de förlorade hästarna när en ersättning hägrade. Även om han senare kunde bli besviken.
Danathar tog farväl och följde efter spanartruppen som återigen var samlad.
♦
Xaxas började bli riktigt trött. Det var sent och de hade ridit i stort sett hela dagen. De hade inte mycket till mat med sig heller, så hur skulle de klara sig hela vägen till Stenberget?
”Ryck upp dig Xaxas, du ser sjuk ut.” Quti log uppmuntrande mot honom.
”Jag känner mig faktiskt sjuk också”, mumlade Xaxas för sig själv och tryckte vänsterhanden mot pannan. Huvudvärken hade bara blivit värre och värre i värmen och gjorde det svårare och svårare att tänka.
”Hästarna börjar bli trötta, så det är bäst att vi stannar för natten snart”, sade Shash och ställde sig upp i stigbyglarna för att spana efter en bra sovplats.
Xaxas orkade egentligen inte bry sig, men en stark irritation över att Shash brydde sig mer om hästarna än honom och att Quti uppenbarligen trodde att alla var lika tåliga som hon, hade börjat växa sig fram i magikerns sinne. Om de bara hade tyckt lite synd om honom och frågat hur han mådde, istället för att tala om för honom att han mådde bra, så hade han ju kunnat svara att: ”Nej, jag mår fint!” även om han inte gjorde det. Nu fick han ju inte den minsta chans till det!
”Vi tar oss till floden imorgon sen får vi se när vi kan ta oss över”, sade Quti. Hon planerade inför morgondagen, medan Xaxas var glad över att han inte ramlat av hästen ännu.
”Det blir nog fint väder imorgon också”, trodde Shash.
”Kan inte du kolla hur det går för spårarna Xaxas?” frågade Quti plötsligt.
”Nej, jag tror inte det”, mumlade Xaxas lågt till svar.
”Vad sa du? Sluta mumla”, klagade kvinnan. Hon verkade fortfarande inte fatta att Xaxas mådde dåligt.
”Nej!” svarade Xaxas så tydligt han kunde, genom hopbitna tänder.
Quti såg förolämpad ut och öppnade munnen för att säga något, men Shash avbröt henne.
”Vi slår läger här”, sade han, hoppade ner på marken och började plocka med packningen.
Xaxas tog ett djupt andetag och försökte samla tankarna lite. ”Förlåt Quti, men jag kan inte koncentrera mig med den här huvudvärken.”
”Jaha, förlåt”, ursäktade sig Quti motvilligt och skyndade sig att hjälpa Shash få ihop någon typ av läger.
Xaxas började må illa och gled försiktigt ner från sin häst. Benen bara vek sig under honom. Medvetandet började glida iväg.
♦
Solen lyste varmt på himlen även nästa dag och Danathar var lycklig. Det var inte ofta han fick komma bort från armén, men nu fick han rida genom den stilla naturen utan att behöva oroa sig för någonting. Det var spårarnas jobb att följa förrädarnas väg, Danathar följde bara efter utan ansträngning.
”De kan inte vara långt borta nu, någonstans måste de ha stannat för natten.” Luksor hade ridit upp jämsides med Brixor. ”Hur ska vi göra när vi kommer ikapp dem?” frågade han kaptenen.
”Vi får väl se om de vill samarbeta, men det är bäst att vi har vapnen redo.” Brixor såg väldigt nöjd ut med sig själv.
Luksor skyndade på sin häst och delade ut order till de andra spårarna som lossade pilbågar och kollade sina svärd. Danathars farligaste vapen var hans röst och den hade han alltid redo.
Brixor vände sig mot musikern.”Om det kommer till strid så håller du dig på avstånd, förstått?”
”Förstått”, svarade Danathar pliktskyldigt. Han hade ingen önskan om att använda det slitna svärdet han hade vid höften.
”Annars försöker du prata med dem”, fortsatte Brixor.
Sedan red de tyst vidare genom det varierande landskapet.
♦
”Xaxas, vi måste vidare. Vi har ett gäng spårare efter oss.” Rösten nådde Xaxas som genom en tjock dimma. Det tog ett bra tag innan han kunde identifiera den som Qutis och komma ihåg var han befann sig.
Med en viljeansträngning öppnade han ögonen och blinkade ovant i solskenet. Huvudet ömmade fortfarande, men tankarna tycktes kunna röra sig friare igen. Han tittade upp i himlen och förde tankarna till Brixor och spårartruppen. De följde i ”förrädarnas” fotspår utan problem och skulle lätt komma ikapp dem snart om rymlingarna inte gjorde något åt saken.
”Fy för det här”, mumlade Xaxas och satte sig försiktigt upp. Shash och Quti var fullt resklara och satt och stoppade i sig några ynkliga brödsmulor.
”Du ser piggare ut”, sade Shash med ett leende och reste sig för att hjälpa Xaxas upp.
”Vi måste hitta på något för att skaka av oss de där spårarna”, muttrade Xaxas medan han försökte återfå någon typ av balans.
Quti såg sig omkring och suckade. Om de bara hade nått Festina, eller åtminstone tagit sig fram till Lomin, så hade det kanske varit möjligt att skaka av sig förföljarna.
”Vi kanske ska dela på oss?” föreslog Shash.
”Var de inte åtta stycken?” frågade Quti och blängde på Shash.
”Det är sex spårare varav en är Luksor. Sedan är det Brixor och den där musikern med sammetsrösten”, berättade Xaxas matt samtidigt som han försökte hitta på en bättre plan än Shash.
Det var tyst en lång stund.
”Ska vi bara vänta här?” undrade Shash till slut. Han skulle gå med på vilken plan som helst.
”Nej, vi vill väl inte döda dem?” Xaxas huvud dunkade fortfarande. ”Jag kan stanna kvar och distrahera dem medan ni smiter iväg”, föreslog han. Han var ju inte i bästa skick och det hade inte varit meningen att han skulle följa med.
”Nej, det går inte! Då kommer Hathgar att mosa dig!” Hat fladdrade snabbt förbi i Qutis ögon när hon tänkte på sin bror.
”Då måste vi ge oss av nu”, avgjorde Xaxas eftersom dyrbar tid bara rann förbi. De besteg hästarna och Xaxas tog tyst ledningen. Han tänkte inte på vilken riktning han red utan följde bara den intuition han visste fanns där, det var något hans magilärare berättat för honom om. Tanken på mästaren gav honom en idé.
”Led min häst Shash”, sade han och tittade upp mot himlen igen. Den här gången förde han tankarna mot mästaren som befann sig långt borta i öst, i Merthas huvudstad Azulian. Det tog ett tag innan mästarens åldriga ansikte visade sig med ett brett leende, som snabbt slocknade vid synen av Xaxas bleka uppenbarelse.
”Jag behöver hjälp, mästare”, tänkte Xaxas till mästaren. ”Vi är tre stycken som har gett oss av mot Stenberget eftersom det gömmer sig krigsflyktingar där och Hathgar har bestämt sig för att göra sig av med dem. Vi har sex spårare efter oss plus två och nu vet vi inte vad vi ska ta oss till.”
Mästaren log bekymrat. ”Det var bra gjort av dig”, tänkte han stolt. ”Men vad skulle jag kunna göra? Jag tror att ni kanske måste konfrontera spårarna.” Mästaren tuggade oroligt på sin underläpp, något som Xaxas sett många gånger. ”Jag vet att ni kan klara er. Jag tror på dig Xaxas, men var försiktig. Jag måste återgå till kungen nu.”
Bilden försvann och Xaxas andades försiktigt in och bearbetade informationen han fått. Inte mycket egentligen, bara lite uppmuntran och nytt självförtroende.
”Vi lägger upp ett bakhåll”, föreslog han för Quti och Shash.
Shash fick en glimt av spänning i ögonen och Quti nickade. Vad hade de annars för val?
”Du är väl bra på strategi Quti, leta efter en bra plats.” Xaxas andades lugnt i ett försök att hålla huvudverken så långt borta som möjligt. Han tog en snabb titt på spårarna och såg att de hade passerat lägerplatsen. De var verkligen inte var långt efter.
♦
”Vi vill inte skada någon.”
Danathar tittade upp och såg magikern stå framför dem på vägen genom en liten skog. Xaxas såg väldigt blek ut, men bestämd. Danathar lade också märke till en konstig glimt i de underligt olikfärgade ögonen och hur Xaxas hans händer skakade.
”Det var därför vi stack”, fortsatte magikern sammanbitet.
”Tänker ni låta Festinerna ta över hela Mertha?” frågade Brixor irriterat.
”Ja, då kanske kriget äntligen skulle få ett slut”, svarade Xaxas retsamt.
Brixor hoppade ilsket ner från sin häst och gick fram till magikern. Danathar tyckte det var en märklig syn: En liten pojke öga mot öga med en stor och kraftig man. Han insåg hur väldigt ömtålig Xaxas såg ut.
”Det är i alla fall fel att döda människor som inte gjort något. Hathgar är galen som tänker korsa Västra skogen bara för att göra sig av med ett gäng krigsflyktingar som inte utgör något hot.” Xaxas darrade en aning på rösten när han talade. ”Västra skogen ligger ju dessutom på Festinskt område.”
”Det är en skog pojk! Vad kan hända?!” Brixor och Hathgar var av precis samma virke, Luksor också. Danathar beundrade deras säkerhet.
”Är inte det här en skog?” frågade Xaxas och gled med blicken över spårarna och Danathar.
”Det är bara några träd, och stenar. Hur dum kan du bli egentligen?” Brixor skrattade självbelåtet. Danathar hörde sin inre varningsklocka ringa och tvingade sin häst att backa några steg bakom spårarna. Xaxas ord hade varit en varning, så det där skulle nog inte Brixor ha sagt.
Danathar uppfattade ett konstigt ljud från buskarna till höger om gruppen och sekunden efter stegrade sig hästarna i panik och slängde av sina ryttare. Danathar slog hårt i marken, men han lyckades skutta åt sidan när en av hästarna skenade emot honom. På bara några sekunder hade alla hästarna försvunnit bland träden och den förvirrade spårartruppen var utspridd över marken. En hade slagit i huvudet hårt när han fallit av hästen och en hade blivit nedtrampad av de panikslagna hästarna. De skulle nog aldrig resa sig igen. Luksor hade lyckats landa på fötterna och drog snabbt sitt svärd, men det mesta var en enda röra.
Xaxas och Brixor hade också varit tvungna att väja för hästarnas framfart, de låg nu på marken. Kaptenens grova händer letade sig upp mot magikerns hals medan Xaxas fastnat i en plötslig hostattack.
Danathar reste sig upp på skakiga ben. Så här var det inte tänkt att det skulle gå till. De skulle ju bara ta med förrädarna tillbaka till lägret.
Förrädarna, tre stycken.
Precis som Danathar tänkte det fick han syn på generalens syster som sprang fram och måttade en spark mot Brixors huvud. Danathar vände snabbt bort blicken, men han var ändå tillräckligt nära för att höra kraset.
”Hur är det med dig Xaxas?” frågade kvinnan magikern. Hon lät inte alls andfådd.
”Jag överlever”, hostade Xaxas till svar. Danathar såg sig om efter hästmannen, men han syntes inte till.
”Ni ska inte tro att ni kommer undan med det här”, morrade Luksor ilsket och tog några bestämda steg mot förrädarna, med svärdet höjt. Danathar satt bara tyst och tittade på.
”Nej, Quti. Vi är klara här nu”, sade Xaxas klent och reste sig upp med hjälp av ett träd. Kvinnan hade tagit ett steg mot förstespåraren och dragit en dolk ur sitt bälte. De tre andra spårarna verkade komma på fötter.
”Vi skulle kanske bara ha dödat Hathgar. Då hade vi sluppit allt det här”, suckade Quti och gav Luksor en sista hotfull blick innan hon stoppade undan dolken igen.
Danathar förstod inte vad de höll på med. Fyra män stod med dragna vapen framför henne och Quti stoppade undan sitt vapen!? De tänkte väl inte ge upp nu?
”Förrädare!” fräste Luksor och gjorde sig redo för attack.
Xaxas sträckte fram sin hand och spände fingrarna så att de liknade benen på en spindel. Utan att tänka kastade sig Danathar in bakom en sten. Därifrån kunde han inte se vad som hände, men han hörde förvånade utrop från spårarna, följt av dunsar och skrammel av metall. När han kikade fram låg Luksor och de andra orörliga på marken och Quti höll i en medvetslös magiker.
”Shash!” ropade kvinnan halvt panikslaget.
Hovslag närmade sig. Danathar höll andan.
”Jag tar honom, hjälp till och lyft bara.” Det var hästmannen som kommit med två hästar. Han och Quti hjälptes åt att lyfta upp Xaxas i sadeln framför honom innan kvinna skuttade upp i sadeln på den andra hästen. Sedan red de iväg genom skogen.
Danathar slöt ögonen och andades tungt. ”Kaptenen och två av spårarna är döda, de andra vet jag inte vad de är och alla hästarna är borta. Vad skulle jag hit och göra?
Den där magikern var allt värd mycket mer än vad Brixor trodde. Vad ska jag göra nu? Försöka få liv i Luksor och de andra tre? Sticka härifrån? Följa efter förrädarna?”
♦
En främmande röst trängde sig in i hans huvud och pockade på uppmärksamhet, men Xaxas hade ingen ork att besvara den. För det första fanns huvudvärken där igen, värre än någonsin. Hela kroppen värkte, men framförallt var det något annat som tiggde om uppmärksamhet. Det var en riktig utmaning att försöka ignorera det och Xaxas ville absolut inte besvara kontakten eftersom han då skulle vara tvungen att öppna ögonen och fokusera tankarna. ”Jag vill inte”, gnällde hans tankar på det främmande sinnet som inte ville ge sig av.
Medan Xaxas låg där och kämpade emot tankarna var det någon som hällde kallvatten över honom.
Varenda nerv i hans kropp skrek i panik och när vatten kom ner i luftstrupen var han tvungen att sätta sig upp och hosta. Motvilligt öppnade han ögonen också, i sökandet efter förövaren. En gammal man med tovigt grått hår och skägg stod framför honom med en hink i handen. Förtvivlat försökte Xaxas komma ihåg hur han hamnat där, men huvudet kändes tomt.
”Där ser man vad lite vatten kan göra”, skrockade mannen och ställde ifrån sig hinken för att plocka fram något ur ett skåp. ”Du behöver äta nåt pojk.”
Xaxas bara stirrade dumt när en brödbit trycktes ner i hans hand.
”Ät!” beordrade mannen och korsade armarna över bröstet.
Xaxas var mer förvirrad än någonsin, men eftersom den gamla mannen såg så sträng ut så tog han en tugga av brödet. Han grimaserade åt smärtan så fort han rörde sig. Varenda muskel var på helspänn.
”Tugga på bara, du är mager som en pinne! Man måste äta vet du, även om det är krig.”
Xaxas tvingade sig att ta en tugga till, det var ju ganska gått ändå. Tanken på kriget fick honom att rysa, men han förstod inte riktigt varför. Det hade ju alltid varit krig mellan Festina och Mertha, i alla fall så länge Xaxas levt.
Plötsligt knackade det på dörren och en man stack in huvudet. Han såg bekant ut och lyste upp när han fick syn på Xaxas.
”Du är vaken! Jag hämtar Quti”, sade mannen. Sedan försvann han igen.
Quti? Vem var Quti? Nu började Xaxas verkligen undra vad som hänt. Han visste att han egentligen visste, men minnena gömde sig bakom någonting i hans omtumlade huvud.
Den gamla mannen räckte Xaxas en mugg. ”Här, drick lite vatten”, sade han och log brett. Xaxas lade märke till att mannen saknade några framtänder och att han själv, till sin förvåning ätit upp hela brödbiten.
Det svalkade gott i halsen när Xaxas klunkade i sig vattnet. Mannen tog muggen och gav Xaxas ytterligare en bit bröd.
Då öppnades dörren igen och mannen som Xaxas tidigare känt igen kom in tillsammans med en kvinna. Kvinnan var också bekant och Xaxas drog slutsatsen att det måste vara Quti. Hon log sorgset mot honom och han misstänkte att han måste se halvdöd ut, för det var så han kände sig.
”Hur känner du dig?” frågade kvinnans välbekanta röst.
Xaxas tittade ner i golvet och kände sig högst tveksam till att rösten skulle hålla om han försökte säga något. Hans blick fastnade på en hink som var fylld med vatten, som inte tömts över honom. Det där främmande sinnet pockade på uppmärksamhet igen och i hinkens vattenyta kunde Xaxas ta fokus för att besvara kontakten.
”Xaxas, du lever!” En pojkes ansikte log mot Xaxas. Han kände igen pojken, de hade studerat magi tillsammans i Azulian.
”Bruthar?”
”Du ser hemsk ut, men du lever i alla fall!” Pojkens tankar var fyllda med lättnad.
”Varför vill du prata med mig?”
”Mästaren bad mig hålla koll på dig. Han var orolig att något skulle hända, men han har inte tid att själv titta till dig, med alla sina plikter mot kungen. Jag har inte blivit kallad till armén än, så jag har all tid jag behöver.” Bruthar var några år yngre än Xaxas.
”Xaxas?” frågade kvinnan oroligt.
”Nu vet du att jag lever i alla fall, men jag orkar knappt tänka så vi får prata mer någon annan gång”, tänkte Xaxas till Bruthar innan han bröt kontakten för att titta upp på sina gäster.
”Va?” frågade han utan att tänka och bet ihop om smärtan som följde i hans torra hals.
”Hur mår du?” frågade mannen som Xaxas plötsligt kom ihåg hette Shash.
Xaxas grimaserade åt utsikten att behöva prata mer. ”Uselt”, svarade han hest och kände hur huvudvärken trängde sig på igen.
”Vi är i alla fall i Tenaya nu och det här är Órak, han är snäll och låter oss bo här”, berättade Quti och pekade på den gråhåriga mannen.
Tenaya sade inte Xaxas någonting, han hade ingen aning om var det låg.
”Jag ska lämna er ifred en stund”, sade Órak snabbt och lämnade rummet.
”Vi sålde spårarnas hästar vid marknaden här. Vi har alltså passerat gränsen till Festina nu”, förklarade Shash och log triumferande.
Xaxas förstod precis vad han menade, han kunde bara inte räkna ut varför.
”Vi kom hit för två dagar sedan”, sade Quti.
”De är något knas med mitt minne just nu så jag får inte riktigt ihop allt”, mumlade Xaxas och masserade sitt huvud i ett försök att mota bort huvudvärken.
”Vila dig bara nu så ska du se att det blir bättre”, sade Shash lugnt och hjälpte Xaxas att lägga sig ner igen. Quti såg orolig ut.
Det var inte svårt för Xaxas att ligga still och blunda, men det var inte lätt att somna. Han märkte inte när vännerna gick, för han ägnade all sin energi åt att ligga så stilla som möjligt.
♦
Luksor såg sig omkring med bestämd min. Han skulle aldrig ge upp.
Danathar satte sig ner bredvid de två andra spårarna och suckade. Den sista överlevande spåraren hade Luksor skickat iväg för att meddela generalen om förlusterna.
Nu satt de vid Lomins strand och undrade om det verkligen fanns en chans att de skulle komma ikapp förrädarna. Utan hästar var de nu långt efter, men förstespåraren levde på hoppet att eftersom magikern varit väldigt illa däran så skulle det inte gå speciellt fort för rymlingarna, trots att de hade hästar. Självklart hade han rätt också, av spåren att döma.
”Jag tror mig skymta en stad på andra sidan floden”, meddelade Luksor segervisst. ”Där kan vi köpa hästar!”
Hästar var en positiv tanke för Danathars ömmande fötter, men när han tittade upp var staden knappt synlig, alltså fortfarande långt borta. Han insåg att det måste vara en Festinsk stad och det oroade honom. De skulle också bli tvungna att simma över floden och simning var inte en av Danathars starka sidor.
”Har vi några Festinska pengar?” frågade en av spårarna.
Luksors triumferande leende slocknade genast och han morrade ilsket.
Då kunde Danathar se ett rökmoln närma sig från öst och han insåg att ingen av spårarna upptäckt det. De skulle inte ha någon chans att komma undan, men om de kom på en bra täckmantel kanske de kunde få gå.
”Vi hatar Mertha, okej?” beordrade Danathar spårarna och pekade mot rökmolnet. Skräck speglades i deras ögon när de fick syn på målet och de skyndade sig att nicka.
♦
Órak var den som mest skötte om Xaxas, men Quti och Shash kom ofta och tittade till honom.
”Vi berättade för brovakterna när vi korsade Lomin att vi var på flykt från den Merthanska armén, vilket vi ju faktiskt är. De blev väldigt ivriga att hjälpa oss. Vi berättade också om spårarna och de skulle minsann hålla utkik”, berättade Shash en gång när Xaxas var lite piggare.
”Aldrig att jag trodde att Festinerna skulle ta till sig oss som flyktingar så lätt. Vi kunde ju lika gärna ha varit spioner”, kommenterade Quti och skakade tvivlande på huvudet.
”Det finns nog inte så många Merthaner som skulle ha gjort så, men de var väl det att vi hade dig med oss Xaxas. Du var ju uppenbarligen sjuk på riktigt”, log Shash, som såg ut att vara på väldigt bra humör. Quti såg lite surare ut.
Efter en lång stunds tystnad kunde hon inte låta bli att avslöja att: ”Shash har köpt en ny häst.” Hon sade det tydligt irriterat, som för att understryka hennes misstycke till affären.
”Men ack vilken häst”, skrattade Shash lyckligt och fick en drömsk glimt i ögonen när han tänkte på den.
Xaxas hade fortfarande inte fått någon riktig ordning på sina minnen, men han hängde med i allt som vännerna sade utan problem. Han var inte förvirrad även om han var lite vilse i sitt eget huvud.
”Har du någon bra häst åt mig också?” frågade Xaxas med ett leende. Han var fortfarande lite hes.
”Jag har hittat en prima häst till dig.” Shash leende var så nöjt att Xaxas måste skratta.
Det var dumt av honom. För därav följde en kraftig hostattack som skakade hela Xaxas kropp. Han hade kunnat skrika högt av smärta, men tvingade sig själv att låta bli.
”Vi borde gå. Du måste vila”, sade Quti, som hade lagt en hand på Xaxas rygg under hostningarna.
”Det har du rätt i”, sade Shash och reste sig upp från stolen bredvid Xaxas säng.
Xaxas kunde inte säga emot. Han önskade bara att han kunde sova. Quti hjälpte honom att lägga sig till rätta innan hon och Shash lämnade rummet. Xaxas slöt ögonen och ägnade sig åt den tråkiga sysselsättningen att försöka återställa ordningen i sitt huvud. Han kom att tänka på sitt samtal med Bruthar och bestämde sig för att ta kontakt med honom igen nästa gång han kände sig lite piggare.
♦
”Vilka är ni?” frågade en kvinna i lätt rustning. Bakom henne stod fem ryttare med blanka vapen redo att användas.
”Vi är musiker, men vi tycks ha gått vilse”, halvljög Danathar och skrattade nervöst. Han och spårarna skulle inte ha en chans mot dessa hårda krigare.
”Ni kommer från Mertha”, sade kvinnan som verkade vara truppens kapten. Det var ingen fråga.
”Va?” frågade Danathar i ett försök att låta förvirrad, men han såg på en gång att kaptenen inte föll för det så han försökte snabbt komma på en reservplan.
”Ni inkräktar på Festinskt område. Alltså borde vi döda er”, sade kvinnan kallt.
”Okej, okej! Vi är från Mertha”, erkände Danathar och försökte låta mer skrämd än han var.
”Men vad gör ni här?” frågade kvinnan och hoppade ner från sin häst för att ta en närmare titt på Danathar och spårarna. Hon var vacker hann Danathar registrera, på ett hårt sätt. Hon hade en tunn, lång ljus fläta på ryggen och mörka smala ögon, och hon var mycket lång.
”Vi flyr från armén”, ljög Danathar med låtsad uppgivenhet. Han kunde tyvärr inte se vilka miner spårarna gjorde bakom honom, men kvinnans ögon granskade dem alla.
”Vi eskorterar er till Tenaya, men jag varnar er: Vi håller koll på er.” Hon gick bort och pratade tyst med sina kamrater. ”Ni får rida med oss”, ropade hon strängt åt spårarna.
Danathar vände sig och log matt mot spårarna som såg väldigt ynkliga ut. Utom Luksor såklart. Hans käkar var hårt sammanpressade, troligtvis kämpade han hårt för att inte låta sig själv säga något dumt. Hans ögon var slutna eftersom de annars tydligt skulle ha speglat hans hatiska känslor. Danathar hade oroat sig lite över att Luksor kanske bara skulle ha försökt döda Festinerna och ta deras hästar, men det hade han inte gjort än i alla fall.
De fyra Merthanerna fick rida med en varsin ryttare. De sa så lite som möjligt och om något behövdes sägas så var det Danathar som fick säga det, eftersom spårarna knappt vågade öppna sina munnar.
”Är ni tillbaka nu, Tarine”, ropade en vakt när truppen nådde bron över Lomin.
Kaptenen red i förväg och pratade med vakten. Danathar önskade så att han fått höra vad de sade. När ryttarna kom fram till bron red de bara över.
”Kommer du Tarine?” ropade en av dem till kaptenen, som snabbt var ikapp igen. Hon viskade något till den andra ryttaren som inte hade en Merthan bakom sig i sadeln. Han nickade förstående. Sedan fortsatte de under tystnad.
De kom fram till Tenaya efter att det mörknat och Tarine visade dem till ett värdshus där de skulle få spendera natten i utbyte mot några Merthanska mynt, som kaptenen gladeligen stoppade på sig.
♦
”Gomorron”, sade Órak och visslade glatt.
Xaxas blinkade förvånat. Han hade tydligen somnat ändå och en hel dag hade passerat utan hans vetskap.
”Frukost.” Den gamla mannen räckte Xaxas en bricka och satte sig ned med en bok i handen.
”Tack”, sade Xaxas och började äta. Han irriterade sig väldigt på huvudvärken som gnagde på hans uppmärksamhet, men ganska snart gick det upp för honom att det var det enda som verkligen störde honom. Han sträckte fram armen och rörde lite på handen och fingrarna. Det ömmade lite, men den riktiga värken var helt borta.
”Mår du bra?” frågade Órak som plötsligt tittat upp från sin bok.
”Förvånansvärt bra”, svarade Xaxas och log bredare än han gjort på länge.
Órak log och återgick till sin bok. Han fingrade frånvarande på sitt skägg, som vanligt.
Xaxas tittade ner i sin vattenmugg och riktade sina tankar mot Bruthars sinne.
”Mår du bättre nu?” frågade Bruthar när hans barnsliga ansikte visade sig för Xaxas.
”En stor förbättring i alla fall”, svarade Xaxas. ”Vad var det du ville prata med mig om?”
”Mästaren berättade för mig att du och två andra rymt från Hathgars armé för att varna krigsflyktingar som gömmer sig i Stenberget för att han vill göra sig av med dem”, berättade Bruthar.
”Korrekt.”
”Han pratade med kungen om det här och tydligen har Hathgar hållit sin plan hemlig. De har skickat en magiker från Nordvästra vaktposten för att kunna prata med honom om saken.” Bruthar såg väldigt ivrig ut över att äntligen få överlämna sitt meddelande.
”Det stämmer”, tänkte Xaxas förundrat. ”Jag blev aldrig tillfrågad att rapportera om saken.”
”Precis. I alla fall så kommer kungen förhindra att Hathgar försöker korsa Festinsk mark sådär, bara för att ta itu med människor som inte alls utgör något hot. Så ni behöver inte direkt varna Stenberget för någonting längre…”
”Men efter allt som vi varit med om!” Xaxas kände sig lurad och överflödig.
”Ja, men ni visade allt den där dumma generalen att han inte kan bråka med vem som helst”, tänkte Bruthar skadeglatt. ”Men ni kan ju inte återvända.”
Xaxas suckade tomt. Bruthar hade ju rätt. ”Det kanske är lika bra att vi fortsätter till Stenberget då…”
”Jo”, tänkte Bruthar och log lite klurigt. ”Tro det eller ej, men Mästaren har faktiskt en kontakt i Stenberget, som han har pratat med om er. Ni är väldigt välkomna att komma dit om det är så ni känner. Komma bort från kriget.”
Xaxas insåg plötsligt att alla minnen var på plats igen.
Han kom ihåg spårarna och fokuserade tankarna på Luksor istället för Bruthar.
Förstespåraren satt på golvet i ett litet rum tillsammans med musikern och två andra spårare. Själva rummet var väldigt suddigt, vilket tydde på att Xaxas aldrig varit där själv. Han väntade tålmodigt på att något skulle hända och till slut så reste sig Luksor upp och gick fram till ett litet fönster. Många suddiga människor som Xaxas aldrig träffat passerade förbi utanför.
Han suckade besviket och var på väg att stänga synen, när han plötsligt skymtade Órak gå förbi. Den gamla mannen var väldigt tydlig bland alla okända, suddiga människor.
Xaxas blev alldeles kall inombords när han insåg att Luksor och de andra måste vara där, i Tenaya.
♦
Efter att ha sovit med bara några tunna filtar direkt på golvet värkte Danathars rygg så fort han rörde sig. Det hade varit mycket bekvämare ute i vildmarken. Luksor hade dessutom, av någon konstig anledning, bestämt att de inte skulle lämna det lilla rummet i värdshuset förrän till kvällen.
Danathar gjorde sitt bästa att lätta upp stämningen med några uppiggande sånger, men Luksor bara surade.
Förstespåraren satt antingen i ett hörn med ögonen slutna och armarna korsade över bröstet, gick fram och tillbaka tvärs över rummet, eller stod orörlig vid fönstret och iakttog människorna som gick förbi utanför på gatan.
Danathar höll på att bli tokig på honom. ”Jag går ner och ber om lite mat”, föreslog han till slut.
Luksor tittade på honom och nickade kort.
Lättnaden över att äntligen få komma utanför dörren var obeskrivlig. Danathar gick självsäkert genom korridoren fram till disken där han vänligt frågade om de kunde få något att äta.
Nästa sekund kom en grupp väpnade soldater in genom den öppna dörren från gatan. Danathar vände ryggen mot dem för att hindra sig själv från att stirra, men en av soldaterna klev fram för att prata med värden.
”Vi letar efter fyra Merthaner”, sade krigaren bestämt och blodet isade sig i Danathar. Han såg sig om efter en flyktväg, men dörren var blockerad av soldater. Han höll andan i väntan på värdshusvärdens svar.
”Ja, här har du en och de andra är kvar på rummet”, sade värden och pekade på Danathar.
Danathar sneglade på soldaten bredvid sig och svor inom sig. Alla de där vackra orden han var så stolt över var spårlöst försvunna. Det fanns inget han kunde göra när soldaten grep honom i armen och vinkade in de andra mot rummet där spårarna gömde sig.
Jakten på förrädarna var nu garanterat över.
♦
Shash och Quti tog emot Bruthars rapport med glädje och triumferande utrop. De kände att hur dåligt det än gått för deras vansinnesflykt så fanns det i alla fall inte längre någon risk för att krigsflyktingarna i Stenberget skulle dö.
”Så, ska vi fortsätta vår resa?” frågade Xaxas när de lugnat sig igen.
”Vi kan ju inte återvända och det skulle kännas lite fel att stanna här som Festiner”, tänkte Quti högt.
”Ja, men hur mår du Xaxas? Vad var det som hände vid bakhållet egentligen?” frågade Shash bekymrat.
”För det första så var det, det där slaget jag fick i huvudet av vakten. Det har reducerat min koncentrationsförmåga under hela resan. Sedan när vi konfronterade spårarna så var det helt mitt eget fel att jag använde för mycket energi. En total urladdning som var nära att kosta mig livet, som det verkar”, berättade Xaxas lite skamset.
”Men nu verkar du vara hyfsat återställd?” frågade Quti hoppfullt.
”Huvudvärken finns fortfarande där och jag är öm i hela kroppen, men till sinnet är jag återställd och jag kan röra mig någorlunda normalt nu”, svarade Xaxas och kunde inte låta bli att le. Han var glad över att han inte befann sig i någon armé längre. Han önskade bara att kriget skulle ta slut så att alla kunde återvända dit de verkligen hörde hemma.
Då knackade det på dörren och Órak steg in i rummet, också han hade ett leende på läpparna.
”En soldat kom just och talade om för mig att de har tillfångatagit spårarna”, berättade den gamla mannen.
De tre vännerna jublade tillsammans.
”Vad ska de göra med dem?” frågade Xaxas. Trots allt ville han inte att något alltför hemska skulle hända med spårarna.
”Det sa han inget om”, sade Órak. Sedan lämnade han rummet igen.
”Så när tycker du att vi kan ge oss av?” frågade Shash och lämnade spårarna åt ödet. Han hade den där äventyrslystna glimten i ögonen igen.
”Om vi är klara här tycker jag att vi kan resa imorgon. Vi kan ju ta det lite lugnt”, tyckte Xaxas. Han var trött på att behöva ligga till sängs hela dagarna.
”Okej, vi packar våra saker tills imorgon och pratar med stadsvakten innan vi ger oss av”, meddelade Quti innan hon lämnade rummet med en väldig iver i sitt leende.
”Jag går väl och packar jag också då”, sade Shash med en nöjd suck och reste sig upp. ”Du klarar dig väl?”
”Visst, ingen fara.”
Eftersom Shash och Quti hade varit borta hela dagen hade Xaxas inte kunnat prata med dem förrän på kvällen. Nu var det bara att packa sina saker och lägga sig att sova.
♦
Lägret var mycket större än Hathgars. Tälten var i bättre skick och människorna såg gladare ut, fast de flesta låg och sov.
”Vart tänker ni ta oss?” morrade Luksor ilsket när han för tredje gången snubblade över något på marken. Det låg saker överallt, men Danathar tyckte att en förstespårare lätt borde kunna se dem. Luksor var väl trött.
De hade förts till ett arméläger som låg norr om Tenaya. Ingen hade berättat något för dem.
”Generalen ville tala med er”, berättade en av soldaterna till Danathars förvåning.
Han hoppades för allt i världen att denna general inte var som Hathgar, för då var de redan döda.
Plötsligt stannade de och visades in i ett stort tält. I mitten var ett stort bord där en massa papper låg utspridda på en stor karta. En robust kvinna stod och läste på ett papper. Hennes mörka hår var i en likadan fläta som Tarines och här och där syntes några gråa strån.
”Belestra, de Merthanska fångarna”, meddelade en soldat högtidligt.
När kvinnan tittade på Danathar kände han sig väldigt liten. Hennes grå ögon var mer än respektingivande och hon rörde sig med en oväntad smidighet trots sin ålder.
”Aldrig! En Kvinnlig general?!” utbrast Luksor och skrattade roat.
Belestra granskade spårarna och fnyste åt Luksor. Hon tog ett steg närmare innan hon granskade Danathar. Hon rörde inte en min.
”Ni skall föras till Niraganda”, sade generalen till slut med bestämd röst. Sedan vinkade hon iväg dem. Trots att hon var kvinna så var Belestra långt mer respektingivande än Hathgar.
Danathar och spårarna fördes till ett tält med andra fångar, som alla låg och sov.
Danathar lade sig ner på en bädd. Den var väldigt skön. ”Undrar vad vi ska göra i Festinas huvudstad där långt upp i norr”, tänkte han efter att ha slutit ögonen.
Plötsligt var det någon som lade en hand över hans mun. När han tittade upp såg han att det var Tarine. Hon tecknade att han skulle vara tyst och flyttade sedan handen till hans bröst så att han inte kunde resa sig upp.
”Du är väldigt bra på att ljuga”, viskade hon och innan Danathar visste ordet av hade Tarine kysst honom.
Han bara stirrade på henne och plötsligt smög hon därifrån, snabbt som vinden, men det hade inte varit någon dröm.
När Danathar somnade så visste han säkert att han inte skulle bli dödad av Festinerna.
♦
Tenaya var vackert livfull och Xaxas kunde inte låta bli att le när han vände sig om för en sista blick på staden och såg myriaderna av människor som rörde sig där. Han hade just tittat till spårarna som nu var fångar hos den stora armén som låg lägrad norr om Tenaya.
Xaxas, Quti och Shash var nu fria. Fria från spårarna, men framförallt från kriget som aldrig tycktes ta slut.
”Nu är vi verkligen fria”, viskade Xaxas och klappade sin nya häst Xidér på sidan. Shash hade valt helt rätt när han köpt honom.
”Kommer du Xaxas?” ropade Quti på håll.
Xaxas log än en gång innan han vände sig bort från alla sina problem och följde efter vännerna, den envisa ormen och den äventyrslystna hästmannen.
Och den försiktiga magikern såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar