Tikk: 1 - Chefsmekanikerna dotter

Okej, här har vi ett utlägg till den där idén jag fick.

1

Chefsmekanikerns dotter

”Om du varit född till pojke så hade…”

”Om jag varit född till pojke vadå? Jag är ingen pojke!” skrek Tikk frustrerat åt sin far och vände sig om för att gå upp till sitt rum. ”Jag är ditt enda barn”, sa hon lågt med gråten i halsen innan hon sprang upp för trappan.

Hon slängde sig på sin säng, både arg och ledsen. Hon hittade fjärrkontrollen till dörren och tryckte ilsket på stäng. Dörren gled igen på en sekund med ett kort svischande ljud. Tikk lät tyst tårarna flöda.

”Tikk?” frågade hennes far och knackade på dörren. ”Får jag komma in?”

Tikk skyndade sig att trycka på lås på fjärrkontrollen, det klickade till. Sedan tryckte hon på tyst och ett pip talade om att alla ljud skulle stängas ute. Hon kände inte för att prata nu.

Hennes far skulle bara berätta historien om hur han träffat hennes mor: När han hjälpte till att lasta av varor på en av alla planeter rymdskeppet stannade vid. Sedan skulle han berätta hur vacker hon varit, hur mycket han hade älskat henne och hur glad han blivit när hon berättat att hon väntade barn. Till sist skulle han berätta om hur hans älskade dog efter att ha fött deras dotter.

Han skulle än en gång försöka intala sig själv att Tikk var en värdefull gåva, att hon var en stor del av sin mor som han fortfarande hade kvar. Tyvärr skulle han inte komma undan den onda tanken att det var Tikks fel att han förlorat sin älskade. Han hade inte ens fått en son.

Fadern skyllde all sin olycka på Tikk, för utan henne hade han haft sin kära Milia kvar. Då hade han varit lycklig.

Tikk tittade ut genom sitt lilla ovala fönster på alla stjärnor och planeter som lyste på den evigt mörka himlen. Klockan var nio på morgonen. En äventyrare som liftat med skeppet en gång hade berättat för Tikk att på de flesta planeter var himlen blå om dagarna och stjärnorna var bara synliga om natten. När Tikk var mindre hade hon läst många berättelser som utspelade sig på olika planeter. Hennes far hade avfärdat berättelserna som sagor, som någon bara hittat på, där ytterst få saker stämde överens med verkliga fenomen.

Tikk hade aldrig satt sin fot utanför rymdskeppet, där hennes far jobbade som mekaniker, hon hade spenderat hela sitt liv ombord på YGV7259.

Ett mekaniskt klickande fick Tikk att rycka till. Hon såg att hennes brungröna axelväska, som hon hängt över skrivbordsstolen, rörde sig. Två gullysande ögon kikade fram.

”Låt mig vara Skrot!” snäste Tikk irriterat. Hon mådde känslomässigt dåligt och ville inte ha med någon annan att göra än sig själv.

Ögonen försvann och efter en del skrammel klättrade en boll av metall, stor som en tennisboll, ut ur väskan med hjälp av en liten robotarm. En lucka öppnades och armen fälldes in, vilket fick bollen att falla fritt och landa på den lila heltäckningsmattan som täckte hela Tikks golv.

Tikk suckade när bollen började rulla mot sängen och kastade sin kudde på den. Det var tyst en stund innan kudden började röra sig.

”Förlåt Skrot, men jag är så trött på det här”, sade Tikk uppgivet och tog upp kudden som stannat bredvid sängen. Hon såg på den lilla bollen som nu fällt ut de två ögonen igen och tittade tillbaka på henne.

Skrot var en liten hjälprobot, som Tikk byggt av skrot som blivit över när hennes far lagat grejer på rymdskeppet. Namnet hade roboten fått den gången Tikk först visat sin konstruktion för sin far. ”Skrot”, hade han muttrat och fortsatt med sitt arbete.

Tikks far, Omot Drakjägare, var YGV7259s chefsmekaniker. Han hade haft jobbet så länge Tikk kunde minnas. Det var han som styrde och ställde i verkstaden, han som bestämde vilka andra som jobbade där.

Det var därför de hade bråkat. Tikk tyckte att hon kunde få bli mekaniker, eftersom hon hade kunskaperna och ändå rände i verkstaden hela dagarna för att hjälpa sin far. Han var trångsynt nog att tro att kvinnor inte kunde jobba som mekaniker.

Skrot pep till och fällde ut fyra armar den här gången. Som en insekt klättrade han upp på Tikks säng och drog i hennes hår.

”Aj!” Tikk flög upp från sängen och försökte få låss roboten. Hon tappade fjärrkontrollen till dörren och oturligt nog landade den precis på kanten av hennes sängbord och gick sönder.

Skrot släppte genast taget om hennes hår och fällde ihop sig till en boll igen, för en mjuk landning på mattan.

”Vad har du gjort!” skrek Tikk och samlade ihop delarna till fjärrkontrollen. Hon sakerna på sitt skrivbord och försökte öppna dörren manuellt, med knappen på väggen. Inget hände. Hon hade ju låst.

Tikk bankade ilsket på dörren några gånger innan hon satte sig ned vid skrivbordet. Hon kunde skrika hur mycket hon ville, men ingen skulle höra henne eftersom hon hade ställt in så att hela rummet var ljudisolerat. Det enda hon kunde göra var att laga fjärrkontrollen.

Vilken annan resenär som helst ombord på rymdskeppet hade väl en telefon på sig jämt, men Tikk hatade telefoner. Hon hade ju ingen att prata med. Om hennes far hade låtit henne bli en riktig mekaniker så hade hon kanske behövt en telefon. Nu hade hon ingen.

När Tikk såg på de olika delarna som låg utspridda över skrivbordet, såg hon hundratals möjligheter för varenda liten skruv. Hur hade fjärrkontrollen kunnat splittras i så små delar bara för att den träffade en kant när hon tappat den? Den måste ha landat på en känslig punkt.

Jag skulle aldrig ha låtit det finnas en känslig punkt, tänkte Tikk frustrerat medan hon pusslade ihop fjärrkontrollen igen, bit för bit. Skrot räckte henne de verktyg hon behövde, utan att hon behövde fråga efter dem. Roboten visste precis som Tikk, exakt vad som behövdes.

Tikk fick fjärrkontrollen att fungera igen till ungefär mitt på dagen. När hon äntligen fick upp dörren gick hon ner till köket för att hämta något att äta. Av hennes far fanns inga spår, han hade väl gått till verkstaden som vanligt.

Tikk kom på sig själv med att önska att hon fortfarande vore inlåst. Det hade varit skönt att ha något annat att fokusera tankarna på än hennes patetiska liv. Framförallt hade hon fortfarande kunnat hoppas att hennes far satt på trappavsatsen och oroade sig för henne.

”Jag vet att jag hoppas i onödan, men jag vill inte leva så här!” Tikk tittade envist på Skrot, som att han skulle kunna göra något åt saken. ”Förlåt.”

Tikk gick tillbaka till sitt rum för att klä på sig. Hon hade fortfarande pyjamasen på sig sedan morgonen.

Hon öppnade garderoben genom att trycka på en knapp på väggen. Hon tog på sig det grå linnet, de grå byxorna med en massa fickor fulla med småsaker, de svarta handskarna, som täckte hela armarna, men saknade fingrar och de tunna, svarta skorna. Sedan knäppte hon på sig bältet med verktygen, tog på sig sin svarta skärmmössa och sin svartvitrandiga skjorta, som knäppte en knapp i mitten på och vek upp ärmarna ovanför armbågarna på. Sist trädde hon sin mors halsband över huvudet. Det var en vacker, rund liten rymdsten som skimrade i regnbågens alla färger och hängde i en silverkedja.

Tikk stängde garderoben och tittade på sig själv i spegeln bredvid skrivbordet. Hon såg nästan ut som en pojke. Hon hade klipp sitt svarta hår kort, så att nacken skulle vara fri, mössan höll spretarna på plats, även om några slingor envist ville hänga i ögonen på henne. Kläderna var inte precis flickaktiga heller.

Innan Tikk gick hängde hon på sig sin väska och stoppade ner Skrot i den.

Tikk och hennes far bodde i en fin hytt, med två sovrum, ett sällskapsrum och kök. Den låg nära mitten att rymdskeppet, där verkstaden fanns.

När hon kom utanför hytten befann sig Tikk i en lång, välvd korridor, med dörrar på båda sidor. Hon följde korridoren tills den mynnade ut i en större sal som ledde till flera korridorer och gångar. I mitten fanns en spiraltrappa som Tikk gick ned för, tre våningar. En dörr ledde henne till ännu en korridor, den här med fönster längs hela högersidan där man kunde se ner i den gigantiska verkstaden. Där var fullt med maskiner, skrot och människor som sprang fram och tillbaka med händerna fulla av prylar.

Efter några meter delade korridoren sig i två och Tikk följde den väg som sluttade nedåt. Hon föredrog att gå, istället för att ta hissarna.

När hon till slut kom in i verkstaden stannade Tikk en stund och bara tittade på skådespelet, som spelat en så stor del i hennes uppväxt. Hon log när hon tänkte tillbaka på vilken fantastisk lekplats hon haft. Hon hade lärt sig mekanikeryrket genom att assistera sin far och de andra männen som arbetade i verkstaden. Tikk hade aldrig kunnat prata mekanik med sin far, det hade hon gjort med de andra mekanikerna.

Även om det här var den del av rymdskeppet som Tikk kände till bäst, så hade hon bra koll alla de andra delarna också eftersom hon följt med sin far runt för att laga fasta saker som gått sönder, eller bygga nya maskiner som inte kunde flyttas.

”Haft sovmorgon Tikk?” frågade Jopp och log mot Tikk. Han var en gammal mekaniker som jobbat i verkstaden mycket längre än Tikks far.

”Nej, jag råkade låsa in mig själv på rummet och lyckades paja fjärrkontrollen”, berättade Tikk. Det var ju bara en bragd att hon lyckades laga den och hon hoppades verkligen att hennes far skulle få höra vad som egentligen hänt.

”Verkligen?” frågade Jopp förbryllat, hans gråbuskiga ögonbryn sköt i höjden.

”Det tog hela morgonen att laga den. Men jag förstår inte att den kunde splittras sådär.” Tikk kliade sig förundrat i pannan och flyttade en förrymd hårslinga bort från sitt synfält.

”Ja, vissa saker kan man då undra vem som satte in”, muttrade Jopp irriterat. ”Det var då en himla tur att du kunde fixa den i alla fall.”

”Det kan man nog säga, för jag hade aktiverat ljudisoleringen också, så att ingen skulle ha hört mig skrika.”

”Det är bra att kunna många saker här i världen”, mumlade Jopp innan han gick iväg för att hjälpa en förargad man med en trasig svävarbräda.

Tikk stod kvar och log för sig själv innan hon skannade av verkstaden på jakt efter sin far. Hon såg inte till honom någonstans. Kanske var han i hangaren.

Tikk gick tvärs igenom verkstaden och ut genom den stora hangarporten, som nästan alltid var öppen.

Hangaren var mycket större än verkstaden och där var fullt med mindre rymdskepp. Där fanns farkoster från många olika delar av universum. Det fanns mängder av modeller, som alla fungerade på olika vis. Det var inte heller någon slump att verkstaden och hangaren låg bredvid varandra.

”Det kanske är något med bränsletillförseln.” Tikk identifierade sin far stående vid ett BV7-skepp alldeles i närheten. Han pratade med en väldigt lång man, som måste vara ägaren till skeppet.

När Tikk gick närmare fann hon sig verkligen beundra skeppet. BV7 var en serie medelstora handelsskepp, med rum för en besättning på fem man och ett lastutrymme på 100m². Skovet var becksvart och formad som en liggande ellips. Fönster och vindrutor var väl maskerade.

”Har ni kollat motorcentralen?” frågade Tikk intresserat och ställde sig bredvid sin far.

”Nej, vi har inte kommit så långt än”, svarade den långe mannen artigt, utan att ägna Tikk någon vidare uppmärksamhet. Hon var van det. Det var ju bara män som hade någon status här i världen.

”Ska vi gå och titta på den då”, sade Tikks far och gav henne en irriterad blick. Hon hade stört honom.

”Okej.” Den långe mannen ledde dem uppför landgången ombord på skeppet. Lastrummet tycktes gigantiskt i Tikks ögon. Mannen tog fram en nyckel ur fickan och öppnade motorcentralen, som satt bredvid dörren in till hytterna och styrbasen.

”Hm…” Tikks far stod en lång stund och tittade på alla kablar och kopplingar.

”Jag tror att…” försökte Tikk, som upptäckt en felkoppling, som egentligen inte skulle göra någon skillnad.

”Stör mig inte Tikk”, avbröt hennes far henne ilsket.

Efter ytterligare en stunds tystnad började Tikk tycka att de slösade tid. Hon hade nämligen hittat ett allvarligare fel som den där felkopplingen kunde leda till.

”75c och 34b sitter felkopplade och om bränsletillförseln är låg så kan det leda till problem med kontrollpanelen”, rabblade hon så fort hon kunde, så att hennes far inte skulle hinna avbryta henne.

Den långe mannen tittade hastigt på Tikk, sedan tittade han på hennes far i väntan på att han skulle bekräfta hennes påstående.

Hennes far såg rasande ut, men han samlade sig snabbt inför den andre mannens blick och nickade kort.

Tikk log triumferande, även om ingen egentligen registrerat hennes kunskap.

”Du kan gå nu Tikk”, beordrade Tikks far henne strängt, med en röst som tydligt sade:”Jag fixar det här själv nu.”

Okej jag går väl och gör ingenting då. Tikk lämnade skeppet och gick och satte sig på en stege som stod lutad mot hangarväggen intill verkstadsporten. Hon kämpade emot tårar. Hon hade inte gråtit sedan hon var liten. Nu hade bägaren runnit över. Hon kunde inte hålla emot längre.

Skrot pep till och tittade upp från Tikks väska.

Tikks egentillverkade robot var den enda på hela rymdskeppet som brydde sig om att hon satt och snyftade på en stege i hangaren. Patetiskt egentligen.

”Dockning med Elejona om en timme”, ljöd plötsligt högtalarna. ”Skytteln måste vara redo om 55 minuter.”

Tikk väcktes ur sin dvala med ett ryck. Det tog henne ett tag innan hennes hjärna lyckades tolka högtalarmeddelandet. De skulle docka med ännu en planet.

Medan Tikk torkade bort sina tårar började långsamt en idé byggas i hennes huvud. Hon tittade på Skrot, som tittade tillbaka.

Tänk om…

Tänk om hon skulle ta och åka med skytteln ner till planeten.