Tikk: 2 - Elejona

Tack för kommentarerna!

Jag antar att jag fått en hel del inspiration till Skrot från Morf. Jag ville ju inte att Tikk skulle vara helt ensam, men samtidigt skulle det bara vara som en liten kompis som inte kan säga något :)

Här kommer i alla fall fortsättningen och jag hoppas att ni tycker lika mycket om dem!

2

Elejona

Tikk slängde sig ned från stegen och gick fram till BV7-skeppet igen. Nu höll hennes far på att byta skeppets bränsleslangar.

”Omot?” frågade Tikk försiktigt. Hon hade alltid varit tvungen att kalla sin far vid namn, eftersom han till synes skämdes för henne.

”Vad är det nu då?!” På offentliga platser lät han också alltid väldigt irriterad när han talade till henne. Tikk älskade det när de var i hytten tillsammans och kunde prata någorlunda normalt.

”Skulle jag kunna åka med ner till planeten?” Tikk försökte säga det så simpelt som möjligt, utan att låta rösten avslöja hur mycket hon egentligen ville åka. Hon försökte också få det att låta som om hon inte bad om tillåtelse. Det var bara en simpel fråga om vad han tyckte om saken.

”Aldrig”, svarade hennes far kort, som om det inte ens var något att diskutera.

”Varför?” frågade Tikk lika kort tillbaka.

”Du behövs här.”

”Finns det ingen annan som kan sitta i ett hörn och göra ingenting?” Tikk gjorde sitt bästa för att låta som att hon egentligen inte alls brydde sig, som att hon gärna skulle sitta i det där hörnet och göra ingenting.

Hennes far morrade hatiskt. Tikk störde honom ju faktiskt under arbetet, men hon rörde inte en min.

”Varför?” frågade han envist.

”Jag såg att det fanns lediga platser”, ljög Tikk. Vad kunde han nu säga emot med? Det fanns ingen som helst anledning för honom att säga nej. Förutom den att han var rädd om henne och inte ville att det skulle hända henne något, men det kunde han ju aldrig säga högt. Allra helst inte på en plats där andra kunde höra det.

”Nej.”

Tikk kunde inte hjälpa att hennes mask föll. Hon hade varit så säker på att han skulle ge med sig den här gången.

”Varför inte?” frågade hon besviket.

”Därför att jag säger det”, svarade hennes far bestämt.

Konversationen var över.

Tikk gick nedstämt tillbaka till verkstaden igen. Hon gick bort till Jopp som pysslade med den trasiga svävarbrädan, ägaren hade försvunnit därifrån.

”Hur går det?” frågade hon den gamle mannen.

”Det är egentligen inget fel på den här, men eftersom han propsade på det så tar jag mig ändå en titt på motorn”, svarade Jopp matt.

Tikk tittade intresserat på motorn, över axeln på Jopp. Det slog henne hur simpelt en svävarbräda egentligen var uppbyggd. Hon såg inte heller något fel på brädan, men hon såg massor med möjligheter till förbättring.

En idé slog henne. Hon skulle bygga en egen svävarbräda, med förbättringar.

”Jag önskar jag hade en svävarbräda”, mumlade hon för sig själv. Då skulle hon bara behöva installera förbättringarna och tjäna massor med tid, inte precis för att hon hade ont om tid.

”Du kan få min gamla. Jag är för gammal för sånt där”, muttrade Jopp med ett leende och skruvade igen motorn till brädan igen.

”Verkligen?” frågade Tikk förbluffat. Det var ytterst sällan någon var så snäll mot henne. Hon hade alltid varit oturssam, utom när det gällde maskiner.

”Jo, jag är gammal”, svarade Jopp med ett leende. ”Och du kan få brädan. Jag har den här i verkstaden, men bara så att du vet så är det en äldre modell.”

”Inget som jag inte kan fixa”, log Tikk. ”Jag hade nästan tänkt bygga en, men det är mycket bättre om man har en bas att jobba med.”

”Så är det”, höll Jopp med visade Tikk till ett hörn av verkstaden. Där fick han flytta på en del skrot innan han nådde svävarbrädan. Visst, det var en gammal modell, men den såg ändå ut att vara i fantastiskt bra skick.

”Tack så jättemycket!”, sade Tikk, efter att hon fått sig själv att sluta gapa och stirra.

”Jag tycker fortfarande att de gamla modellerna är bättre. De är lättare och har en större yta så att man får plats med annat än bara sig själv”, berättade Jopp när han räckte brädan till Tikk. ”Jag målade den också så att den skulle se ut som en surfbräda”, tillade han och pekade på skogen som var målad runt hela brädan.

”Den är helt klart snyggare och bättre än de nya”, instämde Tikk med ett brett leende. Hon såg fler möjligheter.

När Jopp gick iväg för att fortsätta sitt arbete med den fullt funktionella svävarbrädan, satte Tikk igång att jobba med sin. Med Skrots hjälp installerade hon ett autobalanssystem, en förminskning och förstoringskontroll, ett finkänsligare styrsystem och en luftmotståndsfunktion, allt på nolltid. Precis när hon uppgraderat motorn ljöd högtalarna igen:

”Alla som ska åka med skytteln till Elejona måste befinna sig ombord inom fem minuter. Dockning med planeten sker om cirka tio minuter.”

Tikk fick en impuls att åka med skytteln i alla fall, även om hennes far sagt nej. Hon kämpade reflexmässigt emot impulsen, men frågade sig själv snart varför hon gjorde så.

Varför ska jag stanna här när ändå ingen kommer att sakna mig om jag åker? tänkte Tikk förargat.

Hon förminskade svävarbrädan så att den blev stor som hennes hand, sedan stoppade hon ner den och Strot i sin väska. Fem minuter var inte mycket, men skytteln fanns ju i hangaren som ju faktiskt låg alldeles bredvid verkstaden. Försiktigt började Tikk springa.

Hon sprang rakt in i sin far.

”Se dig för!” röt han irriterat, och snabbt som attan, så att ingen annan än Tikk märkte det, smet han ned något i hennes väska. Han knuffade till henne och gick in i verkstaden.

Tikk hann inte vara nyfiken på vad det var hennes far hade gett henne, hon måste hinna med skytteln, inget skulle kunna få henne att ändra sig nu.

Hon sprang uppför skyttelns landgång och in genom den öppna dörren. Två besättningsmän stod och pratade med varandra en bit bort, men ingen lade märke till Tikk. Hon skyndade att sätta sig vid en ledig fönsterplats.

Utanför fönstret sprang hangarpersonalen omkring för att göra skytteln redo för avfärd.

Spänningen bubblade i Tikks mage och hon ville skrika av lycka. Hon hade aldrig gjort något sådant här förr. Hon hade aldrig vågat.

Plötsligt fälldes landgången upp och dörrarna stängdes. Hangarporten öppnades och motorerna startades.

”Avgång från YGV7259. Destination Ceron, Elejona. Beräknad restid: en timme”, talade en besättningsman om i skyttelns högtalare.

Tikk insåg att hon skakade. Nu fanns ingen återvändo. Skrot klättrade upp från hennes väska och satte sig i Tikks knä. De tittade tillsammans ut genom fönstret när skytteln lämnade det stora rymdskeppet bakom sig. Deras hem försvann snabbt utom räckhåll.

Tikk stirrade stumt på den stora metallklumpen hon vuxit upp på. Hon hade aldrig tidigare sett skeppet från utsidan. Det var som en stor cirkel med ett hål i mitten.

Skrot pep till och pekade åt ett annat håll än rymdskeppet.

”Oj!” utbrast Tikk förundrat när hon fick syn på Elejona. Hon hade aldrig förr sett en planet på så nära håll. Den var blå och grön såsom Tikk kunde se det. Hon hade aldrig sett något så vackert i hela sitt liv.

Medan Tikk befann sig ombord på skytteln verkade tiden både stå still och röra sig jättesnabbt. När hon tittade ut genom fönstret verkade allt stå still, men samtidigt närmade de sig planeten med en väldig fart.

”Välkommen till Ceron. Elejonas rymdhamn”, sade plötsligt mannen i högtalarna.”Återfärd beräknad om sju timmar. Ha en trevlig vistelse.”

Tikk satte sig upp och blinkade. Hon såg förvirrat på de andra passagerarna, som alla var på väg mot utgångarna. Insikten att hon måste ha somnat kändes hård, nu hade hon ju missat landningen. Samtidigt pirrade det i hela hennes kropp. Hon befann sig på ytan av en planet.

Långsamt reste sig Tikk upp och gick mot utgången. Hon ville inte titta ut genom fönstret, hon ville se allt direkt med sina egna ögon.

Hon höll andan när hon steg ut från skytteln och bländades genast av ljuset som mötte henne. Hon blev stående gapande en lång stund.

Himlen var verkligen blå! Och inga stjärnor syntes!

Till slut var det en besättningsman som kom och schasade iväg henne, så att hon tvingades gå nedför landgången.

Tikk insåg ganska snart att staden hon nu befann sig i var ungefär som YGV7259, fast på en planets yta istället för fritt svävande i rymden. Det fanns metallbyggnader där folk bodde, platser där mak kunde köpa saker, folk som tillverkade saker, sålde saker, lagade saker och så vidare, precis som på rymdskeppet.

”En brödbit till flickan kanske?” frågade en gammal dam plötsligt. Tikk hade vandrat in på marknadsplatsen och där var ett konstant oväsen när köpare och säljare försökte komma överens med varandra.

”Nej, jag har inga pengar på mig”, ursäktade sig Tikk och gick vidare. Hon hade siktet inställt på utkanten av Ceron, där det skulle finnas en skog.

Tikk hade insett ganska snart att den här resan skulle förändra hennes liv, men hon hade ingen aning om till vilken grad.

Skogen var ett under. Där fanns ingen som helst metall eller mekanik.

Tikk skrattade faktiskt när hon såg alla träden och växterna och när hon kände alla lukter. Det hade varit ett tag sedan hon skrattat, det var sällan det hände roliga saker på rymdskeppet. Vilken befrielse.

”Kolla Skrot! Det här är levande organismer, precis som jag!” utbrast Tikk fascinerat och kramade det största trädet inom räckhåll.

Roboten kikade fram ur väskan igen och sträckte försiktigt fram en arm för att känna på trädet. Han såg lite skrämd ut, men till slut vågade han klättra upp på trädet och springa några varv runt stammen.

Tikk jämförde skogen med verkstaden och insåg att skogen var större än till och med hangaren. YVG7259 var ju mycket mindre än Elejona. Insikten fick henne att känna sig väldigt liten. Hon satte sig ner med ryggen mot ett träd och bara kände sig liten för en stund.

När hon reste sig upp föll svävarbrädan ut ur hennes väska och hon insåg att det var ett perfekt tillfälle att prova den. Med alla uppdateringar som Tikk gjort på brädan så borde den lättklara av terrängen i skogen.

Hon tog upp den från marken och förstorade den så att den blev lagom stor för henne att stå på. Skrot placerade sig själv längst fram och höll sig fast med åtta armar. Tikk tog fram sina skannerglasögon från väskan och satte på sig dem. De såg ut som vanliga solglasögon, men hade inbyggd omgivningsskanner så att Tikk bättre skulle upptäcka hinder.

”Nu kör vi”, sade hon och ställde sig på brädan från sidan med vänsterfoten fram och högerfoten bak. Sedan tryckte hon på startknappen med höger häl.

Motorn startade med ett lågt surrande och brädan lyfte först en bit från marken innan den började röra sig framåt. Tikk tog det lugnt i början och testade sicksacka mellan några träd. Eftersom det gick väldigt smidigt ökade hon hastigheten och åkte djupare in i skogen.

Hon kände sig så obeskrivligt fri när hon susade fram genom skogen, nästintill viktlös, levde hon nu efter sina egna regler. Den gröna naturen som svischade förbi var så lugnande i jämförelse med miljön på rymdskeppet.

Tikk svävade över en sjö och skrämde upp några fåglar, sedan upp för ett berg där hon stannade och tittade på utsikten. Den var mycket bättre än utsikten från rymdskeppet.

Tikk kunde se en stor del av östra kustlinjen av ön Ceron låg på. Skytteln såg väldigt liten ut där den stod parkerad, hela Ceron såg ganska litet ut, men havet var fantastiskt. Tikk bestämde sig för att det var något hon måste se närmare på innan hon återvände till rymden.

Även om hon hade lärt sig att älska teknologin så kunde Tikk inte hjälpa att älska naturen. Efter att ha spenderat hela sitt liv på ett rymdskepp kunde ingen tycka illa om den riktiga naturen och dess under.

Alla barndomens sagor återvände till Tikks sinne och hon sökte med blicken genom skogen på jakt efter djur. Hon hoppades verkligen att de flesta arter hon läst om fanns på riktigt.

Med hjälp av skannerglasögonen, zoom och rörelsedetektor lyckades hon få syn på några hjortar, en räv, ett par ekorrar och jättemånga olika fågelarter.

Tikk hade ingen aning om hur länge hon suttit där och bara tittat, när hon insåg att himlen började mörkna. Hon lade sig ner och såg med förundran hur den klarblå färgen byttes ut mot rött när solen sjönk ner bortom bergen, för att sedan gå över till den svarta färgen Tikk var så van vid. Stjärnorna fanns alla där och Tikk log åt den bekanta synen.

Undrar om man kan se YGV7259 härifrån, tänkte hon förundrat och sökte med blicken efter någonting som kunde tolkas som ett rymdskepp.

Tikk märkte det inte själv, men hennes ögonlock började kännas tunga och en gäspning tittade förbi då och då. Det var en vacker plats att sova på, det där berget.